Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Lära sig säga nej #blogg100 dag 88

Pang! Så går vi in i väggen och blir liggande. Några veckor, några månader, några år. Nu ska vi rehabiliteras i bästa fall. Då blir det ofta KBT. Eller litet självhjälpslitteratur där det står ”Lär dig att säga nej. Lär dig att sätta gränser”.

Som de duktiga flickor (och pojkar) vi är säger vi att nu har vi förstått och javisst, vi ska bli bättre på att sätta gränser. Det är ju oss det hänger på. Det är alltid oss det har hängt på. Så vi biter litet extra i bettskenan och intalar alla, oss själva med, att vi har lärt oss att sätta gränser.

MEN. Om hela världen därutanför har blivit vana vid att vi förebygger, föregriper, tar på oss arbete och skuld, sopar undan, sopar efter, fixar och står i, hur ska vi då på allvar kunna förändra något alldeles själva?

Jag menar inte att vi utmattade som borde veta våra gränser inte har ansvar. Men just vi behöver litet extra hjälp och stöd just med gränssättning, för det är det vi har stora problem med. Och det är ju inte så att vi fram till att vi krockade med väggen inte levererade på en massa nivåer som våra arbetsgivare, partners, barn, vänner, föreningar och anhöriga drog nytta av. Det är praktiskt att ha sådana som oss på en massa ställen. Men det kanske inte bara är vi som ska betala.

Dags att se oss utmattade som en samhällelig angelägenhet.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=4xmckWVPRaI&w=420&h=315]

Pedofiler jag mött #blogg100 dag 87

Allt började med att jag satt och lyssnade på en P3-dokumentär på bussen upp mot fjällen. Den handlade om när Sverige yrvaket började förstå att barnpornografi finns, att barnpornografi handlas med och att det inte går att blunda och inte låtsas om.

Jag började minnas. Pedofil ett och pedofil två.

Jag stötte på Pedofil ett när jag jobbade på ett fotolabb. Det var ett entimmeslabb som låg i Stockholms Centralstation. På den här tiden, sent 80-tal, framkallade vi filmer och kopierade bilder med hjälp av maskiner men det mänskliga ögat och det mänskliga handhavandet behövdes för att bilderna skulle bli hyfsat bra. Pedofil ett jobbade på SAS. När hans filmrullar var fyllda kom han med dem till oss och vi framkallade och kopierade bilderna. På dem förekom unga, mycket unga filippinska pojkar. Pedofil ett visade bilderna för oss och pratade om pojkarna när han hämtade ut korten. Jag kommer inte ihåg exakta ord men han pratade smeksamt om dem, om hur han hade dem under tiden han var på semester där i Filippinerna, om hur vackra och snälla de var. På bilderna var barnen alltid nakna, de satt i hotellrummets fåtöljer eller i sängen. Pedofil ett pratade om pojkarna som om de var vänner till honom, vars gunst han förtjänat genom att vara en bra människa. Som om han ville visa för oss, snabblabbspersonalen vilken god och omtyckt människa han var.

Pedofil två var en tjänsteman i skjorta och slipover som en gång om året kom till bildbyrån där jag jobbade och letade bilder (mitten av 90-talet). Han satt några timmar och bläddrade igenom många mappar. Först tänkte vi bildredaktörer att han var litet av en konnässör, han tittade mest på svartvitt. Han fick med sig en försvarlig bunt bilder ”till påseende”. Det här var alltså på den tiden bilderna endast existerade som faktiska papperskopior eller diabilder. När kuvertet någon vecka senare kom tillbaka SÅG vi vad han lånat. Bara bilder på barn med blottade kön. Mest flickor mellan fyra och åtta-nio år. På stranden, på gräsmattan på landet, lekandes, badandes, inomhus och utomhus. Vi som såg bilderna reagerade och pratade med vår chef som ringde upp tjänstemannens kvinnliga chef på HSB. Hon skulle ”prata med” sin medarbetare.

Det intressanta med både Pedofil ett och Pedofil två var att ingen av dem verkade skämmas. Vi som SÅG skämdes. Vi skämdes för deras skull och vi skämdes över att behöva påtala. Men själva agerade de alldeles obekymrat.

Om det här hade hänt idag skulle jag reagerat och agerat helt annorlunda. Det blir en ytterligare bloggpost. Och ytterligare ett inlägg om hur vår oskuld togs ifrån oss – från oss bildredaktörer på bildbyrån och från oss nutidsmänniskor överhuvudtaget.

Quick fix, pedofiler och världen vi lever i #blogg100 dag 86

Idag har jag givit mig en dag utan. Utan människor, utan måsten, utan planer, utan jobb, utan ambitioner. Bara vila. Försöka vara här. HÄR. Vilket är ganska lätt en dag när Sverige är som vackrast – ljusgrönt, doftande, kvittrande. Varmt och skönt. Och lönen och andra ersättningar har kommit in på kontot. Frukostkaffet var gott och välgörande. Jag läser ”Flood” av Andrew Vachss igen. Mer än tjugo år sen sist. Den håller fortfarande.

Det enda jag har föresatt mig idag är att skriva en kort lista över kommande blogginlägg. En liten påa, helt enkelt. Sagt och gjort:

1. ”Det är bara att lära sig att säga nej”. Låter jätteenkelt, eller hur? Dumheter. För sådana som mig (och vi är många) är det bland det svåraste som finns.

2. Pedofiler jag mött.

3. Den tredelade samtiden. Önskan att förenkla och förstå.

4. Två bra deckare och en dålig.

5. De perfekta köttbullarna.

Har jag blivit klokare? #blogg100 dag 85

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Kanske. Kanske inte.

Snart måste jag börja jobba heltid. Försäkringskassans handläggare säger att det inte går att motivera att jag är fortsatt deltidssjukskriven. Efter snart elva månader av stadigt tillfrisknande och återgång först till arbetsplatsen och nu till mina ordinarie arbetsuppgifter så säger Försäkringskassan att jag ska matchas mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb och då är det inte motiverat med längre sjukskrivningsperiod. Jag skulle kunna ta ett mindre krävande arbete. (Orimligheten i detta får jag prata om en annan gång.)

Jag har alltid varit en duktig-flicka-typ. Jag tycker jag har varit en på det hela taget ganska duktig utbränd typ också. Tillfrisknandet har väl nästan gått enligt mallen. Men nu fallerade jag visst. Hade kanske varit litet för käck hos doktorn (de måste väl också bli underhållna av roliga och snälla patienter, orkar väl inte höra på gnäll hela dagarna) som inte skrev ett tillräckligt övertygande intyg.

MEN. Hallå! Det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju få ur mig en LISTA. Över vad jag har lärt mig av utbrändheten (jag använder det kortare och snärtigare ordet än ”utmattningssyndromet”). OK. Sagt och gjort:

1. Återhämtning är allt. Återhämtning är en färskvara. Återhämtning bör ske varje dygn. – VILA! VARJE DAG!

2. Att tillslut erkänna att viljan att vara lags, att vara till nytta har styrt mig i livet. Och att inse att den viljan ska jag hushålla med och använda sparsamt i väl utvalda sammanhang. För den viljan tog mig långt utanför min själsliga och kroppsliga gräns. – VÅGA SÄGA NEJ!

3. Kroppen är värd att lyssna på. Den måste lyssnas på. – KÄNN EFTER!

4. Orden kan användas som kosmetika. För verbala människor kan orden användas som skydd. Med hjälp av orden kan man bygga trovärdiga historier både för sig själv, doktorer och terapeuter så att man överlever i sina relativa lögner. – LYSSNA MER TILL KROPPEN ÄN TILL DINA EGNA ORD!

5. Sömn.

6. Bra mat och kosttillskott.

7. Skärmförbud ibland. Människoförbud ibland. – HA DET LÅNGSAMT OCH SMÅTRÅKIGT!

8. Det finns andra därute du kan dela erfarenheterna med. – HALLELUJA FACEBOOK OCH BLOGG100!

9. Träning, förstås. Men inte bara mer av träning, utan rätt sort. Jag skulle kunna träna mig trasig av både plikt och lust men det är inte dit jag ska. – TA HJÄLP AV FOLK SOM KAN! I mitt fall handlar det om PT Erling på Westnine Fitness i Solna.

Det här var de nio första punkterna. Jag är inte det minsta klar. Återkommer i frågan.

Uppror, del 2 #blogg100 dag 83

Det var så här en bild skulle se ut i post-punkens tidiga 80-tal.

Apropå Hemnet #blogg100 dag 82

Hemnet gör reklam just nu som går ut på att Hemnet-knarkande är en vanlig och legitim last. Det här objektet som las ut förra veckan har fått fin spridning i sociala medier på grund av det omättliga och omotiverade användandet av paprikor. Och bilden jag visar här är bara en försmak. Jag hoppas att objektet ligger ute ett tag så att fler kan titta.

Frågor att ställa sig:

– är det en MYCKET medveten strategi från mäklarens sida att göra annonsen för ett mycket ordinärt, ja, jag skulle vilja säga opersonligt och direkt charmlöst hus värd besväret att titta närmare på.

– ingår kunskapen om spridning i sociala medier i mäklarutbildningen numera?

Jag avslutar med ytterligare en bild:

hemnet paprika 2 — Börjar det inte bli litet otäckt?

Jag tar mitt samhälleliga ansvar #blogg100 dag 81

Dags att ta sitt samhälleliga ansvar och varna för denna urusla stavmixer. Den är inköpt på Teknikmagasinet och den betingade det facila priset av 149 kronor. Javisst, det borde ha fått mig att dra öronen åt mig. Men jag hade två tunga argument för att det kanske skulle kunna funka.

1. Latte-vispen som jag inhandlat på Teknikmagasinet kostade larviga 49 kronor och den är alldeles utmärkt. Kolossalt bra, helt enkelt.

2. I ett test som jag läste inför inköp av sagda stavmixer var en mixer av märket Melissa den som vann hela testet. I konkurrens med Braun och andra dyra och dyrare märken. Min mixer sägs vara av märket Melissa.

Dessutom läste jag i kommentarer under testet att det var svårt att hitta den topprankade stavmixern. Jag tänkte, litet enfaldigt kan tyckas, att de hade gömt dessa utmärkta stavmixrar på, just det Teknikmagasinet. Inom räckhåll för alla män med pojksinnet kvar och utom räckhåll för husmödrar av alla sorter.

Men icke. Mixern är riktigt usel. Knivbladen är små och veka. Framförallt SMÅ. De sitter högt uppe i den lilla upp-och-ner-vända skålen. Den skål vars syfte jag hittills inte varit klar över, men som jag nu inser inte, jag upprepar, INTE ska vara djup. För då kommer knivarna inte åt det material de ska sönderdela.

Äsch. Ingen idé att jag försöker beskriva fler felaktigheter. Köp den inte. Punkt slut.

Ps. Jag skrev om hur jag numera oftast går tillväga när jag ska köpa kapitalvaror. Då halkade stavmixer-köpet med. Därför känner jag mig än mer manad att varna för stavmixern från helvetet. Ds

På väg #blogg100 dag 80

Den här bilden är tagen på den tiden det inte var så spännande att bo på Söder i Stockholm. Den är tagen på den tiden det fortfarande fanns tanter med kappa och förnuftiga skor (som inte var neonfärgade). Den är tagen på den tiden alla fasader i Stockholm innerstad inte var putsade till tänderna.

Var det en bättre tid? Något att längta tillbaka till?

Samtidigt var jag och min tvilling ilskna på det faktum att vi var födda fyra-fem år för sent. Hade vi varit litet äldre hade vi faktiskt kunnat se David Bowie när han var Ziggy Stardust. Vi hade kunnat se Roxy Music med Brian Eno. Vi hade kunnat se Rolling Stones när Mick Jagger var som snyggast – 1972. Nu fick vi hålla till godo med Roxy Music på Konserthuset 1976 och Rolling Stones på Knebworth samma år. Så vi tyckte DÅ inte att vi levde i den bästa av världar.

Vad menade jag med ”På väg”? Jo. Att det bara är 19 inlägg kvar till det hundrade. För energin fattas mig. Men inte idéerna, som tur är.

Skratta och gråt! #blogg100 dag 79

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=xHpACGDporo?rel=0&w=560&h=315]

Agneta Sandström vet mycket om utmattningsdepression. Dessutom levererar hon one-liners på löpande band och på norrländska. Vad sägs om:

Det går inte att lösa alla jävla problem i världen med litet mindfulness

Dessutom punkterar hon idén om att det inte bara är att tänka litet positivt, hon avrättar snällt och vetenskapligt ”sanningen” om att det ”inte handlar om hur man har det utan hur man tar det”.

Det går enligt henne inte att bota den världsomspännande epidemin av depression genom att ”lägga gurkskivor på ögonen och bejaka sin kvinnliga sida”.

Mänskliga behov #blogg100 dag 78

actionpainting — Wiveka Wachtmeister och Fredrik Ramberg med de stora dukarna och behovet att göra.

Jag ska inte klaga över den tillfälliga bristen på energi hos mig vilket gör att det nästan är omöjligt att slutföra utmaningen blogg100. För utmaningen och bloggandet i sig har med det djupt mänskliga behovet av att skapa. Det som faktiskt gör oss mänskliga. Behovet av att påverka, omforma, hitta nytt, göra.

När krafterna återkommer ska jag skriva mycket mer om det här. Men tillsvidare kan ni läsa den mycket intressanta skriften ”Creative Man” som Danska Framtidssekretariatet gav ut för snart 10 år sedan. Efterfrågan på den skriften blev så stor att de gjorde en pdf av den och la ut på nätet. Halleluja Internet!

Jag länkar till Wivekas skissböcker. När jag tittar i dem slutar jag tänka på att det jag skriver måste ha en läsare eller det jag fotar måste ha en betraktare. Då dras jag med i behovet av att bara göra, påverka, hitta nytt, beskriva, omforma.

Ps. ”Creative Man” innehåller mycket mer. Jag kommer att återkomma till den skriften och tankegångarna. Ett viktigt spår handlar om hur vi nuförtiden skapar berättelserna kring våra liv med hjälp av varumärken. Och att behovet av att väva berättelserna är ett Mycket Stort Behov. Ds