Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

In i kroppen igen #blogg100 dag 38/2

båtpendling — Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

(Tillslut i september 2014 förstår jag att jag framkallar bakslag genom att träna. Kanske hade någon sagt det till mig tidigare, men jag tror inte det. Den vanliga uppfattningen, tillochmed hos utmattningsdrabbade är ju att träning är bra, alltid bra. Det vet jag nu 2016, att så är inte fallet. Inte alls.)

Jag trivs bäst i öppna landskap utan människor. Just nu. #blogg100 dag 38/1

Och ser det ut så här när jag tittar uppåt blir jag ännu lugnare.

Ingen referens till kontor. Vill bara klargöra det. Den här posten handlar väldigt litet om arbetet och arbetslivet. Mer än att det handlar om sjukan ”utmattning” som ju handlar om hela livet, det vill säga även om arbetslivet.

Efter att ha umgåtts med mina barn i många veckor på heltidsbasis (det vi allmänt kallar ”semester”) och då även har slängt in diverse goda vänner som jag också velat träffa och prata med så är jag socialt utmattad. Efter två veckor på jobbet så behövde jag en hel helg bara med mitt eget sällskap. Jag vill inte ringa någon, jag kan möjligen slänga iväg något på Facebook för att få ett kvitto på att jag existerar, men jag behövde verkligen bara gå in i mig själv. Sova länge. Låta tankarna vandra. Såga litet i en stam som blev till några vedklampar. Köra litet Yoga Nidra i solskuggan. Dricka ganska många koppar te. Bli väckt tidigt för att titta på soluppgången för att sedan sova fyra timmar till.

Att vara utmattad och leva i en heltidsfamilj – går det att repa sig då? Jo, det är klart att det gör, men jag undrar om det inte tar längre tid. Särskilt om man är av den personlighetstyp som jag misstänker att jag är. Som inte kan slappna av förrän de jag räknar som mina närmaste har det bra. De jag ansvarar för. I mitt huvud.

”Att säga nej till andra kan jag lära dig, men att säga ja till dig själv, det kommer att ta mycket längre tid” skrev en medlem i sluten Facebookgrupp för utmattade att en terapeut hade sagt till henne.

Just nu innebär att säga ja till mig själv att jag måste vara ensam. Har jag någon i närheten väcks mina känslor av att jag borde. Borde servera. Borde planera. Borde vara trevlig. Borde vara intressant. Borde vara nyttig. Borde stå upp för mig själv. Borde behaga.

Så. Nu äter jag när jag vill. Borstar inte håret. Sover middag. Ringer inte. Låter solen värma. Ända till imorgon. Då är det jobb i fem dagar. Och barnvecka med högläsning, innerlighet, ordentliga middagar och läxprat.

Jag jobbar heltid igen. Det funkar. Det är roligt. Men kvällsaktiviteter. Det går inte. Hur illa det än ses att tacka nej så går det inte att göra något på kvällarna. Jag måste lära mig det. Gör jag något en kväll, särskilt om det betyder att jag måste interagera med andra människor, då får jag plikta i flera dagar. Sova mindre än åtta timmar – går inte. Interagera med människor – räcker med de timmar jag är på jobbet.

Sakta smyger sig frågan på – är det nu jag är frisk snarare än när jag orkade allt? Är jag närmare det mänskligt möjliga livet nu än förut?

(Klart som tusan att jag inte var frisk. Hela helgen ska ju inte gå åt till att sova och välja bort. Kvällarna ska heller inte bara ägnas åt avskärmning och totalvila. Det ser jag nu när jag läser inlägget från tidig höst 2014. Men jag stretade på. Med viss tvehågsenhet.)

Alla tankar jag skulle hinna tänka klart #blogg100 dag 37/3

Jahaja. Som vanligt var det här sommaren då ska jag skulle få perspektiv på allting, klarhet i det mesta och insikt i hur jag ska leva mitt liv framåt.

Och hur gick det med det då? (Retorisk fråga).

Nja. Kan vi bara komma överens om att sommaren kom emellan. Semestern kom emellan. Solen kom emellan. Baden kom emellan. Barnen kom emellan. De sociala sammanhangen kom emellan. Matlagningen och disken kom emellan. Högläsningen kom emellan. UNO-partierna kom emellan. Den underbara sömnen kom emellan.

Jo. Jag har haft två stunder av absolut närvaro. Den ena var på en bastutrappa i södra Finland, den andra var på en bastutrappa i Stockholms mellanskärgård. Just vid de här tillfällena var det lagom varmt, jag var utsövd, jag kunde dra mig undan, jag behövdes inte av någon, det var så pass tidigt att det var tyst.

Men under en hel sommar blev det inte fler än dessa två stunder.

Blir det nu i höst som jag ska tänka klart? (Retorisk fråga igen. Skulle inte tro det, va?)

(Uppladdning inför hösten och heltidsarbete. Trots fina upplevelser och mycket vila lever jag med en besvikelse över mig själv. Kan jag avläsa nu, 2016.)

Ett dopp i sjön är bättre än stesolid #blogg100 dag 37/2

Han gillar att hoppa från klipporna, Pojken.

Dagen blev helt annorlunda efter badet. Imorse var det ingen lockande idé att ge sig ner och bada trots fint (men inte tyngande) sommarväder, så jag hoppade över morgondoppet. Någon timme efter frukosten började Pojken tjata om att det var dags att gå ner och bada och efter stort motstånd och några tankeloopar så gav jag och Aktivisten med oss.

Väl nere på badklipporna var det mycket skönare och sitta i solen än att hoppa i. Trodde jag. Ända tills jag tjatades i av Pojken. Och sedan simmade jag omkring i tjugo minuter eller mer och bara hade det bra. Kroppstemperaturen gick ner, vattnet gav skönt motstånd, barnen och den omgivande naturen var så fina ur vattennivåperspektivet.

Och nu kommer jag fram till det som egentligen var anledningen till den här bloggposten: tanken att badandet har genomgripande positiva effekter som går långt utanpå det rent fysiska att kroppen svalnar av och värdet i att röra sig. Vattnet kommer så NÄRA. Temperaturen kommer så NÄRA. Upplevelsen går inte att resonera bort. Vattnet ger NÄRVARO.

Badandet ger en stark signal om HÄR och NU. En signal som inte går att ignorera. Som inte går att förhandla bort. Mindfulness quick-fix. (Vilket i sig är en paradox. Tror jag.)

I alla fall blev känslan inför dagen, inför den avslutande semesterveckan, ja, inför hela livet helt annorlunda efter badet. Trivsel, lugn, närvaro, tankestillestånd. Vilket, det sista alltså, för min del är något eftersträvansvärt.

Har det med huden att göra? Vårt största organ. Som ju blir så helt engagerat vid badandet. Är det så många sensationer på så många ställen samtidigt och med sådan intensitet att de blockerar ut det mesta, särskilt det dåliga? En ljum sommarvind mot huden är ju finfin också, men det är inte samma intensitet i den beröringen som i vattnets totalnärvaro.

En lovsång till badandet, helt enkelt.

(Utan att jag här skriver någonting om själva utmattningen är jag på något viktigt – helhetsupplevelsen. Det att vara totalt närvarande.)

Ett år efter kraschen #blogg100 dag 37/1

bliss — Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga

Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?

Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett samt bättre självkännedom. Till att börja med.

1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.

2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.

3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.

4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.

Nänä. Det får räcka för idag.

(Japp. Skriver under på allt nu när jag läser om det här inlägget från augusti 2014.)

Kroppens signaler #blogg100 dag 36/3

stukad fot — Den stukade foten till höger

Det är tisdag idag och i fredags stukade jag min högra fot. Jag skulle nerför en trappa med fyra trappsteg men i mitt huvud hade den bara tre. Jag såg och kände hur foten vek sig under hela min tyngd. Det gjorde så ont att jag ville kräkas och skrika samtidigt men det räckte med att stöna högt och tungt stödja mig på händerna. Pojken kom oroligt springande. Han tröstade och ville veta att jag inte skulle dö men sedan blev han handlingskraftig och tog fram en av de tre eller fyra förstahjälpenkuddarna han hittat i sin inventering av det hyrda huset. Även om det stod ”För stora skador” och ”För mindre blödning” (ungefär) så innehöll faktiskt en av innerpåsarna i den största förstahjälpenkudden en elastisk binda som jag lindade om hårt.

Nu hade jag inte tänkt att berätta hela min sjukdomshistoria utan skriva ner några reflektioner kring denna stukade fot och annat som gör ont och tröttar.

1. Internet är fantastiskt när det gäller att hitta råd. Vårdguiden är en bra källa till kunskap men den räcker sällan ända fram. Tur då att det finns andra, litet mer självsäkra källor. När jag läst om stukade fötter på en fyra-fem ställen kände jag att jag hade en hyfsad bild av vad som egentligen var skadat, hur jag skulle tolka smärtan och vad jag skulle göra, både i det akuta skedet och sedan.

2. Men lätt hypokondriskt lagd som jag är låg jag där med foten högt hela natten, kände hur det bultade i den, såg framför mig hur jag inte skulle kunna ta mig till ångbåtsbryggan nästa dag, la upp en plan för det samtidigt som ångesten över att inte kunna gå på foten resten av sommaren fick mig att sova ännu sämre. I vargtimmen är man inte som smartast, helt enkelt. Jag blandade Voltaren med Alvedon från hyrhusets husapotek och somnade tillslut ganska gott. Lättväckt ångest och katastroftankar befrämjar inte läkningen men kanske inte hindrar den heller.

3. Hindra svullnaden. Ta ner svullnaden. Elastisk binda och högläge. Massage och rörelse. Och nu har jag kommit till det som jag fann intressant och knepigt. Den första smärtan är en signal att ta det lugnt. Men smärtan efter 1-2 dagars vila ska man alltså inte bry sig om utan nu är det alltså massage, stretch och belastning som gäller. Hm. Det är alltså inte smärta som smärta. Det här ställer till det i mitt huvud. Smärta är alltså inte alltid en signal som säger ”Back off! Sluta!”. Hur veta skillnaden?

4. Och då började jag fundera över trötthet. Jag körde ju över mig själv alldeles makalöst förra året innan jag slutligen la mig ner och sov i tre veckor. ”Hahaha, va tokig jag var” har jag tänkt och ”Så ska det aldrig mer bli”. Men ibland är ju tröttheten leda och depression och botas till en del bäst av rörelse och andra människor. Inte av sömn och avskildhet. Hur ska man veta skillnaden där?

Tisdag och idag kunde jag gå hela vägen till jobbet från tunnelbanan utan att halta. Jag har stått på balansbrädan vid skrivbordet och jag har haft foten på en stol bredvid när jag suttit. Jag känner en viss ödmjukhet inför min kropps återhämtningsförmåga och skickar än en gång kärlek och tacksamhet till alla som bidrar till att Internet finns.

(Igen något på spåren där sommaren 2014 – smärta och smärta, vila och vila. Vad är OK, vad är inte OK? Vad hindrar och vad är bra?)

Nu står det tillochmed på mjölktetrorna #blogg100 dag 36/2

Vila och återhämtning verkar vara det nya svarta. Jag tycker jag hör och läser om det överallt. Eller är det bara det att jag förut inte lyssnat, inte sett, inte velat höra och se?

Nu står det på mjölkförpackningarna (Arlas) att om man sätter igång att träna så måste man också äta mer och vila mer. Och står det där måste det ju vara sant, eller hur? Min PT, som jag litar mer på än Arla i och för sig, har pratat sig varm för vila och återhämtning och jag har först nu insett att det är det jag bör ägna mig åt, hur roligt det än är att använda ALL energi jag för tillfället har. Eftersom den (energin, alltså) fattades mig så högst påtagligt förra året så har jag blivit en smula rusig när den börjat återvända.

Nu har jag semestrat en vecka. Och haft som uppgift att vila och återhämta mig. Det har betytt att jag snittat tio timmars vederkvickande sömn i mittensängen på bilden. Omgiven av två snusande barn. Jag har blivit en trevligare människa.

De andra fjorton timmarna av dygnet har jag inte gjort många knop. En aktivitet har jag dock ägnat mig åt varje förmiddag (det vore lögnaktigt att utmåla den tiden på dygnet som morgon) är ”Morning Pages”. Det handlar om att jag har skrivit tre sidor för hand varje morgon, utan egentlig tanke, bara fångat det som funnits i huvudet i ett flöde. Jag skriver mer om det en annan dag, ville bara göra en liten påa. (Ger litet samma känsla som att börja dagen med ett dopp i en sjö eller i havet.)

(Det går framåt, eller hur? Sommaren 2014 börjar energin återvända och viljan att använda energin ligger snart i krig med behovet av återhämtning. Men mer om det senare. Skriver jag nu, 2016.)

Sju sätt att undvika stressjuka #blogg100 dag 36/1

1. Börja lyssna mer på din kropp och din själ än på andra människor.

2. Yoga och/eller meditera och/eller lär dig mindfulness.

3. Andas med magen.

4. Börja säga ”nej” och fortsätt säga ”nej”.

5. Om du känner att du stressas av ljud, ljus och intryck, börja använd hörselkåpor, öronproppar, ta bort alla pling från mejl och sociala medier, stäng ute bruset med hjälp av bra musik. Skippa reklamradion. SKIPPA REKLAMRADION!

6. Inse att dina behov av att vara till lags, till nytta, till behov och till behag inte är framgångsfaktorer i den värld vi lever i nu. Särskilt inte om du vill undvika stressjuka.

7. Lär dig leva med det hem du har, de barn du har eller inte har, den familj du har eller inte har, den kropp du har.

Det svåra här, förutom att stava till mindfulness, är att de här sju sätten inte är quick-fixes. Inte det minsta. Det handlar om ganska livsomstörtande förändringar. Förutom det där med reklamradion. Just bara det.

(Nu, 2016 skulle jag nog skriva en något annorlunda lista. Men det här är en bra utgångspunkt. Och den speglar vad jag trodde var tillräckligt då, sommaren 2014.)

Tio säkra sätt att dra på sig utmattningssyndrom #blogg100 dag 35/3

(Jag skrev den här insiktsfulla listan 2014. Lika aktuell idag, lika aktuell.)

1. Andas i övre delen av bröstkorgen. Hela tiden.

2. Säg aldrig ”nej” till någonting.

3. Se till att jobba på ett ställe med ständig underbemanning och tvångsmässiga omorganisationer.

4. Träna hårt varje dag eller träna ingenting alls.

5. Arbeta heltid samtidigt som du har minst ett barn och minst en anhörig som du sköter om.

6. Se till att åtminstone ett barn har särskilda behov. Om inte särskilda behov finns går det lika bra med tidskrävande hobbies av typen ishockey, ridning, utvecklingslaget i fotboll.

7. Ät lunch framför datorn varje dag och se till att skippa fikarasterna.

8. Se till att alltid vara uppkopplad och ha dessutom på aviseringarna för alla sociala nätverk.

9. Renovera ständigt. Är köket fixat? Gör badrummet! Är det också tipptopp? Ja, det finns ju alltid väggar, tak, fasad, uteplatser, för att inte tala om nya möblemang.

10. Umgås bara med människor som pratar karriär, huspriser, renoveringar, varumärken, bilar och barnens framgångar.

Kroppen är inte min fiende #blogg100 dag 35/2

Kroppen sa till mig att jag måste vila.

Nej, vänta. Jag skriver om det:

Min kropp sa till mitt medvetande att det var dags att vila.

För:
Kroppen är inte något annat än jag.
Min kropp är en del av det som är jag. Det är dags att fatta det.

Inte behandla min kropp som något som jag släpar runt på och som ska tuktas på olika sätt.
Som jag blir arg på när den är sugen på godis, fet mat och vin.
Som jag blir irriterad på den när den är trött.
Som jag kör över när den helst vill vila.
Som jag tittar på med kritiska ögon och bara ser det som är ”fel”.
Som jag inte visar respekt, omtänksamhet och tacksamhet.

Om jag skriver det här på bloggen så skriver jag det också till mig själv. Och för varje dag lär jag mig kanske litet, litet mer.

DSC_0080_red — När kroppen, knoppen och själen fortfarande satt ihop. Och alltihop var jag och mitt.

(Jag har nu, 2016, börjat närma mig i känslan det tioåriga barnets närvaro i tillvaron. Det var ju då i början av 70-talet ingen skillnad på Eva, Evas kropp, Evas förnuft eller Evas själ. Allt var ett. Det var jag som tänkte, kände, rörde mig och fanns.)