CD-fodralet. Det absolut märkligaste och osköna och minst säljande jag sett. MEN. Innehållet är helt överordnat ytan.
Jag vet, det här blir inte vetenskapligt. Jag kan inte hålla koll på de andra omständigheterna – vädret, barnens humör, vad som kommer i brevlådan, vem som ringer, vem som mejlar. Men jag tar ändå ett beslut och kommer från och med idag att ändra mina dagliga rutiner på så sätt att jag adderar den korta yoga nidran. Jag tar inte bort kaffet, jag jobbar varken mer eller mindre, jag ändrar inte min kost. Jag går varken upp eller ner i skärmtid.
Kommer 20 minuter yoga nidra dagligen att hjälpa?
Idag är dag 1.
(Yoga nidra betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc. Källa: Wikipedia)
(Nutida kommentar på det här inlägget från 2013 – efter skammen kom ilskan och därefter kom problemlösningsförmågan. Det här var en av de smartaste insatserna jag gjorde tidigt i utmattningen. Det kommer att komma några idiotiska under våren 2014. Stay tuned!)
Luften var hög och klar, färgerna lyste dämpat, det var tyst.
Gårdagskvällens promenad var full av magi. Skogen mörknade medan jag gick min runda. Trollen och skogsfrun höll sig precis utom synhåll och glädjande få lycraklädda människor flåsade förbi. Det doftade höstkväll, färgerna var både dämpade och överdådiga, jag var lugn.
En liten lista över företeelser som jag är tacksam för. Den är absolut inte komplett – det är litet härifrån och litet därifrån:
barnen
mina vänner och min familj och släkt
att jag bor där jag bor
mitt jobb som är så roligt (även om det måste justeras en smula)
att jag lärde mig älska Stockholms skärgård
att jag fick bli scout
att jag lever just nu i en så spännande tid
Internet
yoga
disk- och tvättmaskiner samt frys och kylskåp. Jag tror att dammsugare platsar här också. Underbara ting! Spisfläktar är inte så dumma de heller.
Det får räcka.
Dessutom är jag tacksam för att det finns så många kloka människor. Här är en artikel om den kvinna som satte utmattningssyndrom på forskningskartan. Läs artikeln, både för innehållet och för att den är så bra skriven. Här kommer ett par citat:
För forskningen visar att utmattningssyndrom kan förebyggas effektivt om arbetet anpassas till människors förutsättningar. Problemet är bara att samhällsutvecklingen går i motsatt riktning.
Det bästa sättet som Marie Åsberg har hittat för att förebygga utmattningssyndrom är enkelt. En person på jobbet snabbutbildas i att leda en samtalsgrupp, som får träffas regelbundet.
Sorgligt nog är det just de egenskaper som uppmuntras i samhället som får människor att gå in i väggen. Det är ambitiösa, duktiga och driftiga människor som drabbas. Och människor med känsligt samvete.
Citatet i mitten tycker jag är särskilt intressant. Våga prata om det, helt enkelt. Våga ta stressobehaget på allvar och prata om det. Sitt inte ensam på din kammare och skäms – då blir det bara värre.
(Eftersom jag jobbar med webb och sociala medier och allt runtomkring tyckte jag det var dags att kolla upp var jag hamnar i Googlesöket när man söker på ”utmattningssyndrom”. Idag hamnade bloggen längst ner på sidan tre. Det ska jag jobba litet på.
Tillbaka i SEO-träsket. Kanske snart tillbaka på jobbet ordentligt? )
(Kommentar 2016: jag tror att jag blev rädd att jag varit för arg i det förra inlägget så jag försöker verka litet trevlig och tacksam den här dagen 2013.)
Från Wanås Slottspark. Antony Gormleys skulptur ”Together and Apart”.
Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.
Litet punkter att ha i minnet:
Jag ogillar i högsta grad offerrollen
Jag är lösningsorienterad
”Jag har aldrig träffat en lat person som blivit utbränd” sa min stressterapeut
Jag jobbar inom ett område där ingen kan allt och där alla måste söka information och insikter hela tiden för att ha tillräcklig koll – digital kommunikation (webb och sociala medier)
När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:
försökte få in ett litet yogapass varje dag
la in 10 minuter mindfulness under eftermiddagen på jobbet (satte mig i en stol, blundade, kände in kroppen, koncentrerade mig helt på andningen)
anhöll om att tillfälligtvis få ha eget rum på jobbet istället för att sitta kvar i kontorslandskapet
försökte komma ihåg att starta programmet ”MiniPaus” på datorn varje morgon – då påminns man litet då och då under dagen om att göra ett mycket kort rörelseprogram för att få igång blodcirkulationen i stela kontorsmuskler
cyklade fram och tillbaka till jobbet varje dag (25 km per dag)
sprang en liten fin runda 2-3 gånger i veckan (3.5 km)
hade en speciell vickande pall som ”aktiverar”
Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.
Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).
Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.
Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.
Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.
När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.
Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.
För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”. Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.
Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.
(2016 års kommentar på 2013 års känslor: ilskan blir större och större. Varför skulle just jag drabbas?)
Det har blivit mycket googlande på ”utmattningssyndrom”, ”stress”, ”åtgärdsprogram” de senaste veckorna. Jag hittar ganska litet, tycker jag. Det är litet luftiga, goda råd, till intet förpliktigande. Inte konstigt att det finns en hel bransch som skor sig på folk som inte mår riktigt bra och som inte får bra hjälp inom vanliga vården. ”Terapeut” kan ju vem som helst vara.
Jag har skickat ut frågan i mina nätverk om de bästa råden mina kompisar fått när de varit stressjuka och/eller vad de märkt funkat i just deras fall (anbefalld behandling eller självmedicinering). Det intressanta är att jag inte fått några svar av typen ”Det här funkade verkligen för mig:….” . De flesta svar handlar om tiden: Tiden läker alla sår. Se tiden an. Allt har sin tid.
Jojo. Men sedan ska man ju tillbaka till det liv som gjorde en sjuk. Hur ska jag veta att livet inte kommer att göra mig sjuk igen?
Jag insåg att jag måste inventera livet: vad är det som tar energi och vad är det som ger energi?
MEN. Det mesta i mitt liv BÅDE ger och tar energi. Alltså samma människor, samma aktiviteter både ger och tar energi. Jag känner starkt att det är ordet LAGOM som är själva nyckelordet. Mer än någonsin skulle jag vilja ha det kvantifierat.
Annars var jag hos Försäkringskassan idag och träffade en väldigt vettig handläggare. Jag blev inte ifrågasatt, hon var empatisk utan att bli kladdig, hon var konstruktiv och berättade om Försäkringskassans regler och om de vägar som fanns att gå framåt. Att min arbetsbeskrivning skulle kunna användas för att beskriva en hel avdelnings ansvarsområden tyckte hon var bekymmersamt. Där såg hon en möjlighet att förändra livet så att jag inte blir sjuk igen. Det kändes hoppfullt. Då är det kanske inte bara jag som måste definiera LAGOM.
(Jag fortsätter min forskning där 2013. Mitt nutida jag känner sig en smula imponerad över den energi som ändå fanns i mitt utmattade 2013 års jag.)
(Kommentar i nutid om mitt inlägg från 2013: jag jobbar hårt där jag ligger på soffan och försöker vila mig ur utmattningen. Jag jobbar hårt med att försöka förstå.)
Jag har själv fört mig in i det här tillståndet av utmattning. På det sätt jag har levt mitt liv har jag kanske undvikit både konflikter och ångest men i längden har det sättet tagit mer energi än vad det givit. Och i somras hamnade jag på så mycket minus att jag inte hade någonting kvar. Allt bränsle var slut. Extrem soppatorsk.
Nu ska jag tillbaka. En av dem jag samtalat med sa:
”Du ska inte tillbaka till det som var förut, för det var det som gjorde dig sjuk. Du måste förändra(s).”
Och jag som gjorde så mycket rätt. Jag träffade roliga människor, jag hade ett spännande jobb med MASSOR av utmaningar, jag cyklade och sprang och yogade, jag gick på skrivarkurs för att äntligen få utveckla en sida av mig jag vet att jag har men som har legat ouppmärksammad, jag var mycket aktiv i sociala medier för att det är en del av mitt jobb och för att jag blir inspirerad och bekräftad och för att det är roligt, jag försökte så in i bängen vara en bra mamma som lagar bra mat och hittar på kul saker.
Så, vad säger experterna att jag ska göra. Eftersom det inte finns några piller att ta som går direkt på orsakerna till tillståndet. Jo, de säger ungefär såhär:
1. Jag ska röra på mig. Lagom.
2. Jag ska engagera mig i jobbet, sådär litet lagom. Tillräckligt bra.
3. Jag ska lära mig att varva ner när jag kommer hem. (Får man häcka framför Netflix då eller måste man öva mindfullness?)
4, Jag ska njuta av livet och ta da’n som den kommer. (HA! Carpe fucking diem.)
Som ni hör – det här är JÄTTESVÅRT. Jag har ingen koll på vad LAGOM och TILLRÄCKLIGT BRA är. Jag vet att det Nirvanaliknande tillstånd jag hamnat i under djupavslappningen i yogan och när jag fick Rosenterapi är det tillstånd jag alltid vill vara i. Men tyvärr livet, jag måste jobba och jag måste vara med andra människor, särskilt mina barn. Och då är jag inte i detta underbara Nirvanaliknande tillstånd.
Kära livet, hjälp mig.
Hälsar vänligen signatur ”Vilse i pannkakan”
När jag la upp länken på Facebook till första inlägget om utmattningen så fick jag frågan om hur utmattningen påverkat mig.
Det var först när jag började skriva svaret som jag insåg vilken bra fråga det var.
För hur har den här krisen påverkat mig? Det är ju inte mindre än en rejäl kris att helt plötsligt (nåja) upptäcka att den kropp som burit runt mig och den hjärna som fått mig att utvecklas i mitt arbetsliv bara bestämt sig för att ge upp. De sände mig en signal så stark att det inte skulle vara möjligt att ignorera den. De stängde av sig.
Naturligtvis vore det väldigt sorgligt om jag inte lärt mig något. Så nu är det dags för en inventering.
Vad har jag lärt mig?
Att be om hjälp – fast det tog enormt lång tid. Det är bara på senaste tiden jag kan göra det utan att få skuldkänslor.
Att inse att jag inte måste göra och fixa allt. Hur kunde jag ens tro det förut? Varför kände jag att världen hängde på mina axlar? Det förstår jag fortfarande inte, att det kunde vara en så djupt rotad känsla att den var hart när omöjlig att rucka på.
Vila är viktigt. Vila är allt. Återhämtning är en förutsättning för växande och lärande. Vila är inte fult. Vila är en plikt vi har mot oss själva.
Vila är svårt.
Min sanning är min sanning. Det jag har känt är verkligt. Ingen annan har rätt att skriva om historien som gäller mig. Jag har rätt till min version av det som skett. Och det ligger på mig att övertyga dem jag måste övertyga. Men att de som inte vill lyssna ska jag sluta bry mig om – den vägen är inte framkomlig.
Livet är inte prestationerna. Livet är inte ägodelarna. Livet är inte hur jag presenterar mig och blir emottagen och sedd. Jag och livet har ett värde utanför prestationerna, ägodelarna och hur jag ses av andra människor. Det här var något av det absolut svåraste att tänka om kring – även om jag sett mig som ifrågasättande, ganska icke-materialistisk och att jag förnuftigt visste det här så hängde känslorna inte med. Det tog många år.
Det går att tillfriskna. Det är stort. Det går att tillfriskna.
Det finns inga quick-fixes. Det finns inte EN kur, EN behandling, EN övning, ETT nytt tankemönster, ETT kosttillskott, EN diet som gör hela jobbet. Du måste jobba (tyvärr!) på en massa fronter, lära om, tänka till, ta hjälp, äta bättre, träna helt annorlunda, vända på de flesta stenar, stå ut med att det är tråkigt att meditera och slappna av till en början. Det går inte att bara jobba med kroppen. Det går inte att bara jobba med intellektet. Det är hela paketet det handlar om. Det handlar om tid. Massor med tid. Och varje meningsfullt samtal, varje meditationsstund, varje ifrågasättande av ditt tidigare liv, varje vila, varje gång du avstår från den hårda träningen, varje gång du säger ”nej, jag orkar inte”, varje gång du säger ”nej, det är inte mitt jobb”, varje paus du tar så bygger du på ditt tillfrisknande. Det är så små byggstenar. Så yttepyttesmå. Men de måste läggas. Så har det fungerat för mig.
I love the smell of kokkaffe in the morning. It smells like….like….scoutläger
Jo. Då hade jag alltså lagt mig i sängen och sovit i tio dagar. För trött för att göra någonting. Men jag hade ju planerat att göra saker med barnen och det gick inte att ställa in. Då hade jag skämts och våndats och inte kunnat leva med mig själv. En av de sakerna vi skulle göra ihop var att åka på scoutläger. Jag hade anmält mig som ledare/funktionär. Det ena barnet skulle segla till lägret och komma dit i mitten av lägerveckan, det andra barnet skulle vara där hela veckan.
Hur skulle detta gå?
Jag förvarnade mina ledarkompisar om att jag inte var i prima form, men min närvaro och insats var ändå välkomna.
Men ändå. Tänk om jag skulle bryta ihop eller svimma eller bara bli liggande i tältet.
Det märkliga var att den veckan var precis vad jag behövde. Förutom sådant som kokkaffe på morgonen, överdoser av frisk luft, dagliga morgondopp från brygga i Stockholms skärgård, mat på bestämda tider och en massa barnenergi (gladenergi, ledsenenergi, stökenergi, hemlängtanenergi, allmän livsglädje) så var det arbete jag utförde och på vilket sätt det gjordes och hur jag kände tillfredsställelse över det som stakade ut vägen tillbaka från utmattningen.
Varje kväll planerade vi nästa dag. Mellan 80 och 110 personer skulle bygga, samarbeta, äta, ha roligt, uppleva tillsammans. Det skulle lagas mat, diskas, tömmas dass, seglas, hämtas och värmas vatten (mängder), pysslas, tändas lyktor och lägerbål, byggas utsiktstorn, karusell och gunga. Och till varje aktivitet krävdes det frivilliga insatser. Det blev en del kökstjänst för min del.
Vad var det som var läkande? Naturligtvis att jag faktiskt var till nytta, jag kunde arbeta och jag kunde utföra något meningsfullt. Men om jag ska försöka vara litet mer analytisk – vad var det specifikt i hur ”arbetslivet” på lägret organiserades som gjorde att det var början på vägen tillbaka? Jag tror att några av svaren finns här:
Arbetsuppgifterna var väl definierade.
Målen var solklara.
Vi arbetade i grupp med ständig kommunikation för att tillsammans nå målet.
När målet var nått (exempelvis 110 personer mätta och belåtna, disken färdig) var det dags för paus, vila och nöjdhet.
Återkopplingen var tydlig och omedelbar.
Återkopplingen var också direkt kopplad till arbetsinsatsen.
(Det här inlägget skrev jag hösten 2013, tre månader efter det akuta insjuknandet)
När stressen börjar ta över är humorn det första offret. I alla fall för mig. Nu är jag ju inte en påtagligt rolig människa, men när jag blir stressad börjar jag höra mig själv både tänka och säga småaktiga och intoleranta saker. Då, kan jag lugnt säga är det inte roligt att vara inuti min kropp. Det jag tänker och säger har så litet att göra med den jag egentligen vill vara. Jag vägrar att tro att den där magsura människan är mitt sanna jag, surkärringen som kommer fram under press.
Därför blev jag alldeles hoppfull och lätt optimistisk när en bild jag la upp på Instagram och också delade på Facebook fick två kommentarer som antyder att jag har givit uttryck för humor. Då håller jag på att driva ut Häxan Surtant ur mig. På väg att tillfriskna?
Hämtat från Bill Grangers kokbok ”Bills’ Basics”, men jag har ändrat proportionerna och ingredienserna en smula.
8 salsiccia, råa (finns det med fänkål i – ta dem om du gillar smaken)
Olivolja
1 rödlök, skivad
3 vitlöksklyftor, skivade
1 tsk hel fänkål
1/2 tsk chili flakes
200 gr färsk spenat (gärna litet grövre blad)
500 gr pasta som gör sig bra i gratäng och att äta med sked
1 burk ricotta (250 gr)
En rejäl hög riven parmesan (100-150 gr)
Häll en skvätt olivolja i en stekgryta.
Lägg i rödlöken och vitlöken och en nypa havssalt och låt alltihop fräsa utan att ta färg i cirka 5 minuter.
Under tiden tar du ut korvköttet ur skinnen och delar det i mindre bitar – kladdigt och ganska kul.
Häll ner korvköttet i grytan samtidigt som du också har i fänkålen och chilin.
Låt allting steka tills korvköttet är genomstekt och har släppt en del fett.
Koka pastan samtidigt. Låt spenaten blanchera den sista minuten av pastakoket.
Häll av vattnet.
Blanda ihop pastan/spenaten och korvblandningen (om du är litet rädd för fett, ta upp korvblandningen med hålslev).
Klicka över ricottan i små, fina högar.
Strö på ordentligt med grovriven parmesan.
Låt stå i ugnen på 220 grader i 10-15 minuter. Tills det hela ser snyggt och prydligt ut.
Dessertmenyn på White Trash i Berlin. Stilsäkert! (personen på bilden har ingenting med artikeln att göra)
Här gäller det att hålla sina löften.
Jag har redan givit ett finfint recept på en hamburgerdressing som piffar upp vilken köttbit som helst. Och så utlovade jag även ett recept på världens godaste hamburgare. För även om hamburgarna är finfina på Pubologi i Stockholm, på P J Clarke’s i New York, på White Trash Fast Food i Berlin, på Byron i London och på Sporvejen i Köpenhamn så är de hemlagade som är gjorda efter följande recept absolut smaskigast.
500 g köttfärs
2 msk Worchestershiresås
2 msk Dijonsenap
1 pressad vitlöksklyfta
2 msk hackad koriander (är inte helt nödvändigt)
Arbeta ihop ingredienserna ordentligt till en smidig färs. Forma hamburgare. Stek eller grilla till tycke och smak. Servera med de tillbehör du tycker passar på din hamburgare.
Och som sagt – receptet är hämtat från Donna Hays kokbok ”New Entertaining.
