(Jag skrev den här insiktsfulla listan 2014. Lika aktuell idag, lika aktuell.)
1. Andas i övre delen av bröstkorgen. Hela tiden.
2. Säg aldrig ”nej” till någonting.
3. Se till att jobba på ett ställe med ständig underbemanning och tvångsmässiga omorganisationer.
4. Träna hårt varje dag eller träna ingenting alls.
5. Arbeta heltid samtidigt som du har minst ett barn och minst en anhörig som du sköter om.
6. Se till att åtminstone ett barn har särskilda behov. Om inte särskilda behov finns går det lika bra med tidskrävande hobbies av typen ishockey, ridning, utvecklingslaget i fotboll.
7. Ät lunch framför datorn varje dag och se till att skippa fikarasterna.
8. Se till att alltid vara uppkopplad och ha dessutom på aviseringarna för alla sociala nätverk.
9. Renovera ständigt. Är köket fixat? Gör badrummet! Är det också tipptopp? Ja, det finns ju alltid väggar, tak, fasad, uteplatser, för att inte tala om nya möblemang.
10. Umgås bara med människor som pratar karriär, huspriser, renoveringar, varumärken, bilar och barnens framgångar.
Min kropp sa till mitt medvetande att det var dags att vila.
För:
Kroppen är inte något annat än jag.
Min kropp är en del av det som är jag. Det är dags att fatta det.
Inte behandla min kropp som något som jag släpar runt på och som ska tuktas på olika sätt.
Som jag blir arg på när den är sugen på godis, fet mat och vin.
Som jag blir irriterad på den när den är trött.
Som jag kör över när den helst vill vila.
Som jag tittar på med kritiska ögon och bara ser det som är ”fel”.
Som jag inte visar respekt, omtänksamhet och tacksamhet.
Om jag skriver det här på bloggen så skriver jag det också till mig själv. Och för varje dag lär jag mig kanske litet, litet mer.
När kroppen, knoppen och själen fortfarande satt ihop. Och alltihop var jag och mitt.
(Jag har nu, 2016, börjat närma mig i känslan det tioåriga barnets närvaro i tillvaron. Det var ju då i början av 70-talet ingen skillnad på Eva, Evas kropp, Evas förnuft eller Evas själ. Allt var ett. Det var jag som tänkte, kände, rörde mig och fanns.)
De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.
Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.
Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.
Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.
Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.
Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.
Jag tror att jag ska göra så här:
meditera varannan dag (20 minuter)
köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren
Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.
(Nutida kommentar över inlägget från sommaren 2014 – nu börjar jag fatta litet mer. Men kroppen var fortfarande tröttare än jag ville gå med på.)
(Ha, nu håller poletten på att trilla ner – jag fattar efter närmare ett år att jag måste vila och fortsätta vila. 2014 fortsatte i den insiktens tecken.)
Nu har jag, två helger i rad VILAT. I veckorna har jag också VILAT. Jag har inte haft några evenemang på kvällarna, inga sociala åtaganden eller roligheter, jag har lagat mat (i bästa fall), ätit, bara tjatat litet på barnen när de varit hos mig, tvättat några tvättmaskiner, struntat högaktningsfullt i de oputsade fönstren, inte zappat, bara koncentrerat tittat på filmer, bloggat, inte pratat i telefon, vilat, vilat. Jag har sovit 10 timmar per natt de dygn jag har kunnat. Jag har inte tränat mer än cykelpendlingen till jobbet några dagar per vecka. Jag har vilat, vilat. Och känt mig både som en bra människa (som äntligen fattar!) och som en dålig människa (för att jag inte hinner med människor omkring mig, mina åtaganden och att putsa fönster och hålla dammfritt).
Ändå vill jag ha och behöver mer återhämtning. Jag trodde nog någonstans att jag skulle komma tillbaka till ett liv som förut, fast jag så förnumstigt skrivit om omprövning och omvärdering. Jag trodde att jag skulle orka som förut. Men det är väl faktiskt så att har man under så många år struntat i att återhämta sig, så tar det nog många år att vila upp sig.
Jag vaknade med att nacken och axlarna satt ihop i ett stelt och värkande paket. Att jag inte lär mig! Jag ska inte sova på mage, hur mysigt det än känns just när jag kramar kudden och vänder världen ryggen. Så dagen har gått åt till att lösa upp eländet i rygg, nacke och axlar.
Imorgon kanske jag förstår varför det här onda kom just nu. Jag har en känsla av att det inte bara har att göra med magsovning och fönsterdrag. Imorgon kanske jag skriver om utmattningssyndrom och konstigheter i kroppen, sömnen som allt vilar på, det här med att vara frisk och att det tar på krafterna att vara mamma.
(Det gick upp och det gick ner. Kroppen och knoppen samverkade för att få mig på rätt väg. Även om vägen var krokig. Och full av dikeskörningar. Dessutom var det en rejäl omväg som tog så mycket längre tid än jag kunnat tro.)
(Efter en viss lojhet kom ilskan igång igen, våren 2014. Hur skulle jag kunna bli riktigt frisk när jag själv och mitt vanliga beteende var en av mina värsta fiender?)
Pang! Så går vi in i väggen och blir liggande. Några veckor, några månader, några år. Nu ska vi rehabiliteras i bästa fall. Då blir det ofta KBT. Eller litet självhjälpslitteratur där det står ”Lär dig att säga nej. Lär dig att sätta gränser”.
Som de duktiga flickor (och pojkar) vi är säger vi att nu har vi förstått och javisst, vi ska bli bättre på att sätta gränser. Det är ju oss det hänger på. Det är alltid oss det har hängt på. Så vi biter litet extra i bettskenan och intalar alla, oss själva med, att vi har lärt oss att sätta gränser.
MEN. Om hela världen därutanför har blivit vana vid att vi förebygger, föregriper, tar på oss arbete och skuld, sopar undan, sopar efter, fixar och står i, hur ska vi då på allvar kunna förändra något alldeles själva?
Jag menar inte att vi utmattade som borde veta våra gränser inte har ansvar. Men just vi behöver litet extra hjälp och stöd just med gränssättning, för det är det vi har stora problem med. Och det är ju inte så att vi fram till att vi krockade med väggen inte levererade på en massa nivåer som våra arbetsgivare, partners, barn, vänner, föreningar och anhöriga drog nytta av. Det är praktiskt att ha sådana som oss på en massa ställen. Men det kanske inte bara är vi som ska betala.
Dags att se oss utmattade som en samhällelig angelägenhet.
Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Kanske. Kanske inte.
(Sommaren 2014 och jag måste börja jobba heltid trots att jag inte kände mig frisk. Det var en märklig upplevelse. Som jag inte var ensam om. Det pågår hela tiden.)
Snart måste jag börja jobba heltid. Försäkringskassans handläggare säger att det inte går att motivera att jag är fortsatt deltidssjukskriven. Efter snart elva månader av stadigt tillfrisknande och återgång först till arbetsplatsen och nu till mina ordinarie arbetsuppgifter så säger Försäkringskassan att jag ska matchas mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb och då är det inte motiverat med längre sjukskrivningsperiod. Jag skulle kunna ta ett mindre krävande arbete. (Orimligheten i detta får jag prata om en annan gång.)
Jag har alltid varit en duktig-flicka-typ. Jag tycker jag har varit en på det hela taget ganska duktig utbränd typ också. Tillfrisknandet har väl nästan gått enligt mallen. Men nu fallerade jag visst. Hade kanske varit litet för käck hos doktorn (de måste väl också bli underhållna av roliga och snälla patienter, orkar väl inte höra på gnäll hela dagarna) som inte skrev ett tillräckligt övertygande intyg.
MEN. Hallå! Det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju få ur mig en LISTA. Över vad jag har lärt mig av utbrändheten (jag använder det kortare och snärtigare ordet än ”utmattningssyndromet”). OK. Sagt och gjort:
1. Återhämtning är allt. Återhämtning är en färskvara. Återhämtning bör ske varje dygn. – VILA! VARJE DAG!
2. Att tillslut erkänna att viljan att vara lags, att vara till nytta har styrt mig i livet. Och att inse att den viljan ska jag hushålla med och använda sparsamt i väl utvalda sammanhang. För den viljan tog mig långt utanför min själsliga och kroppsliga gräns. – VÅGA SÄGA NEJ!
3. Kroppen är värd att lyssna på. Den måste lyssnas på. – KÄNN EFTER!
4. Orden kan användas som kosmetika. För verbala människor kan orden användas som skydd. Med hjälp av orden kan man bygga trovärdiga historier både för sig själv, doktorer och terapeuter så att man överlever i sina relativa lögner. – LYSSNA MER TILL KROPPEN ÄN TILL DINA EGNA ORD!
5. Sömn.
6. Bra mat och kosttillskott.
7. Skärmförbud ibland. Människoförbud ibland. – HA DET LÅNGSAMT OCH SMÅTRÅKIGT!
8. Det finns andra därute du kan dela erfarenheterna med. – HALLELUJA FACEBOOK OCH BLOGG100!
9. Träning, förstås. Men inte bara mer av träning, utan rätt sort. Jag skulle kunna träna mig trasig av både plikt och lust men det är inte dit jag ska. – TA HJÄLP AV FOLK SOM KAN! I mitt fall handlar det om PT Erling på Westnine Fitness i Solna.
Det här var de nio första punkterna. Jag är inte det minsta klar. Återkommer i frågan.
Nu har jag själv glömt det några veckor. Usch och fy på mig! Jag vet ju att livet blir enklare när kroppen funkar. Och det gör den bättre med några Omega-3-kapslar, en multivitamin, litet extra järn, magnesium och så toppar jag med D-vitamin.
Jag har förstått av mina olyckssystrar i den slutna Facebook-gruppen som jag skrev om igår att hormonproduktionen kan bli alldeles felinställd vid långvarig stress. Det här måste jag lära mig mer om. Återkommer om det. Men fortsätter tillsvidare med vanliga apoteksvaror.
(Det har blivit försommar 2014, jag närmar mig ett år av utmattning och återhämtning. Men eftersom jag inte känner mig stabil så fortsätter jag att försöka förstå, försöka hitta vägar.)
Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.
Det finns ett par saker jag slås av:
1. en förödande majoritet är kvinnor
2. skulden är tung, självanklagelserna många
Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:
Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?
Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.
(Tveksamt om detta inlägg platsar i utmattningstemat. Men det är ju både roligt och väldigt hemskt. Och tänkvärt.)
En bekant, några år yngre än jag berättade att hon suttit i väntrummet hos en läkare. Runt omkring henne satt det andra som också väntade på att få komma in till sina doktorer. Alla var kvinnor. Alla var i 40-50-årsåldern.
Hon kom in till sin doktor. Hon frågade:
– Varför är det bara kvinnor som går till doktorn?
– Ähum. De känner efter.
(….för mycket? tänkte hon som frågat.)
– Men männen då? Vad gör de?
– De dör, svarade doktorn.
(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)
