Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Matspaning #blogg100 dag 77

OK. Samma som med Michael Kors-väskorna – vill du simma i mittenfåran fortsätter du att bära din väska och bjuda på Pulled Pork. Fast bara ett tag till. Åtminstone när det gäller Pulled Pork. Trenden är nedåtgående, liknande fritt fall.

Det vore ju roligt om jag istället för att peka ut vad du INTE ska bära, köpa eller bjuda på kunde peka ut vad du SKA bära, köpa eller bjuda på. Men kör på tacopaj, alltid svennigt, alltid uppskattat och vem vet – kanske är den så svennig att den snart gått varvet runt och fått hipp-faktor. Som smörgåstårtan fått. (Fast det syns ju inte i diagrammet.)

Jag hade fel #blogg100 dag 76

Jag skrev i min lista över kommande blogginlägg att den ena av de här två böckerna var bra och antydde att jag inte tyckte detsamma om den andra. Men då hade jag inte läst klart någon av dem. Utan lagt den ena ifrån mig till förmån för den andra. Nu när jag läst båda kan jag bara säga att jag hade fel. Båda är mycket läsvärda. Men av helt olika skäl.

Jag har skrivit om en annan av John Ajvide Lindqvists böcker tidigare, så återkommande läsare vet att jag tycker att hans sätt att blanda verklighet och övernaturligheter är fullkomligt lysande. Han når så långt in i mänskligheten med det greppet. Vad är det då han rör sig kring i ”Människohamn”? Livslång kärlek, stora förluster, hemlighållande som urholkar mänsklig samvaro och gemenskap, föräldraskap. Så är han ju expert på ungdomsårens hemskheter och de kommer med även i den här berättelsen. Skärgården dominerar hela boken. Det är inte finskärgården med alla trädäck och vitmålade inredningar, det är människors utsatthet i gränsen mellan land och hav och där havet som kraft alltid bestämmer. Det är den fulskärgård som jag sett här och där, mest påtagligt på Husarö. Glesbygdsskärgården där bara resterna finns kvar. Av produktion, av människor, av sammanhang.

Så var det då boken som jag först läste 80 sidor i. Snabbt, hungrigt. Och sedan la ifrån mig, lätt äcklad. Grunge chick-lit. Litet snuskigare sex, litet stökigare privatliv än i vanlig chick-lit. Jag har bara läst en bok av Unni Drougge tidigare – ”Andra sidan Alex”. Några delar name-dropping, några delar nyckelroman (VEM är det?), några delar explicita sexscener och lättläst. Lättläst, jag bara rann igenom boken. ”Boven i mitt drama kallas kärlek” läste jag på samma sätt, när jag nu tog upp den igen. Det är en förfärlig historia Unni Drougge berättar om sig själv. Hon är skoningslös både mot sig själv och den Niclas hon hänger ut. Vilket hon gör med all den rätt varje människa har att berätta sin egen historia. Det handlar om psykisk och fysisk misshandel i ett sjuårigt förhållande som hon till slut tar sig ur. Hon överlever med nöd och näppe.

På Instagram skrev jag ”Två böcker som har något gemensamt”. Och det gemensamma är beskrivningen av en gest – en mans/pojkes hand över en kvinnas/flickas nyckelben. Gesten, beröringen är viktig i båda böckerna. Men har mycket olika betydelse.

Varumärken och personer #blogg100 dag 75

Texas Longhorn har ju blivit ett stort varumärke de senaste åren. Revbensspjällen och barbequesåsen finns på Ica numera. Och restaurangerna har placerats litet överallt i hela landet. Historien berättas bakpå revbensförpackningarna: om Texassonen som 1994 tänder grillarna på S:t Paulsgatan i Stockholm för att han vill ge oss svenskar en smak av texanskt grillat kött med tillbehör. Stora köttstycken. Grillade. Sötrökiga såser.

I och med historien blir varumärket knutet till en människa som vill något gott. Det är fint, det är modernt, det är kanske förledande.

Vi ser samma sak i Linas Matkasse, som jag ju hyllar urskiljningslöst. Lina Gebäck har blivit synonym med någon som mirakulöst löst livpusslet. (Min enorma glädje när hon nu har adderat möjligheten att köpa mjölkbrödäggfrukt når inga gränser. Lina Gebäck for president or at least Nobel Prize!)

Och i veckan hittade jag en ny sorts disktrasa där upphovskvinnan återfinns på förpackningen. Flower Scrub. Påhittad och marknadsförd av Malin Lilliesköld. Typiskt för vår tid. Väldigt oväntat att se det just bland rengöringsprodukterna i affären. Intressant.

Måste ge mig ut på litet mer spaningar. Eller titta inåt? För vad handlar jag? Vill jag ha en person bakom det jag konsumerar? Om det så är livsmedel, vin, kläder, frisör- eller träningstjänster? Att det ska finnas EN person att lita på där bakom allt, snarare än ett stort töcknigt varumärke.

Glöm inte pillren! #blogg100 dag 74

Nu har jag själv glömt det några veckor. Usch och fy på mig! Jag vet ju att livet blir enklare när kroppen funkar. Och det gör den bättre med några Omega-3-kapslar, en multivitamin, litet extra järn, magnesium och så toppar jag med D-vitamin.

Jag har förstått av mina olyckssystrar i den slutna Facebook-gruppen som jag skrev om igår att hormonproduktionen kan bli alldeles felinställd vid långvarig stress. Det här måste jag lära mig mer om. Återkommer om det. Men fortsätter tillsvidare med vanliga apoteksvaror.

Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 73

sensommar_och_vässarö 364 — Bara frågor, inga svar

Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.

Det finns ett par saker jag slås av:

1. en förödande majoritet är kvinnor

2. skulden är tung, självanklagelserna många

Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:

Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?

Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.

Äggsallad, röra, gucka – kärt barn har många namn #blogg100 dag 72

Se det här receptet som en påminnelse. För det är hur enkelt som helst. Näringsstinnt och gott. Lätt att variera. Med litet bröd under och en soppa till har du en finfin middag. Dåligt samvete för att du petat i dina barn felaktig kost – balansera med litet äggsallad på en macka. Bekänner du dig till LCHF, här är din frukost, lunch och middag i fortsättningen.

Det hela börjar med några hårdkokta ägg som du mosar med en gaffel.

Du häller i majonnäs, börja med en matsked eller så. Majonnäsen är till för att binda ihop, den ska absolut inte ta över. Helst ska du använda egen majonnäs (återkommer till hur enkelt den är att göra) men annars rekommenderar jag Hellman’s.

Här kan du stanna – då har du något som är jättegott. Du kan göra fina sandwichar till Afternoon Tea med hjälp av röran och rostbröd. (Skär bort kanterna på brödet så blir det extra snyggt.)

Vill du gå vidare – addera smörgåskrasse.

Vill du göra röran matigare – lägg till tonfisk från burk, litet hackad rödlök och curry. Eller så kör du bara tonfisk. Eller tonfisk och lök. Eller bara curry. Eller tonfisk och curry.

En oväntad viralitet…..vitalitet #blogg100 dag 71

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=ZTbZGAeJ374&w=560&h=315]

8 000 visningar sedan igår kväll. Snart 50 000 visningar sedan publicering i måndags.

Jag kan inte se det här klippet och spridningen det fått som annat än det yttersta beviset på att hjärtat måste vara med. Finns det ett sant engagemang, ett budskap som några verkligen tror på och dessutom humor, då får man ut sitt budskap. Prestigelöshet är nog också en framgångsfaktor.

OK. Hädanefter ska jag även använda handspriten till det den är tänkt för.

Dags för föresatser och listor #blogg100 dag 70

våren — Den kollektiva häpnaden inför det vackra.

Dags för två listor. Den första handlar om saker att glädjas åt:

1. Den senaste veckan har jag blivit kallad ”fröken” samt ”flicka”. Jag blev upplivad för det satte igång en massa tankar. Och, fåfängt nog, jag gick nog på det. En minut eller så.

2. PG Tips. Tepåsar av rätta virket. Förr var det smuggelgods från Storbritannien. Finns i de flesta livsmedelsaffärer nu för tiden. Tankarna klarnar, tungan skrynklar sig, tänderna svartnar långsamt och sinnet blir vänligt – man får lust att kalla alla ”darling” och ”luv”.

3. Våren. Även om den kom av sig. Jag tror ändå på den.
Den andra listan handlar om saker jag ska blogga om:

1. Varumärken och storytelling kring personer. Med två exempel – Texas Longhorn och disktrasan Flower Scrub.

2. Äggsallad. LCHF och gott. Recept med variationer.

3. ”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist och ”Boven i mitt drama kallas kärlek” av Unni Drougge. Den ena är en höjdare och den andra…… ja, ni fattar. Inget att rekommendera. Vilken är vilken?

4. Litet intressanta spaningar och kommentarer med utgångspunkt från Google Insights. Michael Kors och Onepiece har jag ju redan varnat för, får se vad som kommer härnäst.

5. Mer om utmattningssyndromet. Vad har hänt med mig sedan sist?

Tillbakablickstorsdag #blogg100 dag 69

PICT0099 — Min tvillingsyster vid handfatet, jag i spegeln med kamera

Den här bilden är tagen på Ritz Hotel i London. Bilden är från den tiden då tre svenska sjuttonåringar kunde dricka Afternoon Tea där för en liten peng. Vi serverades av äldre gentlemän som med vänligt uttryckslösa ansikten accepterade våra second-hand-kläder och småfula väskor. Ritz Hotel var genuin lyx men inte bling, på den tiden.

Nu kostar Afternoon Tea på Ritz 47 engelska pund, det vill säga drygt 500 kronor.

(Jag säger absolut inte att det var bättre förr. Jag är glad att vi fick vara med om det här, men de underliggande ekonomiska och politiska anledningarna till att det här var möjligt går jag inte in på här. Storbritannien under sent 70-tal och tidigt 80-tal var väl inte Schlaraffenland precis.)

Klimakteriet och celluliter #blogg100 dag 68

Det sägs väl att Gud straffar kvinnokönet kollektivt genom smärtan när barn föds. Allt för att Eva frestade Adam att äta av äpplet.

Nåja. Hur det är med Gud och Eva och Adam och äpplet vet jag inte, men jag skulle i alla fall säga att det finns ytterligare två straff för kvinnokönet. Två straff som är avsevärt längre i tid än barnafödandet. Klimakteriet och celluliterna. Eller, när det gäller celluliterna, inte celluliterna i sig utan medvetenheten om dem. Har man en gång sett dem kan man inte sluta se dem. Det finns inget sätt att o-göra medvetenheten om dem. Själv blev jag uppmärksammad på dem när min tvilling i 18-årsåldern började prenumerera på amerikanska Vogue och Harper’s Bazaar. I och med det föll våra och våra kompisars fjäll från ögonen. Ingen har någonsin varit tacksam för den ögonöppnaren.

Vi pratar vidare om inre värmetsunamis en annan dag.