böcker - Issadissas blogg

Nu ger jag upp! #bloggswe

Nej, det går inte längre. Nu måste jag sluta. Det blir nog inte bättre.

Vilken ytlig soppa! Vilket dravel!
Jag som trodde att hon hade något att komma med, Helena von Zweigbergk. Jag är riktigt, riktigt besviken. Men jag kommer inte förbi sida 132. Nu drar jag ut bokmärket och förpassar boken till den gemensamma hyllan i trappuppgången. Någon annan kanske kan uppskatta eländet.

För javisst, jag vet att borgerskapets diskreta charm gömmer familjehemligheter, trauman och trasiga själar. Inne i de vitmålade köken både skälls det och dånar av isande tystnader. Bakom de putsade fasaderna begås det självmord och äktenskapsbrott. ”In every dreamhome a heartache” sjöng Bryan Ferry redan på det tidiga sjuttitalet och jag i min brådmogenhet tänkte att han har säkert rätt. Menmen, med åren har jag lärt mig att det kanske finns helt igenom lyckliga familjer även i tjusiga hem. Kanske.

Tillbaka till boken:

Jag tycker helt enkelt att de här människorna och konflikterna förtjänar att beskrivas antingen elakare och vassare eller också med mer empati och analys. ”Än klappar hjärtan” är en trist, cynisk och ospännande historia. Jag som alltid tyckt att Helena von Zweigbergk varit rolig och verkat intelligent på ett bra sätt. Och så är det ju alla översvallande citat ur fina recensioner: ”Gedigna psykologiska gestaltningar”, ”relationsproffset H v S:s fingertoppskänsla”, ”Här fångas med lätt hand livet”. Jag känner mig som om jag inte är medbjuden på kalaset, som jag inte förstår jargongen. Den här boken gör att det ska mycket till innan jag försöker mig på någon av hennes andra romaner. Läs. Inte.

Livet i fel ordning #blogg100 dag 92

regntunga skyar — Regntunga skyar – perfekt dag för inomhushäng

Det som räddade min nacke, axlar, rygg och huvud igår var Yoga Nidra. Jag är litet förundrad. Jag hade masserat och lagt flera lager fleece och en smula cashmere över det värkande paketet, jag satt med ryggen mot solen för att få värme, jag knådade och tryckte. Men det som hjälpte var att slappna av. De där korta tjugo minutrarna med Yoga Nidra i öronen. Märkligt. Och idag när någonting hände som fick ontpaketet att aktiveras igen, in med Yoga Nidra i öronen, själen och kroppen så blev livet OK igen.

Idag regnar det i Stockholm. Tack och lov. Alldeles skönt att vara utmattad och få sitta och läsa och lyssna på när Pojken skjuter zombies. Jag ville läsa men det som fanns i hyllan kändes för tungt. Jag asade mig ner till trappuppgångsbiblioteket och insåg att jag läst det mesta. Tog Björn Hellbergs ”Sankte Per”. Förstod att den skulle vara av mysdeckarvarianten, men tänkte att det kanske är alldeles vad jag behöver. Trots att jag nu mest läser svartare typer av deckare är jag väl bevandrad i mysgenren också. Miss Marple, Krister Homan och hans katt har varit mina följeslagare tidigare. Alldeles för tidigt. För det kan jag väl lugnt säga, jag har gjort det mesta i fel ordning och vid fel tillfällen. Åtminstone om man tänker att livet ska gå enligt checklistan för livet.

1. som tonåring satt jag gärna inne och läste mysdeckare
2. alkohol blev intressant först när jag var rejält över tjugo
3. jag började jobba deltid för att ta hand om min sjuka mamma när jag var 25
4. jag var gammal när jag blev mamma
5. sociala medier har genomgripande förändrat mitt medelålders liv
6. förlovad och gift har jag aldrig varit
7. jag hoppade av ”karriären” redan vid 27 och startade på nytt tjugo år senare
8. jag blev scout när jag var medelålders

Det här gör att jag är väldigt nyfiken på resten av livet. Bara jag orkar. En av mina bästa vänner som också är Stenbock tror jag skulle säga att vi Stenbockar blommar sent eller åldras vackert eller något annat trösterikt. Vi håller oss till den versionen. Nu tillbaka till mysfarbrorn Björn Hellberg.

Tre deckare och en klassiker #blogg100 dag 89

Varför läser jag deckare?

Jag började med Agatha Christie för trettiofem år sedan. Eller förresten, det startade ju långt före dess, med Kitty-böckerna, Tvillingdeckarna och Fem-böckerna. Men efter Poirot och Miss Marple så kom Sjöwall-Wahlöö. Så Leif GW Persson. Och efter det Andrew Vachss, James Ellroy och Patricia Cornwell. Det här var fortfarande på den tiden man fick leta efter bra (eller i alla fall hyggligt underhållande) deckare. Nu är det ju gödslat med dem. Men det finns mycket dåligt också.

Ok. Nu har jag namedroppat en massa men fortfarande inte kommit närmare svaret på varför jag (och många likasinnade) läser deckare. Hyggligt simpelt:

1. det är underhållande

2. det är lättuggat

3. det är lätt ångestdämpande

4. det kan, i bästa fall, berätta något om samtiden

För att deckarna ska funka på alla fyra sätten måste de vara hyfsat välskrivna och välkomponerade, annars skär det ju i öronen och illusionen av att jag läser något nästan bra faller som ett korthus. Den där läbbiga känslan som liknar den när man ätit för mycket lösgodis infinner sig.

Därför ska jag nu rekommendera ”Pojken i resväskan” av Lene Kaaberböl och Agnete Friis och ”Det fördolda” av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Samt avråda från att läsa ”Fjällgraven” av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt.

I ”Det fördolda” presenteras karaktärerna som sedan finns kvar i Hjorth/Rosenfeldts deckare. Här är den märkliga människan Sebastian Bergman fortfarande tillräckligt trovärdig, men i ”Fjällgraven” har han gått helt överstyr och är varken intressant eller rolig längre. Eftersom han är en av huvudfigurerna blir det ganska platt. Särskilt med tanke på att de flesta andra också är träaktiga endimensionella.

”Pojken i resväskan” är skriven med ett patos bubblande i bakgrunden. Den danska kvinna, Nina som väl kommer att vara den som återkommer i senare böcker är av den lätt monomana och komplexa typ som deckarhjältar och -hjältinnor ska vara nuförtiden. Men det är inte henne jag fastnar för, det är själva historien.

Och så var det klassikern: ”Flood” av Andrew Vachss. Den enögde advokaten som började skriva extremt hårdkokta deckare för att sätta barnpornografi och utnyttjande av barn på medvetandekartan. Det är svart, svart, svart och patos, moral och lojalitet. Karaktärerna är både väldigt platta och extremt komplexa. New York är skitigt, fult, illaluktande, genomruttet och fullt av ondska. Burke och hans ”familj” är våldsamma korsriddare på det godas sida. ”Flood” skulle kunna vara en serie, ritad av Rolf Gohs.

Jag hade fel #blogg100 dag 76

Jag skrev i min lista över kommande blogginlägg att den ena av de här två böckerna var bra och antydde att jag inte tyckte detsamma om den andra. Men då hade jag inte läst klart någon av dem. Utan lagt den ena ifrån mig till förmån för den andra. Nu när jag läst båda kan jag bara säga att jag hade fel. Båda är mycket läsvärda. Men av helt olika skäl.

Jag har skrivit om en annan av John Ajvide Lindqvists böcker tidigare, så återkommande läsare vet att jag tycker att hans sätt att blanda verklighet och övernaturligheter är fullkomligt lysande. Han når så långt in i mänskligheten med det greppet. Vad är det då han rör sig kring i ”Människohamn”? Livslång kärlek, stora förluster, hemlighållande som urholkar mänsklig samvaro och gemenskap, föräldraskap. Så är han ju expert på ungdomsårens hemskheter och de kommer med även i den här berättelsen. Skärgården dominerar hela boken. Det är inte finskärgården med alla trädäck och vitmålade inredningar, det är människors utsatthet i gränsen mellan land och hav och där havet som kraft alltid bestämmer. Det är den fulskärgård som jag sett här och där, mest påtagligt på Husarö. Glesbygdsskärgården där bara resterna finns kvar. Av produktion, av människor, av sammanhang.

Så var det då boken som jag först läste 80 sidor i. Snabbt, hungrigt. Och sedan la ifrån mig, lätt äcklad. Grunge chick-lit. Litet snuskigare sex, litet stökigare privatliv än i vanlig chick-lit. Jag har bara läst en bok av Unni Drougge tidigare – ”Andra sidan Alex”. Några delar name-dropping, några delar nyckelroman (VEM är det?), några delar explicita sexscener och lättläst. Lättläst, jag bara rann igenom boken. ”Boven i mitt drama kallas kärlek” läste jag på samma sätt, när jag nu tog upp den igen. Det är en förfärlig historia Unni Drougge berättar om sig själv. Hon är skoningslös både mot sig själv och den Niclas hon hänger ut. Vilket hon gör med all den rätt varje människa har att berätta sin egen historia. Det handlar om psykisk och fysisk misshandel i ett sjuårigt förhållande som hon till slut tar sig ur. Hon överlever med nöd och näppe.

På Instagram skrev jag ”Två böcker som har något gemensamt”. Och det gemensamma är beskrivningen av en gest – en mans/pojkes hand över en kvinnas/flickas nyckelben. Gesten, beröringen är viktig i båda böckerna. Men har mycket olika betydelse.

Rädd att flyga #blogg100 dag 47

Jag flög hem från Paris i söndags. Under vissa perioder av mitt liv har jag verkligen hatat att flyga. Så jag har undvikit att göra det. Det är ju ingenting som handikappar en människa, att undvika flygresor, alltså. Även om det känns så i den ängsliga medelklassen. Man bör resa så långt bort att man måste flyga. Så enkelt är det. För att behålla sin position.

Nåja. Nu reste jag. Flög. Och kände av min gamla flygoro. Eftersom jag åkte reguljärt kunde jag inte bara beställa in ”Stora semestermenyn” som jag har förstått att Fritidsresor har på sina flygningar: en rejäl aperitif av den spritstinna sorten, öl-eller-vin och så en ordentlig avec på det. Litet mat är visst också inkluderat. Jag tog det litet försiktigare och begravde mig i ”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist.

De dryga två timmarna i kabinen bekom mig inte. Jag var i Sverige, med Theres och Teresa. I utanförskap och gemenskap. John Ajvide Lindqvist är en makalös gestaltare av barn och tonåringar i känslomässigt utanförskap. Jag tycker att det är ett genidrag att lägga till den orealistiska, magiska dimensionen. För den som är fast i känslan av cementerat utanförskap finns bara ritualerna, magin, det rättmätiga våldet som tänkta utvägar. Eller den gudomliga interventionen.

Nu är det dymmelonsdag och jag känner en konstig förkylning vandra runt i utkanterna. Som ett rovdjur som väntar på en svaghetstecken. Bäst att lägga sig och vila, alltså. Jag har skrivit om känslan av utanförskap förut men inte något just om flygrädsla.

En driva av böcker #blogg100 dag 39

Jag har hyllat och skrivit ner en hel del böcker. Någonslags lista kommer här:

Viktiga böcker för unga kvinnor (och män)

Några deckare som utspelar sig på Gotland

Doktor Proktor och andra högläsningsböcker

En bok om att åldras och välja hästar framför män

Blodsmagi (så hette boken)

Sågningen av ”Hypnotisören” – en bloggpost som står sig

Jonathan Strouds nya magi-trilogi, första delen

Om ungdomsböcker nu för tiden. Varför så mycket om död och sjukdom?

Ektoplasma, stön och järnfilsspån #blogg100 dag 4

Jag har inte blivit fysiskt spökberörd. Tur det, då skulle någon del av kroppen sakta blåfärgas och kanske trilla av. Men jag blev alldeles förtjust i det spökinvaderade Storbritannien där de tre unga kollegorna i Lockwood & co jagar spöken och försöker hålla konkursen stången.

Trots all isande fasa och skärande, ohörbara skrik så puttrar ”Den skrikande trappan” av samma trevlighet som jag kommer ihåg från min barndoms läsande av Edith Nesbits klassiker och, naturligtvis, Fem-böckerna. Det har förstås att göra med att teet spelar en viktig roll, precis som det sig bör. Teet och så förstås vänskapen som växer fram mellan de tre; Lockwood själv (den långe, ståtlige), George (den något trindare med glasögon) och Lucy i leggings och kängor som har särskilt utvecklad känslighet.

Jonathan Stroud som har skrivit om de tre och deras företag har utlovat fler böcker i samma serie. Jag ser fram emot dem. Nu ska jag sätta boken i händerna på Aktivisten och Pojken, får se vad de tycker. De är ju mer i målgruppen än jag.

Jag kommer aldrig ur slukaråldern

mitt_bultande_hjärta — Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

Författarens eller översättarens fel?

fulaflugan — Det var en trevlig frukost men egentligen en hiskelig läsupplevelse

Jag har läst ”Flyg fula fluga” av Patricia Cornwell. Utgiven på Norstedts förlag. Översatt av Manni Kössler.
Jag borde inte ha läst den. Jag blev så upprörd.

Frågor:

När översättaren ställs inför allmänt uselt språk, ska hen då förbättra det?

När översättaren ställs inför typiska amerikanska företeelser, ska då hen försöka hitta svenska motsvarigheter eller låta sammanhanget bli alldeles oförståeligt?

Exempel på meningar och stycken som är kryptiska och/eller helt oförståeliga och/eller helt oläsbara med avseende på rytm, flöde och ordval:

”Den där sista gubben fick verkligen en huvudvärk med glass”. Jag antar att det är ordet brainfreeze som ställt till det.

”Lucy avslutar aldrig det hon sällan påbörjar”. Förlåt, vad menas?

”…betraktar [..] Marino som packar en stor islåda med öl, kallskuret….” Vad är en islåda? Jag vet vad en kylbox är, men inte en islåda. Rättstavningsprogrammet har heller inte hört talas om ordet. Kanske ska testa det på Wordfeud?

”…väggarna var av gips som behandlats för att se äldre ut..” I min värld är gipsväggar något som är praktiskt för de är lätta att tapetsera eller måla och det är lätt att borra i dem. Jag tror inte att det ens i USA är fashionabelt med det vi i Sverige associerar med gipsväggar.

”Den pojken älskar isstrutar mer än någon annan Nic hört talas om…..” Isstrutar?! Någon som vet vad isstrutar är?

Ja, det fortsätter så där.

Jag kunde skriva av hela kapitel från boken. Det känns som om översättaren har vaknat till då och då och skärpt sig för att sedan, något kapitel senare låta Google Translate göra största delen av jobbet. Å andra sidan verkar det som om ms Cornwell skrivit på rutin. Hon slutar mitt i mening, känns det som. När hon skrev de sista kapitlen hade hon redan nästa bok i serien framför ögonen och kunde inte hålla kvar intresset för slutet. Snipp, snapp så dog en massa människor bara genom att någon berättade att de hade dött. Som läsare var man inte ens närvarande.

Tacka vet jag Arne Dahl och Jussi Adler-Olsen. Och Mons Kallentoft och Andrew Vachss. Där har vi killar (typiskt!) som kan snickra ihop spännande historier och låta språket leva.

Varför läser jag det jag läser?

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”). Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?