Idag blir det ett enkelt tillbakablickstorsdagsinlägg. Från 1977.
Då jag visste allt #blogg100 dag 98
Mer om midjemåtten, medievanor och samarbetskonsumtion #blogg100 dag 97
Just det. WordPress och SvT går inte ihop. Så jag kan inte bädda in Isabella Lövins tal. Synd. Jag får länka. Det talet där hon bland annat lyfter Maria Abrahamssons plumpa påhopp och gör det till en språngbräda för att prata om något mycket, mycket större. Som delades och delades igen på Facebook i förrgår. (Och jag skrev om det en dag tidigare men publicerade det efter midnatt….)
Så var det debatten om samarbetskonsumtionen som jag undrade varför den avstannat. Men så damp senaste numret av ”Hemma i HSB” ner på hallgolvet och den fokuserade helt på samarbetskonsumtion. Läs den här. Oksana Mont som är professor i hållbar konsumtion berättar:
En undersökning visar att amerikanska hem har varor för i genomsnitt 3000 dollar som aldrig ens används.
Apropå delningsekonomi – den här boken (”Någon sorts extas” av Johan Kinde) lånade jag från det gemensamma biblioteket på gymmet. Just det – gymmet. Jag började läsa omedelbart på tunnelbanan. Eftersom jag i princip kan varenda textrad från Lustans Lakejers två första skivor så kände jag direkt igen tonen och åkte direkt med in i det tidiga 80-talet. Men det här var en parentes.
Och så var det ju det här med medievanor. Att vi inte går med på tablåerna. Att det vanliga TV-tittandet börjar dala och streamingtjänsterna tar mark. Mycket mark. OK. Jag håller på att tillfriskna från utmattning. Jag måste vara vaksam på vad jag tar in i min känsliga hjärna just nu. Och då går vanlig TV fetbort. Zappande är inte att tänka på. MTG-kanalernas skrikprogram är borträknade sedan länge. TV4:s höjning av ljudvolymen när reklamen kommer på gör att jag nobbar den kanalen helt. Reklamen, vad tror ni jag gör med den? Kollar på Youtube, såklart. När jag fått höra eller läst om någon reklam som är värd att titta på. För att den är rolig, bra eller alldeles särskild sexistiskt eller på annat sätt usel. Men även om jag måste vara restriktiv med intryck så tror jag inte att jag är en ovanlig nutida mediekonsument.
Jag ”hetstittar” på Netflix och Svtplay. ”Doctor Who”, ”Sherlock Holmes”, ”Suits”, ”Breaking Bad”, ”House of Cards”, ”Derek” och så (såklart) ”Orange is the New Black”. Även om säsong 2 börjar sändas på fredag får jag vänta till måndag då Aktivisten kommer. Jag har lovat att vi ska titta tillsammans.
Snällhet och andra svagheter #blogg100 dag 96
Egentligen skriver jag nog det här inlägget endast av en anledning – att fira att säsong 2 av ”Derek” precis har kommit ut på Netflix. Det är Ricky Gervais som ligger bakom denna väldigt brittiska serie om just, snällhet och medmänsklighet. Ricky Gervais som var den jobbiga, bjäbbande chefen som smet från ansvar och ständigt intrigerade i ”The Office” är nu Derek, en människa med ett väldigt stort hjärta. En människa som i de flesta sammanhang skulle skuffas undan och fnissas åt för han är godtrogen och nog skulle klassas som korkad. Men som i serien ”Derek” framstår som den som håller samman, tar hand om och ser alla människors bästa sidor. Och tar fram dem.
Derek jobbar på ett äldreboende. Han har sysselsättning av Fas 3-typ. Precis som sin kompis Dougie som jobbar som vaktmästare på samma ställe. Den sexfixerade, öldrickande Kev hänger också på äldreboendet fast utför just ingenting. De som bor på hemmet sitter i det stora rum där serien mest utspelar sig. Det flörtas, stickas, pratas, sovs. Och överallt ihop vakar Hannah med klara och snälla ögon.
Varför ska man nu se på ”Derek”? Hur kul verkar det här?
Jo. Du SKA se ”Derek” därför att du sedan kommer att se på världen litet annorlunda. Du kommer att le litet mer och se litet mildare på dina medmänniskor. Du kommer att fnissa litet mer över dina egna knasigheter och kanske förlåta både dig själv och andra för att vi inte är perfekta.
Midjemåtten #blogg100 dag 95
– 51 år gammal, EU-parlamentariker med över 130 000 personkryss och med ansvar för att driva en politik som ska forma en halv miljard människors framtid. Jag har ambitioner om att bekämpa klimatförändringar och forma en global havsförvaltning, EU:s handelspolitik så att vi inte suger ut den fattiga världen. Trots det slösar jag bort flera timmar av min högt betalda arbetsdag med att fundera på min egen och andras midjor.
Det här sa Isabella Lövin på Miljöpartiets kongress som en kommentar till Maria Abrahamssons märkliga påhopp på Isabella Lövin och Åsa Romson. Som alltså handlade om deras midjemått. Inte om politiken eller något annat. Midjemåtten.
Isabella Lövin fortsatte:
– All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen. Alla dessa bröstförstoringar, silikonläppar och bortopererade revben. Alla dessa bantningstips, botox-sprutor och marathonlopp. Vilken energi tar den inte fort ifrån oss kvinnor.
Jag blir först glad över att en påtagligt framgångsrik kvinna i samma ålder som jag sitter med samma destruktiva tankegångar som jag. Men sekunden efter är det stor sorg och fasa jag känner istället. Det är så idiotiskt och ledsamt och fasansfullt och alldeles horribelt att vi som kollektiv ska hålla på så här. Betrakta oss själva utifrån. Med en dömande blick. Betrakta andra med en dömande blick.
Som sagt – vad skulle inte all denna energi kunna användas till? Istället.
Återhämtning är en svår historia #blogg100 dag 94
Nu har jag, två helger i rad VILAT. I veckorna har jag också VILAT. Jag har inte haft några evenemang på kvällarna, inga sociala åtaganden eller roligheter, jag har lagat mat (i bästa fall), ätit, bara tjatat litet på barnen när de varit hos mig, tvättat några tvättmaskiner, struntat högaktningsfullt i de oputsade fönstren, inte zappat bara koncentrerat tittat på filmer, bloggat, inte pratat i telefon, vilat, vilat. Jag har sovit 10 timmar per natt de dygn jag har kunnat. Jag har inte tränat mer än cykelpendlingen till jobbet några dagar per vecka. Jag har vilat, vilat. Och känt mig både som en bra människa (som äntligen fattar!) och som en dålig människa (för att jag inte hinner med människor omkring mig, mina åtaganden och att putsa fönster och hålla dammfritt).
Ändå vill jag ha och behöver mer återhämtning. Jag trodde nog någonstans att jag skulle komma tillbaka till ett liv som förut, fast jag så förnumstigt skrivit om omprövning och omvärdering. Jag trodde att jag skulle orka som förut. Men det är väl faktiskt så att har man under så många år struntat i att återhämta sig, så tar det nog många år att vila upp sig.
Så jag är tillbaka till samma frågor igen: vad betyder lagom? vad betyder frisk?
Per Gessle och de tappade trosorna #blogg100 dag 93
Det har väl varit de senaste veckornas mest omtalade klipp: SD-kvinnors reklamfilm och Heikki L:s musikvideo där Per Gessle sjunger. Vilka unkenheter!
Heikki L:s video har tagits bort från Youtube efter påtryckningar från Per Gessle och Sony. Så jag kan inte visa den. Men här är den i kort sammandrag och utan musik: ung kvinna ligger i sängen, ung kvinna får sms på väldigt synlig mobiltelefon, ung kvinna badar med synlig mobiltelefon, ung kvinna börjar välja underkläder, ung kvinna provar hela garderoben (fortfarande bara underkläder), ung kvinna åker bil, ung kvinna kommer till en strand där en äldre man jazzar runt, ung kvinna skrattar. Det intressanta är att produktionen är hyfsat påkostad men historien är riktigt, riktigt billig.
Anledningen till att videon inte finns tillgänglig på Youtube är att både Sony (mobilen som spelade en viktig roll var en Sony) och Per Gessle har tagit avstånd från videon och Per Gessle (tror jag det var) har begärt att videon inte ska vara tillgänglig.
Så var det ju SD-Kvinnors film inför EU-valet. I en artikel där de själva pratar om filmen tycker de att budskapet är klockrent, men jag lyckades inte fatta någonting. Jag såg bara bröst och solbränna och magrutor och arisk renhet och blont hår och gubbsjuka. Jag kan bara inte lägga upp filmen här, det kan jag ju inte. Läs artikeln i Dagens Media, där finns filmen.
Gubbsjuk unkenhet. Hur kan det finnas så mycket plats för den? Som tur är kommer jag att skriva om något mycket, mycket trevligare i övermorgon.
Livet i fel ordning #blogg100 dag 92
Det som räddade min nacke, axlar, rygg och huvud igår var Yoga Nidra. Jag är litet förundrad. Jag hade masserat och lagt flera lager fleece och en smula cashmere över det värkande paketet, jag satt med ryggen mot solen för att få värme, jag knådade och tryckte. Men det som hjälpte var att slappna av. De där korta tjugo minutrarna med Yoga Nidra i öronen. Märkligt. Och idag när någonting hände som fick ontpaketet att aktiveras igen, in med Yoga Nidra i öronen, själen och kroppen så blev livet OK igen.
Idag regnar det i Stockholm. Tack och lov. Alldeles skönt att vara utmattad och få sitta och läsa och lyssna på när Pojken skjuter zombies. Jag ville läsa men det som fanns i hyllan kändes för tungt. Jag asade mig ner till trappuppgångsbiblioteket och insåg att jag läst det mesta. Tog Björn Hellbergs ”Sankte Per”. Förstod att den skulle vara av mysdeckarvarianten, men tänkte att det kanske är alldeles vad jag behöver. Trots att jag nu mest läser svartare typer av deckare är jag väl bevandrad i mysgenren också. Miss Marple, Krister Homan och hans katt har varit mina följeslagare tidigare. Alldeles för tidigt. För det kan jag väl lugnt säga, jag har gjort det mesta i fel ordning och vid fel tillfällen. Åtminstone om man tänker att livet ska gå enligt checklistan för livet.
1. som tonåring satt jag gärna inne och läste mysdeckare
2. alkohol blev intressant först när jag var rejält över tjugo
3. jag började jobba deltid för att ta hand om min sjuka mamma när jag var 25
4. jag var gammal när jag blev mamma
5. sociala medier har genomgripande förändrat mitt medelålders liv
6. förlovad och gift har jag aldrig varit
7. jag hoppade av ”karriären” redan vid 27 och startade på nytt tjugo år senare
8. jag blev scout när jag var medelålders
Det här gör att jag är väldigt nyfiken på resten av livet. Bara jag orkar. En av mina bästa vänner som också är Stenbock tror jag skulle säga att vi Stenbockar blommar sent eller åldras vackert eller något annat trösterikt. Vi håller oss till den versionen. Nu tillbaka till mysfarbrorn Björn Hellberg.
Dagsform, en nyckfull historia #blogg100 dag 91
Idag blir det kort.
Jag vaknade med att nacken och axlarna satt ihop i ett stelt och värkande paket. Att jag inte lär mig! Jag ska inte sova på mage, hur mysigt det än känns just när jag kramar kudden och vänder världen ryggen. Så dagen har gått åt till att lösa upp eländet i rygg, nacke och axlar.
Imorgon kanske jag förstår varför det här onda kom just nu. Jag har en känsla av att det inte bara har att göra med magsovning och fönsterdrag. Imorgon kanske jag skriver om utmattningssyndrom och konstigheter i kroppen, sömnen som allt vilar på, det här med att vara frisk och att det tar på krafterna att vara mamma.
Det går trögt #blogg100 dag 90
Inte med bloggandet. När det gäller det så kom jag faktiskt igång igen. Och nu är det bara (nåja) roligt. Men det går trögt med två saker:
1. min sammanfattning och mina reflektioner kring ”Creative Man”, den enormt spännande rapporten från Institutet från Framtidsstudier i Danmark som handlar om samtiden och hur vi kan tolka den så att den blir mer förståelig. Särskilt för oss som jobbar med marknadsföring, konsumentbeteende, framtidsfrågor och påverkan. Men det finns mycket som sätter igång tankarna på mig som privatperson och konsument också.
2. samverkanskonsumtion. Varför går det så långsamt med tillväxten av gemensam konsumtion? Ett par högtryckstvättar per villagata eller en borrmaskin per trappuppgång räcker mer än väl, så varför ska alla ha sin egen? Alla dessa bilar som står i carportar och garage (och nu pratar vi inte finfinbilarna utan den där andrabilen, du vet) och som luftas någon gång i månaden, alla dessa borrmaskiner som används sammanlagt en halvtimme innan de skrotas. Varför inte hyra grannens bil istället? Eller gå in i verktygspool?
För ett år sedan var jag på Kistamässan och lyssnade på en del föredrag. Ett hölls inför de besökare som var intresserade av butiksinredning och -exponering. Det var en kvinna från analysföretaget United Minds som pratade om framtiden och om trender. I hennes värld var detta med samverkanskonsumtion nästan överspelat – det hade det pratats om i framtidsbranschen så länge att hon nästan verkade känna sig skamsen över att behöva tjata om det en gång till.
Jag blir litet beklämd över att det går långsamt. Men så ser jag alla dessa gemensamma bokhyllor. Flera stycken på min arbetsplats och så, naturligtvis, den som finns i min trappuppgång. Det är början. Det är bara början.
Tre deckare och en klassiker #blogg100 dag 89
Varför läser jag deckare?
Jag började med Agatha Christie för trettiofem år sedan. Eller förresten, det startade ju långt före dess, med Kitty-böckerna, Tvillingdeckarna och Fem-böckerna. Men efter Poirot och Miss Marple så kom Sjöwall-Wahlöö. Så Leif GW Persson. Och efter det Andrew Vachss, James Ellroy och Patricia Cornwell. Det här var fortfarande på den tiden man fick leta efter bra (eller i alla fall hyggligt underhållande) deckare. Nu är det ju gödslat med dem. Men det finns mycket dåligt också.
Ok. Nu har jag namedroppat en massa men fortfarande inte kommit närmare svaret på varför jag (och många likasinnade) läser deckare. Hyggligt simpelt:
1. det är underhållande
2. det är lättuggat
3. det är lätt ångestdämpande
4. det kan, i bästa fall, berätta något om samtiden
För att deckarna ska funka på alla fyra sätten måste de vara hyfsat välskrivna och välkomponerade, annars skär det ju i öronen och illusionen av att jag läser något nästan bra faller som ett korthus. Den där läbbiga känslan som liknar den när man ätit för mycket lösgodis infinner sig.
Därför ska jag nu rekommendera ”Pojken i resväskan” av Lene Kaaberböl och Agnete Friis och ”Det fördolda” av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Samt avråda från att läsa ”Fjällgraven” av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt.
I ”Det fördolda” presenteras karaktärerna som sedan finns kvar i Hjorth/Rosenfeldts deckare. Här är den märkliga människan Sebastian Bergman fortfarande tillräckligt trovärdig, men i ”Fjällgraven” har han gått helt överstyr och är varken intressant eller rolig längre. Eftersom han är en av huvudfigurerna blir det ganska platt. Särskilt med tanke på att de flesta andra också är träaktiga endimensionella.
”Pojken i resväskan” är skriven med ett patos bubblande i bakgrunden. Den danska kvinna, Nina som väl kommer att vara den som återkommer i senare böcker är av den lätt monomana och komplexa typ som deckarhjältar och -hjältinnor ska vara nuförtiden. Men det är inte henne jag fastnar för, det är själva historien.
Och så var det klassikern: ”Flood” av Andrew Vachss. Den enögde advokaten som började skriva extremt hårdkokta deckare för att sätta barnpornografi och utnyttjande av barn på medvetandekartan. Det är svart, svart, svart och patos, moral och lojalitet. Karaktärerna är både väldigt platta och extremt komplexa. New York är skitigt, fult, illaluktande, genomruttet och fullt av ondska. Burke och hans ”familj” är våldsamma korsriddare på det godas sida. ”Flood” skulle kunna vara en serie, ritad av Rolf Gohs.
