En lista som står för sig själv #blogg100 dag 19/2
Min Klout har baissat! #blogg100 dag 19/1
”Vem bryr sig?” som tioårige P brukar säga.
Har man inte stressmoment i tillvaron så skaffar man sig det, är det så? Eller när man väl springer mot väggen så plockar man upp allt möjligt för att det ska gå ännu fortare in i väggen. Att bry sig om sin Klout är väl ungefär det löjligaste man kan syssla med. Men ibland är det en viktig siffra för mig. Och då kanske det är ett tecken på att tillvaron gungar och att jag istället borde bry mig mer om mina närmaste och mer om att bara sitta på balkongen och lukta på träden.
Att Klouten har gått upp nu ser jag som ett friskhetstecken eftersom det innebär att jag har börjat hitta en massa artiklar som upprör och inspirerar, inlägg som bara måste diskuteras, viktiga vänner att skicka meddelanden till och bilder att beröras av.
(Nu två och ett halvt år senare kan jag titta på ordet ”friskhetstecken” och tänka ”Ojojoj, vad visste jag då…”. Samtidigt var ju det faktum att jag delade med mig av upplevelsen i sociala medier en del av det som byggde tillfrisknandet. Så den tillfälliga uppgången i Klouten var något gott, men på ett annat sätt än jag då tänkte).
Det perfekta tortyrredskapet #blogg100 dag 18/3
När det vanliga livet tär då är tillvaron definitivt inte i balans. Men tänk att det är så svårt att se och tyda tecknen. Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet. Litet långsamt och försiktigt. Det ska bli roligt. Jag saknar ju sammanhanget och människorna och att uträtta något. Men jag ska inte sprinta tillbaka och göra samma igen.
Varningstecken att ta på allvar om de dyker upp igen:
1. Solljus gör ont i ögonen
2. Varje gång telefonen ringer skrapar det på nerverna som naglar på en griffeltavla
3. Häxan Surtant tar över och ingenting är roligt utom skadeglädje
Fast det är klart, telefonen har definitivt blivit ett tortyrredskap. Och de som utför tortyren är telemarketingföretagen. När jag hade fast telefoni var det tillslut ingen idé att svara i i den telefonen – det var bara försäljare som ringde. Trots Nixning. Svarar man inte ringer ju telefonen ett par gånger till, för så är uppringningsmaskinerna inställda. Oj. Nu är Häxan Surtant visst på väg. Dags att tänka litet positivt och kanske yoga en smula. 🙂
(Den där hösten 2013, jag försökte förstå, försökte beskriva vad jag var med om, både för mig själv och för andra.)
”I just came back from my shrink” #blogg100 dag 18/2
Det är bara i vissa grupper och på vissa ställen på jordklotet som det är tillåtet, ja, tillochmed påbjudet att gå till terapeuten. Om man är med i en Woody Allen-film exempelvis. Eller om man skulle förekomma i någon sitcom som utspelar sig i en intellektuell miljö på Manhattan. Annars är det ju inget som höjer ens värde i sällskapslivet.
Fast nu när jag sprungit in i väggen pangbom! och blivit ordinerad att träffa en stressterapeut då känns det alldeles rumsrent att prata om det. Intressant. Är det för att en sådan terapi är så klart länkad till ett tillstånd som bör vara övergående. Ett tillstånd som dessutom tagit sig kroppsliga uttryck. Och därför inte alls signalerar (å, huga) sinnessjukdom.
(Jag återpublicerar blogginläggen från tiden då jag drabbades av utmattningssyndrom – det här inlägget är från hösten 2013. Jag publicerar dem i kronologisk ordning.)
Det som först försvinner är humorn #blogg100 dag 18/1
(Det här inlägget skrev jag hösten 2013, tre månader efter det akuta insjuknandet)
När stressen börjar ta över är humorn det första offret. I alla fall för mig. Nu är jag ju inte en påtagligt rolig människa, men när jag blir stressad börjar jag höra mig själv både tänka och säga småaktiga och intoleranta saker. Då, kan jag lugnt säga är det inte roligt att vara inuti min kropp. Det jag tänker och säger har så litet att göra med den jag egentligen vill vara. Jag vägrar att tro att den där magsura människan är mitt sanna jag, surkärringen som kommer fram under press.
Därför blev jag alldeles hoppfull och lätt optimistisk när en bild jag la upp på Instagram och också delade på Facebook fick två kommentarer som antyder att jag har givit uttryck för humor. Då håller jag på att driva ut Häxan Surtant ur mig. På väg att tillfriskna?
Att en dag vara nöjd över att ha fixat alla punkter på en tre-punkters-att-göra-lista #blogg100 dag 17/3
(Kommentar från 2016 om hösten 2013: Jag börjar reflektera, försöker hitta anledningar, försöker förstå och skapa mönster. Så angriper jag utmattningen när jag inte ligger i soffan och tittar på ”Breaking Bad”)
1. Promenad
2. Middag
3. Köpa müsli
Det är min att-göra-lista idag. Jag hyser gott hopp om att kunna bocka av alla punkterna. Idag har jag alltså hela TRE punkter på listan. Det är en 50-procentig ökning från listan med två punkter, vilket var vad jag såg mig som kapabel till när jag väl kunde börja göra listor igen.
När jag kände (men inte erkände) att jag inte orkade längre var det skammen som nästan var värst. Skammen över att inte orka, över att inte prestera, över att inte vara till nytta, över att svika. Jag skämdes så att jag körde över mig själv så till den milda grad. Jag var ju så trött att jag kunde ha somnat på Skeppsbron men försökte kurera mig med en liten joggingtur när jag cyklat hem från jobbet. Att försöka gå upp litet extra tidigt för att köra ett litet yogapass tyckte jag också var en intelligent idé. Men då var kroppen litet smartare än huvudet och pekfingret hittade snooze-knappen.
Att sätta ord på känslorna, att faktiskt säga att jag skämdes gör att skammen förångas. Och kanske är jag sanningsenlig när jag säger att jag kommer att vara nöjd ikväll när jag har tagit promenaden i skogen, ätit middag med barna och försett skafferiet med en ny påse müsli.
Septembersolen borde vara litet mildare #blogg100 dag 17/2
(Det här var mitt andra inlägg efter att jag gått in i väggen. Det tog ett par månader innan jag kunde börja skriva. Som sagt, september och 2013.)
Jodå. Stressterapeuten refererade både till John Lennon och Karl Marx, så det här kan nog bli bra samtal. Men jag glömde att ta fram kycklingfiléerna så de var ganska frusna när jag skulle laga maten.
Att-göra-listan idag är lika kort. Innehåller punkten middag samt punkten promenera/yoga/cykla. Den senare punkten innebär att jag ska röra på mig på något vis och eventuellt också inhämta litet frisk luft.
Det besvärliga med att stressen tagit över hela kroppen och själen är att det tar sig så pass många uttryck att det finns få fredade zoner. Den här sommaren har varit väldigt ljus enligt mitt tycke. Solen har stuckit mig i ögonen och gjort ont. Och så har jag upptäckt vad mycket ljud vi har omkring oss hela tiden. De få gånger det blivit riktigt tyst (när jag varit ensam i skogen eller i skärgården) har jag känt hur kroppen slappnat av. Det betyder att resten av tiden har jag gått med en spänning i kroppen.
OK. Middag var det. Och rörelse. Men först en mitt-på-dagen-lur för att orka.
Som luften ur en sufflé #blogg100 dag 17/1
Det här är första inlägget jag skrev om min utmattning. Jag var i utmattningen och hade ingen aning hur länge den skulle pågå. Allt som allt kom mina inlägg som handlade om sjukdomen att publiceras under drygt två år. Nu har jag tänkt att snabbspola hela processen – jag tänker publicera 3-4 inlägg om dagen. Du som har lust att följa med – idag börjar jag!
Det här skrev jag 2 september 2013:
En dag i somras kunde jag inte längre. Kunde inte gå upp ur sängen. Kunde inte skriva. Kunde inte tänka. Kunde inte känna annat än trötthet. Tio dagar innan semestern skulle börja blev allt helt omöjligt.
Utbränd, vidbränd, stressjuk.
Nu är jag på väg tillbaka. Orkar promenera varje dag. Klarar av en 3-punkters att-göra-lista varje dag. (Från början innehöll den alltid punkterna ”promenad” och ”lunch”.) Orkar titta på mig själv och fundera över hur det blev så här.
Nä. Nu kan jag inte sitta här och ta upp er och min tid. Dags att klara av två av tre punkter på listan:
1. ta fram några kycklingfiléer ur frysen
2. cykla till stressterapeuten
Efterrättstårta som hängt med i fyrtio år #blogg100 dag 16
Det här receptet kommer från den dåvarande kökschefen (fast det hette väl inte så) på Birgittaskolan i Örebro. Vi pratar tidigt 70-tal. Jag har för mig att den kvinnliga kökschefen varit ute på de sju haven i ett tidigare liv och att det här tårtreceptet har anor eller har inspirerats av något latinamerikanskt. Men mitt minne kan ha spelat rejäla spratt med mig. Huvudsaken är att det här är en fenomenalt lättfixad och alldeles utsökt efterrättstårta.
Riv 400 g mandelmassa.
Blanda med 4 ägg, ett i taget.
Häll smeten i en mycket väl smord och ordentligt bröad springform.
Grädda i 180-190 grader i en halvtimme ungefär.
Då har du fått en saftig och god mandelbotten.
När kakbottnen har svalnat hyfsat lägger du på en tjockt lager äppelmos.
Ställ in i kylen för att svalna ordentligt.
Vispa 3 dl vispgrädde och bred på ovanpå äppelmoslagret.
Hacka 50-100 gr mörk choklad och strö över vispgrädden.
KLART!
Ps. Jag kan tänka mig att lemon curd skulle kunna vara ett intressant alternativ till äppelmoset. Att det är något som är syrligt tror jag är viktigt. Kontrasterna, komplementen är viktiga i den här efterrätten: den tunga, mandliga kakan, det syrliga äppelmoset, den lätt fadda och söta, luftiga vispgrädden, det strama, bittra i chokladen. Ds.
Rose-Maries berömda fisksoppa #blogg100 dag 15
Min (”vår” för er som vet om min tvillinglösa status) första bästis kom och hälsade på i veckan. Vi har inte setts på några år eftersom hon bor utomlands och vi har definitivt inte sovit i samma hus på närmare 30 år. Men nu sågs vi, en eftermiddag, en kväll och en morgon.
Vad skulle vi äta?
”Vet du, vad jag är sugen på”, sa Anna-Lisa. ”Din mammas fisksoppa”.
Och så kom det sig att jag för första gången på trettio år lagade den fisksoppa jag är uppvuxen med. Den har ingenting med bouillabaisse att göra, ingenting med finsk laxsoppa att göra. Det här är en riktig 70-talssoppa, tillochmed färgerna är 70-tal – orange och ärtgrönt. Den är snygg, mustig, nyttig och jättegod. Kan vara riktigt billig också.
Till tre personer och en rejäl matlåda:
1 purjolök
2 ordentliga morötter
smör
curry
cayenne eller paprikapulver
tomatpuré
1 fiskbuljongtärning
1 grönsaksbuljongtärning
vatten
torskfilé eller liknande (jag tog trepack torskryggsfilé från frysdisken)
2-3 dl gröna ärtor
räkor – en extra lyx till helgen
Gör så här:
Gör rent purjolöken och skär den i centimetersringar.
Skala morötterna och skär dem i slantar (3-4 mm)
Smält en klick smör i en gryta, lägg i purjon och morötterna och låt bitarna mjukna på ganska svag värme
Pudra över curry (2 tsk – 1 msk) och cayenne (1/2 tsk, om du tar paprikapulver kan du ta 1-2 tsk), häll i 1 msk tomatpuré, rör runt och låt fräsa litet försiktigt några minuter.
Häll på 7-10 dl vatten och buljongtärningarna.
Koka upp och låt koka lugnt i 5-10 minuter, så att morötterna har blivit mjuka.
Häll i de gröna ärtorna. Låt koka någon minut till.
Dags för torsken som fått tina litet och som du skurit i tunna bitar. Lägg ner i grytan och dra grytan av värmen. Låt stå 4-5 minuter, fisken tillagas av sig själv i den varma soppan.
Strö över en näve fina räkor som du skalat själv.
Servera med pain riche (baguette för er som är födda på 70-talet eller senare) med smör och pålägg.
