Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen - Issadissas blogg

Kärlek, kärlek, kärlek #bloggswe

lämna en bok — Så här såg det ut i den boken jag lämnade på Waxholmsbåten i måndags eftermiddag.

Haha. Nu hoppades ni få läsa något smaskigt och avslöjande, eller hur? Tyvärr. Jag har inget skvaller, varken om mig själv eller någon annan.

Nej, jag tänkte skriva om samverkanskonsumtion och då hamnar jag i Internetkärleken. Som kan vara så stor, så stor.

I den nya. sköna världen är ägande överskattat. I den nya, sköna världen är tillgång ledordet, ägandet är helt underordnat. Jag har skrivit en del om det här, om bokhyllan i min trappuppgång, om bilpooler där privatpersoner hyr ut sin bil när den inte används, om att tiden den genomsnittliga borrmaskinen används under hela sin livstid är en dryg kvart. Om att jag hyr det hus där jag varit och är som lyckligast. Tillgången till huset är helt överordnat, ägandet skulle just nu bara tynga.

OK. Så det är den sista skälvande veckan av valrörelsen. Men det är också veckan för Lämna/glöm en bok någonstans (Facebookgruppen hittar du här), som är en svensk del av ett världsomspännande projekt. Som handlar om att du tar en eller flera av dina lästa böcker och lämnar vidare. Och roligast är ju att lämna boken som om du glömde den, i väntrummet/på bussätet/i spagettihyllan/på toan. För någon att hitta en oväntad läsupplevelse. Som en gåva.

I veckan har jag också bokat min debut som couch-surfare. Via Airb’n’b. Jag ska till Göteborg och fira att en av mina platsbrorsor disputerar. Middag och party betyder översovning. Så nu är jag bokad hos Malin som bor i Majorna. Hon har fått många fina rekommendationer och vi har utväxlat trevliga meddelanden, så det här känns bara spännande.

Gul eller blå? En sexa eller etta?

disc — Det här kan vara ett resultat av DISC (DISA)

Vad pratar människan om nu?

Jo. Det är ju det här med personligheten. Det som gör att vi är olika. Det som gör att vi inte reagerar likadant på samma situationer. Det som gör att vissa blir stressade i vissa skeenden och andra blir stressade vid helt andra tillfällen. Det som gör att vissa bara älskar förändringar och andra helst smälter ihop med väggen när det rör på sig för mycket.

Jag har varit med ett tag. Jag har varit med på några chefsutvecklingskurser och omställningsprocesser och teambuildingsvängar och anställningsförfaranden. Så jag är genomtestad på många olika sätt. Litet har jag lärt mig varje gång. Har jag inte lärt mig om mig själv, så har jag i alla fall lärt mig något om den lukrativa konsultbranschen i ”utvecklingssvängen”. Som när vi som arbetsgrupp på ett ställe fick genomgå ett mycket kortfattat test som utdömde oss alla som introverta och då vi sedan fick veta hur vi skulle hantera kunder utifrån vår sorgesamma introverta disposition. Trots att ingen av oss kände igen oss i resultatet av testet och att vi också påpekade det.

Tillbaka till huvudspåret: Men när jag testats litet mer ingående har jag fått insikter som till exempel hjälpt mig att hantera mig själv i förhållande till kollegor (och andra) som varit av helt annan personlighetstyp. Insikter om mig själv som kompletterat den sorgligt endimensionella bild av mig själv som jag är uppvuxen med. Och som var så FEL.

Fast jag glömmer bort det här. Jag tänker att jag ska förstå andra utifrån mig själv. Jag tänker att om jag bara försöker vara rak i min kommunikation så kommer andra att förstå vad jag vill säga. Men ack nej. Och så får jag komma ihåg att jag är gul-och-röd snarare än blå-och-grön. Och att jag nog är en sexa i enneagrammet. Och att jag under min utmattning förstått mig som en HSP. Vad Myers-Briggs-testet sa kommer jag inte riktigt ihåg för det var så komplext. Fast jag lärde mig saker om mig själv då också.

Här kan du läsa mer om färgerna som beskriver personligheten: tidningen Kollega och i Wikipedia om DISC (som heter DISA på svenska).
Enneagram-kunniga säger att jag är en sexa. Läs mer om den personlighetstypen här.
Och i Svenska Dagbladet läste jag en intressant artikel om HSP.

Nu ska jag bara komma ihåg det här under resten av livet, när jag engagerar mig i föreningar, när jag sitter i projektgrupper, när jag ska få Pojken att läsa läxor, när jag vill förstå min egen utmattning. Och – note to self – det behövs olika människor annars händer väldigt litet eller väldigt fel!

Att inte vara frisk men inte få vara sjuk

Enligt Försäkringskassan så får jag inte vara sjuk längre. Det är ju väldigt märkligt. Så nu fungerar jag hyfsat normalt de veckorna Aktivisten och Pojken har sitt hem tillsammans med mig (varannan-veckas-mamma är jag alltså) för att sedan gå in i arbeta-och-vila-mood varannan vecka. Jobba, vila, återhämta mig, sova, vila litet till – det är det jag gör. Träffa folk är överkurs. Träna är överkurs. Laga ordentlig mat är överkurs (jag har matlådor kvar efter Linas Matkasse som jag kör i barnveckorna). Läsa går inte just nu. Jo, jag kan läsa högt tillsammans med barnen, det funkar. Men så är det ju i de veckorna då jag tömmer mig på energi.

Det är märkligt det här. Jag får ingen rätsida på det. Jag brukar tänka och analysera, men eftersom jag just nu har inlett en arbeta-och-vila-vecka så fungerar huvudet knackigt efter klockan fem. Jag är litet lågintensivt arg på både det ena och det andra men har svårt att hitta de skarpa formuleringarna. Jag har skrivit om det här förut. Läs här och här. Bland annat.

Jag tror inte på superhjältar. Längre.

Det är så lätt att tro att det går att vara en superhjälte. Att det tillochmed är det man ska vara. Och en superhjälte nu för tiden behöver inte bara vara stark och kunna flyga, hen förväntas också kunna ta hand om barn med diagnoser, åldrande föräldrar, ett ansvarsfullt och krävande arbete, sina egna, partnerns och barnens dyra och tidskrävande fritidsintressen, ha ett spännande sexliv fullt i paritet med de resor som företas på både höst-, jul-, sport-, påsk- och sommarlov samt ha ett snyggt hem, stylish sommarställe och en walk-in-closet.

Och hen klarar det. Galant. Hen får gärna en liten sladdis också. Och springer ett maraton.

Vi läser ju om dem, de här superhjältarna. De flyger och är starka och orkar och presterar och ser så snygga ut. Någonstans vet vi att det kanske inte riktigt kan vara så här, vi misstänker att det finns stöd och hjälp och kanske litet kriser i något ostädat hörn också.

Men ändå. Vi blir påverkade. Vi tror att det nog går. Så vi kör på. Skaffar oss ett litet för stort hus, sätter igång litet för många och stora renoveringar, får ett barn till, tar på oss ledaransvar och ett styrelsejobb som har med skolan, fritidsaktiviteterna eller boendet att göra och gör så gott vi kan på jobbet. Samtidigt som vi försöker hålla oss i god form, både på insidan och på utsidan.

Det är klart det inte går!! Hur kunde vi vara så idiotiska att vi trodde på det här?? Men hallå!!

Var och en av er som låtsas att det funkar, som verkligen tror att det går att vara en superhjälte – in i telefonkiosken med er och stanna där! Eller flyg upp i världsrymden och ta fajten med Lex Luthor, men här har vi faktiskt ingen som helst användning för er. Ni kommer ändå snart att få hjärtinfarkt, gå igenom en hemsk skilsmässa eller braka in i väggen med buller och bång, för det går faktiskt inte att leva som ni tror eller som ni vill att vi ska tro.

Ps. Fast egentligen tror jag ännu mer på superhjältar än tidigare. Men de jag tror på är av en helt annan sort än de jag skriver om här ovan. De är mer som Derek, Ricky Gervais karaktär i serien med samma namn. Ds.

Avslutar med ett exempel på superhjältejournalistik. Med viss skepsis bör tilläggas.

Nu jävlar är jag konstruktiv! #bloggswe

zombie — Lyssna! Eller jag äter din hjärna.

Igår kanske jag uppfattades som en gnällspik, men idag ska jag komma med konstruktiva förslag som skulle underlätta för många människor. Jag intresserar mig för tillfället mest för de utmattade. Men återkommer såklart i frågor kring skolan, populärkultur, medelklassens ängslighet och annat jag tycker om att kommentera. Men nu – om och till och för de utmattade.

Varför skrivs det helt enkelt inte ut följande av de doktorer jag så infamt hånade igår:

1. Linas matkasse eller liknande färdiga matkassar med näringsriktig mat och färdiga middagsidéer

2. Läxhjälp till eventuella barn

3. Städhjälp

4. Klippkort på massage

5. Mindfulnesskurs eller i alla fall en avslappnings-cd

6. Obligatorisk kurs för anhöriga som ska innehålla följande:

– hur man lär sig att sänka kraven på ALLT, särskilt städ, tvätt och ordning
– hur man lär sig att sluta tjata (gäller särskilt barnen)
– hur man vågar granska sina egna värderingar (så att den utmattade inte behöver göra hela jobbet själv och dessutom i motvind)
– hur man sorterar tvätt, kör tvätt- och diskmaskinen, lagar mat, håller kontakt med släkt och vänner, sköter vardagslogistiken, ekonomin, husdjuren, bilen, dammsugaren…….

7. Förbud mot tittning på livsstilsprogram som har med husrenovering, statusjakt och allmän materialism att göra (Ernst och Timell ryker först tillsammans med Hollywoodfruarna och Kardashian-familjen)

8. Obligatorisk middagsvila

Ps. Ni har väl läst att Arbetsmiljöverket kommer att göra tusentals arbetsplatsbesök under hösten för att undersöka arbetsmiljön just med avseende på stress. Ds

Är doktorn den utmattades värsta fiende?

Det känns som om var och en av oss som hamnat i utmattningen gör sitt eget forskningsarbete. Och det är nog så att var och en av oss har vår egen historia, vårt eget bagage, våra egna omständigheter, våra egna kroppar, våra egna själar, våra egna personligheter.

MEN. Det finns mycket som överlappar och sammanfaller. Så pass mycket att vi borde kunna få mycket bättre hjälp. Jag pratar i egen sak, i alla mina systrars och bröders sak men framförallt pratar jag faktiskt i samhällsekonomiska termer. Det är alldeles tokigt att vi behandlas så nyckfullt och osystematiskt. Piller skrivs ut. O, vad det skrivs ut piller. SSRI-preparat åt höger och vänster, insomningstabletter och sömntabletter och avslappningstabletter och ångestdämpande tabletter. Av ofta jäktade och ointresserade doktorer. Men ett vanligt, enkelt blad med de bästa råden det har ingen lyckats få fram ännu. Kring det som de flesta av oss försöker förstå. Som:

Vila och återhämtning.
Fysisk träning.
Mat.
Kosttillskott och annat – hur har vår livsstil och vårt sätt att köra över oss själva påverkat balansen i kroppen; hormoner, vitaminer, mineraler?
Hur bearbetar vi det faktum att vi inte kan gå tillbaka till det som var eftersom det var det som gjorde oss sjuka?
Avslappning och kroppskännedom.
Hitta andra i samma situation för att hitta strategier ur utmattningen.

Jag är hemskt ofärdig i de här tankarna, men jag får intrycket av att många som är satta att hjälpa oss inte kan, inte vågar och tyvärr, ibland inte vill. Kanske för att utmattning är en livsstilssjukdom som inte kan avhjälpas med en cocktail av mediciner eller av en operation eller av 10 gånger hos en KBT-terapeut. Många, särskilt läkare känner sig nog maktlösa och som deras kunskap inte räcker till. Och, det ingår ju inte riktigt i den allsmäktiga doktorsrollen att inte veta, att inte ha svar.

In i kroppen igen

båtpendling — Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

Vi måste tala mer om skor

Eller egentligen om att jag kanske kommer att börja titta på gammel-tv igen. Några fredagar framåt. Jag insåg (woooooo!!!!!) att tredje säsongen av ”Suits” dragit igång igen på svt. Hur kunde jag missat detta? Jag har bloggat om ”Suits” och säkert skrivit om ”Suits” på Facebook, så hur kom det sig att jag inte fick någon påa om att ”Suits” har börjat? När jag alltid får upp annonser om böckerna jag bloggar om eller får ”likes” på Instagram från herrskräddare och -stylister i New York när jag skriver om ”Suits” eller får mejl från Netflix när mina favoritserier fått nya avsnitt.

De två första avsnitten av säsong tre var ganska sega. Men tredje avsnittet – nu börjar både de och jag komma till mig. Kläderna. Relationerna. Dialogen. Manipulationerna. Maktförhållandena.

Tankar så här långt:

Alla kvinnor i serien är väldigt magra. De har små bröst som inte exponeras. De har väldefinierade armmuskler utan att på något sätt kännas starka. De har långt hår med fall, bara en har Jennifer Aniston-rakt (och hon är i Louis Litt-klass, det vill säga en trickster). Och kvinnornas ålder får synas, det är riktigt, riktigt intressant. Ett ansikte med fåror och vackert sminkat får synas i närgången närbild, lätt skrynkliga halsar döljs inte med scarves utan exponeras. Tål att analyseras vidare.

Karaktärerna är väldigt ofysiska. Det viktiga är hur de ter sig med kläder på. Att få se Harvey Specter med blottat bröst vore direkt oanständigt.

Kläderna och damskorna spelar lika stora roller som huvudkaraktärerna. Damskorna är alltid högklackade, smaltåade och spetsklackade. Gärna med röd sula. Det finns inte en damblus, en damkavaj eller en kjol som bara är. De är under av skärningar, detaljer och draperingar.
När det gäller herrkläderna sitter de som Batmans dräkt. Åtminstone på Harvey Specter. Och hur hans kläder lyfts fram! Kameran smeker över slipsknut, manschetter och skjortkrage.

Har ni tänkt på att brittisk engelska tar större och större plats i amerikanske filmer? Den spänst som skillnaden mellan det amerikanska och det brittiska för med sig har lagts in i ”Suits” genom att två advokatbyråer på varsin sida om Atlanten har gått ihop. Kulturkrocken kommer att vara en motor i serien, helt klart. Redan nu har en fixare med lika stort ego som Harvey Specter dykt upp från den brittiska sidan. Han älskar bilar, förstår symbolvärdet i en Porsche Speedster från 1956 lika bra som Harvey Specter och dessutom är hans brittiska engelska mer av fixarkaraktär (underklass) än av Eton-karaktär.

Och Uni-ball gjorde en finfin produktplacering när Louis Litt skriker:
– Where are my Uni-balls? I can’t live without my Uni-balls!
Och där insåg jag, såsom varande ständigt på jakt efter den perfekta pennan, att jag måste intressera mig litet för Uni-balls.

Halleluja Facebook!

Karl Johan — Bilden på svampen jag lade ut på Facebook

Ens närvaro i sociala medier blir väl egentligen inte bättre än det nätverk man befinner sig i. Men då måste jag ju säga att jag har ett nätverk som i sin helhet både är mångfacetterat, generöst och definitivt kunnigt inom olika genrer.

I den sommarstuga som jag hyr finns det ingen toa inomhus. Det dass som finns ska man helst bara använda till nummer två annars svämmar det över. Därför bör man kissa i en buske eller liknande. (Nu är det slut på de jobbiga detaljerna!)

När jag då satt där för att lätta mig hade jag ju ett litet annat perspektiv än annars, det vill säga mer i markplan. Och då såg jag en svamp. En stilig, stor svamp. Brun, välvd hatt. Mitt bland de bruna fjolårslöven från eken. Jag plockade svampen. Pojken lät meddela att den där svampen skulle ut ur huset snarast möjligt, den var med största säkerhet livsfarligt giftig. Aktivisten förhöll sig en smula mer neutral. Här måste tilläggas att min svampkännedom dras med svåra, verkligen svåra brister.

Jag tog en bild på svampen med mobilen och la ut bilden på Facebook med frågan om det här möjligen kunde vara en ätlig svamp.

Det tog inte mer än några minuter så hade tre stycken svarat och gratulerat mig till att ha hittat en Karl Johan. Dessutom hade jag fått råd om hur jag skulle tillreda den. Samt en frivillig middagsgäst. Några timmar senare hade jag också fått två långa utförliga svar som handlade om hur jag skulle kunna skilja på Karl Johan och andra soppar och att soppar i gemen är ofarliga.

Klart jag fortsatte plocka Karl Johan. Den sista skörden fick jag ge bort, då hade förkylningen och tröttheten slagit till.

Några dagar senare satt jag på klipporna och tittade på vattnet och himlen och lät tankarna fara. Då fick jag syn på en liten fågel som systematiskt tog sig fram i vattenbrynet utefter klipporna. Med den långa näbben då och då nere i grönslicket. Fågeln gav ett trevligt intryck där den kvickt och metodiskt sökte av strandlinjen. Jag kände att jag ville veta vad det här var för en liten gynnare, så jag la ut en fråga på Facebook. Den här gången hade jag ingen bild, jag kunde bara beskriva beteendet och var jag sett fågeln. En god Facebook-vän skickade frågan vidare till en fågelkännare i sitt nätverk och efter ett halvt dygn blev jag ganska säker på att det var en drillsnäppa jag bekantat mig med där på klipporna.

Två nya kompisar – Karl Johan och Drillsnäppan. Tack vare nätverket på Facebook.

Jag trivs bäst i öppna landskap utan människor. Just nu.

Och ser det ut så här när jag tittar uppåt blir jag ännu lugnare.

Ingen referens till kontor. Vill bara klargöra det. Den här posten handlar väldigt litet om arbetet och arbetslivet. Mer än att det handlar om sjukan ”utmattning” som ju handlar om hela livet, det vill säga även om arbetslivet.

Efter att ha umgåtts med mina barn i många veckor på heltidsbasis (det vi allmänt kallar ”semester”) och då även har slängt in diverse goda vänner som jag också velat träffa och prata med så är jag socialt utmattad. Efter två veckor på jobbet så behövde jag en hel helg bara med mitt eget sällskap. Jag vill inte ringa någon, jag kan möjligen slänga iväg något på Facebook för att få ett kvitto på att jag existerar, men jag behövde verkligen bara gå in i mig själv. Sova länge. Låta tankarna vandra. Såga litet i en stam som blev till några vedklampar. Köra litet Yoga Nidra i solskuggan. Dricka ganska många koppar te. Bli väckt tidigt för att titta på soluppgången för att sedan sova fyra timmar till.

Att vara utmattad och leva i en heltidsfamilj – går det att repa sig då? Jo, det är klart att det gör, men jag undrar om det inte tar längre tid. Särskilt om man är av den personlighetstyp som jag misstänker att jag är. Som inte kan slappna av förrän de jag räknar som mina närmaste har det bra. De jag ansvarar för. I mitt huvud.

”Att säga nej till andra kan jag lära dig, men att säga ja till dig själv, det kommer att ta mycket längre tid” skrev en medlem i sluten Facebookgrupp för utmattade att en terapeut hade sagt till henne.

Just nu innebär att säga ja till mig själv att jag måste vara ensam. Har jag någon i närheten väcks mina känslor av att jag borde. Borde servera. Borde planera. Borde vara trevlig. Borde vara intressant. Borde vara nyttig. Borde stå upp för mig själv. Borde behaga.

Så. Nu äter jag när jag vill. Borstar inte håret. Sover middag. Ringer inte. Låter solen värma. Ända till imorgon. Då är det jobb i fem dagar. Och barnvecka med högläsning, innerlighet, ordentliga middagar och läxprat.

Jag jobbar heltid igen. Det funkar. Det är roligt. Men kvällsaktiviteter. Det går inte. Hur illa det än ses att tacka nej så går det inte att göra något på kvällarna. Jag måste lära mig det. Gör jag något en kväll, särskilt om det betyder att jag måste interagera med andra människor, då får jag plikta i flera dagar. Sova mindre än åtta timmar – går inte. Interagera med människor – räcker med de timmar jag är på jobbet.

Sakta smyger sig frågan på – är det nu jag är frisk snarare än när jag orkade allt? Är jag närmare det mänskligt möjliga livet nu än förut?