kroppen - Issadissas blogg

Och nu är det dags för muskler! Del 1.

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Den räddar liv

Yoga nidran. Nu har jag jobbat upp ett beroende av den. Jag vet att när Issadissa spinner iväg och tar in ALLT NYTT och ROLIGT och hjärtat börjar klappa och Issadissa bara vill ha mer kaffe och mer socker, då är det bara att lägga sig någonstans med hörlurarna i öronen och klicka igång ”Yoga Nidra, den korta versionen”. Tjugo minuter senare är jag en ny och hel människa. Ett par timmar framåt, i alla fall.

För det måste upprepas. Helst dagligen. Nu har jag kommit in i vanan att köra en session varje dag. Ibland blir det efter lunchätandet, ibland blir det istället för eftermiddagsfika, ibland blir det när jag kommer hem och har jag inte hunnit med det alls så somnar jag väldigt gott om jag lyssnar. Trots att Swami xxyyppww säger att jag kommer att komma ur yoga nidran ”med en kropp full av energi”. På dagen funkar det ganska bra, jag vill i alla fall inte genast gå och lägga mig, men på kvällen är det numera ett säkert sätt att somna på.

Numera? frågar vän av ordning.

Jo. För det tog ett tag innan jag lärde mig. Innan min kropp gick med på att slappna av. Och fortfarande är det så att det ibland känns som om jag svävar några centimeter ovanför yogamattan, sängen eller heltäckningsmattan som jag har under mig, så spänd kan jag vara. Det tar olika lång tid att slappna av men numera funkar det tillslut alltid, utan undantag.

Vad är då yoga nidra?

Jag klipper från Wikipedia:

Yoga Nidra, av yoga (sanskrit: förening, enhet) och nidra (sanskrit: sömn), betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc.

Hur gör man yoga nidra?

Lånar litet till från Wikipedia, med vissa justeringar:

Yoga Nidra skiljer sig från andra avspänningstekniker i att man aldrig blir ombedd att medvetet slappna av. I stället låter man sig utan förståelse- eller tankeansträngning ledas genom följande upplevelser:

Förberedelse: Yoga Nidra utövas liggande på rygg på golvet med en tunn matta under sig. Man ligger med slutna ögon i yogaställningen shavasana (dödsstilla). I detta första skede blir man medveten om platsen man befinner sig på, kroppens fysiska tillstånd och det faktum att man är på väg att träna Yoga Nidra.

Resan genom kroppen: Här vandrar medvetandet från en kroppsdel till en annan i en given ordning. För att ovidkommande tankar inte ska ta hjärnans uppmärksamhet sker förflyttningen mellan kroppsdelarna i ett snabbt tempo.

Andningsmedvetande: Vid denna övning betraktar man sin naturliga andning utan att påverka den. Detta är den andningsrytm som kroppen har när man själv inte tänker på det. Genom att vända sin uppmärksamhet till exempel till hur bröstkorgen/magen höjs och sänks eller hur luften strömmar in och ut genom näsan får man kontakt med sin naturliga andning.

Visualisering: Utvalda symboler och bilder visualiseras framför de slutna ögonen.

Avslutningen: Genom att bli medveten om ljud i omgivningen, sedan slå upp ögonen och ses sig omkring och till sist röra på kroppen återgår medvetandet successivt till platsen där Yoga Nidra utövas på.

Vad händer i kroppen?

Det avslappnade tillstånd som upplevs under Yoga Nidra förekommer mellan vårt dagliga/aktiva tillstånd och det sovande tillståndet och har fått den vetenskapliga beteckningen alfa-tillstånd. Beteckningen syftar till att hjärnvågornas frekvens i detta tillstånd befinner sig inom intervallet för alfavågor, 8 – 12 Hz. Studier har visat att utövande av Yoga Nidra höjer dopaminhalten i kroppen. (Wikipedia igen)

Jag lägger in ett Youtubeklipp som jag tycker verkar bra. På svenska. På engelska finns det väldigt många, det är bara att söka och hitta sin favorit.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=eKmNQRXsCPs&w=560&h=315]

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #bloggswe

blandat20102011 105 — Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

Jag tror inte på superhjältar. Längre.

Det är så lätt att tro att det går att vara en superhjälte. Att det tillochmed är det man ska vara. Och en superhjälte nu för tiden behöver inte bara vara stark och kunna flyga, hen förväntas också kunna ta hand om barn med diagnoser, åldrande föräldrar, ett ansvarsfullt och krävande arbete, sina egna, partnerns och barnens dyra och tidskrävande fritidsintressen, ha ett spännande sexliv fullt i paritet med de resor som företas på både höst-, jul-, sport-, påsk- och sommarlov samt ha ett snyggt hem, stylish sommarställe och en walk-in-closet.

Och hen klarar det. Galant. Hen får gärna en liten sladdis också. Och springer ett maraton.

Vi läser ju om dem, de här superhjältarna. De flyger och är starka och orkar och presterar och ser så snygga ut. Någonstans vet vi att det kanske inte riktigt kan vara så här, vi misstänker att det finns stöd och hjälp och kanske litet kriser i något ostädat hörn också.

Men ändå. Vi blir påverkade. Vi tror att det nog går. Så vi kör på. Skaffar oss ett litet för stort hus, sätter igång litet för många och stora renoveringar, får ett barn till, tar på oss ledaransvar och ett styrelsejobb som har med skolan, fritidsaktiviteterna eller boendet att göra och gör så gott vi kan på jobbet. Samtidigt som vi försöker hålla oss i god form, både på insidan och på utsidan.

Det är klart det inte går!! Hur kunde vi vara så idiotiska att vi trodde på det här?? Men hallå!!

Var och en av er som låtsas att det funkar, som verkligen tror att det går att vara en superhjälte – in i telefonkiosken med er och stanna där! Eller flyg upp i världsrymden och ta fajten med Lex Luthor, men här har vi faktiskt ingen som helst användning för er. Ni kommer ändå snart att få hjärtinfarkt, gå igenom en hemsk skilsmässa eller braka in i väggen med buller och bång, för det går faktiskt inte att leva som ni tror eller som ni vill att vi ska tro.

Ps. Fast egentligen tror jag ännu mer på superhjältar än tidigare. Men de jag tror på är av en helt annan sort än de jag skriver om här ovan. De är mer som Derek, Ricky Gervais karaktär i serien med samma namn. Ds.

Avslutar med ett exempel på superhjältejournalistik. Med viss skepsis bör tilläggas.

Är doktorn den utmattades värsta fiende?

Det känns som om var och en av oss som hamnat i utmattningen gör sitt eget forskningsarbete. Och det är nog så att var och en av oss har vår egen historia, vårt eget bagage, våra egna omständigheter, våra egna kroppar, våra egna själar, våra egna personligheter.

MEN. Det finns mycket som överlappar och sammanfaller. Så pass mycket att vi borde kunna få mycket bättre hjälp. Jag pratar i egen sak, i alla mina systrars och bröders sak men framförallt pratar jag faktiskt i samhällsekonomiska termer. Det är alldeles tokigt att vi behandlas så nyckfullt och osystematiskt. Piller skrivs ut. O, vad det skrivs ut piller. SSRI-preparat åt höger och vänster, insomningstabletter och sömntabletter och avslappningstabletter och ångestdämpande tabletter. Av ofta jäktade och ointresserade doktorer. Men ett vanligt, enkelt blad med de bästa råden det har ingen lyckats få fram ännu. Kring det som de flesta av oss försöker förstå. Som:

Vila och återhämtning.
Fysisk träning.
Mat.
Kosttillskott och annat – hur har vår livsstil och vårt sätt att köra över oss själva påverkat balansen i kroppen; hormoner, vitaminer, mineraler?
Hur bearbetar vi det faktum att vi inte kan gå tillbaka till det som var eftersom det var det som gjorde oss sjuka?
Avslappning och kroppskännedom.
Hitta andra i samma situation för att hitta strategier ur utmattningen.

Jag är hemskt ofärdig i de här tankarna, men jag får intrycket av att många som är satta att hjälpa oss inte kan, inte vågar och tyvärr, ibland inte vill. Kanske för att utmattning är en livsstilssjukdom som inte kan avhjälpas med en cocktail av mediciner eller av en operation eller av 10 gånger hos en KBT-terapeut. Många, särskilt läkare känner sig nog maktlösa och som deras kunskap inte räcker till. Och, det ingår ju inte riktigt i den allsmäktiga doktorsrollen att inte veta, att inte ha svar.

In i kroppen igen

båtpendling — Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

Ett dopp i sjön är bättre än stesolid

Han gillar att hoppa från klipporna, Pojken.

Dagen blev helt annorlunda efter badet. Imorse var det ingen lockande idé att ge sig ner och bada trots fint (men inte tyngande) sommarväder, så jag hoppade över morgondoppet. Någon timme efter frukosten började Pojken tjata om att det var dags att gå ner och bada och efter stort motstånd och några tankeloopar så gav jag och Aktivisten med oss.

Väl nere på badklipporna var det mycket skönare och sitta i solen än att hoppa i. Trodde jag. Ända tills jag tjatades i av Pojken. Och sedan simmade jag omkring i tjugo minuter eller mer och bara hade det bra. Kroppstemperaturen gick ner, vattnet gav skönt motstånd, barnen och den omgivande naturen var så fina ur vattennivåperspektivet.

Och nu kommer jag fram till det som egentligen var anledningen till den här bloggposten: tanken att badandet har genomgripande positiva effekter som går långt utanpå det rent fysiska att kroppen svalnar av och värdet i att röra sig. Vattnet kommer så NÄRA. Temperaturen kommer så NÄRA. Upplevelsen går inte att resonera bort. Vattnet ger NÄRVARO.

Badandet ger en stark signal om HÄR och NU. En signal som inte går att ignorera. Som inte går att förhandla bort. Mindfulness quick-fix. (Vilket i sig är en paradox. Tror jag.)

I alla fall blev känslan inför dagen, inför den avslutande semesterveckan, ja, inför hela livet helt annorlunda efter badet. Trivsel, lugn, närvaro, tankestillestånd. Vilket, det sista alltså, för min del är något eftersträvansvärt.

Har det med huden att göra? Vårt största organ. Som ju blir så helt engagerat vid badandet. Är det så många sensationer på så många ställen samtidigt och med sådan intensitet att de blockerar ut det mesta, särskilt det dåliga? En ljum sommarvind mot huden är ju finfin också, men det är inte samma intensitet i den beröringen som i vattnets totalnärvaro.

En lovsång till badandet, helt enkelt.

Ett år efter kraschen #bloggswe

bliss — Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga

Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?

Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett, bättre självkännedom. Till att börja med.

1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.

2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.

3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.

4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.

Nänä. Det får räcka för idag.

Spel + zombies + träning = sant

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=xlRgBvYFxTo&w=560&h=315]

Får den här appen igång oss?
Rapport kommer.

Tio säkra sätt att dra på sig utmattningssyndrom

1. Andas i övre delen av bröstkorgen. Hela tiden.

2. Säg aldrig ”nej” till någonting.

3. Se till att jobba på ett ställe med ständig underbemanning och tvångsmässiga omorganisationer.

4. Träna hårt varje dag eller träna ingenting alls.

5. Arbeta heltid samtidigt som du har minst ett barn och minst en anhörig som du sköter om.

6. Se till att åtminstone ett barn har särskilda behov. Om inte särskilda behov finns går det lika bra med tidskrävande hobbies av typen ishockey, ridning, utvecklingslaget i fotboll.

7. Ät lunch framför datorn varje dag och se till att skippa fikarasterna.

8. Se till att alltid vara uppkopplad och ha dessutom på aviseringarna för alla sociala nätverk.

9. Renovera ständigt. Är köket fixat? Gör badrummet! Är det också tipptopp? Ja, det finns ju alltid väggar, tak, fasad, uteplatser, för att inte tala om nya möblemang.

10. Umgås bara med människor som pratar karriär, huspriser, renoveringar, varumärken, bilar och barnens framgångar.