”Meh!” säger ”den andra” till Issadissa. ”Nu får du väl ändå ta och skärpa dig! Såhär kan det inte se ut.”
”Menvadårå” svarar Issadissa litet grötigt eftersom hon ligger på soffan och just ska titta på ännu ett avsnitt av ”The Fall”. ”De där tidningarna innehåller ju massor med intressant inspiration till blogginlägg!”
”Jamen, klipp ut, sortera och lägg i en mapp DÅ!!” säger ”den andra” och suckar väldigt demonstrativt. ”Eller skriv de där blogginläggen!!”
”Tagga ner! Du är ju bara sååååå analretinent!” Issadissa sörplar starkt engelskt te med mjölk och längtar efter godis. ”Men du, det här är verkligen intressant: vad tror du att de vill säga med Gillian Anderssons roll egentligen? Hon är ju makalöst vacker men helt oberörbar, känslomässigt. Hon har tunna skjortor som är ordentligt uppknäppta, vad betyder det?”
”Jag orkar inte tänka. Jag måste laga mat och betala räkningar.”
OK. Issadissa och ”den andra” bara fortsätter och fortsätter. Jag tror att när de väl håller sams och tar sig ut i världen sida vid sida så kommer de att kunna uträtta storverk, men just nu är de småsinta och irriterade och låter den mesta energin gå åt till att smågräla om futiliteter.
Vad handlar då tidningsklippen om, som bara måste bli omskrivna av just mig?
1. Proteinhajpen eller varför alla äter kvarg.
2. Innehållslöshetens tyranni med nedslag i Filippa Reinfeldts lista över tips till det fagra sommar-Stockholm.
Så har jag annat jag bara måste skriva om och litet lösa trådar jag ännu inte knutit ihop.
3. Vägen till fulländning när det gäller köttbullar
Samtalsledaren (namnet flög bort, men han var bra!), Maria Sveland och Mats Strandberg
Jag skulle till Göteborg i ett familjeärende. Eftersom jag lever finansiellt ganska strikt just nu flög jag, för det var billigare än att åka tåg (helt horribelt att det kan vara så!) och så bodde jag hemma hos Malin i Majorna vars sovrum jag kunde hyra via Airb’n’b. Samma helg var det Bokmässan i Göteborg.
Issadissa hade räknat fel på timmarna på resdagen, så helt plötsligt insåg hon att hon hade ENORMT bråttom. Som tur var hade hon packat kvällen före så det var bara att springa till busshållplatsen och hoppas att det skulle komma en buss som skulle hinna med en tunnelbana som skulle ansluta till en flygbuss som skulle avgå hyfsat snart. ”Den andra” var helt oförmögen att lugna ner sig och satt som på nålar hela resan ut till Arlanda. Det var helt kört för henne, läsa var inte att tänka på, tankarna svischade förbi i turbofart och alla musklerna var i ”red alert”-läge. När kön till säkerhetskontrollen visade sig vara kort och snabb då kunde ”den andra” äntligen pusta ut.
Fredagen (resdagen) gick åt till familjeangelägenheten. Lördagen var tänkt att bli en bokmässedag. Issadissa var på väg till Bokmässan hela dagen, hon skulle haft väldigt roligt där, försökt hitta vinslattar och gratisgodis och sneglat efter idoler och pussat Grevinnan med syster och vänner på kinderna. Hon skulle ha pratat och pratat när hon träffade alla hon kände, halvkände och var bekant med. Men ”den andra” var riktigt motvalls, gjorde benen långsamma och tankarna inåtvända. Så det blev gatuloppis på Haga Nygata, besök på Kawaii Design på uppdrag av Aktivisten, stor förälskelse i butiken Karltex (inser att jag MÅSTE ha en Maria Westerlind-klänning), besök på Göteborgs Konstmuseum (Vivian Maier och skräckromantik – återkommer till båda) och smörrebröd på Helenes Smörrebröd. Det kan låta som Issadissa drog och slet och sprang runt men det var faktiskt ”den andra” som bestämde takten och den var långsam. Insvept i en pläd, lugnt andandes och på väg att äta upp det sista av smörrebrödet med pastej, inlagd gurka, bacon och stekta champinjoner fick Issadissa och ”den andra” syn på Maria Sveland som kom älgande i Dr Martens. Issadissa blev starstruck, ville ringa någon, twittra något, Facebooka eller bara störta fram. Men ”den andra” satt lugn och vuxen kvar i stolen.
Lätt kylslagen, rejält kaffetörstig och på det hela taget svårt kissnödig började ”den andra” gå tillbaka in mot sta’n. Issadissa hade givit upp – det skulle inte bli någon bokmässa den här gången heller. Stadsbiblan dök upp till höger, väldigt inbjudande. Både Issadissa och ”den andra” glömde allt vad trängande behov och koffeinbrist hette när det uppenbarade sig att det var två minuter kvar till att Maria Sveland (!) och Mats Strandberg (!) skulle vara med i ett samtal om Stephen King. !!! Både Issadissa och ”den andra” sjönk ner, helt förförda. Vilket samtal! Vilken illuster publik! Å, det var VI. Issadissa, ”den andra”, Maria Sveland, Mats Strandberg, Isobel Hadley-Kamptz, moderatorn, presentatören, några grön- och blåhåriga, tatuerade och piercade – alla vi som förstår att populärkulturen är vägen till att förstå vår samtid. Sådant som de flesta andra inte förstår. Issadissas hjärta dundrade. Hon var bländad, starstruck, tillintetgjord.
Sedan var energin slut och dagen fullbordad. Toalettbesök och koffeinintag på biblan. I och för sig var Camilla Läckberg i kafeterian med sin kampsportande muskelpojke samt PR-entourage. Hon blev fotograferad av en asiatisk fotograf. Issadissa och ”den andra” tittade bara, drack upp och tog sig hem till sovrummet hos Malin.
Det var den bokmässan det! Alla nöjda. Inget stresspåslag. Inspirationen total. God mat, gott fika. Stark känsla av inkludering, både för Issadissa och ”den andra”.
Ps. Visste ni att Maria Sveland är uppvuxen i Örebro? Precis som Issadissa och ”den andra”. Ds
En blandning, som sagt. Fast det röda håret finns bara i minnena.
Vilken befrielse det var att börja prata om sig själv i tredje person! Är det så vi egentligen vill prata om oss själva, jag tänker på småbarn som ofta pratar om sig själva med sitt namn. Med tiden börjar de använda ”jag” och sedan slutar de inte.
Men när Issadissa klev ut i sin skamlöshet, då hände något inombords. Det blev alldeles tydligt för mig att Issadissa finns och att hon tävlar med den andra (överjaget?) om uppmärksamheten. Så där som ängeln och djävulen på Tintins, Milous och kapten Haddocks axlar.
Issadissa har oborstat, illrött hår och äter gärna choklad. Hon hetstittar på Netflix och väntar inte alltid till fredagen med rödvinet. Issadissa skiter fullständigt i falukorven kring midjan och ser till att måla läpparna mörkt röda så att det bara är de som syns. Hon slänger in allt osorterat i förrådet och tittar inte ner på eländet på golvet när hon ska hämta tvättmedlet från hyllan. Issadissa vinglar gärna på höga klackar. Och vinglandet är nästan bättre än klackarna. Soffan är hennes bästa möbel, den är röd och inbjuder till att ligga i. Hittills har varken hon eller hennes barn suttit i den.
Och den andra gömmer sig bakom skämskudden, sätter upp håret, snörper på munnen, drar in magen, tjatar litet på Pojken och planerar.
Jag tycker mycket om både Issadissa och den andra. De har båda sina fördelar och sina skavanker. De är båda märkta av livet och har hittat sina strategier. De är båda produkter av samma familj, av samma livstragedier och av samma stora förändringar i omvärlden.
Ska jag börja signera inläggen med ”Issadissa” och ”Den Andra”? För att markera anslaget. Jag tror att Issadissa är litet roligare men att hon, den andra har litet vassare insikter. Eller också är det så att den andra med sin skarpa blick levererar svidande skojigheter medan Issadissa är mer tillbakalutat och luddigt vardagsblajjig.
I alla fall så ska de skriva om varandra, inte om sig själva. Tror det bli bättre så.
Vi har ju alla Walk-In Closets, eller hur? I våra drömmar, i alla fall. Annars kan de ju gå under namn som ”förrådet” eller ”klädkammaren”. Eftersom jag skäms så ohyggligt (bloggandet om eländet är ren terapi) så låter jag mitt alter ego bli huvudperson istället.
Issadissa har ett förråd i sin lägenhet. Där trängs:
alla tomma Linas Matkasse-kassar. Eftersom Issadissa får de flesta matvaror levererade den vägen behöver hon väldigt få kassar. Och absolut inte några storhandlingskassar! (Nu får Issadissa se till att mejla en idé om pant/bytessystem med kassarna till Linas Matkasse)
den trasiga, men hyfsat habilt lagade dramaten från IKEA (det prickiga ni ser) med nytvättade lakan som ska ut till landet (platsen där Issadissa återhämtar sig och hittar den rena lyckan)
tidningarna till tidningsinsamlingen
pantflaskorna som av någon anledning alltid är för många i förhållande till kassens storlek. Oberoende av kassens storlek.
dammsugarpåsar, rengöringsmedel, tvättmedel, tvättpåsar för de urdyra BH-arna från Gustaf Mellbin (där Issadissa vid hög ålder äntligen fick veta sin sanna BH-storlek) som Inte Får Gå Sönder, aceton, toarent samt borsten till dammsugaren (HA! det är DÄR den är!)
Som tur var fick Issadissa en anledning att städa litet bättre i lägenheten i helgen. Några högar är attackerade och destruerade. Men så långt som till den famösa Walk-In closeten kom hon aldrig. Så bilden ovan visar sanningen. Fortfarande.
Vilket osökt för mig (nu vågar jag prata i jag-form igen) in på boken ”Orka Torka” av Lotta Sjöberg. Som innehåller bilder från Facebook-gruppen ”Family Living – the true story”. Där vi som inte känner igen våra hem när vi tittar i inredningstidningarnas reportage och/eller i mäklarnas annonser. För så ser det minsann inte ut hos oss! Och det skämdes vi för. Ända tills vi fick se varandras vardag och sanna bilder. Förutom att Facebook-gruppen har 25 000 gillare så gick den alldeles nyutkomna boken rakt upp på Bokus-toppen i helgen. Så här skriver Galago i sin reklamtext för boken:
Dess bilder har också visat sig fungera som en gratis KBT-terapi i en
tid då vi, trots den största tidsbristen någonsin, förväntas ägna våra
liv åt att konsumera oss till fulländning och lycka.
Jag gör inga som helst anspråk på att vara vetenskaplig. Heller inte på att det jag skriver om är statistiskt säkerställt. Jag utgår helt oförblommerat från det som händer i mitt Facebook-flöde. Och drar stora växlar på det. Utan att skämmas.
Så (trumvirvel) – veckans vinnare i Issadissas kringskurna sociala medier-värld är (trumvirvel samt trumpetstötar) – EMMA WATSON!!! Allas vår Hermione som talar om feminism och jämställdhet i Förenta Nationerna. Inte ett öga torrt, inte ett hjärta oberört.
Hatarna kunde ju inte bara låta henne vara, så de satte igång. Varför? Vad går de igång på? Varför kan vi inte bara enas om att vissa saker är bra, vissa människor är goda?
Vilket för mig ganska sömlöst över till andra plats där en som utsatts för mobbning och kommit vidare ger en korkad, inbilsk och glömsk mobbare svar på tal – Karin Adelsköld. Läs mer om det.
Skärmdump från Karin Adelskölds Facebook-sida.
Så till de mera stillsamma länkningarna. De där som folk gör men inte ordar så mycket om. Men som ändå dyker upp, plopp här, plopp där, så att det inte går att bortse ifrån att här, här, här är det något som berör många. Den ena handlar om ballongsamhället och den andra om de rädda organisationerna. Väldigt tänkvärda inlägg kring samhället, oviljan att ta ansvar och den allmänna titelsjukan i medelklassen. Bland annat. Som uppenbart har skapat igenkänning hos många. Det intressanta är att de båda debattartiklarna är skrivna av en och samma person, Mats Alvesson. Han forskar kring området ”funktionell dumhet” och kom förra året ut med en bok med titeln ”The Triumph of Emptiness”. Och tomhet, kära läsare, har jag tänkt mycket på. Så det återkommer jag till.
Som jag skrivit om tidigare är jag med i några slutna grupper på Facebook vars medlemmar identifierar sig som utmattade/utbrända/vidbrända eller som på väg därifrån. Det är mycket värme, stöd och kunskap som finns i grupperna. Och så mycken oro och stress.
Försäkringskassan ställer till det för en del. Behövande anhöriga suger energi och kraft. Barnen behöver kärlek, intresse och mat. Tankarna på jobbet tar upp plats. Den kroppsliga skörheten och oförmågan sätter käppar i hjulet hela tiden.
MEN. Något som VERKLIGEN tar plats är ordningen hemma. För även om man är helt körd i botten av långvarig stress, så nog fan ska det vara städat hemma. För usch, annars är ju världen på väg käpprätt åt helskotta. Om inte hemmen kan hållas dammråttefria och hyfsat nybakade. Då är världen på väg mot Domedagsklyftan fortare än Gandalf säger ”hokus pokus”. Civilisationen står och balanserar vid den yttersta randen när de svenska hemmen inte kan hållas i protestantisk ordning. Att ha ett hem i upplösningstillstånd skulle jag vilja säga är mer stigmatiserande än att gå med otvättat, okammat hår och lukta svett.
Stressen inför detta är monumental. Och problematiseras sällan.
Så nu är det med yttersta vånda och starka panikkänslor som jag publicerar bilden inifrån mitt lägenhetsförråd. Jag rodnar djupt och tänker inte titta på det här inlägget igen. Som ni ser är det inte bara jag som skäms, kameran i telefonen vägrade att ens ställa in skärpan, så obehaglig tyckte den att åsynen var.
Men jag gör detta i mänsklighetens namn. På samma sätt som en mängd andra gör i Facebokgruppen ”Family living – the true story”. Det gör ont, det svider, vi vet att vi imorgon kanske inte hälsas på, men vi drar en lans för en stökigare, dammigare, snällare och mindre stressig vardag.
(Jag inser att jag, i mitt affekterade tillstånd helt lämnat analysen därhän. Jag får återkomma i frågan eftersom jag tycker det är sjukt intressant att hemmet, som borde vara vår varma filt att gömma sig i, vår fristad i en hjärtlös värld istället är en stressfaktor av magnitud.)
Från andra konserten jag var medföljande på. Kägelbanan 2012.
Aktivisten visste redan vid tio års ålder att Markus Krunegård var en artist att räkna med. Vilket har medfört att jag nu varit på tre konserter med honom under loppet av fem år. Som medföljande mamma. Nu senast i fredags, som alltså var en dag fylld till bristningsgränsen av intryck, insikter och berättelser.
När jag satt med Aktivisten i skymningen på Gröna Lund och såg hur de kulörta ljusen blev allt kulörtare ju mörkare den blå kvällen blev, då svepte magin in. Aktivisten ställde sig vid Stora Scenen med de andra i hennes ålder med svart, grönt, blått och rosa hår, med svarta kläder och tygväskor som det stod ”Broder Daniel Forever” på och jag gick bort till Classic Café vid Dansbanan. Satte mig vid ett bord på detta märkliga ställe som skulle kännas ödsligt även om det var fullt. Plastigt, bortglömt, som en billig restaurang i en avfolkningsbygd där det går en bleknad och tilltufsad blondin till servitris och torkar repiga bord med en lätt unket luktande trasa. Men jag var ju var insvept i en magisk dimma, så det jag såg var vackert. De dansande paren på dansbanan, intensivt koncentrerade i tangon. Musiken kom från en ganska dålig anläggning. Ansiktena var allvarliga, strama, absolut o-ironiska. De kunde dansa! Inget flams och tjafs. Inga ursäkter och sarkasmer. Blodigt allvar.
En halvtimme in på konserten gick jag till Stora Scenen. Och jag blev 15 och 24 år igen. Alla vi som någonsin haft tjocka glasögon och tunn hud har en av våra uttolkare i Markus Krunegård (Jarvis Cocker är naturligtvis den andra). Jag har inga illusioner om att skriva Recensionen eftersom jag, som sagt, blev 15 igen. Jag förhöll mig hyfsat vuxen på utsidan, litet skam i kroppen har jag ändå, men till slut sjöng jag med i ”Stjärnfallet” som jag tidigare inte kunde texten på och nästan grät några tårar.
Ps. Allt det andra som hände den här fredagen blir det en separat post om. Det var för mycket magi den kvällen. Särskilt för att blanda med mearbetarengagemang och internkommunikation. Ds
Dagen har knappt gått halvvägs och jag brukar inte vara så privat men jag kan väl säga så mycket som att den här dagen inte började helt lyckat. Jag spillde kaffe i sängen. Så nu har jag bokat tvättstugan till klockan två eftersom de nyinflyttade i trappuppgången som inte ens använder de stipulerade låscylindrarna till bokningstavlan utan ihoprullade pappersark och dessutom ibland lämnar ludd i torktumlaren (jag tror att det är de) hade sett till att använda tvättstugan.
Så nu ska jag tvätta täcke, lakan och madrasskydd. Som för övrigt inte gjorde sitt jobb eller som jag i alla fall inte är helt nöjd med.
Men först skulle jag ju titta på tvättanvisningen för IKEA-täcket Mysa. Som köptes förra året. Eftersom täcket Mysa i kollektionen +365 tydligen gått ur modet finns inga tvättanvisningar att hämta på IKEAs hemsida. Eftersom den virtuella kundtjänstmedarbetaren Anna är ganska okunnig och dessutom lätt otrevlig i sin okunskap fick jag tillslut kalla henne ”Korkskalle” vilket hon inte alls förstod.
En sådan dag alltså. Trots att solen skiner och jag sov som ett barn. Men dagen igår var packad med upplevelser och insikter, så det är väl det jag lever i sviterna av.
Nu till tvättstugan. Och jag lovar att ta bort allt ludd i tumlaren och dessutom sopa golvet. Efter det ska jag börja fundera på om den som ville spela Wordfeud med mig är någon jag känner från den riktiga världen eller om det är någon som försöker flörta med mig genom att vara trevlig och ställa frågor. Jag skulle ju vilja utse Wordfeud till flörtfritt område. Tycker att det vore utmärkt om man när man gör sig en profil får samtycka till följande villkor: ”Wordfeud är ingen datingsajt. All mellanmänsklig kommunikation som inte skulle passa vid kyrkkaffet hör inte hit. Här spelar vi korsordsspel och låtsas som om vi är pensionärer allihop. Utan några drifter förutom småkakesuget.”
Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.
MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.
Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?
Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.
Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?
Kommentarer överflödiga. Skämmer bara. Ja, ni ser!
Det är så perfekt under täcket. Lagom varmt för både fötter och mage. Huvudet har behagligt svalt omkring sig. Klockan är nästan ett på dagen och det är lördag. Solen skiner.
Det är en dag som gjord för svampplockning, sista-doppet-för-året, dammsugning, vedhuggning, litet yoga i solskenet.
Men – nej, tack. Det går inte. Eller – jo, det skulle nog gå men jag vet att på lång sikt så mår jag allra bäst av att fortsätta ligga eller sitta i sängen. Läsa en krönika till i Caitlin Morans ”morantologi” och skratta, ha kontakt med omvärlden via Facebook och Instagram, låta tankarna flyta runt – jag har en massa spännande input som vill vridas och vändas på samt titta ut på den vidunderliga naturen jag har utanför sovrumsfönstren.
Så, även om jag ofta tänker på Ingmar Bergmans ord; ”Demonerna tycker inte om frisk luft. De vill hellre att man ligger kvar i sängen med kalla fötter.”, så vet jag med bestämdhet att demonerna just idag bor långt, långt härifrån och att mina fötter inte är det minsta kalla. Och svischandet i huvudet och brännkänslan innanför pannhuden är tydliga tecken på att jag inte är frisk ännu och att jag kanske måste justera en del saker. DET kan jag också tänka på. Medan jag ligger här, perfekt tempererad med den vidunderliga utsikten ett ögonkast bort.
Jag länkar till en debattartikel i Aftonbladet som handlar om den Kafka-artade tillvaro en svårt sjuk men samtidigt arbetande människa kan hamna i på grund av socialförsäkringssystemet som det ser ut just nu. Skäms politiker och tjänstemän som skapat detta märkliga system, som fortsätter reproducera det och som dessutom försvarar det, både i tal och handling. Vem köpte upp allt civilkurage?
(Jag vet att jag är sanslöst priviligierad som har den här utsikten till mitt förfogande just nu. Jag är djupt tacksam för att jag fått möjligheten att få komma tillbaka till detta hus, till denna plats. Även här spelade Internet och sociala medier sin roll. Halleluja Internet!)
