kroppen - Issadissas blogg

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film

Igår upptäckte jag två saker:

att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.
Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.
Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

Ännu mera sex #blogg100 #mombod

Nänänänä. Sååå personlig kommer jag inte att bli idag. (Eller någonsin.)

Jag tänker låna in en annan kvinnas berättelse som handlar om en vanlig kropp och sex (eller frånvaron av det) med en man som fram till sovrummet var en hyvens typ.

I sammandrag:

Här har vi en 59-årig kvinna. Både intellektuellt och fysiskt i god form. Separerad. Med vuxen son. Ger sig ut på nätdejtingarenan. Hittar en man (55 år) och tycke uppstår. De har roligt ihop, de trivs, de pratar och gör saker ihop. Så åker de iväg på en weekendresa. De sover i samma rum, i samma säng. De gosar men det blir inget sex. Tre nätter efter varandra och samma sak händer, eller inte händer. De åker hem. Hon tänker. Hon ringer upp och frågar.

Han är ärlig och säger som det är att han har skämt bort sig med unga kvinnor med hala kroppar och han kan inte tända på henne eftersom hon är för rynkig. Men han är snäll och ger goda råd, han berättar att det finns särskilda strumpor och andra klädespersedlar som kan trolla bort åldern.

I felt lika a Barbie Doll on acid as I listened to this man. He was totally oblivious to the viciousness of his words. He had turned me into an object to be dressed and positioned to provide satisfaction for his idea of what female sexual perfection should be.

Vad tror ni, kära läsare, dumpar hon honom eller gör hon en Christian Grey?

Läs hela texten här.

Får bara Barbie ligga? och andra historier #blogg100 #mombod

Dag 70.

Kära dagbok.

Idag känns det litet tungt och motigt. Hur ska jag orka få ur mig något intressant i TRETTIO dagar till? Jag tar mig en kopp engelskt te (PG Tips – hallå, kan ni inte sponsra mig snart?!) och en finsk pinne (där är jag inte märkestrogen, idag är det Coops) och hoppas på litet inspiration.

Jo, jag har ju länge tänkt på det här med kroppen, alltså kvinnokroppen och hur den visas. Och hur påverkad jag är efter att ha sett dessa modeller, mannekänger, skyltdockor, filmstjärnor och skådespelerskor i alla år. Så om jag inte är påpasslig och medveten så ser jag bara fel-kroppar överallt. Särskilt min egen. För ingen ser ju ut som de där på film, bild och i skyltfönstren.

Kära dagbok, jag tror att jag ska slänga ut frågan till läsarna om de någonsin sett en kvinna med mer realistisk kropp som fått ligga på film. Då kan jag skriva att jag nästan såg en sådan en gång. Det var i den där filmen där Anette Benning och Julianne Moore är ett gift par och när Julianne Moore är otrogen med en man får man se hennes hud och den var nästan rynkig och en liten, liten valk syntes. Men att jag annars bara sett släta, smala, liksom hala kroppar som trycks upp mot väggar (alltid dessa väggar!) och kastas i sängar. Och då kan jag fråga läsarna om de sett ”House of Lies” som ju är en extremt cynisk TV-serie om manipulation av stora skaror, faktiskt värre än ”House of Cards” och som innehåller väldigt mycket sex. I den verkar kvinnorollerna satta efter om skådespelerskornas kroppar funkar att visa upp nakna. Den enda kvinna som kanske har storlek 38-40 (HJÄLP!) i den serien och ändå får spela en sexuellt attraktiv roll syns i sängkammaren bara under täcket. Inget roligt mot en vägg eller på en publik toalett eller så. Under täcket, minsann.

Så kära dagbok. Det ska jag kanske skriva mera om, det här med hur kvinnokroppar får se ut när de befinner sig i det publika rummet. Annars har jag ju en del punkter att återkomma till. Den listan orkar jag med imorgon.

Kram från Eva

Zombies, fetma och rörelseglädje #blogg100

Jag tycker fortfarande att det är omåttligt intressant att det Tredje Världskriget som jag växte upp att tro på som trolig dystopi har ersatts av zombie-apokalysen. På samma allvarsamma sätt. Det handlar om NÄR den kommer, inte OM. Hur kom det sig? Hur blev det helt plötsligt troligt att mänsklighetens största fiende är våra döda?

MEN. Det var absolut inte det jag skulle skriva om idag. Utan jag vill fråga om ni kommer ihåg när jag i somras skrev om en finfin träningsapp där zombie-apokalypsen används som historia för att göra löpningen roligare. Gör ni inte det, klicka på länken och titta på klippet om appen.

Så läste jag för några månader sedan en krönika av utvecklaren som har gjort appen. Hon är fet, hon hatade skolgympan, hon älskar att träna. I krönikan ställer hon frågor som:

– får en fet människa göra en träningsapp?

– måste alla träningsappar handla om tävling?

Här är några utsnitt ifall du inte orkar läsa hela hennes text:

People who were always hardbodies love that competitive style of team-sports activity, they come up with timers and fitness contests and personal bests. But for the vast majority of people, competition in exercise is not fun. It’s no fun to compete if you know you can never win. It’s no fun to be on a team if you know you’re bound to let everyone else down with your performance. The rhetoric of ‘more, better, harder, feel the burn’ doesn’t work for those of us who just want to use our bodies and enjoy being in them. And, to be clear, there’s no moral component to exercise, no matter what the magazines might try to tell you. You’re not a better person for doing it or a worse person for not.

I like to think that after the inevitable zombie apocalypse, perhaps people will think more about what it is that makes life worth living and less about the rat race. Anyway, then there won’t be the luxury anymore of saying “Oh, I’m not a sporty kind of person”; every human being who’s survived will be needed, the intrinsic value of each and every person will be obvious. And whatever you can do, even if it’s only moving a bit faster than a slow shamble, the human race can use you.

Summan av kardemumman är alltså: träna för att det är roligt. När du tränar blir du och kroppen glada, ni blir kompisar och ni blir till en stark enhet som kommer att behövas den dag världen hotas. Av zombies, av Skynet, av klimathotet eller av Tredje Världskriget (blir nog på tapeten igen – litet retro sådär).

Korkade människa! #blogg100

Kommer ni ihåg att jag skrev träningsdagbok förra året?

Eftersom allt som publiceras finns kvar därute i all evighet även om man raderar eländet, så är det lika bra att säga såhär: Nej. Det var dumt. På alla sätt.

Vad ville jag bevisa med träningsdagboken? Trodde jag verkligen att den mängden rörelse var nyttig för mig som var på väg ut ur utmattning? Som tur är vet jag numera att vi vuxna egentligen bara kan lära oss genom reflektion. Och även om jag är korkad och envis ibland så har jag i alla fall insett att jag kan reflektera, det är väl en av fördelarna med att aldrig sluta fråga varför.

Så. Både min kropp och min själ håller på att ställa om. Genom tålmodigt arbete och ledning från PT Erling på Westninefitness så gör jag framsteg – musklerna börjar arbeta på rätt sätt. Men det tar tid. Tid av inaktivitet, väntan, tålamod, vila. Svårt.

För det är ju absolut lättast att springa och lyfta tungt och lyssna på alla som springer långt, längre, längst och lyfter tungt, tyngre, tyngst och tro att det är det jag också ska göra för att nå lugn och salighet. För när jag springer och lyfter och hoppar och har mig, då försvinner oron och de inre frågorna drunknar i mitt eget flåsande.

Men oron ska jag lära mig känna igen och jag ska andas igenom den. Och de inre frågorna handlar ju faktiskt om livet och vad jag vill med det. Jag hade ju inte tänkt att springa förbi livet, jag hade ju tänkt att leva det.

Varför simmar kvinnor? #blogg100

När kvinnliga huvudpersoner (gärna i deckare) ska skaka av sig stress och samla tankarna, då simmar de gärna i tomma simhallar. Sara i Arne Dahl. Gillian Anderssons karaktär, Stella Gibson i ”The Fall”. Malin Fors i Mons Kallentofts deckare. Och så flickan/kvinnan Leena i ”Svinalängorna”.

Dessutom står det nästan alltid någon som väntar på att säga något i ena änden av bassängen. Något som kommer att vända historien. Eftersom kvinnorna är i princip blinda och döva när de simmar fram i det ljumma, tysta så blir de omskakade när koncentrationen bryts.

I bjärt kontrast står de flåsande, joggande männen i filmer och TV-serier. Där löpningen oftast verkar vara ett sätt att straffa sig, att rena sig, att pressa sig, göra sig illa. Låta det onda med ont fördrivas.

Tjejkast och annat flickigt #blogg100

Jag är ändå mest glad för att mina barn växer upp just nu. Särskilt med allt som händer för att manifestera tjejer och kvinnor som starka, modiga, fria, svettiga, riktiga. Trots nutidens makalösa intresse för yta. Ni har sett de här filmerna förut. Men jag lägger upp dem igen, just idag den åttonde mars, Kvinnodagen.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=aN7lt0CYwHg&w=560&h=315]

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs&w=560&h=315]

Och så tänker jag att jag själv kanske lär mig något. För vissa föreställningar sitter så hårt, så hårt.

Eftertankens inte alls kranka blekhet #blogg100

Nej. Eftertanke och hennes syster reflektion är inte det minsta bleka och sjuka, de är starka och nödvändiga. För eftertanke och reflektion är nästan det enda sättet vi lär oss på som vuxna. Hör om det i en av poddarna jag listade häromdagen: IFLs om reflektion. Men det var inte där jag skulle stanna. Idag handlar det om specifik eftertanke och det gäller det faktum att jag nu fungerar men att jag för ett år sedan var riktigt dåligt fungerande eftersom jag sprungit in i väggen. Blivit utbränd, vidbränd, fått utmattningssyndrom.

Och det jag tänkte ägna mig åt idag är frågorna kring den behandling jag fick. Eller inte fick. Om någon med cancer eller hjärtinfarkt eller benbrott skulle få behandling av samma slumpartade typ som jag och många med mig då skulle dödligheten skena och vi skulle omges av halta och lytta.

Först. Diagnosticeringen. Slumpartat hopkommen.

Sedan. Utskrivningen av mediciner. Stort fokus på att eventuella sömnsvårigheter skulle avhjälpas med piller. Litet slappa allmänna råd om att äta på regelbundna tider och att komma ut på promenad, helst dagligen.

Sedan. Informationsinhämtningen. Som jag fick göra själv. Alla konstiga symptom som någon doktor inte hade tid att prata med mig om, men som jag tillslut förstod var extremt vanliga vid utmattning. Feberkänslorna, pirret i huvudet. Influensasymptomen som kommer ett par dagar efter fysisk ansträngning.

Varför finns det inget samlat material om typiska symptom så att jag inte behövde ägna min högst begränsade energi till informationsletande och -insamling?

Varför utgår inte behandlingen från där jag var istället för från en typperson?

Varför kan doktorer inte se helheter? HELA kroppen och HELA själen, ja, hela systemet. Ursäkta, men det känns ju inte som om man har med Sveriges vassaste att göra när man träffar doktorer. Det är till stor del ett gäng extremt blåa personer (se mitt inlägg om personlighetstyper) som vill ha facit till allt och som förut i livet alltid har haft det. De gillar i gemen att ha fina titlar på sina dörrar och på sina namnskyltar.

Hur svårt kan det vara? Vi har en folksjukdom som går som en pest genom det svenska nutidssamhället och doktorerna agerar som om de ser en spetälsk för första gången. Fast med avsevärt mindre intresse än om de faktiskt fick träffa en riktig spetälsk person. Jag undrar om det är så att de allsmäktiga doktorerna känner sig impotenta (gäller både män och kvinnor) och det är en känsla de skyr som pesten eftersom det går emot allt de någonsin lärt sig om sig själva och sin profession. Och resultatet blir denna slumpartade, lättjefulla diagnosticering och behandling. Sjukskrivningstiderna blir onödigt långa till besvär och kostnad för både individ och samhälle.

Jag kommer att fortsätta skriva om min sjukdom och mitt tillfrisknande. Jag hoppas någon gång bli mer hoppfull när det gäller vården.

Frisk som en nötkärna men tillfälligtvis slut som artist

Sätter mig försiktigt för att själen inte ska spricka

En av de fina förmånerna på jobbet är att vi får gå på hälsokontroll. (På Sophiahemmet dessutom. Fast syrrorna där bär inte längre den fina lilla mössan…) Jag lämnade diverse kroppsvätskor i förra veckan och träffade i veckan en väldigt mänsklig doktor som utvärderade resultaten, frågade intresserade frågor och avslutade det avstressade mötet med uppmuntrande ord.

Till saken hör att jag har haft ett bakslag igen (jag gick in i väggen förra sommaren – många blogginlägg om det). Jag har ju jobbat heltid sedan i början av sommaren och det har ju funkat om jag de barnfria veckorna verkligen satsat hårt på vila och återhämtning. Sova mycket, inte träffa folk, inga måsten. försöka komma ihåg att meditera och djupavslappna. Det har funkat hyfsat tills för några veckor sedan. Sov i en vecka och nu jobbar jag halvtid och återhämtar mig på halvtid. Ett tag till.

MEN. Kroppen är ju i finfin kondition. Säger doktorn. Inte ett enda värde som är fel. Top notch. Kommer att kunna gå och ticka tills jag blir nitti-hundra allra minst.

Det är ju hur intressant som helst. Att kroppen säger ”sassa, brassa, mandelmassa” och ”jajamensan, fattas bara” i doktorns tester men till mig säger kroppen ”SOV!!!”, ”gå i ide”. Eller tolkar jag kroppen fel? Är det något annat den vill berätta för mig?

Dags för muskler igen.

Definitivt inte mina nu heller.

Vilken bild det är på omslaget av skidskytten Björn Ferrys självbiografiska och nu till julen nästan slutsålda bok! Bilden ser ut som en anatomiplansch. Något som Leonardo da Vinci kunde ha skissat på. Eller en målning från 1500-talet från en anatomisk teater. Är det bara en kropp vi ser eller är det en människa? Kropp och kropp förresten – muskler, hud och ben. Inget fett. Inte det minsta lilla fett. Han är ju naken men ser inte det minsta naken ut. Det finns inget avklätt i bilden. Heller ingen blygsel.

Maskin. Robot. Pansar. Stolthet. Hårdhet. Funktion.

Otroligt intressant bild. Väldigt mycket 2014. Om jag fortfarande bloggar 2016 måste jag titta tillbaka på just den här bloggposten och betrakta bilden med mina framtida ögon. Jag har bloggat om muskler förut och kommer att göra det igen.

(Att han sedan har ett vapen på ryggen tar vi i en annan analys…….)

Och för er nytillkomna läsare kan jag rekommendera några andra lättsmälta inlägg:

1. Ellen Degeneres får er att skratta idag. Också.

2. Vad som kunde ha rört sig i Filippa Reinfeldts huvud.

3. Inte så vitt och fräscht. Om ”Orka torka”, motståndsrörelsen.