Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: Uncategorized (sida 3 av 65)

april 15, 2016 / Inga kommentarer

Kan inte släppa….. #blogg100 dag 46/3

Ju mer jag funderar på det, desto mer känner jag att TILLIT är en extremt viktig friskfaktor. Nu har jag inom loppet av en dryg månad träffat fyra personer/instanser som mött mig på ett sådant sätt att jag kände hur tilliten började byggas upp, sten för sten, planka för planka. Och även när jag inte pratar med dem, träffar dem så fortsätter tilliten att byggas upp, litet högre och litet stadigare hela tiden.

Det betyder att jag kan gå och lägga mig och bara släppa allt. Det är avsevärt lättare att somna då, det kan jag lova, än när saker snurrar i huvudet och jag tänker att jag bör nog säga det till den och förklara för den att…. och ringa den och mejla den och ställa det där tillrätta. Så att jag sedan kan….

Jag tror att jag snart är den lilla, lilla grodan på bilden igår som strävsamt och tillitsfullt klättrar på den stora, stora handen med tron att jag blir stöttad i min väg framåt. Och att jag snart definitivt slutar reagera som om jag var under vattnet och precis fick syn på hajen som kommer i full fart.

Så, till alla er som jobbar med oss som är i, på väg in i eller på väg ut ur utmattning, det bästa ni kan göra är att tro på, lyssna på, stötta och ge anledning för den utmattade att våga lita på.

(Som jag skrev i kommentaren till förra inlägget – insikterna kommer i maj 2015. Tur det.)

april 15, 2016 / Inga kommentarer

Här och nu och då #blogg100 dag 46/2

(Stora saker är på gång. Särskilt när det gäller insikter. Vårljuset är tillbaka, jag har fått veta att jag har fått plats på Stressmottagningen. Så var det då, för ett år sedan.)

Idag vill jag bara en sak och det är att illustrera två känslor som stridit i mig. En har länge varit i underläge men har börjat vinna mark. Senast idag togs stora kliv framåt.

Någon som vill ge sig på att tolka?

DSC_0094 DSC_1350 (2)

 

 

april 15, 2016 / Inga kommentarer

Just när jag tyckte hoppet var ute…. #blogg100 dag 46/1

(Det här skrev jag för ett knappt år sedan. Mycket hände fast jag inte riktigt kunde se det då.)

Igår postade jag ett inlägg om att jag inte vet hur jag ska göra för att vila. Men det verkar som det var en högst temporär minnesförlust jag drabbats av. För nu har jag vilat. Jag har sovit och sovit middag, druckit eftermiddagskaffe, dragit mig, vilat mig i soffa, stol och säng, spelat spel och lyssnat på två 12-åringar, läst bok och bara hängt. Inte tänkt många sammanhängande tankar. Så idag har jag absolut ingenting att komma med. Inga bilder, inga analyser, inga recept, inga appeller, inga länkar.

Imorgon ska jag försöka komma på en strategi för att få de återstående 20+ dagarna av bloggning att bli verklighet. Utan att tulla på vilan. Nu när jag insett att jag visst vet hur man gör.

april 14, 2016 / Inga kommentarer

Gör du inget, finns du inte #blogg100 dag 45/4

(Här är jag på det som verkligen varit ett viktigt steg – att inse vad vila är. Under 2015 hösten kom jag att lära mig mer. Och nu, 2016 ska jag fortsätta praktisera det jag lärt.)

Liv Strömquist har gjort det igen – sagt precis det jag behövde höra! I en av poddarna sa hon i en bisats att hon inte förstod sig på sådana som fotograferar. Att det nog är sådana människor som inte kan sluta jobba. Som alltid måste arbeta. På ett eller annat vis.

Det sa inte bara ”Klick” i mitt huvud. Det sa ”Kaboooommmm!!”

Javisst. Om jag fotograferar då gör jag något som lägger sig till det som kommer att finnas efter mig, det som visar vem jag var och är. På samma sätt som när jag skriver dagbok eller bloggar eller skriver på Facebook. Eftersom jag är långt bortom akutfasen i utmattningen så är det ju numera så att även om jag ligger och tittar på tre avsnitt i rad av ”Blacklist”, ”Luther” eller ”Ripper Street” så är ju metatänkandet påkopplat hela tiden:

– Vad betyder det att psykopaten får en hjälteroll i vår populärkultur?

– Vad gör vi när vi Netflix-bingear? EGENTLIGEN.

– Vad står SCA-krisen för? Är det samma groupthink som i fjortiskretsar fast utan Hollisterhoodies och med andra gummistövlar än Hunter?

– Varför har de sex mot väggen hela tiden?

OK. Jag måste helt enkelt ställa mig frågan om min egen självbild och mitt självvärde. Är de så oupplösligt förbundna med vad jag gör att även när kroppen säger NEJ och STOPP så måste hjärnan fortsätta arbeta för att jag ska ha någotsomhelst existensberättigande.

Jag tror att jag är så obildad att jag inte har en aning om hur jag ska gå tillväga när jag vilar. På riktigt.

april 14, 2016 / Inga kommentarer

Hopplösa människa! #blogg100 dag 45/3

sommar2010 204

Bilden har ingenting med texten att göra. Den är bara till för dekoration.

Förkyld. Har helt glömt bort att jag mår bra av att meditera och göra djupavslappning. Som tur är går jag till PT:n varannan vecka ungefär och han säger att jag ska andas.

MEH! Det gör jag ju hela tiden, annars skulle jag ju dö!

Fast egentligen förstår jag ju vad han menar.

Just nu så tittar jag hellre på ”Blacklist” än jag mediterar, andas och gör yoga. Det är inget bra, det vet jag. Men efter långhelgen, då när jag ska solalagagodamiddagarrensapåtomtenläsaböckerbakakommenteraandrasbloggarsomjaggillarfåutPojken-påpromenaderslitahonomfrånskärmen, då ska det bli ordning.

 

april 14, 2016 / 3 kommentarer

Är du frisk nu då? #blogg100 dag 45/2

DSC_0667

(Nu börjar processen när allt verkligen vänder på allvar. Stressmottagningen – halleluja. Det kan jag skriva nu 2016 när jag äntligen är frisk.)

Hur går det med utmattningen, då??

Om nu någon är intresserad. Jag kör ändå.

Jodå. Nu jobbar jag heltid igen. Efter några bakslag. Som kommer smygande som en Gollum om natten. Någonstans har jag varit medveten om att det närmat sig, bakslaget alltså, men jag har inte velat lyssna och kika och känna ordentligt. Jag har hoppats att ”det ska gå över”. För ibland gör det ju faktiskt det. Något i tillvaron rätar på sig och väger upp det som är rörigt och stressigt på andra håll. Balansen kan bibehållas.

Just nu har det rätat upp sig på viktiga områden. Jag har fått bekräftat från viktigt håll att jag är en människa som är värd att rehabiliteras, jag är alltså inte färdig för sophögen. På 90-talet talades det mycket om ”tillitsbrist-sjukdomar”, särskilt när det pratades om stressrelaterade och psykosomatiska åkommor. Jag tycker att det är ett intressant begrepp. För när jag har tappat taget har jag också tappat tilliten. Och när man tappar tilliten till människor, till systemet och till sig själv då är det inte lätt att häva sig upp av egen kraft.

Jag har skrivit en hel del om de rädda och världsfrånvända doktorerna som jag själv och andra utmattade fått träffa (här och här) och det är inga möten som gör att tilliten ökar och vi blir friskare. Men nu har jag till sist fått komma till Stressmottagningen på bedömningssamtal och på en vecka återfick jag tilliten och tron på systemet. Jag blev sedd, jag blev lyssnad på, jag behandlades som en fullvärdig människa, jag fick bekräftelse på att jag är värd att få den sista knuffen fram till ett långsiktigt hållbart liv.

Och. Nej. Det är inte bara vården som har visat sig från en bättre sida. Men resten får vi ta vid ett senare tillfälle. Jag kan bara poängtera att det handlar om tillit på många områden.

 

april 14, 2016 / Inga kommentarer

Korkade människa! #blogg100 dag 45/1

Kommer ni ihåg att jag skrev träningsdagbok förra året?

Eftersom allt som publiceras finns kvar därute i all evighet även om man raderar eländet, så är det lika bra att säga såhär: Nej. Det var dumt. På alla sätt.

Vad ville jag bevisa med träningsdagboken? Trodde jag verkligen att den mängden rörelse var nyttig för mig som var på väg ut ur utmattning? Som tur är vet jag numera att vi vuxna egentligen bara kan lära oss genom reflektion. Och även om jag är korkad och envis ibland så har jag i alla fall insett att jag kan reflektera, det är väl en av fördelarna med att aldrig sluta fråga varför.

Så. Både min kropp och min själ håller på att ställa om. Genom tålmodigt arbete och ledning från PT Erling på Westninefitness så gör jag framsteg – musklerna börjar arbeta på rätt sätt. Men det tar tid. Tid av inaktivitet, väntan, tålamod, vila. Svårt.

För det är ju absolut lättast att springa och lyfta tungt och lyssna på alla som springer långt, längre, längst och lyfter tungt, tyngre, tyngst och tro att det är det jag också ska göra för att nå lugn och salighet. För när jag springer och lyfter och hoppar och har mig, då försvinner oron och de inre frågorna drunknar i mitt eget flåsande.

Men oron ska jag lära mig känna igen och jag ska andas igenom den. Och de inre frågorna handlar ju faktiskt om livet och vad jag vill med det. Jag hade ju inte tänkt att springa förbi livet, jag hade ju tänkt att leva det.

(Nu när jag är frisk, så kan jag nog dra igång med jobbig träning igen. Då är det bara det inre motståndet som begränsar.)

april 13, 2016 / Inga kommentarer

Att mäta – hjälp eller stress? #blogg100 dag 44/3

pulsmäta1.jpg

(2016 använder jag inte de här apparna längre eftersom sömnen för det mesta är bra och för att jag inte vill tävla i vilopuls. Jag har nyss varit på hälsokontroll och som vanligt var allt så toppennormalt. Precis som när jag var som mest utmattad. Hm. Vad säger det om hälsokontrollerna, egentligen?)

Här har jag mätt mig själv med hjälp av mobilen. Den första skärmdumpen visar en natts sömn som mätts av mobilen liggande på madrassen med ”ansiktet” nedåt. Den andra skärmdumpen visar vilopulsen när jag sitter i sängen på kvällen och skriver i bloggen. Pulsen mäts antingen genom att kameran läser av ansiktet eller genom att jag sätter fingret vid kameran och blixten lyser upp fingret. Magi i båda fallen, misstänker jag.

Den första appen heter Sleep Time (gratis på Appstore) och den andra heter Cardio (också gratis).

Vad är då meningen med det här förutom att det är allmänt skojigt?

Jo. Sleep Time försöker väcka mig vid en tidpunkt när jag störs som minst av att bli väckt. Inom ett tidsspann som jag angivit (i mitt fall 25 minuter) väcks jag av en stillsam musikslinga. Hittills har det varit behagligt. Ingen morgon har jag vaknat med den där svettiga paniken som en vanlig väckarklocka eller mobiltelefon kan åstadkomma när man rycks abrupt ur en dröm.

Själva analysen av sömnen – ja, jag vet inte vad det ger. Kanske ett kvitto på att jag verkligen sovit gott när jag redan känt att jag gjort det. Och en möjlighet att förstå mitt eget sömnbeteende. Som jag inte riktigt har jobbat med än.

Pulsmätaren har varit ett sätt för mig att förstå vilopulsen. Men det som var absolut mest häpnadsväckande var att meditation (sittande Zen-meditation i ynkapynka tjugo minuter) fick ner min vilopuls med 12-13 procent medan Yoga Nidra (yogisk sömn – djupavslappning) inte får ner den mer än några få procent.

Såklart har jag tidigare överanvänt RunKeeper. Men just nu struntar jag i att mäta promenader, cykelturer, obefintliga löprundor, skridskoturer och annat som kan kvantifieras med hjälp av allt det som ryms i en mobil. För fortfarande behöver jag fjärma mig från tanken att prestera märkbart. Mätbart.

Men tydligen kan jag inte avhålla mig från att tävla med mig själv i sömn och vilopuls. Eller?

 

april 13, 2016 / Inga kommentarer

Skriv för livet! #blogg100 dag 44/2

dagbok

Några av mina dagböcker.

Jag tror att jag i någon av listorna kring utmattningssyndrom skrev Skriv! Och så har jag inte återkommit till den punkten igen. Sådana där lösa trådar som Monte Fjanton omedelbart skulle slå ner på om min blogg varit en film. Sådana utfästelser som jag själv hatar att jag låter vara oinfriade.

Men så plötsligt händer det. Just idag. Boom!!!!

Jag börjar med att skriva det igen: Skriv! Skriv! Skriv för dig själv. Blogga inte. Lägg inte ut på Facebook. Skriv för dig själv. Så klart att om du har ett stort behov av att uttrycka dig, av att få bekräftelse och att samtala ska du Facebooka och blogga, men du ska också skriva för dig själv. För det är bara då du för samtalet med dig själv framåt. Och när du har gått in i väggen är det i de flesta fall ett tydligt tecken på att det liv du har levt fram tills dess inte är långsiktigt hållbart och du måste få syn på vad du kan förändra. Du måste, hur jobbigt det än är, ifrågasätta ALLT. Inte på en gång, det går inte, det orkar du inte, men allt eftersom.

Så skriv. Hur löjligt det än känns. Skriv om hur du ser på dåtiden och framtiden och nuet. Skriv om hur det känns just idag. Skriv om hur det känns att inte orka. Skriv om varför du känner dig ledsen (om du gör det). Skriv om vad och vem som upprör dig. Skriv om när du känner dig väl behandlad och om när du känner dig orättvist eller dåligt bemött. Skriv om varför du är besviken på dig, dina närmaste eller på livet. Skriv om vad som får dig att må bra. Skriv om vad som som får din kropp att reagera med stress.

Just när du skriver kanske det känns som att du skriker i rymden (där ingen kan höra dig). Men jag lovar, redan någon vecka senare kommer du att kunna läsa det du skrev och du kommer att se något, förstå något som hjälper dig att komma vidare. En månad senare kommer du att förstå ännu litet till. Så fortsätt. Fortsätt.

När det gäller mig själv så har jag skrivit dagbok sedan jag var nio-tio år gammal. Och det är klart, det finns perioder när jag ljugit mig själv full av lögner samtidigt som det funnits mer klarsynta tider. I alla fall vet jag att om jag skrivit ”tio saker jag är tacksam för” varje dag istället för dagbok, så hade jag inte lärt mig mycket om mig själv. Med det vill jag ha sagt att självkänslo-KBT-varianter kan kanske hjälpa en bit, men tillslut måste du ändå ner i dig själv. Och ifrågasätta dina föreställningar om livet.

(Allt gäller fortfarande, ett år senare.)

april 13, 2016 / Inga kommentarer

Att kriga mot adrenalinet #blogg100 dag 44/1

zen

Från Kyoto. Zuiho-In.*

(Nu, april 2016 kan jag skriva under på nästan allt jag skrev här. Förutom att jag är tillbaka till Yoga Nidra och har ”glömt” bort att meditera. Det här blev en påminnelse till mig själv.)

Vi som varit där i utmattningen vet, eller bör veta att vi tidigare fört ett liv som inte var hållbart i längden. Vi måste lägga till, dra ifrån och skärskåda. Allt. Även det som är heligast för oss.

När jag kom upp från den totala utmattningen, då när jag bara låg i sängen, möjligen förflyttade mig till soffan för att där sköljas över av avsnitt efter avsnitt av ”Breaking Bad” och ”House of Cards”, så välkomnade jag adrenalinet. Å, vad det var härligt att känna ruschen igen, hjärtat som gick på högvarv, värmen i huden, idéerna som rasade genom hjärnan, känslan av att kunna gå och cykla hur långt som helst.

Men, har jag förstått, det är inte dit jag ska. Adrenalinet i sig är inget mål. Det känns häftigt just då. Men sedan kommer ju dippen, tröttheten, utmattningen som återvänder. Det är helt enkelt inte ett stabilt tillstånd. Ingenting att lita på.

För att komma ner i spänningsnivå i kroppen så har jag ju praktiserat Yoga Nidra väldigt mycket. Det är ett bra sätt att stänga ute intryck, gå in i kroppen och genom ”order” landa och slappna av. När jag lyckas slappna av ordentligt belönas jag dessutom med en honungssmakande, leende känsla i kroppen.

Men nu, när jag är mycket närmare en hållbar livsstil känns Zen-meditationen som jag lärde mig för ett drygt år sedan, så mycket bättre. Jag sätter mig på en kudde, stirrar in i väggen, ställer in 21 minuter på mobilens timer och börjar räkna mina andetag till tio. Så börjar jag om igen. De första tio minuterna tumlar idéerna och tankarna runt i huvudet, listorna fylls på och jag gör mentala noteringar om saker jag ska göra och anteckna. Sedan börjar jag långsamt bli vit i huvudet. Som om jag suddar.

Jag har märkt att om jag tänker på vissa bilder, vissa platser så är det mycket lättare att hitta ”vitheten” i huvudet. Jag fiskade fram en bild i minnesbanken från mitt bildbyråförflutna – en bild från Kyoto som Björn Keller fotograferat. En bild på en sten och runt stenen krattade vågor i det fina gruset. I tanken följer jag mönstret i gruset. Jag andas och räknar. Tanken spårar i gruset och följer stenen. Jag andas och räknar. Och vitheten, frånvaron av inspirerande, störande tankar, frånvaron av starka känslor närmar sig, infinner sig.

Och som sagt. Vissa dagar är det tråkigt som tusan att meditera. Vissa dagar landar jag inte alls. Men de dagarna blir färre och färre. För när det gäller meditation så ger övning färdighet.

* Det här är inte Björn Kellers bild. Den är hämtad från Pinterest och vem som har upphovsrätten till bilden är extremt oklart. Jag letade på Linkimages sajt, bildbyrån som säljer den tillfälliga användningsrätten till Kellers bilder, men hittade inte DEN bilden som jag har i huvudet.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »
Verifierad av MonsterInsights