(Det här var mitt andra inlägg efter att jag gått in i väggen. Det tog ett par månader innan jag kunde börja skriva. Som sagt, september och 2013.)
Jodå. Stressterapeuten refererade både till John Lennon och Karl Marx, så det här kan nog bli bra samtal. Men jag glömde att ta fram kycklingfiléerna så de var ganska frusna när jag skulle laga maten.
Att-göra-listan idag är lika kort. Innehåller punkten middag samt punkten promenera/yoga/cykla. Den senare punkten innebär att jag ska röra på mig på något vis och eventuellt också inhämta litet frisk luft.
Det besvärliga med att stressen tagit över hela kroppen och själen är att det tar sig så pass många uttryck att det finns få fredade zoner. Den här sommaren har varit väldigt ljus enligt mitt tycke. Solen har stuckit mig i ögonen och gjort ont. Och så har jag upptäckt vad mycket ljud vi har omkring oss hela tiden. De få gånger det blivit riktigt tyst (när jag varit ensam i skogen eller i skärgården) har jag känt hur kroppen slappnat av. Det betyder att resten av tiden har jag gått med en spänning i kroppen.
OK. Middag var det. Och rörelse. Men först en mitt-på-dagen-lur för att orka.
Det här är första inlägget jag skrev om min utmattning. Jag var i utmattningen och hade ingen aning hur länge den skulle pågå. Allt som allt kom mina inlägg som handlade om sjukdomen att publiceras under drygt två år. Nu har jag tänkt att snabbspola hela processen – jag tänker publicera 3-4 inlägg om dagen. Du som har lust att följa med – idag börjar jag!
Det här skrev jag 2 september 2013:
En dag i somras kunde jag inte längre. Kunde inte gå upp ur sängen. Kunde inte skriva. Kunde inte tänka. Kunde inte känna annat än trötthet. Tio dagar innan semestern skulle börja blev allt helt omöjligt.
Utbränd, vidbränd, stressjuk.
Nu är jag på väg tillbaka. Orkar promenera varje dag. Klarar av en 3-punkters att-göra-lista varje dag. (Från början innehöll den alltid punkterna ”promenad” och ”lunch”.) Orkar titta på mig själv och fundera över hur det blev så här.
Nä. Nu kan jag inte sitta här och ta upp er och min tid. Dags att klara av två av tre punkter på listan:
Det här receptet kommer från den dåvarande kökschefen (fast det hette väl inte så) på Birgittaskolan i Örebro. Vi pratar tidigt 70-tal. Jag har för mig att den kvinnliga kökschefen varit ute på de sju haven i ett tidigare liv och att det här tårtreceptet har anor eller har inspirerats av något latinamerikanskt. Men mitt minne kan ha spelat rejäla spratt med mig. Huvudsaken är att det här är en fenomenalt lättfixad och alldeles utsökt efterrättstårta.
Riv 400 g mandelmassa.
Blanda med 4 ägg, ett i taget.
Häll smeten i en mycket väl smord och ordentligt bröad springform.
Grädda i 180-190 grader i en halvtimme ungefär.
Då har du fått en saftig och god mandelbotten.
När kakbottnen har svalnat hyfsat lägger du på en tjockt lager äppelmos.
Ställ in i kylen för att svalna ordentligt.
Vispa 3 dl vispgrädde och bred på ovanpå äppelmoslagret.
Hacka 50-100 gr mörk choklad och strö över vispgrädden.
KLART!
Ps. Jag kan tänka mig att lemon curd skulle kunna vara ett intressant alternativ till äppelmoset. Att det är något som är syrligt tror jag är viktigt. Kontrasterna, komplementen är viktiga i den här efterrätten: den tunga, mandliga kakan, det syrliga äppelmoset, den lätt fadda och söta, luftiga vispgrädden, det strama, bittra i chokladen. Ds.
Min (”vår” för er som vet om min tvillinglösa status) första bästis kom och hälsade på i veckan. Vi har inte setts på några år eftersom hon bor utomlands och vi har definitivt inte sovit i samma hus på närmare 30 år. Men nu sågs vi, en eftermiddag, en kväll och en morgon.
Vad skulle vi äta?
”Vet du, vad jag är sugen på”, sa Anna-Lisa. ”Din mammas fisksoppa”.
Och så kom det sig att jag för första gången på trettio år lagade den fisksoppa jag är uppvuxen med. Den har ingenting med bouillabaisse att göra, ingenting med finsk laxsoppa att göra. Det här är en riktig 70-talssoppa, tillochmed färgerna är 70-tal – orange och ärtgrönt. Den är snygg, mustig, nyttig och jättegod. Kan vara riktigt billig också.
Till tre personer och en rejäl matlåda:
1 purjolök
2 ordentliga morötter
smör
curry
cayenne eller paprikapulver
tomatpuré
1 fiskbuljongtärning
1 grönsaksbuljongtärning
vatten
torskfilé eller liknande (jag tog trepack torskryggsfilé från frysdisken)
2-3 dl gröna ärtor
räkor – en extra lyx till helgen
Gör så här:
Gör rent purjolöken och skär den i centimetersringar.
Skala morötterna och skär dem i slantar (3-4 mm)
Smält en klick smör i en gryta, lägg i purjon och morötterna och låt bitarna mjukna på ganska svag värme
Pudra över curry (2 tsk – 1 msk) och cayenne (1/2 tsk, om du tar paprikapulver kan du ta 1-2 tsk), häll i 1 msk tomatpuré, rör runt och låt fräsa litet försiktigt några minuter.
Häll på 7-10 dl vatten och buljongtärningarna.
Koka upp och låt koka lugnt i 5-10 minuter, så att morötterna har blivit mjuka.
Häll i de gröna ärtorna. Låt koka någon minut till.
Dags för torsken som fått tina litet och som du skurit i tunna bitar. Lägg ner i grytan och dra grytan av värmen. Låt stå 4-5 minuter, fisken tillagas av sig själv i den varma soppan.
Strö över en näve fina räkor som du skalat själv.
Servera med pain riche (baguette för er som är födda på 70-talet eller senare) med smör och pålägg.
Jag kom ihåg ett uttryck från mina yngre år. Sparmat. Alltså mat som inte gräver för djupa hål i plånboken. Sparmat pratades det om i Allt om Mat och på dagstidningarnas matsidor, som på den tiden publicerades en gång i veckan. På torsdagar om jag inte missminner mig, samma dag som Konsum och Ica hade sina helsidesannonser för veckans extrapriser.
Igår delade jag med mig av ett av mina långvariga recept. Som dessutom är sparmat. Kanske tillochmed spara-på-svinnet-mat. Rädda några skrumpnande potatisar och en halvdålig lök från grönsakslådan och ett utgånget ägg från kartongen längst in i kylen och vips har du räddat både kassan, världen och stoppat din egen hunger. Då handlade alltså receptet om ”Franska rårakor”.
Idag är det dags för hemlagade falaflar (eller hur en nu benämner falafel i plural). Stek dem istället för att fritera, så blir det enkelt och avsevärt mindre osigt. Mindre flottigt, också.
1 burk sköljda och avrunna kikärtor (ca 230 g avrunnen vikt)
1 hackad gul lök
1 tsk spiskummin
1/2 tsk salt
En pressad klyfta vitlök
½ dl hackad persilja
2 msk majsstärkelse (Maizena)
Mixa alltihop till en hyfsat jämn smet. Gör små biffar. Stek 3-4 minuter på varje sida så att du får en frasig och fin yta.
Jättegott att äta tillsammans med quinoa/bulgur/couscous/ris, tsatsiki eller tjockyoghurt och litet andra grönsaker. Eller i pita- eller libabröd med tjockyoghurt, sallad och andra knapriga grönsaker och kanske någon kryddstark sås.
Det här var det första vi lagade på Hemkunskapen i högstadiet. Alltså för ungefär fyrtio år sedan. Jag har lagat de här ”Franska rårakorna” ända sedan dess. Utmärkt mat för hungriga magar och tomma plånböcker – perfekt för januari, helt enkelt.
Till varje person behövs:
2 potatisar
1/2 lök
1 ägg
salt och peppar
Riv potatisen.
Riv löken.
Blanda med ägg, salt och peppar.
Stek i så tunna kakor du vill ha.
Ibland gör jag bara en stor, den blir litet tjock och saftig och behöver oftast delas på för att den ska kunna vändas.
Det är gott att låta ett par skivor ost smälta på ovansidan mot slutet.
De här rårakorna går att serveras med allt möjligt – lingonsylt, litet bacon eller fläsk om en är lagd åt det mer traditionella hållet.
Ost som smälter (som sagt), ett par skivor tomat och litet oregano för en mer pizzaaktig touche.
Litet andra rotsaker går ju också att riva ner om en vill ha färg eller mer smak. Morot och litet rotselleri, kanske. En rödbeta blir nog snygg i och då blir det ju toppen med chèvre eller fetaost på.
Jag har alltid gillat köttgrytor med sönderfallande kött. I motsats till grytor där köttet är segt och fullt av sådant jag inte klarar av – senor, fett, hinnor. Sådant där som har läskig konsistens. Så var vi på Texas Longhorn och fick no-bean chili till förrättsnachochipsen. Sedan dess har jag tänkt att försöka mig på att göra en riktigt bra chili.
Jag är inte helt klar med receptet, men jag har kommit fram till vad som är absolut nödvändiga ingredienser i alla fall. Samt vilka handhavanden som är absolut nödvändiga för ett smakligt resultat.
Ingredienser
1-1.5 kg högrev eller fransyska i bitar (2*2 cm ungefär)
2 gula lökar
6-10 vitlöksklyftor
1/2 – 1 paket bacon
1/2 liter öl
Hetta genom chilipulver och/eller chilifrukter
Spiskummin (viktig krydda!)
Oregano
Syra genom tillexempel rödvinsvinäger (jag hade i ett par matskedar)
Röksmak genom chipotle eller Texas Smokehouse Steak Sauce (jag använde såsen – en matsked ungefär)
Litet sötma genom honung exempelvis (en matsked på sin höjd)
Salt och/eller buljongtärning
De viktiga handhavandena
Låt löken och vitlöken bli genomskinliga och mjuka i smör och olivolja och tillsammans med baconet som du klippt i små bitar
Bryn köttbitarna, inte för många åt gången
Lägg köttet och lök- och baconfräset i en gryta. Häll på öl och vatten så att köttet täcks. Krydda, litet varsamt till att börja med.
Låt koka så länge du har tålamod. Och så litet till.
Tryck sönder köttet mot grytkanten om det inte fallit sönder av sig själv. Smaka av. Balansera smakerna.
Servera med guacamole (och jag hävdar med bestämdhet att mejeriprodukter INTE har att göra i guacamole men alla blir saliga på sitt sätt), tortillachips och/eller mjuka tortillas, hackad tomat, hackad rödlök, hackad gurka. Och gräddfil eller liknande.
I ett recept jag hittade på nätet ingick ett helrör tequila. Den vätskan skulle dock inte i själva grytan utan bara i kocken. Hm.
Pulled pork har blivit lika svennigt som tacopajen
Pulled Pork är verkligen gott. I Linas Matkasse har det två gånger skickats med fläskkarré (svensk) som jag tycker är en riktigt otrevlig bit kött. Båda gångerna har jag INTE använt fläskkarrén till det Lina tyckte att jag skulle göra utan jag har gjort Pulled Pork istället.
Några gånger har jag stått där på hojparty och gnagt på en bit gurka, en grillad majskolv, en bit baguette och en skiva grillad fläskkarré. Bara då kan en skiva karré ha någon som helst charm, tillsammans med halvljummen öl ur flaska och prat om storsidor, S&S-förgasare och motivlack. Nej, jag ser fläskkarrén som en trist bit kött som innebär alldeles för mycket pillande för mig som inte klarar av oklara konsistenser (fett och brosk och senor).
Men, då finns ju den underbara uppfinningen Pulled Pork som innebär att jag kan äta fläskkarrén, njuta av den och absolut inte behöva slänga den.
En bra Pulled Pork bygger på fem saker:
– lång tid i ugnen på låg värme
– lök i formen
– väl ingnidna kryddor i riklig mängd
– tillräckligt mycket vätska
– Texas Longhorns Steak Sauce
1. Minst fem timmar, gärna sex på 125 graders värme
2. En gul lök (minst) i klyftor samt 5-6 vitlöksklyftor som gärna placeras under köttet i formen
3. 1 msk malen spiskummin, 1 msk malen koriander och chiliflakes upp till en matsked samt 2 tsk salt. Gnid in köttet med blandningen.
4. Räkna med 3 dl vätska allt som allt: ta den ketchup och den chilisås av tomatkaraktär som du har hemma (sötman är viktig!) och se till att blanda med en halv deciliter Texas Longhorns Steak Sauce – den är rökig, kryddig och stark och är svår att byta ut. Blanda alltihop och häll över köttet som ligger i en ugnsfast form eller i en gryta som funkar i ugnen. Täck med lock eller ugnsfolie.
5. Ja, såsen har jag redan ordat om. Som sagt – den är viktig.
När alla långsamma timmar har gått ska köttet kunna dras isär med gafflar. Blanda köttet med den goda såsen och den mjuka löken. Servera i hamburgerbröd eller tortillabröd med någon god yoghurtdressing (hackat äpple och senap eller limesaft och -skal), mera Texas Longhorn Steak Sauce, skivad rödlök, tomatskivor och salladsblad av någon knaprig typ.
Receptet gäller en köttklump på 800-1000 gr. Och det ska vara svensk gris, kom ihåg det! Gärna ekologisk, såklart.
Här ligger den i kryddor inklappade karrén på sin bädd av lök.
Hämtat från Bill Grangers kokbok ”Bills’ Basics”, men jag har ändrat proportionerna och ingredienserna en smula.
8 salsiccia, råa (finns det med fänkål i – ta dem om du gillar smaken)
Olivolja
1 rödlök, skivad
3 vitlöksklyftor, skivade
1 tsk hel fänkål
1/2 tsk chili flakes
200 gr färsk spenat (gärna litet grövre blad)
500 gr pasta som gör sig bra i gratäng och att äta med sked
1 burk ricotta (250 gr)
En rejäl hög riven parmesan (100-150 gr)
Häll en skvätt olivolja i en stekgryta.
Lägg i rödlöken och vitlöken och en nypa havssalt och låt alltihop fräsa utan att ta färg i cirka 5 minuter.
Under tiden tar du ut korvköttet ur skinnen och delar det i mindre bitar – kladdigt och ganska kul.
Häll ner korvköttet i grytan samtidigt som du också har i fänkålen och chilin.
Låt allting steka tills korvköttet är genomstekt och har släppt en del fett.
Koka pastan samtidigt. Låt spenaten blanchera den sista minuten av pastakoket.
Häll av vattnet.
Blanda ihop pastan/spenaten och korvblandningen (om du är litet rädd för fett, ta upp korvblandningen med hålslev).
Klicka över ricottan i små, fina högar.
Strö på ordentligt med grovriven parmesan.
Låt stå i ugnen på 220 grader i 10-15 minuter. Tills det hela ser snyggt och prydligt ut.
