Marjatta, den finska unga kvinna som bodde hos oss en sommar för att lära sig svenska, jag, min tvilling och så mamma. Vad blått allting är!
#tbt Ännu mera livet från den ljusa sidan #blogg100
Författare: Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen
Livet från den ljusa sidan #blogg100
Jag tänkte jag skulle tänka litet positivt. Och bara visa livet från den ljusa sidan. En gnällig och arg människa gör ju ingen glad, eller hur? Så, allt är hunky-dory.
Om du tycker att Issadissa därmed har blivit personlighetsförändrad läs några äldre inlägg, som det här och det här.
Dags att skärpa sig! #blogg100
Nejnej, jag menar inte dig. Och inte mig själv heller. Jag säger åt naturen. Eftersom jag blivit utmanad att lägga upp naturbilder fem dagar i rad. Då vill jag ju att naturen visar upp sig från en fördelaktig sida. Inte det här gråtrista, bleksiktiga ljuset som silar genom kala grenar ner på det fjolårsvissna rufsiga gräset.
Vilken tur att naturen skärpte sig och solen började skina. Vinden mojnade och allt blev bara vackert. Och jag kunde ta några kort som förtjänar att delas. För visst vill vi att naturen ska förse oss med skönhet snarare än verklighet?
Med detta inlägg har jag passerat halvtid i blogg100-utmaningen.
Det är inte så jävla svårt! #blogg100
Det här med samtycke. Att det skulle vara svårt och komplicerat. Jo, vill man göra det till ett komplext begrepp, så finns det (som alltid) outtömliga möjligheter till det. Men varför inte bara tänka enkelt och rätt? Som i bloggen rockstar*dinosaur*pirate*princess där samtycke till sex jämförs med att fråga om någon är sugen på en kopp te. Jag citerar:
You say “hey, would you like a cup of tea?” and they go “omg fuck yes, I would fucking LOVE a cup of tea! Thank you!*” then you know they want a cup of tea.
If you say “hey, would you like a cup of tea?” and they um and ahh and say, “I’m not really sure…” then you can make them a cup of tea or not, but be aware that they might not drink it, and if they don’t drink it then – this is the important bit – don’t make them drink it. You can’t blame them for you going to the effort of making the tea on the off-chance they wanted it; you just have to deal with them not drinking it. Just because you made it doesn’t mean you are entitled to watch them drink it.
Och med hjälp av den här tekoppsmetaforen så blev diskussionen onödig, eller hur? Eftersom det då handlade om något annat än sex. Och sex kan verkligen få människor att börja resonera alldeles märkligt och tokigt. Tar vi frågan till att handla om att tvinga någon att dricka en kopp te, då löser vi upp det där svåra. (läs hela inlägget här)
När vi ändå är inne på metaforernas oerhörda kraft så är det nu dags att läsa om finanskrisen i form av en pubägare och hennes kunder.
Jag tackar Stefan Hyttfors som hade hittat denna fina text med utmärkt användning av metaforer.
Margaret Atwood har skrivit om ekonomer också. Det är skarpt, intelligent och inte särskilt snällt. Jag återkommer till hennes citat. Som f.d. nationalekonom tycker jag att jag får slänga massor av stenar mot glashuset.
Zombies, fetma och rörelseglädje #blogg100
Jag tycker fortfarande att det är omåttligt intressant att det Tredje Världskriget som jag växte upp att tro på som trolig dystopi har ersatts av zombie-apokalysen. På samma allvarsamma sätt. Det handlar om NÄR den kommer, inte OM. Hur kom det sig? Hur blev det helt plötsligt troligt att mänsklighetens största fiende är våra döda?
MEN. Det var absolut inte det jag skulle skriva om idag. Utan jag vill fråga om ni kommer ihåg när jag i somras skrev om en finfin träningsapp där zombie-apokalypsen används som historia för att göra löpningen roligare. Gör ni inte det, klicka på länken och titta på klippet om appen.
Så läste jag för några månader sedan en krönika av utvecklaren som har gjort appen. Hon är fet, hon hatade skolgympan, hon älskar att träna. I krönikan ställer hon frågor som:
– får en fet människa göra en träningsapp?
– måste alla träningsappar handla om tävling?
Här är några utsnitt ifall du inte orkar läsa hela hennes text:
People who were always hardbodies love that competitive style of team-sports activity, they come up with timers and fitness contests and personal bests. But for the vast majority of people, competition in exercise is not fun. It’s no fun to compete if you know you can never win. It’s no fun to be on a team if you know you’re bound to let everyone else down with your performance. The rhetoric of ‘more, better, harder, feel the burn’ doesn’t work for those of us who just want to use our bodies and enjoy being in them. And, to be clear, there’s no moral component to exercise, no matter what the magazines might try to tell you. You’re not a better person for doing it or a worse person for not.
I like to think that after the inevitable zombie apocalypse, perhaps people will think more about what it is that makes life worth living and less about the rat race. Anyway, then there won’t be the luxury anymore of saying “Oh, I’m not a sporty kind of person”; every human being who’s survived will be needed, the intrinsic value of each and every person will be obvious. And whatever you can do, even if it’s only moving a bit faster than a slow shamble, the human race can use you.
Summan av kardemumman är alltså: träna för att det är roligt. När du tränar blir du och kroppen glada, ni blir kompisar och ni blir till en stark enhet som kommer att behövas den dag världen hotas. Av zombies, av Skynet, av klimathotet eller av Tredje Världskriget (blir nog på tapeten igen – litet retro sådär).
Medelklassbarn, en dyr och kär hobby #blogg100
För dig, kära läsare som följt med ett tag, så är det ingen nyhet att jag bor i en hyfsat välbeställd villaförort som ligger på en ö alldeles nordöst om Stockholms innerstad. De flesta har bra med pengar. Många jobbar väldigt mycket. Barnen har förväntningar på sig. Materialismen är förhärskande. Men det är väldigt grönt och vackert, folk är verkligen artiga och snälla, det är tryggt och lugnt, det är en småstad utan slumkvarter.
Det är extradyrt att ha barn här. Eftersom deras idé om ”normal” standard är en ny spelkonsol minst varje år, egen dator från 9-årsåldern, iPhone 5 eller senare, minst en skidresa årligen, en solresa och en storstadsresa bör också komma med, märkeskläder i drivor, att eget rum är en absolut självklarhet, så blir det dyrt.
Även om nu Aktivisten är alternativ, strikt moralisk och ifrågasättande så är hennes idé om ”normal” standard ändå präglad av omgivningen. Pojkens idéer om ett rikt liv är helt hanterbara även om han verkligen tycker att välhängt nötkött tillhör livets nödtorft. Och snart behöver han en PS4.
Klart att jag är medskyldig. Och, det vill jag verkligen betona, jag är inte ute efter att leta syndabockar. Men jag skulle önska att vi föräldrar var bättre på att ta ett vuxet ansvar och ifrågasätta våra egna konsumistiska och materialistiska värderingar.
Jag älskar Aktivisten och Pojken över allt annat. Jag vill ge dem allt jag kan, mest av allt vill jag ge dem kärlek, trygghet, självkänsla. Och hjälpa dem att behålla sin inneboende osjälviskhet, sin medfödda godhet och sin moraliska kompass. Men jag måste ändå förse dem med materiella ting för att inte förmena dem en hygglig uppväxt och det är dyrt just i denna tid. Det är dyrt.
Korkade människa! #blogg100
Kommer ni ihåg att jag skrev träningsdagbok förra året?
Eftersom allt som publiceras finns kvar därute i all evighet även om man raderar eländet, så är det lika bra att säga såhär: Nej. Det var dumt. På alla sätt.
Vad ville jag bevisa med träningsdagboken? Trodde jag verkligen att den mängden rörelse var nyttig för mig som var på väg ut ur utmattning? Som tur är vet jag numera att vi vuxna egentligen bara kan lära oss genom reflektion. Och även om jag är korkad och envis ibland så har jag i alla fall insett att jag kan reflektera, det är väl en av fördelarna med att aldrig sluta fråga varför.
Så. Både min kropp och min själ håller på att ställa om. Genom tålmodigt arbete och ledning från PT Erling på Westninefitness så gör jag framsteg – musklerna börjar arbeta på rätt sätt. Men det tar tid. Tid av inaktivitet, väntan, tålamod, vila. Svårt.
För det är ju absolut lättast att springa och lyfta tungt och lyssna på alla som springer långt, längre, längst och lyfter tungt, tyngre, tyngst och tro att det är det jag också ska göra för att nå lugn och salighet. För när jag springer och lyfter och hoppar och har mig, då försvinner oron och de inre frågorna drunknar i mitt eget flåsande.
Men oron ska jag lära mig känna igen och jag ska andas igenom den. Och de inre frågorna handlar ju faktiskt om livet och vad jag vill med det. Jag hade ju inte tänkt att springa förbi livet, jag hade ju tänkt att leva det.
Utan telefon i tio dagar försmäktar jag på denna ö* #blogg100
Telefonen dog. Tvärdog.
Första dagen på påsklovet, första dagen på landet efter vintersäsong då ön inte varit nåbar. Nix. Ingen telefon. Ingen kan ringa. Ingen kan messa. Jag kan inte spela Sudoku. Inte Instagramma.
Påsklovet fortsatte sedan på nästa ö – Storbritannien. Jag tog med kameran istället för telefonen och såg till att hålla barnen under uppsikt så att jag inte hade anledning att ringa dem.
I måndags, efter tio dagars avhållsamhet fick jag en lånetelefon som jag kunde föra över det mesta till från iCloud.
Och nu till den viktiga frågan – vad det bra eller dåligt att vara utan telefon?
På plussidan:
- jag slapp ducka för telefonsamtal jag inte vill ha. Samtal jag överhuvudtaget inte vill ha och samtal jag för tillfället inte vill ha. Ibland är mobiltelefonen ett tortyrredskap. Detta med att alltid vara nåbar och att folk förväntar sig svar inom kort tid. (Fast jag gör som de unga, sms svarar jag nästan omedelbart på, svarar i telefonen gör jag när det passar.)
- jag insåg att det borde gå att göra en hacka på att göra något liknande e-cigaretten fast för mobilen. Det är ju så att mobilen nu har blivit en förlängning av oss själva, den är som en del av kroppen. Unga människor tar upp telefonen fler än 100 gånger dagligen. Mobilanvändandet har blivit en del av vårt ”naturliga” rörelseschema. Våra rörelser med mobilen är vad sugandet på cigaretten är för rökaren. Det är helt enkelt svårt att veta vad man ska göra av händerna.
På minussidan:
- jag saknade kameran i mobilen. Den är alltid där. Den är opretentiös. Den är duktig. Den är lekfull.
- jag saknade samtalen som förs.
- jag saknade nyhetsflödet.
- jag saknade poddarna, Netflix och SVTPlay.
- jag ylade av saknad när jag insåg att jag inte kom in på en banks webb för att jag inte kom åt det Mobila BankID:et.
Kort sagt – jag saknade inte telefonen men saknade världen i den.
*parafraserat från Pippi Långstrump. Fast det är väl bara jag och några 60-talister till som förstod det. Jag får ursäkta.
Batteritidsproblem, glöm det! #blogg100
För nu har mampappa IKEA löst våra problem. Igen.
Här är en bild från IKEAs hemsida som visar deras möbler som laddar våra laddbara prylar alldeles trådlöst. Möbler som släpps idag.
Idag är jag full av mindfullness och lägger inte några värderingar på någonting. Jag bara observerar och iakttar.
VM i det perfekta livet, del 2 #blogg100
Jag funderar på vem som vinner, Blondinbella eller Frida Fahrman. Blondinbella ligger bra till med citat som:
Hemma drar min man Odd igång en chili på högrev. Han älskar att laga mat och håller på att ta fram egna viner.
Odd och jag har en sovmorgon vardera per vecka, jag brukar ta min på lördagar för att sova ikapp.
Vi ska träffa vänner på lunch och funderar på om vi ska gå på Ett Hem eller Diplomat.
Odd är bäst på matlagning, så han svänger ihop en panna med kött som alla kan plocka från.
Naturligtvis så har Blondinbella egentid och självklart ägnar hon den tiden till hemmaspa. På söndagen. Hon testar fuktmask, scrub, kör hårmask och målar naglarna i färgen ”Aptitude”. Det betyder ”talang”, enligt Bella. Jag håller inte helt med.
Snygga naglar i möten ger power.
På kvällen går Odd och jag igenom veckan och gör en plan för vem som har viktigast möten, om någon måste vabba. Att ha småbarn är som att driva företag. Det kräver planering.
Fast det är nog inte citaten i sig som gör att hon ligger bra till som mästare i grenen. Det är nog förmågan hon har att få detta liv att låta absolut URTRÅKIGT. Välplanerat, tillrättalagt, kärlekslöst och allmänt glädjelöst. Men det är klart, hon är på god väg att bocka av hela checklistan för ett lyckat liv. Och det kanske är själva målet?
