Nu har jag själv glömt det några veckor. Usch och fy på mig! Jag vet ju att livet blir enklare när kroppen funkar. Och det gör den bättre med några Omega-3-kapslar, en multivitamin, litet extra järn, magnesium och så toppar jag med D-vitamin.
Jag har förstått av mina olyckssystrar i den slutna Facebook-gruppen som jag skrev om igår att hormonproduktionen kan bli alldeles felinställd vid långvarig stress. Det här måste jag lära mig mer om. Återkommer om det. Men fortsätter tillsvidare med vanliga apoteksvaror.
Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.
Det finns ett par saker jag slås av:
1. en förödande majoritet är kvinnor
2. skulden är tung, självanklagelserna många
Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:
Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?
Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.
Se det här receptet som en påminnelse. För det är hur enkelt som helst. Näringsstinnt och gott. Lätt att variera. Med litet bröd under och en soppa till har du en finfin middag. Dåligt samvete för att du petat i dina barn felaktig kost – balansera med litet äggsallad på en macka. Bekänner du dig till LCHF, här är din frukost, lunch och middag i fortsättningen.
Det hela börjar med några hårdkokta ägg som du mosar med en gaffel.
Du häller i majonnäs, börja med en matsked eller så. Majonnäsen är till för att binda ihop, den ska absolut inte ta över. Helst ska du använda egen majonnäs (återkommer till hur enkelt den är att göra) men annars rekommenderar jag Hellman’s.
Här kan du stanna – då har du något som är jättegott. Du kan göra fina sandwichar till Afternoon Tea med hjälp av röran och rostbröd. (Skär bort kanterna på brödet så blir det extra snyggt.)
Vill du gå vidare – addera smörgåskrasse.
Vill du göra röran matigare – lägg till tonfisk från burk, litet hackad rödlök och curry. Eller så kör du bara tonfisk. Eller tonfisk och lök. Eller bara curry. Eller tonfisk och curry.
8 000 visningar sedan igår kväll. Snart 50 000 visningar sedan publicering i måndags.
Jag kan inte se det här klippet och spridningen det fått som annat än det yttersta beviset på att hjärtat måste vara med. Finns det ett sant engagemang, ett budskap som några verkligen tror på och dessutom humor, då får man ut sitt budskap. Prestigelöshet är nog också en framgångsfaktor.
OK. Hädanefter ska jag även använda handspriten till det den är tänkt för.
Dags för två listor. Den första handlar om saker att glädjas åt:
1. Den senaste veckan har jag blivit kallad ”fröken” samt ”flicka”. Jag blev upplivad för det satte igång en massa tankar. Och, fåfängt nog, jag gick nog på det. En minut eller så.
2. PG Tips. Tepåsar av rätta virket. Förr var det smuggelgods från Storbritannien. Finns i de flesta livsmedelsaffärer nu för tiden. Tankarna klarnar, tungan skrynklar sig, tänderna svartnar långsamt och sinnet blir vänligt – man får lust att kalla alla ”darling” och ”luv”.
3. Våren. Även om den kom av sig. Jag tror ändå på den.
Den andra listan handlar om saker jag ska blogga om:
1. Varumärken och storytelling kring personer. Med två exempel – Texas Longhorn och disktrasan Flower Scrub.
2. Äggsallad. LCHF och gott. Recept med variationer.
3. ”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist och ”Boven i mitt drama kallas kärlek” av Unni Drougge. Den ena är en höjdare och den andra…… ja, ni fattar. Inget att rekommendera. Vilken är vilken?
4. Litet intressanta spaningar och kommentarer med utgångspunkt från Google Insights. Michael Kors och Onepiece har jag ju redan varnat för, får se vad som kommer härnäst.
5. Mer om utmattningssyndromet. Vad har hänt med mig sedan sist?
Min tvillingsyster vid handfatet, jag i spegeln med kamera
Den här bilden är tagen på Ritz Hotel i London. Bilden är från den tiden då tre svenska sjuttonåringar kunde dricka Afternoon Tea där för en liten peng. Vi serverades av äldre gentlemän som med vänligt uttryckslösa ansikten accepterade våra second-hand-kläder och småfula väskor. Ritz Hotel var genuin lyx men inte bling, på den tiden.
(Jag säger absolut inte att det var bättre förr. Jag är glad att vi fick vara med om det här, men de underliggande ekonomiska och politiska anledningarna till att det här var möjligt går jag inte in på här. Storbritannien under sent 70-tal och tidigt 80-tal var väl inte Schlaraffenland precis.)
Varning för upphovsrättsbrott. Men vem säger det bättre än Nemi?
Det sägs väl att Gud straffar kvinnokönet kollektivt genom smärtan när barn föds. Allt för att Eva frestade Adam att äta av äpplet.
Nåja. Hur det är med Gud och Eva och Adam och äpplet vet jag inte, men jag skulle i alla fall säga att det finns ytterligare två straff för kvinnokönet. Två straff som är avsevärt längre i tid än barnafödandet. Klimakteriet och celluliterna. Eller, när det gäller celluliterna, inte celluliterna i sig utan medvetenheten om dem. Har man en gång sett dem kan man inte sluta se dem. Det finns inget sätt att o-göra medvetenheten om dem. Själv blev jag uppmärksammad på dem när min tvilling i 18-årsåldern började prenumerera på amerikanska Vogue och Harper’s Bazaar. I och med det föll våra och våra kompisars fjäll från ögonen. Ingen har någonsin varit tacksam för den ögonöppnaren.
Vi pratar vidare om inre värmetsunamis en annan dag.
Idag blir det helt enkelt tips på tre filmer som inte direkt är nya men som i alla fall återfinns på Netflix:
”V för Vendetta”
”Office Space” och
”We are legion”.
Alla tre handlar om uppror. Som är OK. På film. Vi andra knyter näven i byxfickan. Och tittar på film.
Skrattar gör man allra mest åt ”Office space”. 90-talet vibrerar av amerikanskt corporate bullshit, PC:ar från den tiden de var synonyma med IBM, disketter som bara var en generation ifrån floppydiskar och högt upphissade byxlinningar. Det vi lever med nu, att arbetet ska vara utvecklande, det skulle dåtidens ledning bara flatskrattat åt.
”V för Vendetta” är en klassiker i nörd- och populärkulturen som bara ska ses. Masken (Guy Fawkes-masken) spelar en stor roll. Utan den här filmen hade ”We are legion” sett helt annorlunda ut.
En bekant, några år yngre än jag berättade att hon suttit i väntrummet hos en läkare. Runt omkring henne satt det andra som också väntade på att få komma in till sina doktorer. Alla var kvinnor. Alla var i 40-50-årsåldern.
Hon kom in till sin doktor. Hon frågade:
– Varför är det bara kvinnor som går till doktorn?
Jag skulle vilja utbreda mig om värdet av att tänka in Star Wars i vardagen. Jag skulle kunna brodera kring det faktum att Leia och Luke är tvillingar. Dessutom är Anakins inre strid mellan det goda i honom och det onda väldigt intressant. Och vem behöver inte en tänkt Darth Vader vid sin sida i nödsituationer?
Men dagen blev full av tvätt, läxtjat och matlagning. Så de populärkulturella spiritualiteterna får anstå.
Och varför ens nämna Star Wars? Jo, för det är internationella Star Wars-dagen idag. Fjärde maj. May the fourth. May the Fourth be with you.
