(Det här inlägget skulle jag behöva läsa varje dag fortfarande. Som en morgonbön. Det är bland det bästa och klokaste jag skrivit. Till mig själv och andra. Jag skrev det i oktober 2015.)
Energibalansering, pacing, randiga dagar. Konstiga ord för många, men ett bra sätt att tänka för oss utmattade. Och, andra, skulle jag tro. Därför skriver jag om det. Kan nog hjälpa en och annan.
Vad handlar det om?
Utmattningen har skapat totalkaos i våra kroppar. Det är en enda röra av hormoner som drar igång vid fel tillfällen och som sparas på när vi behöver dem som bäst. Vi kan inte lita på våra stressignaler, inte på våra hungerkänslor, inte heller på vår kropps andra behov. Av exempelvis vila. Vi har ignorerat vår kropps signaler så länge att alla alarmsystem har slutat funka. Larmen tjöt och tjöt, vi lyssnade inte och nu är larmen hesa och batterierna nästan döda. Det goda i den här eländeshistorien är att det går att få ordning på det hela. Men att ett tag behöver vi sluta lyssna på våra kroppar.
”Va!” säger ni. ”Men det var ju just det som ställde till det”.
Ja. Det var det. Och nu har våra kroppar ställt in sig på total vila bara för att ge våra hjärnor möjlighet att återhämta sig. Men efter den totala utmattningen, då när vi bara låg så kommer en ny fas när vi alltså måste gå emot våra kroppar en del och absolut emot våra hjärnor. Särskilt de senare. Hjärnorna som säger så fort det blir en dag då vi vaknar och känner hos hyfsat pigga: ”Nu kör vi! Nu gör vi allt vi inte orkat på två veckor. Det gäller att passa på när vi känner oss så här energiska!”.
Ack nej. Det går inte, kära hjärna. För då kommer bakslaget som ett brev på posten. Vi har ju själva upplevt det, vi som träffas på Stressmottagningen, men det är först nu när vi hör varandra berätta om det och vi hör våra ”lärare” bekräfta att det är så det funkar, som våra hjärnor långsamt går med på det.
Det vi övar på nu är att portionera ut energin. Att låta varje aktivitet omslutas av vila, så att dagarna blir ”randiga”: vila-aktivitet-vila-aktivitet-vila-aktivitet………. Vi övar på att känna själva vad som är aktivitet just nu och vad som ger just mig vila. Just nu. I början av utmattningen är ju allting en aktivitet – gå upp ur sängen, göra kaffe, titta på TV, äta. Sådant som normalt är mer eller mindre vilsamt. Nu har jag kommit dithän att det finns en hel del aktiviteter som åkt in i vila-sfären, men det är en fin balans och det finns inga självklarheter. Dessutom är det bara jag som vet vad som är vila respektive aktivitet för mig. Det vet inte min doktor, inte min mamma, inte mina barn, inte några andra som tycker att de kan tycka.
En viktig övning är att stycka upp aktiviteterna så att de inte blir för stora och krävande. Dammsug ett eller två rum istället för hela huset eller lägenheten. Vila sedan. Ta nästa rum i eftermiddag eller imorgon. Storhandla inte. Gör det på nätet istället eller (det här är en utmaning!) gå in på Willys och köp bara tre grejer.
Det vi också övar på är att hitta en energinivå som vi kan hålla. En nivå på aktivitet som funkar både bra och dåliga dagar. Som antagligen känns för lätt de goda dagarna men som känns jobbig de dåliga dagarna. Den energinivån utgör en baslinje som på sikt ska kunna höjas.
Vi övar också på att göra aktiviteterna mer vilsamma genom att försöka vara närvarande i det vi gör istället för att tänka på nästa dag eller nästa aktivitet eller grubbla över Försäkringskassan eller oroa oss för vädret. För är vi närvarande i det vi gör ödslar vi inte på samma sätt av vår lilla energireserv.
Det är inte lätt att bli frisk från utmattning. Det kräver arbete, stöd och tankeverksamhet.
Är jag frisk eller sjuk?
Ja.
