#blogg100 - Issadissas blogg

Jag är inte ensam, visade det sig #blogg100 dag 21/1

En morgon i juni. Den dagen kände jag för första gången att stressen höll på att ta mig i besittning.

Jag skrev om att jag blivit utmattad bortom den vanliga tröttheten. Jag skrev så att fler än jag och mina närmaste kunde läsa. Då fick jag veta att jag inte är ensam. ”Jag med” skrev någon. ”Jag har också varit där” skrev en annan. ”När jag var där var det bästa för mig att….” skickade en tredje.

Hittills bara kvinnor. Nu har jag ju läst mig till att majoriteten som drabbas av utmattningssyndrom är kvinnor. Siffran verkar ligga kring 60-65 procent. Men då är det ändå en hel del män också. Men än så länge har dock ingen man i bekantskapskretsen klivit fram.

Jag har alltså många samtal på gång. Jag försöker samla på mig kunskap. Men så har jag träffat på ett riktigt stolpskott till doktor – honom fick jag berätta för vad jag trodde var bäst för mig. Men HR-avdelningen på jobbet har koll – tackochlov för det.
Som alltid när man har med vården att göra är det bäst att vara frisk och drivande för annars är det risk att man får ett slapphänt och rutinmässigt omhändertagande. Därför är det bäst att läsa på och att prata med andra om hur deras tillfrisknande har gått till.

Jag funderar ju mycket på vad som definierar ”frisk”.
När kommer jag att vara o-sjuk?
Ska jag trivas med precis allt i livet?
Ska jag aldrig känna stress?
Eller hur ska det vara för att jag ska veta att nu, NU är jag återhämtad?
Jag hittade i en rapport följande:

”Behandlingsmål

En patient som har återhämtat krafterna fysiskt och psykiskt och som har kunskap om sin sjukdom och tillit till sin förmåga
En patient som har återgått i arbete i tidigare omfattning men med en rimligare belastning såväl på arbetet som privat”

Det kanske jag kan uppnå.
Jag är inte ensam. Det finns sådana som jag kan känna igen mig i som varit där jag är nu. Och som kommit tillbaka till ett normalt liv, men med litet mer eftertanke och vidare perspektiv. Andra som är på samma resa som jag, vi som inte kommit fram ännu, vi som försöker tyda kartan och ta oss framåt.

Vill du veta mer om utmattningssyndrom, stress och behandling av stressrelaterade besvär gå till Stressmottagningens hemsida.

(Intressant att jag här, hösten 2013 hänvisar till Stressmottagningen utan att jag själv då tänkte att jag skulle söka mig dit. Jag tror att jag inte vågade känna hur sjuk jag var, jag väntade kanske på att någon annan skulle säga det till mig och remittera mig dit. Två år senare gick jag tillslut programmet. Och jag är nu frisk. Faktiskt.)

Reflektion efter tre dagars snabbspolning om utmattningen i mitt liv #blogg100 dag 20

När jag la upp länken på Facebook till första inlägget om utmattningen så fick jag frågan om hur utmattningen påverkat mig.

Det var först när jag började skriva svaret som jag insåg vilken bra fråga det var.

För hur har den här krisen påverkat mig? Det är ju inte mindre än en rejäl kris att helt plötsligt (nåja) upptäcka att den kropp som burit runt mig och den hjärna som fått mig att utvecklas i mitt arbetsliv bara bestämt sig för att ge upp. De sände mig en signal så stark att det inte skulle vara möjligt att ignorera den. De stängde av sig.

Naturligtvis vore det väldigt sorgligt om jag inte lärt mig något. Så nu är det dags för en inventering.

Vad har jag lärt mig?

Att be om hjälp – fast det tog enormt lång tid. Det är bara på senaste tiden jag kan göra det utan att få skuldkänslor.
Att inse att jag inte måste göra och fixa allt. Hur kunde jag ens tro det förut? Varför kände jag att världen hängde på mina axlar? Det förstår jag fortfarande inte, att det kunde vara en så djupt rotad känsla att den var hart när omöjlig att rucka på.
Vila är viktigt. Vila är allt. Återhämtning är en förutsättning för växande och lärande. Vila är inte fult. Vila är en plikt vi har mot oss själva.
Vila är svårt.
Min sanning är min sanning. Det jag har känt är verkligt. Ingen annan har rätt att skriva om historien som gäller mig. Jag har rätt till min version av det som skett. Och det ligger på mig att övertyga dem jag måste övertyga. Men att de som inte vill lyssna ska jag sluta bry mig om – den vägen är inte framkomlig.
Livet är inte prestationerna. Livet är inte ägodelarna. Livet är inte hur jag presenterar mig och blir emottagen och sedd. Jag och livet har ett värde utanför prestationerna, ägodelarna och hur jag ses av andra människor. Det här var något av det absolut svåraste att tänka om kring – även om jag sett mig som ifrågasättande, ganska icke-materialistisk och att jag förnuftigt visste det här så hängde känslorna inte med. Det tog många år.
Det går att tillfriskna. Det är stort. Det går att tillfriskna.
Det finns inga quick-fixes. Det finns inte EN kur, EN behandling, EN övning, ETT nytt tankemönster, ETT kosttillskott, EN diet som gör hela jobbet. Du måste jobba (tyvärr!) på en massa fronter, lära om, tänka till, ta hjälp, äta bättre, träna helt annorlunda, vända på de flesta stenar, stå ut med att det är tråkigt att meditera och slappna av till en början. Det går inte att bara jobba med kroppen. Det går inte att bara jobba med intellektet. Det är hela paketet det handlar om. Det handlar om tid. Massor med tid. Och varje meningsfullt samtal, varje meditationsstund, varje ifrågasättande av ditt tidigare liv, varje vila, varje gång du avstår från den hårda träningen, varje gång du säger ”nej, jag orkar inte”, varje gång du säger ”nej, det är inte mitt jobb”, varje paus du tar så bygger du på ditt tillfrisknande. Det är så små byggstenar. Så yttepyttesmå. Men de måste läggas. Så har det fungerat för mig.

När det vände (Varning för total präktighetschock!) #blogg100 dag 19/4

I love the smell of kokkaffe in the morning.
It smells like….like….scoutläger

Jo. Då hade jag alltså lagt mig i sängen och sovit i tio dagar. För trött för att göra någonting. Men jag hade ju planerat att göra saker med barnen och det gick inte att ställa in. Då hade jag skämts och våndats och inte kunnat leva med mig själv. En av de sakerna vi skulle göra ihop var att åka på scoutläger. Jag hade anmält mig som ledare/funktionär. Det ena barnet skulle segla till lägret och komma dit i mitten av lägerveckan, det andra barnet skulle vara där hela veckan.

Hur skulle detta gå?

Jag förvarnade mina ledarkompisar om att jag inte var i prima form, men min närvaro och insats var ändå välkomna.

Men ändå. Tänk om jag skulle bryta ihop eller svimma eller bara bli liggande i tältet.

Det märkliga var att den veckan var precis vad jag behövde. Förutom sådant som kokkaffe på morgonen, överdoser av frisk luft, dagliga morgondopp från brygga i Stockholms skärgård, mat på bestämda tider och en massa barnenergi (gladenergi, ledsenenergi, stökenergi, hemlängtanenergi, allmän livsglädje) så var det arbete jag utförde och på vilket sätt det gjordes och hur jag kände tillfredsställelse över det som stakade ut vägen tillbaka från utmattningen.

Varje kväll planerade vi nästa dag. Mellan 80 och 110 personer skulle bygga, samarbeta, äta, ha roligt, uppleva tillsammans. Det skulle lagas mat, diskas, tömmas dass, seglas, hämtas och värmas vatten (mängder), pysslas, tändas lyktor och lägerbål, byggas utsiktstorn, karusell och gunga. Och till varje aktivitet krävdes det frivilliga insatser. Det blev en del kökstjänst för min del.

Vad var det som var läkande? Naturligtvis att jag faktiskt var till nytta, jag kunde arbeta och jag kunde utföra något meningsfullt. Men om jag ska försöka vara litet mer analytisk – vad var det specifikt i hur ”arbetslivet” på lägret organiserades som gjorde att det var början på vägen tillbaka? Jag tror att några av svaren finns här:

Arbetsuppgifterna var väl definierade.
Målen var solklara.
Vi arbetade i grupp med ständig kommunikation för att tillsammans nå målet.
När målet var nått (exempelvis 110 personer mätta och belåtna, disken färdig) var det dags för paus, vila och nöjdhet.
Återkopplingen var tydlig och omedelbar.
Återkopplingen var också direkt kopplad till arbetsinsatsen.

Kan man sjukskriva sig från livet? #blogg100 dag 19/3

Litet vemodigt sådär. Minns den doftande försommaren.

Nej. Det går ju inte. Att sjukskriva sig från livet. Om inte annat så måste man ju i alla fall handla och laga mat. Men till och med det var väldigt svårt då i somras när jag plötsligt inte kunde någonting nästan.

Jag kunde ju inte sjukskriva mig från barnen. Jag är ju fortfarande mamma, just det kan jag inte sjukskriva mig från. Men de hade en mamma som sov längre än dem och de fick äta en del färdiglagat. Tur att det var sommarlov, för om några läxor hade jag inte orkat tjata.

Och när är jag då frisk? Är det när jag har så mycket ork att jag kan gå till jobbet men sedan inte orkar med att vara mamma? Eller ska jag först kunna vara en OK förälder innan jag börjar jobba ordentligt? Bör jag också först vara en människa som tar hand om sig själv, sin själ, sin kropp, sina närmaste och sina vänner och gör det med glädje innan jag börjar jobba ordentligt? Nej, så långt kan vi inte gå. Tänk om alla människor tänkte så, då skulle ju ingen jobba. Eller?

Hur pass ska man ”restaurera” sig som människa innan det är dags att ge sig in i vardagsturbulensen igen?

(Ett inlägg skrivet i utmattningens akutfas på hösten 2013, även om jag då tyckte att jag började bli bättre. )

En lista som står för sig själv #blogg100 dag 19/2

att-inte-göra-lista — Kommentarer överflödiga

Min Klout har baissat! #blogg100 dag 19/1

”Vem bryr sig?” som tioårige P brukar säga.

Har man inte stressmoment i tillvaron så skaffar man sig det, är det så? Eller när man väl springer mot väggen så plockar man upp allt möjligt för att det ska gå ännu fortare in i väggen. Att bry sig om sin Klout är väl ungefär det löjligaste man kan syssla med. Men ibland är det en viktig siffra för mig. Och då kanske det är ett tecken på att tillvaron gungar och att jag istället borde bry mig mer om mina närmaste och mer om att bara sitta på balkongen och lukta på träden.

Att Klouten har gått upp nu ser jag som ett friskhetstecken eftersom det innebär att jag har börjat hitta en massa artiklar som upprör och inspirerar, inlägg som bara måste diskuteras, viktiga vänner att skicka meddelanden till och bilder att beröras av.

(Nu två och ett halvt år senare kan jag titta på ordet ”friskhetstecken” och tänka ”Ojojoj, vad visste jag då…”. Samtidigt var ju det faktum att jag delade med mig av upplevelsen i sociala medier en del av det som byggde tillfrisknandet. Så den tillfälliga uppgången i Klouten var något gott, men på ett annat sätt än jag då tänkte).

Det perfekta tortyrredskapet #blogg100 dag 18/3

Snapshot_20130911_5 — Ni vet vad det är. Ett avancerat tortyrredskap. Eller en nöjesmaskin. Eller ett livsnödvändigt kommunikationshjälpmedel. Allt-i-ett.

När det vanliga livet tär då är tillvaron definitivt inte i balans. Men tänk att det är så svårt att se och tyda tecknen. Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet. Litet långsamt och försiktigt. Det ska bli roligt. Jag saknar ju sammanhanget och människorna och att uträtta något. Men jag ska inte sprinta tillbaka och göra samma igen.

Varningstecken att ta på allvar om de dyker upp igen:

1. Solljus gör ont i ögonen

2. Varje gång telefonen ringer skrapar det på nerverna som naglar på en griffeltavla

3. Häxan Surtant tar över och ingenting är roligt utom skadeglädje

Fast det är klart, telefonen har definitivt blivit ett tortyrredskap. Och de som utför tortyren är telemarketingföretagen. När jag hade fast telefoni var det tillslut ingen idé att svara i i den telefonen – det var bara försäljare som ringde. Trots Nixning. Svarar man inte ringer ju telefonen ett par gånger till, för så är uppringningsmaskinerna inställda. Oj. Nu är Häxan Surtant visst på väg. Dags att tänka litet positivt och kanske yoga en smula. 🙂

(Den där hösten 2013, jag försökte förstå, försökte beskriva vad jag var med om, både för mig själv och för andra.)

”I just came back from my shrink” #blogg100 dag 18/2

Lorraine Bracco, James Gandolfini — Här sitter Tony Soprano och är arg och förundrad över att han behöver prata med en terapeut

Det är bara i vissa grupper och på vissa ställen på jordklotet som det är tillåtet, ja, tillochmed påbjudet att gå till terapeuten. Om man är med i en Woody Allen-film exempelvis. Eller om man skulle förekomma i någon sitcom som utspelar sig i en intellektuell miljö på Manhattan. Annars är det ju inget som höjer ens värde i sällskapslivet.

Fast nu när jag sprungit in i väggen pangbom! och blivit ordinerad att träffa en stressterapeut då känns det alldeles rumsrent att prata om det. Intressant. Är det för att en sådan terapi är så klart länkad till ett tillstånd som bör vara övergående. Ett tillstånd som dessutom tagit sig kroppsliga uttryck. Och därför inte alls signalerar (å, huga) sinnessjukdom.

(Jag återpublicerar blogginläggen från tiden då jag drabbades av utmattningssyndrom – det här inlägget är från hösten 2013. Jag publicerar dem i kronologisk ordning.)

Det som först försvinner är humorn #blogg100 dag 18/1

(Det här inlägget skrev jag hösten 2013, tre månader efter det akuta insjuknandet)

När stressen börjar ta över är humorn det första offret. I alla fall för mig. Nu är jag ju inte en påtagligt rolig människa, men när jag blir stressad börjar jag höra mig själv både tänka och säga småaktiga och intoleranta saker. Då, kan jag lugnt säga är det inte roligt att vara inuti min kropp. Det jag tänker och säger har så litet att göra med den jag egentligen vill vara. Jag vägrar att tro att den där magsura människan är mitt sanna jag, surkärringen som kommer fram under press.

Därför blev jag alldeles hoppfull och lätt optimistisk när en bild jag la upp på Instagram och också delade på Facebook fick två kommentarer som antyder att jag har givit uttryck för humor. Då håller jag på att driva ut Häxan Surtant ur mig. På väg att tillfriskna?

Att en dag vara nöjd över att ha fixat alla punkter på en tre-punkters-att-göra-lista #blogg100 dag 17/3

(Kommentar från 2016 om hösten 2013: Jag börjar reflektera, försöker hitta anledningar, försöker förstå och skapa mönster. Så angriper jag utmattningen när jag inte ligger i soffan och tittar på ”Breaking Bad”)

1. Promenad

2. Middag

3. Köpa müsli

Det är min att-göra-lista idag. Jag hyser gott hopp om att kunna bocka av alla punkterna. Idag har jag alltså hela TRE punkter på listan. Det är en 50-procentig ökning från listan med två punkter, vilket var vad jag såg mig som kapabel till när jag väl kunde börja göra listor igen.

När jag kände (men inte erkände) att jag inte orkade längre var det skammen som nästan var värst. Skammen över att inte orka, över att inte prestera, över att inte vara till nytta, över att svika. Jag skämdes så att jag körde över mig själv så till den milda grad. Jag var ju så trött att jag kunde ha somnat på Skeppsbron men försökte kurera mig med en liten joggingtur när jag cyklat hem från jobbet. Att försöka gå upp litet extra tidigt för att köra ett litet yogapass tyckte jag också var en intelligent idé. Men då var kroppen litet smartare än huvudet och pekfingret hittade snooze-knappen.

Att sätta ord på känslorna, att faktiskt säga att jag skämdes gör att skammen förångas. Och kanske är jag sanningsenlig när jag säger att jag kommer att vara nöjd ikväll när jag har tagit promenaden i skogen, ätit middag med barna och försett skafferiet med en ny påse müsli.