Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen - Issadissas blogg

Kroppen, knoppen och andra krångligheter

Att komma ihåg:

jag gick in i väggen för ett år sedan
jag är kvinna, inte man
jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

meditera varannan dag (20 minuter)
köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

Jag är inte köpt

Knit4u — Strumporna som behövs för mina inte så kalla fötter

Det är lika bra att skriva det redan i rubriken. Och så kan jag fortsätta att skriva det här i själva bloggposten: jag är inte köpt. Inte sponsrad heller.

Likafullt vill jag dela med mig av tre företeelser och på samma gång pusha för företeelser som jag tycker förtjänar uppmärksamhet: enormt humörhöjande strumpor, träningen som gör så att jag får växtvärk och en rolig app.

Strumporna

En kompis till mig som jobbar med design och mönster har en mission. Hon vill få fler att sticka. Och att upptäcka kvaliteten i de handstickade plaggen. Hon väljer garner noggrant och gör egna modeller. Man kan köpa garner, färdiga stick-kit och färdigstickade plagg på hennes hemsida Knit4u. I veckan träffade jag henne och en av hennes stickerskor (i vanliga fall civilingenjör med projektering som specialitet) och jag fick se några strumpor som jag föll handlöst för. De är egentligen gjorda för att ha i gummistövlar av Hunter-typ. I mitt tycke är det väldigt synd på extremt rara ärtor, för det här är strumpor som bör synas. Så mycket som möjligt.
När jag dessutom fick höra att garnet har en 10-årig garanti så blev jag helkär. Utan mina raggsockor är jag (kanske inte längre dock – läs om min träning längre ner) en fotkall människa som ständigt längtar efter nästa kopp te, men med varma sockor fungerar jag utmärkt. MEN. Raggsockor slits. Hål på hälen är inte kul. Tänk. Kan jag nu få ha toppsnygga, glada strumpor hemma som dessutom håller!!?? Strumpor som jag dessutom kommer att bära utomhus och glädja resten av världen med eftersom jag kommer att bära dem till lågskor och möjligen kängor. Man aldrig, jag upprepar ALDRIG med Hunterstövlar.

Träningen

Ja. Jag har fått veta att det kommer att hända mycket med kroppen när jag nu börjat träna hos PT Erling på Westnine Fitness. Jag går dit och tränar en timme varannan vecka. Förutom att jag värmer upp på en vanlig träningscykel så utför jag få rörelser. Eller de är i alla fall mycket små. Koncentration och kroppsnärvaro. Typ sju övningar hinner jag med på en timme.

OK.
Varannan vecka.
En timme.
Sju övningar.
Vad kan det möjligtvis göra?
Jag känner av stora effekter. Dels direkta i form av trötthet, törst som en kamel, illamående på grund av jättehunger och dels långsiktiga i form av varmare fötter och händer, en känsla av att kroppen hänger ihop, från fötterna (hela foten) genom benen, muskelkorsettens stöd, axlarnas position och upp till huvudet samt en grundad känsla av styrka.

Eftersom jag får växtvärk istället för träningsvärk när jag tränat hos Erling behövde jag fråga honom vad som pågår. Han svarade så här: ”Det är förmodligen växtvärk. Tillväxt nu handlar om densitet. Att du får fylligare ben med mera uttalade muskler. Därav trötthet och hunger, det behovs mer råmaterial.”

Jag läste litet mer på Westnine Fitness hemsida. Där de skriver om träning för chefs- och ledarpersoner står det: ”Fysisk träning innebär för de flesta en möjlighet att inse hur det känns när stressen bryts. En mer balanserad tillvaro karakteriseras av fokus på den egna förmågan att sätta gränser och för de flesta, ett större behov av vila.(…) vår uppgift som tränare är att se individen bakom chefen. Vår uppgift är att klämma på bilden av chefen och ta fram människan bakom denna bild. (….) Den vanligaste formen av träning till chefer och ledare är den traditionella presterande träningen. För de flesta så är det inte prestationsproblemet som är det svåra utan att finna en träning som hjälper till att reducera konsekvenserna av att producera prestationer hela tiden.”

Jag är varken chef eller ledare men jag har (haft?) klara problem med prestationsproduktionen. Och lever ju med sviterna av det, utmattningssyndrom som jag är på väg att tillfriskna från. ”…ett större behov av vila..” – jojo, det håller jag på att lära om mig kring. Den senaste månadens helger har helt gått åt till att öva på att vila. Det är inte lätt, men det går. Och vila och återhämtning har jag ju redan utlovat en bloggpost kring.

Appen

När jag inte bloggar går jag till mitt jobb som webbredaktör och kommunikatör på Dina Försäkringars kommunikations- och webbavdelning. I veckan som gick lanserade vi en app. Den kan man använda till att kolla om semestern verkligen gör sitt jobb – det vill säga om man verkligen slappnar av som man bör.

Numera går det att avläsa pulsen genom telefonens kamera, små färgskiftningar i ansiktet gör att pulsen mäts. Och, har jag nu förstått, vilopulsen är ett mått på avslappning och välmående. Så ju lägre vilopuls, desto bättre. Som alltid är ju utgångsvärdet individuellt. Men det är förändringen som är det intressanta. I vår app är pulsmätningen kombinerad med att man tar en selfie. Fotografierna samt mätningen sparas i en logg och i takt med att stressrynkorna slätas ut och solbrännan djupnar (blir rödare….) så sjunker vilopulsen. Om allt går som det ska. För att det ska bli extra roligt blir loggen en animerad gif som man kan dela med sig av. Du kan hämta appen här.

Långsam varumärkesdöd och engagerade medarbetare

Det började så här:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=9RC-QKpb8ac]

Och nu ser det ut så här:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=3dPf2Q5rLCk]

Carin Fredlund har bloggat om det hela och om hur en stor marknads- och mediabudget kan användas till att döda ett varumärke. Hon skriver bland annat:

För detta är ren varumärkesmisshandel.

Grov misshandel. Kanske till och med vållande till varumärkes död.

Jag ska inte lägga lök på laxen utan låta det här sjunka in hos alla som är intresserade av marknadsföring och varumärken. Samtidigt vill jag skicka in ett glädjepiller som spridits i sociala medier senaste veckan och som visar på värdet av engagerade medarbetare och ”living the brand”. (Ha tålamod i 30 sekunder så kommer utdelningen sedan.)

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jvBr-qPAGwI&w=560&h=315]

Apropå vad jag läste i Göran Adléns sammanfattning av sin senaste trendspaning:

Och vi måste få folk att gilla sina jobb. För tänk på att allt kan kopieras utom den äkta passionen och då är det inte bra som en undersökning från gallup visar, att 70 procent hatar eller är oengagerade i sitt jobb.

Tvåsamheter

Tvillingar. 1975. Petrejusvägen 5, Hammarby.

Jag försov mig imorse. När hände det senast? Det kommer jag inte ens ihåg, så längesedan är det. Det senaste året har jag antingen varit sjukskriven (och fått sova) eller sovit dåligt och vaknat mest hela tiden. Men imorse försov jag mig. Stängde av klockan, fast jag sedan inte kom ihåg det och vaknade helt oförstående en timme sent.

Trots att jag hade litet bråttom måste jag ändå äta frukost/få i mig litet bränsle eftersom jag cyklar till jobbet. Kaffe och macka. På med datorn. Igång med ”Homeland” på Netflix – fem minuter tar det ändå att få ner frukosten. Så kom jag åt något reglage på datorn så att Spotify satte igång. I lurarna kom ”Miracle of Love” med Eurythmics. Och Carrie, Brody, nationens säkerhet och terroristceller fadade ut i ingenting medan jag flyttades tillbaka till 1986.

1986. Jag satt i den vitmålade korridoren mellan vardagsrummet och köket i den stora lägenhet på Sibyllegatan där jag just då bodde med några andra. Den vitmålade korridoren där lägenhetens enda telefon stod och där man antingen pratade inför alla som tillfälligtvis var hemma eller på besök eller så stängde man in sig och blockerade vägen till köket. Min tvilling sa i telefonen:

– F har precis köpt Eurythmics nya. Jag måste få spela en låt!

Hon la ner telefonluren i den stora lägenheten på Hornsgatan hon just då delade med några andra och gick bort till skivspelaren. Jag hörde hur det skrapade när hon satte ner stiftet. Och så (burkigt) kom ”Miracle of Love”.

Min tvilling och jag satt och andades i varsin ände av telefonlinjen. Och lyssnade. Jag vet inte vilken kärlek hon tänkte på. Själv kände jag längtan efter den stora känslan som jag inte visste säkert om jag delat med någon mer än min tvilling men som jag ändå hoppades få dela med någon i en ”vanlig” relation. Vad vi än tänkte på så delade hon och jag just då en visshet.

Jag tror att hon bröt förtrollningen genom att med ömhet säga:

– Den gillade du väl, Eva. Du gillar ju sentimentala saker.

Tillbaka till 2014 så påmindes jag i veckan om kraften i att vara två som har samma mål. Som tillsammans, enade blir en stor kraft som få står emot. Och då kom jag ihåg när det var som häftigast att vara tvilling – när vi stod enade mot en motståndare, när vi skulle övertyga någon, när hon och jag dansade. Då vi tillsammans hade superkrafter.

Inte konstigt att jag känt mig försvagad så länge.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=yOGD1WkJJok&w=420&h=315]

Hjältar och genus #blogg100 dag 100

Som sagt, jag tittar på ”Homeland” just nu. Oh, det är spännande, så spännande. Men det allra bästa med serien är ju karaktären Carrie Mathison. Ytterligare en av dessa kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, monomana och briljanta. Socialt oacceptabla, med någonslags diagnos, medicinerande. Intensivt upptagna med sanningen eller hämnden. På flykt undan det sociala stigmat – de är ju ensamstående för det mesta och utan barn.

Carrie Mathison, Lisbeth Salander, Saga Norén och den överätande Susan Reinhart i ”Prey”.

Så avsevärt mer intressanta och mångfacetterade än de spritindränkta, musiklyssnande myspysiga farbröderna som ska lösa brott. För är de inte stöpta väldigt mycket i samma form? De är frånskilda, lätt överviktiga, tar lätt till flaskan, lyssnar på jazz eller gubbrock, har något eller några barn som de har en halvdålig relation till. I mitt medvetande flyter de alla ihop till en och samma halvtjocka, halvgamla, trötta, ensamma man som somnat i en brun manchestersoffa med glaset bredvid sig och skivspelaren på.

Intressant. Går det inte att göra manliga karaktärer spännande och mångfacetterade i deckare och thrillers? Varför är det i alla fall så mycket lättare att göra de kvinnliga karaktärerna tydliga och oförglömliga? Har det med gränsöverskridandet att göra? För de kvinnliga karaktärerna har fått ge avkall på de traditionellt kvinnliga attributen och karaktärsdragen för att bli bra poliser/agenter/hämnare. De är inte förstående, mjuka, omhändertagande, relationsinriktade.

Hur skulle en riktigt intressant manlig karaktär sättas ihop? Skulle han behöva kliva in på den kvinnliga spelplanen? Men det går ju inte, då blir han ju alldeles effeminerad. Det vill säga försvagad. (Observera att jag just i de här två meningarna inte ger uttryck för mina egna åsikter utan resonerar utifrån verkligheten, så som den ser ut. Tyvärr.)

Mer spännande än så här blev inte mitt sista inlägg under blogg100-utmaningen. Men det återstår många utlovade inlägg som kommer, men med lägre frekvens. Tack för att du läste!

Vad ska jag skriva mer om?

Att skapa är livsnödvändigt #blogg100 dag 99

Även om jag denna Nationaldag mest ägnar mig åt att reproducera min arbetskraft* så försöker jag samla mina tankar kring skapande för att kanske imorgon få till något intressant om vårt livsnödvändiga behov av att skapa. Dessutom fick jag en bra kommentar igår på mitt inlägg (som ju egentligen bara var en bild) som satte igång en hel tankekedja. Rubriken igår var ”Då jag visste allt” och nu ska jag alltså försöka minnas vad jag faktiskt trodde jag visste. Det ställer ju också de intressanta frågorna kring vad jag är helt övertygad om idag. Cyniska dogmer tycker jag fortfarande mest om även om jag ständigt längtar efter den totala vissheten.

Vad skapar jag idag? Jo, jag bloggar här och nu. Förutom att jag med hjälp av de här orden på något vis bygger verklighet genom att berätta så kanske mina ord kan ha någon mening för någon annan. Å, det där lät riktigt pretentiöst. Jag försökte uttrycka något men borde kanske fila mer på formuleringarna. Jag återkommer imorgon.

*att reproducera arbetskraften betyder i det här sammanhanget inte att alstra fler barn. Det jag avser här är att jag ser till att jag håller mig och min omgivning i sådant skick att jag är presentabel, socialt accepterad, hyfsat frisk och välkammad så att jag är en funktionsduglig medborgare/arbetstagare. Att reproducera sin arbetskraft kan alltså betyda, som i mitt fall idag, att jag vilar framför Netflix (”Homeland” berömde min kusin, så då var det helt enkelt dags för den), städar vårt hem, tvättar våra kläder, planerar veckan som kommer, underhåller mina sociala relationer genom litet Facebookande, sms och telefonsamtal, förkovrar mig genom att närläsa ”Creative man” samt förser mig med mat, dryck och rörelse för att hålla kroppen gående.

Då jag visste allt #blogg100 dag 98

Idag blir det ett enkelt tillbakablickstorsdagsinlägg. Från 1977.

Mer om midjemåtten, medievanor och samarbetskonsumtion #blogg100 dag 97

Just det. WordPress och SvT går inte ihop. Så jag kan inte bädda in Isabella Lövins tal. Synd. Jag får länka. Det talet där hon bland annat lyfter Maria Abrahamssons plumpa påhopp och gör det till en språngbräda för att prata om något mycket, mycket större. Som delades och delades igen på Facebook i förrgår. (Och jag skrev om det en dag tidigare men publicerade det efter midnatt….)

Så var det debatten om samarbetskonsumtionen som jag undrade varför den avstannat. Men så damp senaste numret av ”Hemma i HSB” ner på hallgolvet och den fokuserade helt på samarbetskonsumtion. Läs den här. Oksana Mont som är professor i hållbar konsumtion berättar:

En undersökning visar att amerikanska hem har varor för i genomsnitt 3000 dollar som aldrig ens används.

Apropå delningsekonomi – den här boken (”Någon sorts extas” av Johan Kinde) lånade jag från det gemensamma biblioteket på gymmet. Just det – gymmet. Jag började läsa omedelbart på tunnelbanan. Eftersom jag i princip kan varenda textrad från Lustans Lakejers två första skivor så kände jag direkt igen tonen och åkte direkt med in i det tidiga 80-talet. Men det här var en parentes.

Och så var det ju det här med medievanor. Att vi inte går med på tablåerna. Att det vanliga TV-tittandet börjar dala och streamingtjänsterna tar mark. Mycket mark. OK. Jag håller på att tillfriskna från utmattning. Jag måste vara vaksam på vad jag tar in i min känsliga hjärna just nu. Och då går vanlig TV fetbort. Zappande är inte att tänka på. MTG-kanalernas skrikprogram är borträknade sedan länge. TV4:s höjning av ljudvolymen när reklamen kommer på gör att jag nobbar den kanalen helt. Reklamen, vad tror ni jag gör med den? Kollar på Youtube, såklart. När jag fått höra eller läst om någon reklam som är värd att titta på. För att den är rolig, bra eller alldeles särskild sexistiskt eller på annat sätt usel. Men även om jag måste vara restriktiv med intryck så tror jag inte att jag är en ovanlig nutida mediekonsument.

Jag ”hetstittar” på Netflix och Svtplay. ”Doctor Who”, ”Sherlock Holmes”, ”Suits”, ”Breaking Bad”, ”House of Cards”, ”Derek” och så (såklart) ”Orange is the New Black”. Även om säsong 2 börjar sändas på fredag får jag vänta till måndag då Aktivisten kommer. Jag har lovat att vi ska titta tillsammans.

Snällhet och andra svagheter #blogg100 dag 96

Egentligen skriver jag nog det här inlägget endast av en anledning – att fira att säsong 2 av ”Derek” precis har kommit ut på Netflix. Det är Ricky Gervais som ligger bakom denna väldigt brittiska serie om just, snällhet och medmänsklighet. Ricky Gervais som var den jobbiga, bjäbbande chefen som smet från ansvar och ständigt intrigerade i ”The Office” är nu Derek, en människa med ett väldigt stort hjärta. En människa som i de flesta sammanhang skulle skuffas undan och fnissas åt för han är godtrogen och nog skulle klassas som korkad. Men som i serien ”Derek” framstår som den som håller samman, tar hand om och ser alla människors bästa sidor. Och tar fram dem.

Derek jobbar på ett äldreboende. Han har sysselsättning av Fas 3-typ. Precis som sin kompis Dougie som jobbar som vaktmästare på samma ställe. Den sexfixerade, öldrickande Kev hänger också på äldreboendet fast utför just ingenting. De som bor på hemmet sitter i det stora rum där serien mest utspelar sig. Det flörtas, stickas, pratas, sovs. Och överallt ihop vakar Hannah med klara och snälla ögon.

Varför ska man nu se på ”Derek”? Hur kul verkar det här?

Jo. Du SKA se ”Derek” därför att du sedan kommer att se på världen litet annorlunda. Du kommer att le litet mer och se litet mildare på dina medmänniskor. Du kommer att fnissa litet mer över dina egna knasigheter och kanske förlåta både dig själv och andra för att vi inte är perfekta.

Midjemåtten #blogg100 dag 95

– 51 år gammal, EU-parlamentariker med över 130 000 personkryss och med ansvar för att driva en politik som ska forma en halv miljard människors framtid. Jag har ambitioner om att bekämpa klimatförändringar och forma en global havsförvaltning, EU:s handelspolitik så att vi inte suger ut den fattiga världen. Trots det slösar jag bort flera timmar av min högt betalda arbetsdag med att fundera på min egen och andras midjor.

Det här sa Isabella Lövin på Miljöpartiets kongress som en kommentar till Maria Abrahamssons märkliga påhopp på Isabella Lövin och Åsa Romson. Som alltså handlade om deras midjemått. Inte om politiken eller något annat. Midjemåtten.

Isabella Lövin fortsatte:

– All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen. Alla dessa bröstförstoringar, silikonläppar och bortopererade revben. Alla dessa bantningstips, botox-sprutor och marathonlopp. Vilken energi tar den inte fort ifrån oss kvinnor.

Jag blir först glad över att en påtagligt framgångsrik kvinna i samma ålder som jag sitter med samma destruktiva tankegångar som jag. Men sekunden efter är det stor sorg och fasa jag känner istället. Det är så idiotiskt och ledsamt och fasansfullt och alldeles horribelt att vi som kollektiv ska hålla på så här. Betrakta oss själva utifrån. Med en dömande blick. Betrakta andra med en dömande blick.

Som sagt – vad skulle inte all denna energi kunna användas till? Istället.