analys - Issadissas blogg

Du når 150 % av Sveriges alla kattägare

orange_katt — En av Susannes underbara katter. De är svåra att fånga på bild, de där rackarna. De rör sig så gärna.

Sådär kan de uttrycka sig på mediebyråerna. De har så lustiga tal och termer de använder sig av. Och det är så mycket de inte säger, så mycket de inte beaktar. Hur räknar de? Jag har försökt förstå.

Först är det ju naturligtvis den faktiska tidningens tryckta upplaga. Sedan verkar det finnas någonslags faktor om hur många människor som läser varje exemplar av tidningen. Och det verkar ju vettigt, ofta ligger ju en tidning på ett centralt ställe i ett hem där det passerar minst en person dagligen. Typ köksbordet eller bredvid toastolen.

Då blir det tillslut ganska många människor man når. Eller skulle kunna nå. Om:

1. alla som sätter sig med tidningen läser tidningen från pärm till pärm

2. de som väl läser tidningen från pärm till pärm också tittar på varje annons

3. annonsen ifråga är så iögonenfallande att alla som bläddrar förbi sidan den är på faktiskt ser annonsen

4. att annonsens budskap är så relevant att tidningsläsaren tar till sig det som står

Så. Det vet ju varenda människa med minsta lilla självkännedom att så här går det inte till. Okej, att 13-åringen läser KP från pärm till pärm och om och om igen och att 9-åren fnissar sig igenom samma Herman Hedning gång efter gång efter gång. Men själv läser jag Metro som fan läser Bibeln, det vill säga jag bläddrar fram till Sudokut på en gång. Och de tidningar jag öppnar, vare sig privat eller i tjänst läser jag mycket selektivt, det vill säga jag snabbspolar reklamen om jag alls ser den.

Varför pratar man inte med mediebyråerna om det här? Varför får de hållas? Vi som kan litet mer vet ju att det är glädjekalkyler de förser oss med, men det är i alla fall glädjekalkyler som är konsekventa. Men en ovan medieköpare kanske faktiskt tror på de siffror medie-”rådgivare” levererar.

Moral eller ”business as usual”?

Alla älskar ett lovebrand

Särskilt vi som jobbar med digital marknadskommunikation i sociala medier. Då kan vi vräka på med trevligt innehåll, dekorera våra inlägg med engagerande bilder, gödsla med postningar och vi bara fortsätter att få tummen upp, alltfler fans och gosiga kommentarer.

Men de flesta av oss arbetar med lätt grå och vardagliga varumärken som vi jobbar som illrar med att piska in någon känsla i. Ibland rätar vi på ryggen och pustar ut och sneglar på något hatebrand och småler i mjugg:
-”Så illa har vi det i alla fall inte.”

Fast vi är nog litet avundsjuka ändå, för det är väl härligt med engagemang. Facebook ger oss ju poäng för det, i alla fall.

Alla dessa utmaningar

Nåja. Helt nyktert kan jag konstatera att det är skilda utmaningar som möter ett lovebrand, ett hatebrand och ett blandbrand (”bland”= engelska för ”intetsägande”).

Ett lovebrands utmaningar

Att vara tonsäker
Att våga
Att bjuda in till ständig dialog
Att alltid svara med personlig ton

Ett hatebrands utmaningar

Att skola kundtjänsten in absurdum i spelet i sociala medier (läs Facebook just här). De som jobbar i kundtjänst måste vara snabba som huggormar, tonsäkra som Mozart, ha pondus som en bankdirektör från 50-talet och ha mandat OCH tillgång till både bollplank, psykologer och expertis.
Om man nu överhuvudtaget ska ge sig ut på Facebook, vilket i sig borde vara föremål för ett allvarligt övervägande.
Egentligen gillar jag inte att peka ut några som det är synd om, men SL kan inte ha det för kul internt efter sin debut på Facebook och Moderna Försäkringar verkar ha glömt bort att de en gång beslöt sig för att öppna sig för samtal på Facebook. Jag kommer att återkomma till SL eftersom jag har spekulationer av lätt politisk typ om varför de med sitt eget agerande underblåser varumärkesaversionen.

Ett blandbrands utmaningar

Att skapa engagemang. Punkt. Det räcker där.

Obekväma marknadsförare?

Och så här i eftertankens avslappning dyker en annan delikat fråga upp: kan en marknadsavdelning av äldre snitt egentligen hantera sociala medier? Vad ska en vanligt skolad marknadsförare med sina gamla invanda verktyg och analysmodeller till? ”Hur mäter man ROI i sociala medier?” är en fråga jag hört många, många gånger. Och visst, nu börjar det växa upp konsulter likt mögel i ett vattenskadat hus som utlovar finfina ROI:er. Och de får kunder. Ackackack, vad de får kunder. Precis som de konsulter som tar gift på att de får upp ens varumärke i Google-rankningen:
Vi tar mer om det en annan gång.

(Allting klär en skönhet, men ingenting missklär en ful. Som Annagreta sa i ”Pellas bok” av Claque. Så fick jag med en klassisk ungdomsbok också.)

Ny yppig modell!

Några korta ord om SIME 2010 och IW2012. Vad som pratades om och vad som pratas om när det gäller den digitala affärsvärlden.

SIME 2010 hölls några dagar i november för snart 18 månader sedan. En nersläckt biograf, några hundra i publiken som betalat dyrt för att lyssna på Ola Ahlvarssons samtal med diverse guruer i den digitala världen. Det var så mörkt att det inte gick att anteckna något. Intressant, tyckte jag. Var de personer som var där mest intresserade av litet digital businessunderhållning och kanske en eller annan tupplur.

Orden som användes mest på SIME 2010 var:

STORYTELLING

LOCATION

FACEBOOK

Ett och ett halvt år senare i London är orden:

MOBILE

SOCIAL MEDIA

MOBILE

SOCIAL MEDIA

Facebook har blivit det mer allmänna ”social media” och location har blivit allmänt ”tänk mobilt”. Och modeordet ”storytelling” var det ingen som lyckats krama några stora pengar ur, så det hamnade i skamvrån. Eller?

”Be mobile and use social media”

Den vanliga ”här-är-jag-i badrummet-på-hotellet-i-spegeln-med-kamera”-bilden.

Att komma utanför sin vanliga vardag är bra för tankeverksamheten. Att gå på Internet-mässa och lyssna på föredrag är också bra för tankeverksamheten. Det har varit några riktigt lyckade dagar i London. En massa input och dessutom tid att reflektera.

IW2012 i några meningar
Så här kan Internetworld 2012 sammanfattas för en digital strateg som jag:

Mobilt, mobilt, mobilt. Sociala medier, sociala medier, sociala medier.
Men glöm inte e-posten.

Själen – var är den? Själen – var tog den vägen?
Men jag saknade en person av Joakim Jardenberg-typ som säger ”Be honest and do good shit”. För här var det business, inte frälsning som gällde. Ett av de sista seminarierna jag var på handlade om delandets psykologi och sociologi. Jag hoppades på litet halleluja och webbkärlek men tillslut kokades ”altruisten” ner till en av de sju typer som delar material på nätet. Tillsammans med karriäristen och provokatören.