Författare: Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

En mormor och högläsning

PICT0921
Mormor i mitten med den allvarliga blicken

Egentligen har den här bloggposten absolut ingenting med min mormor att göra. Men jag ville gärna använda den här bilden. För när jag ser den ser jag mig själv. Jag tror att det är så jag börjar se ut. Just i den här bilden gillar jag mormors blick. Den är allvarlig, rakt på och det är som om hon vill berätta något.

Men jag kände aldrig henne, skulle jag vilja säga. Hon fanns där på Petrejusvägen 5 i Hammarby och i kolonistugan i Skarpnäck. Hon lagade mat och kokade kaffe i en röd, emaljerad, ganska hög kaffekanna. Utom när det var till fint, då bryggde hon kaffe i en San Pedro. Den där vingliga glasbryggaren där vattnet vandrade uppåt. Hennes äppelkaka med mandelmassa var makalöst god och hennes kanelbullar var stora, utan bullformar och rejäla, både i smak och format. Men ändå kände jag inte henne. Hon var mormor. Punkt slut. ”Hoppalanta” sa hon när hon skulle ta emot när jag skulle ned från köksbänk. Minnesflisor av händelser.

Då är det annorlunda med relationen mellan Elsa och mormor i Fredrik Backmans ”Mormor hälsar och säger förlåt”, uppföljaren till ”En man som heter Ove”. Mormor är Elsas bästa vän. Hon är Elsas vapendragare och den som alltid står på hennes sida, vad som än händer. Men så dör mormor. Och Elsa får en massa uppdrag i arv.

Är det en bra bok? Ja. Särskilt är den fantastisk att dela med andra, som högläsningsbok. Den handlar om förlåtelse, om förståelse, om tolerans, om människors val, om att acceptera olikheter. Och om kärlek som kan ta sig så olika uttryck. Dessutom är den, som Ove-boken, väldigt, väldigt rolig.

Läs den högt för någon eller några du vill visa kärlek.

Alla tankar jag skulle hinna tänka klart

morgondopp
Morgonteet

 

Jahaja. Som vanligt var det här sommaren då ska jag skulle få perspektiv på allting, klarhet i det mesta och insikt i hur jag ska leva mitt liv framåt.

Och hur gick det med det då? (Retorisk fråga).

Nja. Kan vi bara komma överens om att sommaren kom emellan. Semestern kom emellan. Solen kom emellan. Baden kom emellan. Barnen kom emellan. De sociala sammanhangen kom emellan. Matlagningen och disken kom emellan. Högläsningen kom emellan. UNO-partierna kom emellan. Den underbara sömnen kom emellan.

Jo. Jag har haft två stunder av  absolut närvaro. Den ena var på en bastutrappa i södra Finland, den andra var på en bastutrappa i Stockholms mellanskärgård. Just vid de här tillfällena var det lagom varmt, jag var utsövd, jag kunde dra mig undan, jag behövdes inte av någon, det var så pass tidigt att det var tyst.

Men under en hel sommar blev det inte fler än dessa två stunder.

Blir det nu i höst som jag ska tänka klart? (Retorisk fråga igen. Skulle inte tro det, va?)

Ett dopp i sjön är bättre än stesolid

IMG_0619
Han gillar att hoppa från klipporna, Pojken.

Dagen blev helt annorlunda efter badet. Imorse var det ingen lockande idé att ge sig ner och bada trots fint (men inte tyngande) sommarväder, så jag hoppade över morgondoppet. Någon timme efter frukosten började Pojken tjata om att det var dags att gå ner och bada och efter stort motstånd och några tankeloopar så gav jag och Aktivisten med oss.

Väl nere på badklipporna var det mycket skönare och sitta i solen än att hoppa i. Trodde jag. Ända tills jag tjatades i av Pojken. Och sedan simmade jag omkring i tjugo minuter eller mer och bara hade det bra. Kroppstemperaturen gick ner, vattnet gav skönt motstånd, barnen och den omgivande naturen var så fina ur vattennivåperspektivet.

Och nu kommer jag fram till det som egentligen var anledningen till den här bloggposten: tanken att badandet har genomgripande positiva effekter som går långt utanpå det rent fysiska att kroppen svalnar av och värdet i att röra sig. Vattnet kommer så NÄRA. Temperaturen kommer så NÄRA. Upplevelsen går inte att resonera bort. Vattnet ger NÄRVARO.

Badandet ger en stark signal om HÄR och NU. En signal som inte går att ignorera. Som inte går att förhandla bort. Mindfulness quick-fix. (Vilket i sig är en paradox. Tror jag.)

I alla fall blev känslan inför dagen, inför den avslutande semesterveckan, ja, inför hela livet helt annorlunda efter badet. Trivsel, lugn, närvaro, tankestillestånd. Vilket, det sista alltså, för min del är något eftersträvansvärt.

Har det med huden att göra? Vårt största organ. Som ju blir så helt engagerat vid badandet. Är det så många sensationer på så många ställen samtidigt och med sådan intensitet att de blockerar ut det mesta, särskilt det dåliga? En ljum sommarvind mot huden är ju finfin också, men det är inte samma intensitet i den beröringen som i vattnets totalnärvaro.

En lovsång till badandet, helt enkelt.

Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #bloggswe

”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”

Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?

Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.

Skärp oss, vi vuxna!

Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?

Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?

Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?

Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!

Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?

Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?

Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.

Ett år efter kraschen #bloggswe

bliss
Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga

Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?

Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett, bättre självkännedom. Till att börja med.

1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.

2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.

3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.

4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.

Nänä. Det får räcka för idag.

Hur du sliter dina barn från skärmen. Garanterat resultat. #bloggswe

Ja, det var väl en rubrik som inbjöd till läsning, eller hur?

Och jag tänkte faktiskt leverera också. Men det där med garantier, det la jag till som en eftergift åt ironin.

Högläsning. Jag säger det igen – högläsning. Jag skriver det med litet större bokstäver – HÖGLÄSNING.

 

ove
Boken jag läser och andra lyssnar till just nu

 

Om du vill att dina barn ska bli kloka, läs sagor för dem. Om du vill att de ska bli ännu klokare, läs fler sagor för dem.

Så lär Albert Einstein ha sagt. Och såklart är det så. Sagorna berättar för oss om OM. Om att det finns andra sätt, om att tankarna kan få leka fritt, om att fantasin kan bygga vad som helst, om att tankarna inte har gränser som den vanliga verkligheten ofta ser ut att ha. Det är också därför jag tror att det är direkt skadligt att bara läsa Dagens Industri, ekonomisidorna och managementlitteratur. Som ju många gör. Möjligen med inslag av någon deckare.

Det är alltså ett argument för högläsning riktad till barn. Andra argument är att det är underbart roligt att dela stora upplevelser och att det är gosigt att få vara nära barn och att den gemensamma koncentrationen skapar en gemenskap och ett lugn.

Men det är klart, det går ju inte att läsa vad som helst. Det är till och med väldigt svårt att hitta bra högläsningsböcker. Aktivisten är artig och har därför plågat sig igenom en del böcker som jag absolut velat läsa högt medan Pojken bara helt plötsligt inte finns kvar i rummet om han tappat koncentrationen. De tre senaste böckerna vi givit oss på har däremot varit riktiga femettor när det gäller högläsning: ”Beskyddaren” av Harlan Coben, ”Den skrikande trappan” av Jonathan Stroud och ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman.

Det enda jag kan säga är att ”Beskyddaren” innehåller litet för djupa kyssar för att läsa om för lättgenerade tonåringar och nästan-tonåringar och att ”En man som heter Ove” har för många påhejare – då blir jag skeptisk. Men när det gäller Ove-boken så skulle jag vilja säga att den innehåller det mesta som den perfekta högläsningsboken ska ha: humor, spänning, vänskap, en del sorg och saknad och, som sagt nolltolerans när det gäller djupa kyssar och andra intimiteter.

Kroppens signaler

stukad fot
Den stukade foten till höger

Det är tisdag idag och i fredags stukade jag min högra fot. Jag skulle nerför en trappa med fyra trappsteg men i mitt huvud hade den bara tre. Jag såg och kände hur foten vek sig under hela min tyngd. Det gjorde så ont att jag ville kräkas och skrika samtidigt men det räckte med att stöna högt och tungt stödja mig på händerna. Pojken kom oroligt springande. Han tröstade och ville veta att jag inte skulle dö men sedan blev han handlingskraftig och tog fram en av de tre eller fyra förstahjälpenkuddarna han hittat i sin inventering av det hyrda huset. Även om det stod ”För stora skador” och ”För mindre blödning” (ungefär) så innehöll faktiskt en av innerpåsarna i den största förstahjälpenkudden en elastisk binda som jag lindade om hårt.

Nu hade jag inte tänkt att berätta hela min sjukdomshistoria utan skriva ner några reflektioner kring denna stukade fot och annat som gör ont och tröttar.

1. Internet är fantastiskt när det gäller att hitta råd. Vårdguiden är en bra källa till kunskap men den räcker sällan ända fram. Tur då att det finns andra, litet mer självsäkra källor. När jag läst om stukade fötter på en fyra-fem ställen kände jag att jag hade en hyfsad bild av vad som egentligen var skadat, hur jag skulle tolka smärtan och vad jag skulle göra, både i det akuta skedet och sedan.

2. Men lätt hypokondriskt lagd som jag är låg jag där med foten högt hela natten, kände hur det bultade i den, såg framför mig hur jag inte skulle kunna ta mig till ångbåtsbryggan nästa dag, la upp en plan för det samtidigt som ångesten över att inte kunna gå på foten resten av sommaren fick mig att sova ännu sämre. I vargtimmen är man inte som smartast, helt enkelt. Jag blandade Voltaren med Alvedon från hyrhusets husapotek och somnade tillslut ganska gott. Lättväckt ångest och katastroftankar befrämjar inte läkningen men kanske inte hindrar den heller.

3. Hindra svullnaden. Ta ner svullnaden. Elastisk binda och högläge. Massage och rörelse. Och nu har jag kommit till det som jag fann intressant och knepigt. Den första smärtan är en signal att ta det lugnt. Men smärtan efter 1-2 dagars vila ska man alltså inte bry sig om utan nu är det alltså massage, stretch och belastning som gäller. Hm. Det är alltså inte smärta som smärta. Det här ställer till det i mitt huvud. Smärta är alltså inte alltid en signal som säger ”Back off! Sluta!”. Hur veta skillnaden?

4. Och då började jag fundera över trötthet. Jag körde ju över mig själv alldeles makalöst förra året innan jag slutligen la mig ner och sov i tre veckor. ”Hahaha, va tokig jag var” har jag tänkt och ”Så ska det aldrig mer bli”. Men ibland är ju tröttheten leda och depression och botas till en del bäst av rörelse och andra människor. Inte av sömn och avskildhet. Hur ska man veta skillnaden där?

Tisdag och idag kunde jag gå hela vägen till jobbet från tunnelbanan utan att halta. Jag har stått på balansbrädan vid skrivbordet och jag har haft foten på en stol bredvid när jag suttit. Jag känner en viss ödmjukhet inför min kropps återhämtningsförmåga och skickar än en gång kärlek och tacksamhet till alla som bidrar till att Internet finns.

Nu står det tillochmed på mjölktetrorna #bloggswe

IMG_0002
Här har jag sovit som en prinsessa.

Vila och återhämtning verkar vara det nya svarta. Jag tycker jag hör och läser om det överallt. Eller är det bara det att jag förut inte lyssnat, inte sett, inte velat höra och se?

Nu står det på mjölkförpackningarna (Arlas) att om man sätter igång att träna så måste man också äta mer och vila mer. Och står det där måste det ju vara sant, eller hur? Min PT, som jag litar mer på än Arla i och för sig, har pratat sig varm för vila och återhämtning och jag har först nu insett att det är det jag bör ägna mig åt, hur roligt det än är att använda ALL energi jag för tillfället har. Eftersom den (energin, alltså) fattades mig så högst påtagligt förra året så har jag blivit en smula rusig när den börjat återvända.

Nu har jag semestrat en vecka. Och haft som uppgift att vila och återhämta mig. Det har betytt att jag snittat tio timmars vederkvickande sömn i mittensängen på bilden. Omgiven av två snusande barn. Jag har blivit en trevligare människa.

De andra fjorton timmarna av dygnet har jag inte gjort många knop. En aktivitet har jag dock ägnat mig åt varje förmiddag (det vore lögnaktigt att utmåla den tiden på dygnet som morgon) är ”Morning Pages”. Det handlar om att jag har skrivit tre sidor för hand varje morgon, utan egentlig tanke, bara fångat det som funnits i huvudet i ett flöde. Jag skriver mer om det en annan dag, ville bara göra en liten påa. (Ger litet samma känsla som att börja dagen med ett dopp i en sjö eller i havet.)

Verifierad av MonsterInsights