5. Om du känner att du stressas av ljud, ljus och intryck, börja använd hörselkåpor, öronproppar, ta bort alla pling från mejl och sociala medier, stäng ute bruset med hjälp av bra musik. Skippa reklamradion. SKIPPA REKLAMRADION!
6. Inse att dina behov av att vara till lags, till nytta, till behov och till behag inte är framgångsfaktorer i den värld vi lever i nu. Särskilt inte om du vill undvika stressjuka.
7. Lär dig leva med det hem du har, de barn du har eller inte har, den familj du har eller inte har, den kropp du har.
Det svåra här, förutom att stava till mindfulness, är att de här sju sätten inte är quick-fixes. Inte det minsta. Det handlar om ganska livsomstörtande förändringar. Förutom det där med reklamradion. Just bara det.
Den allestädes närvarande naturen i ”Top of the Lake”
Igår, den sista höstdagen den här sommaren passade det väldigt bra att ligga i soffan och klämma två avsnitt av ”Top of the Lake”. Det är kyligt och storslaget och nordiskt och ”Jägarna”-stämning och magnifikt på alla sätt. På andra sidan jordklotet dock, på Nya Zeeland. BBC-kvalitet och märkligt vindlande historia. Förresten – historier (plural). Så det får bli den första rekommendationen på listan över serier att ta sig an i sommar:
1. Top of the Lake
2. Derek, för att godheten alltid är störst och starkast. Och roligast när det är Ricky Gervais som berättar.
3. Orange is the New Black. Jaja, bara en ”must-see”.
4. Doctor Who. Vad är det här för serie egentligen? Den går inte att genrebestämma. En typisk brittisk långkörare där man lär känna karaktärerna utan och innan. Det vankas te och fula förorter. Samtidigt som Doktorn och hans följeslagare krigar överallt i hela universum och i alla tider. Vill du vara en geek är Doctor Who ett absolut måste. Så att du vet varför du behöver en tekanna i form av en blå telefonkur av den typen som man endast kan larma polisen från. Eller varför du måste veta vad en sonic screwdriver är.
5. Breaking Bad. Å, huga. Sanslöst beroendeframkallande. Krypande hemskt. Välgjort så in i bomben. Om Top of the Lake är blå, så är Breaking Bad rödorange.
6. Homeland. Då får du lära dig allt om manipulation. Kan vara bra att kunna i vissa nära relationer och i arbetslivet. Sanslöst spännande. Och så Carrie Mathison, denna besatta och briljanta människa som slåss med inre demoner och yttre fiender.
7. Suits. För skorna, ytan och gnistrande relationer.
Om några dagar tar jag mig an en långfilmslista också. Kan det vara något?
3. Se till att jobba på ett ställe med ständig underbemanning och tvångsmässiga omorganisationer.
4. Träna hårt varje dag eller träna ingenting alls.
5. Arbeta heltid samtidigt som du har minst ett barn och minst en anhörig som du sköter om.
6. Se till att åtminstone ett barn har särskilda behov. Om inte särskilda behov finns går det lika bra med tidskrävande hobbies av typen ishockey, ridning, utvecklingslaget i fotboll.
7. Ät lunch framför datorn varje dag och se till att skippa fikarasterna.
8. Se till att alltid vara uppkopplad och ha dessutom på aviseringarna för alla sociala nätverk.
9. Renovera ständigt. Är köket fixat? Gör badrummet! Är det också tipptopp? Ja, det finns ju alltid väggar, tak, fasad, uteplatser, för att inte tala om nya möblemang.
10. Umgås bara med människor som pratar karriär, huspriser, renoveringar, varumärken, bilar och barnens framgångar.
Nej, det går inte längre. Nu måste jag sluta. Det blir nog inte bättre.
Vilken ytlig soppa! Vilket dravel!
Jag som trodde att hon hade något att komma med, Helena von Zweigbergk. Jag är riktigt, riktigt besviken. Men jag kommer inte förbi sida 132. Nu drar jag ut bokmärket och förpassar boken till den gemensamma hyllan i trappuppgången. Någon annan kanske kan uppskatta eländet.
För javisst, jag vet att borgerskapets diskreta charm gömmer familjehemligheter, trauman och trasiga själar. Inne i de vitmålade köken både skälls det och dånar av isande tystnader. Bakom de putsade fasaderna begås det självmord och äktenskapsbrott. ”In every dreamhome a heartache” sjöng Bryan Ferry redan på det tidiga sjuttitalet och jag i min brådmogenhet tänkte att han har säkert rätt. Menmen, med åren har jag lärt mig att det kanske finns helt igenom lyckliga familjer även i tjusiga hem. Kanske.
Tillbaka till boken:
Jag tycker helt enkelt att de här människorna och konflikterna förtjänar att beskrivas antingen elakare och vassare eller också med mer empati och analys. ”Än klappar hjärtan” är en trist, cynisk och ospännande historia. Jag som alltid tyckt att Helena von Zweigbergk varit rolig och verkat intelligent på ett bra sätt. Och så är det ju alla översvallande citat ur fina recensioner: ”Gedigna psykologiska gestaltningar”, ”relationsproffset H v S:s fingertoppskänsla”, ”Här fångas med lätt hand livet”. Jag känner mig som om jag inte är medbjuden på kalaset, som jag inte förstår jargongen. Den här boken gör att det ska mycket till innan jag försöker mig på någon av hennes andra romaner. Läs. Inte.
Jaja, ni fattar. Det blir konstigare och konstigare. Och lättare och lättare för dem som tycker att yoga är larvigt att verkligen sluta bry sig över huvudtaget. När yoga egentligen är något som de allra flesta skulle må så bra av. Utan att behöva lägga fötterna bakom nacken eller tarmskölja sig eller utföra yogan i bikiniliknande kläder i 37-gradig värme. Därför vill jag berätta om mina yogaupplevelser som har varit vardagliga, öldoftande och samtidigt livsomkastande.
Yoga med stor mage
Den första yogainstruktören jag träffade på när jag för sexton år sedan gick på gravidyoga var Elisabeth Serrander. Vi sågs på fredagarna i en källare på Humlegårdsgatan i Stockholm, femton gravida kvinnor och Elisabeth. Vi satt och låg länge i positionerna, vi andades. Rörelserna hade inte konstiga namn, nej, inga namn överhuvudtaget. Min kropp blev varm och jag kände att jag trots min stora mage var rörlig och smidig. Vi andades tillsammans, vi gravida, Elisabeth och barnen i oss. Jag kom ut på nedre Östermalm på fredagskvällarna omtumlad, avslappnad och på något sätt ny.
Yoga med djupavslappning
Barnet kom ut, det var en flicka (Aktivisten). Hon växte och började vilja röra på sig. Hon och jag hittade ner till en lekpark där vi upptäckte att villaförorten var full av andra nyblivna föräldrar med barn. En av de nyblivna mammorna var dans- och yogalärare. När min dotter tillslut kunde gå med på att släppa iväg mig om kvällarna var det dags för nästa yogainstruktör, Anne-Lie. En och halv timme en gång i veckan med eftertänksamma rörelser, sniff på Solhälsningen och 45 minuter djupavslappning. Och den där djupavslappningen!!!
Yoga med öldoft
Så gick det några år. Jag använde en del av rörelserna för att stretcha och sträcka ut kroppen, men tänkte inte på det som yoga. Jag började plugga på IHR på Stockholms Universitet med föreläsningar och gruppövningar hela dagarna men med en timmes lunchrast varje dag. Vid något tillfälle såg jag en lapp om lunchyoga. Jag testade. I Rotundan, i Allhuset där jag för tjugo år sedan sett Imperiet och Eldkvarn och dansat tryckare till ”Purple Rain” låg jag nu på billiga liggunderlag bland ölspillet (ibland hade de inte hunnit städa) och yogade. Johan, som yogainstruktören hette tror jag kom från Stockholms Yoga Centrum. Det var i alla fall yoga utan prestation, samma rörelser som jag lärt mig tidigare men Solhälsningen litet oftare. Avslappningen var kort och inte särskilt djup.
Yoga med plankor
Med två barn (Aktivisten och Pojken a.k.a. Möpen) fanns det inte mycket tid till träning. Men jag jobbade i ett hus där det fanns ett gym med korta lunchpass. Från mina arbetskamrater fick jag höra att det fanns ett Poweryoga-pass som hette duga. Klart att jag testade det. Jag har för mig att det passet bara var på en halvtimme och jovisst, det var mycket Solhälsningen med plankan som mellanled och javisst, det kändes verkligen som jag byggde styrka och rörlighet. Men yoga?!? Fast på grund av ledaren, jag tror hon hette Sara så blev det ändå pass att minnas. Men avslappning – när skulle man hunnit med det på ett 30-minterspass?
Yoga på amerikanska
Jag kom till Danscenter på Åsögatan för att jag jobbade i närheten. Jag började gå på deras lunchpass och det var Maria Isefält som hade lunchyogan på fredagar då. ”Klassisk yoga” var det vi praktiserade. Och, inser jag nu, mindfulness. Efter varje övning lade vi oss i savasana, det vill säga avslappnat platt på rygg för att känna efter hur övningen påverkat kroppen – varmare här? mindre spänd där? skillnad på höger och vänster sida? Långsam och mycket medveten träning för både kropp och själ. När jag efter några år började stanna kvar på djupavslappningen också då blev förälskelsen till en passion. Fortfarande kan jag höra Jackie Kleefields (som tog över efter Maria) röst och bara minnet av den får mig att slappna av: ”In your mind’s eye, you see the room…..”
Yoga som mode
Livet förändrades och det fanns inte längre möjlighet att gå på lunchyogan på Åsögatan. Hittade lunchyoga hos My Yoga i Gamla Stan. Det bästa i de klasserna var när jag låg i savasana (avslappningsposition) på slutet och Malin (My?) tog sina händer om mitt huvud och la ett finger på pannan (tredje ögat?). Men vägen dit var för jobbig. Jag hade svårt att hitta närvaron i kroppen. Det är lika bra jag säger det – nej, jag är tveksam till Ashtangayoga. Det är för många olika Solhälsningar och Krigare, för mycket hjärna och koordination för mina behov. Samtidigt kan jag ju se vilken kroppskontroll, styrka och smidighet Ashtanga-fansen har. Skulle jag också vilja uppnå. Men jag orkar inte, hinner inte. Jag vill ha närvaro, smidighet, avslappning, kroppskännedom i min yoga.
Bikram-yoga då? Går fetbort. Särskilt efter att Maria Sveland skrev om den som fascist-yoga. Fast, för att vara ärlig, mest handlar det om att jag inte vill visa mig så avklädd.
Min kropp sa till mitt medvetande att det var dags att vila.
För:
Kroppen är inte något annat än jag.
Min kropp är en del av det som är jag. Det är dags att fatta det.
Inte behandla min kropp som något som jag släpar runt på och som ska tuktas på olika sätt.
Som jag blir arg på när den är sugen på godis, fet mat och vin.
Som jag blir irriterad på den när den är trött.
Som jag kör över när den helst vill vila.
Som jag tittar på med kritiska ögon och bara ser det som är ”fel”.
Som jag inte visar respekt, omtänksamhet och tacksamhet.
Om jag skriver det här på bloggen så skriver jag det också till mig själv. Och för varje dag lär jag mig kanske litet, litet mer.
När kroppen, knoppen och själen fortfarande satt ihop. Och alltihop var jag och mitt.
