Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Författare: Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen (sida 4 av 52)

Jag tror egentligen att världen tillhör de snälla #blogg100

IMG_1763

En av de sagolika, fantasieggande och äventyrliga illustrationerna

Är ute i paradiset på ön med Aktivisten och Pojken. Underbart vårväder har blandats med gråväder och blåst. Spektakulära solnedgångar, måsskrin, fågelkvitter, gullvivor, snålblåst, fulmulet. En trevlig blandning som möjliggjort läsning. Pojken hade med sig ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius, Jag hade inte med någon bok alls och redan på båten ut, när stressen efter att ha packat ihop proviant för tre dagar och tre personer, forslat den i två omgångar till jobbet och sedan fått oss alla tre till båten i tid, lagt sig så längtade jag väldigt efter en bok att försjunka i.

– Du kan ta min, erbjöd sig Pojken vänligt och generöst.

Och sedan dess är jag fast i Sally Jones äventyr. Sally Jones är en gorilla som inte kan prata men som kan skriva, spela schack och framförallt tänka. Hon behandlas av vissa som ett själlöst djur bara för att hon ser ut som en apa, medan andra ser in i hennes själ och behandlar henne som en vän och jämlike. Sally Jones är van och älskar livet på sjön, hon äger händernas intelligens och kan meka med både motorer och instrument på ett finkänsligt sätt. Men först och främst har hon en moralisk kompass som inte har någon missvisning. Hon är obrottsligt lojal mot sina vänner och vill egentligen alla väl. Ända tills de bevisat att de inte är värda Sallys omtanke.

Den här berättelsen har vissa gemensamma drag med ”Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann”. Historien förflyttar sig över kontinenter. MEN. Berättelsen om Sally Jones har en botten. Den är skriven av någon som har en tanke och en önskan om mänskligheten. Så läser jag den i alla fall. Det är en saga, en riktig saga. Stor kärlek, evig vänskap, orientaliska miljöer, omåttlig lyx, fångenskap, långa resor, hopp, besvikelse, ensamhet och gemenskap, fattigdom, den mänskliga röstens förmåga att nå fram till själens gömda vrår, arbetsgemenskap och förlåtelse.

Nej. Nu kan jag inte skriva mer. Jag måste läsa.

 

Världens mäktigaste man blir arg. Och ni kan inte gissa vad som hände sen…….. #blogg100

Det här klippet visar tydligt att vi är inne i en helt ny tid. Barack Obama, världens mäktigaste man talar inför politiska korrespondenter i Vita Huset. Det är en middag, så det ska inte vara för tungt och allvarligt, men hallå! det är ändå världens mäktigaste man som talar till världspressen.

Och vad gör han?

Jo, han leker, dramatiserar och använder sig av populärkulturella referenser. Inte för att skoja till det, utan för att nå fram. För att göra budskapet angeläget, förståeligt och akut. Först använder han sig av en ”anger translator” och skapar en dynamik genom att låta ilsketolken säga sådant som han, som balanserad världspolitiker inte får säga. Han låter ilsketolken vara sanningssägaren när han själv håller sig till den vanliga kända politikerretoriken som han vet att vi alla är rejält trötta på. Och gärna stänger öronen till när den kvarnen drar igång.

MEN. Och det är här det händer. Det är här det verkligen händer – så tar Barack Obama över ilskan och glöden. Han tar över från den ilsketolken som blir helt förstummad och jävlar! vilket intryck resten av Obamas ord och känslor gör. JA! Jag fattar att vi inte bara kan stå bredvid och gäspa när jorden vrider sig i klimatplågor. Jag fattar det nu. Igen.

De populärkulturella referenserna då? Dels är det Hillary Clinton som får vara ”the Khaleesi of Westeros” och dels är det ödestorra Kalifornien som ser ut som ”trailern för den nya Mad Max-filmen”. Och ingen av oss vill leva i Mad Max-land och -tid, eller hur? Så då lyssnar vi, förstår och känner. Känner, framförallt.

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=HkAK9QRe4ds&w=560&h=315]
 

#tbt #blogg100 #twinlesstwin

Det är torsdag.

Det är valborgsmässoafton.

Det är HMKs födelsedag.

Förr i tiden firade vi min namnsdag på den här dagen.

Jag heter Marianne i andranamn.

Jag fick låna namnet av min moster.

Idag tittar jag tillbaka på mig och min tvilling.

Det här kortet är taget året innan hon dog.

IMG_1748

Jag förstår mig inte på dagens ungdom #blogg100

FullSizeRender (1)

Jag skickade iväg mig själv till sjunde himlen i lördags. Med hjälp av en middag.

 

Alltså, varför älskar de inte köttfärssås och spagetti lika mycket som vi föräldrar?

De flesta jag känner (i min ålder ner till typ 35) skulle kunna äta köttfärssås och spagetti VARJE dag. Men barnen protesterar. Har jag förstått. Inte bara Aktivisten och Pojken. Det verkar vara en utbredd oförmåga i den yngre generationen att faktiskt fatta att köttfärssås och spagetti är svaret på det mesta.

Jag tänker på lördagarna då mamma tryckte ner Kungsörnens spagetti i en stor gryta, gjorde köttfärssåsen modern genom att inte använda mjöl och så var det Felix ketchup som förflyttade middagen till himmelska höjder. Efter delade vi fyra i familjen på en halvliter Skåne-glass, den trefärgade som var rosa-vit-brun.

Dagen efter brukade det finnas rester av spagettin, nedklippt i köttfärssåsen. Frågan är om jag inte tyckte det var än mer himmelskt dag två. Med Felix ketchup såklart i den Eiffeltornsliknande flaskan. Pappa brukade smöra (jaja, margarina) en knäckebrödskiva (vi hade oftast Grovgrov, det vill säga Wasa Sport) och på den lägga de varma resterna. Det var också lycksalighet.

Men det är klart. Vi växte upp i en annan tid. I en tid av kött och potatis, fisk och potatis (i just min familj – torskblock och potatis), ris till några få rätter, exempelvis leverstuvning, så var det falukorv, fläskkotlett och hel kyckling. Stek med konserverade ärtor och morötter.

Spagettin och köttfärssåen var exotismen. Och kanske den enda rätt där barnen stod i fokus. Annars var ju maten rejält styrd från föräldrahåll.

Så. När jag tänker efter. Förstår jag mig visst på dagens ungdom. Och jag får göra köttfärssås när jag är ensam hemma eller om jag har några jämnåriga på besök.

Ps. Jag har ett bra tips på hur man gör den extra god. Ds

Meta, viralt, mobb, drev, groupthink #blogg100

Jag missade rejält att förra helgens krönikör i The Perfect Guide var den värsta hittills. Att de krönikor från nyss nämnda publikation jag kommenterat och visat hittills bara varit fisar i rymden i jämförelse.  Nu har jag läst den, men först efter att alla har gjort spinoffs och kommentarkrönikerat den. Ja, jävlar, vad parodiskt det kan bli. Det intressanta är att när Mikaela Bley, som har skrivit krönikan intervjuas i Dagens Media så är hon helt renons på både humor och självinsikt. Hon säger bland annat:

– Det är så här min helg ser ut. Sedan kanske allt inte händer varje helg, men man lever bara en gång så då får man försöka göra allt så härligt som möjligt.

Här är krönikan:

IMG_1771

Och här är en kommentarkrönika som delats och spridits. Men jag måste säga att en av mina kompisar på Facebook, Jenny Randborg var både snabbare och rappare när hon skrev såhär:

Min helg
Börjar med att stressa in på ICA Käppala för att trängas i charken för 8 skivor lyx: parmaskinka. Sedan rafsar jag ihop taco-ingredienserna och överväger att köpa ekologiska tomater, men nej. Det är jag glad för lite senare då inga barn plötsligt ska äta hemma. Så jag och mannen äter tacos och öppnar en flaska rödtjut av mellanklass. Kraschar sedan i soffan i hopp om att se en bra film på tv. Oavsett somnar vi direkt. Lördag ringer väckarklockan och en härlig idrottsförälderdag börjar. När klockan närmar sig 17 inleds samma procedur som på fredagen. Dock inte tacos utan kanske lövbiff om det inte är grillsäsong. Söndag: se lördag.

Jag hade tänkt att skriva om ”Kung Fury” och om David Hasselhoffs märkliga återuppståndelse. Det är så mycket metakommunikation över allting att det blir meta på meta på meta. Men det blir ju ett evighetslångt inlägg om jag skulle göra det så jag följer bara drevet och bäddar in musikvideon med Hasselhoff.

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=ZTidn2dBYbY&w=560&h=315]

 

Jag har kravlat ut ur idet #blogg100

balkong

Det här är från förra året. Nej, det är inte så lummigt än utanför balkongen.

 

Småbjörnarna på Skansen verkar inte ha kravlat sig ut ur idet ännu (läs om Skansens djurungar här) men jag tror bestämt att jag lyckats göra det. I tisdags begick jag min balkongdebut. Komplett med fleecepläd, sittsäck och halvtaskig deckare (Karin Fossums ”Carmen och döden”. Mer om den senare).

Jag har börjat åka ut till landet eftersom Waxholmsbåtarna dit har börjat gå och från i onsdags tänker jag mig att båtpendla till jobbet. Skippar illamåendet på bussen, alla intryck på tunnelbanan. Ta frukosten med till båten och låter mig gungas fram till Staden. Det är inte så många turer att välja på – det finns en hel morgonbåt att välja på. Den går 07.18 eller 07.18 från närmaste bryggan. Fast ibland är det fantastiskt skönt att slippa valen. ”Ska jag stanna en stund med P eller A som verkar behöva en extra kram idag?” ”Ska jag fixa den där ändringen på hemsidan just nu eller imorgon?” ”Vilken bredbandsleverantör ska jag välja?” ”Ska jag jogga, köra styrka eller yoga?” ”Ska jag byta fond i PPM?” ”Vilken leverantör är billigast när det gäller elen?” ”Tror jag på detox eller ska jag äta vaniljmunken?”

Med morgonbåten är det helt enkelt så att det är ”vassego och skölj. NU!!” eller inte alls. Punkt slut. Tankarna kan användas till annat.

Naturens hämnd och basnäringarna #blogg100

PICT0614

Skogen, järnet och vattenkraften. Den heliga svenska treenigheten som välfärden är byggd på.

Jag är uppvuxen i Örebro. Även om det var en stad som var känd för kex- och skofabrikerna, så påstods vi bo i Bergslagen. För oss som kände Sverige innan strukturomvandlingarna på 70-talet och globaliseringen som ständigt pågår och informationssamhället som vi nu lever i så byggdes Sverige på skog och järn. Skog finns det i Bergslagen, järn bearbetades i Bergslagen. Att bo där kändes som att bo i hjärtat. Att bo i det område som driver landet framåt.

Nu har nästan all bruksverksamhet lagts ner. Stånghamrarna har tystnat. Masugnarna släckts. Och nu beskrivs Bergslagen som något helt annat. Jag har följt serien ”Jordskott” och sett filmen ”Cirkeln”. Jag tittar gärna på Jan Jörnmarks bilder från övergivna platser – tillexempel från Kvarntorp i Närke. Att bo i Bergslagen är att bo i en dåtid, ett föredetta, i något som förlorat sin mening, men där SKOGEN spelar en huvudroll. Jag är djupt fascinerad. Skogen håller på att återta herraväldet. Den mörka mystiska skogen med krafter vi inte förstår, krafter som kanske är onda men i alla fall skrämmande eftersom vi inte förstår.

Skogen, naturen slår tillbaka. Vi har skövlat och grävt, sprängt och sprutat gift. Och nu har skogen, marken samlat sina krafter och ska återställa balansen. Som när enterna fått nog i ”Sagan om de två tornen”. Ett tema som också går igen i ”Fortitude”. Ett tema i tiden helt enkelt?

Ps. Jag kommer att återkomma till ”Cirkeln” som jag tyckte var en fantastisk bok och en väldigt bra film. Ds.

Verifierad av MonsterInsights