……så då kör vi litet favoriter – tvillingar och tillbakablick. Dessutom gör vi fula miner och har vått hår i ena fallet och enorma glasögon i andra fallet. Fyra år mellan bilderna, skulle jag tro.
Kategori: tvillingar
#tbt #blogg100 #twinlesstwin
Det är torsdag.
Det är valborgsmässoafton.
Det är HMKs födelsedag.
Förr i tiden firade vi min namnsdag på den här dagen.
Jag heter Marianne i andranamn.
Jag fick låna namnet av min moster.
Idag tittar jag tillbaka på mig och min tvilling.
Det här kortet är taget året innan hon dog.
I charterresornas början #blogg100 #tbt
Min första charterresa bekostades med kvittopengar från Konsum. Det var Karin, jag och mamma som åkte två veckor till Rimini. Förutom magsjuka så hann vi med Florens, Venedig, San Marino och helpension. Jag åt zucchini för första gången och minns fortfarande doften av panad och timjan i matsalen.
Vi hade med oss alldeles för få böcker. Jag läste en och samma Lotta-bok tre gånger under dessa fjorton dagar.
TV på rummet? Ha!
Det var viktigt att täcka armar och axlar när man skulle besöka kyrkor.
Din egen coffee-table-bok #blogg100
De senaste fem åren har jag förvanskat sanningen genom att göra fotoböcker. Eller vad det nu är jag sysslar med. Fint, blir det i alla fall. Jag tar mina bästa bilder (jag knäpper ju många så det finns att välja från) och de bästa av de bästa får breda ut sig över en hel sida (utfallande) och resten av bilderna lägger jag så att de pratar med varandra. Jag fogar ihop berättelser om lycka och värme och glädje och avslappning och njutning.
Det är nästan så jag tror på det själv. Jag tar fram bilderböckerna då och då och förstärker bilden för mig själv om DEN resan och DEN veckan då barnen var så glada och DÅ när vädret var så makalöst och DÄR utsikten var himmelsk.
Fast ibland så är det ju faktiskt så att det finns stunder jag aldrig, aldrig vill glömma smaken, känslan och lukten av och då är det tur att en del av det fastnade på bild och att jag kunde väva berättelsen om minnet i en bok.
Jag använder Fujidirekt för att
1. de har 50%-kampanjer regelbundet och då beställer jag böckerna
2. jag har lärt mig deras ganska dåliga hemsida och halvtaskiga verktyg och orkar inte lära mig ett nytt
3. deras böcker är snygga. Enkla och snygga. Går att få till riktigt, riktigt bra.
Till minne, 24 år utan men 29 år med
Inte sorg, bara vad det var
Tvåsamheter
Jag försov mig imorse. När hände det senast? Det kommer jag inte ens ihåg, så längesedan är det. Det senaste året har jag antingen varit sjukskriven (och fått sova) eller sovit dåligt och vaknat mest hela tiden. Men imorse försov jag mig. Stängde av klockan, fast jag sedan inte kom ihåg det och vaknade helt oförstående en timme sent.
Trots att jag hade litet bråttom måste jag ändå äta frukost/få i mig litet bränsle eftersom jag cyklar till jobbet. Kaffe och macka. På med datorn. Igång med ”Homeland” på Netflix – fem minuter tar det ändå att få ner frukosten. Så kom jag åt något reglage på datorn så att Spotify satte igång. I lurarna kom ”Miracle of Love” med Eurythmics. Och Carrie, Brody, nationens säkerhet och terroristceller fadade ut i ingenting medan jag flyttades tillbaka till 1986.
1986. Jag satt i den vitmålade korridoren mellan vardagsrummet och köket i den stora lägenhet på Sibyllegatan där jag just då bodde med några andra. Den vitmålade korridoren där lägenhetens enda telefon stod och där man antingen pratade inför alla som tillfälligtvis var hemma eller på besök eller så stängde man in sig och blockerade vägen till köket. Min tvilling sa i telefonen:
– F har precis köpt Eurythmics nya. Jag måste få spela en låt!
Hon la ner telefonluren i den stora lägenheten på Hornsgatan hon just då delade med några andra och gick bort till skivspelaren. Jag hörde hur det skrapade när hon satte ner stiftet. Och så (burkigt) kom ”Miracle of Love”.
Min tvilling och jag satt och andades i varsin ände av telefonlinjen. Och lyssnade. Jag vet inte vilken kärlek hon tänkte på. Själv kände jag längtan efter den stora känslan som jag inte visste säkert om jag delat med någon mer än min tvilling men som jag ändå hoppades få dela med någon i en ”vanlig” relation. Vad vi än tänkte på så delade hon och jag just då en visshet.
Jag tror att hon bröt förtrollningen genom att med ömhet säga:
– Den gillade du väl, Eva. Du gillar ju sentimentala saker.
Tillbaka till 2014 så påmindes jag i veckan om kraften i att vara två som har samma mål. Som tillsammans, enade blir en stor kraft som få står emot. Och då kom jag ihåg när det var som häftigast att vara tvilling – när vi stod enade mot en motståndare, när vi skulle övertyga någon, när hon och jag dansade. Då vi tillsammans hade superkrafter.
Inte konstigt att jag känt mig försvagad så länge.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=yOGD1WkJJok&w=420&h=315]
På väg #blogg100 dag 80
Den här bilden är tagen på den tiden det inte var så spännande att bo på Söder i Stockholm. Den är tagen på den tiden det fortfarande fanns tanter med kappa och förnuftiga skor (som inte var neonfärgade). Den är tagen på den tiden alla fasader i Stockholm innerstad inte var putsade till tänderna.
Var det en bättre tid? Något att längta tillbaka till?
Samtidigt var jag och min tvilling ilskna på det faktum att vi var födda fyra-fem år för sent. Hade vi varit litet äldre hade vi faktiskt kunnat se David Bowie när han var Ziggy Stardust. Vi hade kunnat se Roxy Music med Brian Eno. Vi hade kunnat se Rolling Stones när Mick Jagger var som snyggast – 1972. Nu fick vi hålla till godo med Roxy Music på Konserthuset 1976 och Rolling Stones på Knebworth samma år. Så vi tyckte DÅ inte att vi levde i den bästa av världar.
Vad menade jag med ”På väg”? Jo. Att det bara är 19 inlägg kvar till det hundrade. För energin fattas mig. Men inte idéerna, som tur är.
Litet mer om att vara en tvillinglös tvilling #blogg100 dag 65
Den enda som vet hur det är att förlora en tvilling är en annan tvillinglös tvilling. Så är det bara. Men det har tagit mig mer än tjugotvå år för att fatta det. Jag har försökt hitta liknelser för att förklara, men det har inte gått. Självklart för att jag inte har någon erfarenhet av att vara en ”singleton”, en människa som föds ensam. Så jag kommer aldrig att kunna dela mina barns eller andras närstående erfarenhet av ett själv, ett jag som existerar alldeles för sig själv.
För vi som är tvillingar (eller trillingar eller fyrlingar eller….) startar ju våra liv som tillsammans-varelser redan i livmodern. ”Vi” är ett viktigare ord än ”jag”, det beskriver bättre den viktiga enheten.
Som tur är har jag hittat fram till en världsomspännande Facebook-gruppen för tvillinglösa tvillingar och där äntligen finns människor som i grunden förstår förlusten och tillsammans kan vi försöka sätta ord på den. Förlusten av tvilling är en förlust av självet lika mycket som förlust av en älskad människa. Så mycket har jag nu förstått.
I Yoruba-stammen i Nigeria finns fyra gånger så många tvillingar som i övriga världen. Man tror att tvillingar har en särskild position i tillvaron, mellan den vanliga världen och gudavärlden. Man tror också att tvillingar delar på en själ. Därför måste tvillingar som förlorar sina tvillingar behandlas speciellt. Det finns ceremonier som hjälper dem. Det här fick jag veta i en dokumentär som jag av en slump trillade på när jag slog på TV:n. Dokumentären ligger på URPlay och heter ”Inte utan min tvilling”.
Jag är en tvillinglös tvilling #blogg100 dag 48
Egentligen är det här inlägget bara en påa. Vissa saker måste man närma sig med försiktighet. Som det faktum att jag förlorade min tvilling för 8208 dagar sedan. Att den jag var innan den 27 oktober 1991 blev en helt annan sedan. För min identitet var bland annat byggd på det faktum att jag var född och uppvuxen som en tvilling, jag var en del av en helhet. Efter den 27 oktober 1991 var jag en tvilling utan min tvilling.
Och som med mycket annat så kommer det kära Internetet in här också. För några månader sedan fick jag veta att det finns en sluten Facebook-grupp för tvillinglösa tvillingar. Jag berättade min historia i korthet och fick komma med. Nu kommer det berättelser varje dag i mitt Facebook-flöde som bekräftar mina upplevelser och som får mig att känna mig normal i mina reaktioner och känslor. I gruppen är vi närmare 1000 personer, spridda över hela världen.
Om bilden? Vi hade bett våra föräldrar om att ta en bild på oss när vi sov. Vi ville verkligen veta hur vi såg ut som sovande. Jag har för mig att vi blev litet besvikna. Vi såg alltför mycket ut som vanligt. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi hade väntat oss.
