Mattrender – om tacopaj, surdegar och den märkliga tjälknölen

Kan inte hålla mig från att fortsätta titta på trender genom sökstatistik. Den här gången har jag fokuserat på mat. Ett område som allt mer har kommit att inlemmas i modesfären. Intressant nog.

Innan jag drar igång med diagrammen och slutsatserna vill jag bara passa på att påpeka att det verkar finnas en underliggande uppåtgående trend när det gäller sökning på mat. Jag antar att det helt enkelt handlar om att människor är mer benägna och vanare att söka recept och tips och råd kring mat på nätet. Förut var det mattidningar och kokböcker som stod för expertisen.

Surdegens storhetstid är förbi

Surdegen

Surdegen kom 2006, surdegen segrade 2010 och surdegen planade ut. Samtidigt verkar surdegens segertåg och ockupation vara regionalt obalanserade. Storstadsregionerna är besatta medan Sverige norr om Dalälven, med undantag för studentstaden Umeå har lyckat hålla sig surdegsfria.

Ruccolan

Ruccolan verkar ha tagit sig in i Sverige via early adopters kring 2006 och sedan jobbat på att etablera sig här för gott. Som det numera står på basilika-krukorna: basilikan har tagit plats bredvid dillen och persiljan som en svensk vardagskrydda.

Det egentliga matmodet

Nu kommer vi till de rätter och ingredienser som egentligen regerar i Sverige – allt som har med tacos att göra.

Tacopaj

När Tasteline och andra receptställen på nätet tycker att trafiken viker, då lägger de upp ett recept på tacopaj eller tacogratäng. I ett nafs så är ordningen återställd.

Den regionala aspekten är omvänd mot surdeg och ruccola – Sverige utanför storstadsregionerna är besatta av tacopajerna, ockuperade av tacogratängerna.

Guacamole

Gott till allt, verkar vi svenskar tycka numera. Kanske även till falukorv?

Långkoket dominerar i storstaden

Långkok och högrev

Vad pratas det om nu? Visst är det långkok som är det nya svarta? I alla fall är det en klart uppåtstickande trend som domineras av storstadsregionerna. Visserligen dras långkoket och högreven med en del säsongsmässiga fluktuationer (vem tänker på en mustig värmande gryta i maj?) men trenden är klar.

Tjälknölen

Tjälknölen, då? Denna extremt långsamma kötträtt, som klippt och skuren för söderhipstrarna. Och, jodå, en klar uppåtgående trend, men……….

Tjälknölens regionala utbredning

…..tjälknölen hade visst med jakten och det egna köttet att göra.

Fjällräven versus Canada Goose samt framtiden för gummistövlar av märket Hunter

Fjällräven har gått om Canada Goose, men det visste ni väl redan?

Dags för en kort utblick i varumärkesvärlden. Fokus på mainstream vinter- och höstmode.

Vad säger då den första bilden från Google Trends? Jo,

1. Canada Goose var hetast i mitten av 00-talet men har lyckats elda på och tagit sig upp ur svackan

2. Fjällräven har gått om och lyckats gå från skogsmullemärke till medelklassigt gatumode

3. Behovet av varma jackor är lika stort i det kalla Norrland som i det slaskiga Stockholm och det blåsiga Skåne

Hunterstövlarnas framtid

Var kommer denna kurva att sluta?

Jovisst, om du eller dina barn önskar sig Hunterstövlar för att alla andra har dem – köp dem.
Vill du köpa dem för att tillhöra en exklusiv skara – hoppa över Hunter och leta vidare.

Behöver du veta något om framtiden för OnePiece och Hollister – läs mitt inlägg.

Girighetens tidsålder? Om HQ Bank, Johan af Donner och Krösus Sork

Sven Hagströmer, Mats Qviberg, Krösus Sork, Joakim von Anka med flera

Är jag bara ett hopplöst barn av 60- och 70-talets svenska välfärdssamhälle? För det sitter djupt i min själ att alla människor bör kunna ha ett drägligt liv och att för stora skillnader mellan människor inte befrämjar förståelse och mänsklighet.

80-talet och yuppiesarna

Yuppie-eran kom som en chock för mig. Men det var spännande att läsa om de här nya människorna i PåStan. Första gången jag på allvar insåg att ett nytt skiktat samhälle var på ingång var när jag på väg till jobbet på passerade Sturebadstvätten och såg en röd Porsche bromsa in för att snabbt släppa ut en ung man med famnen full av solkiga skjortor som han bar in på tvättinrättningen.  Att inte ta hand om sin egen tvätt och strykning, det var i min värld jämställt med att ha hembiträde, det vill säga något som hörde det förgångna till. Det här var 1986.

Man vänjer sig

Nu har det gått nästan 30 år och det skiktade samhället har blivit än mer segregerat.  Rikedom och synligt överflöd är viktigt igen. Den diskreta charmen hos borgerligheten har ersatts av blingkultur som för tankarna till diktatorer i Afrika och forna öst och till gangsterkulturerna världen över.  Och blingar det inte i smycken och billack ska det i alla fall blingas i taxeringskalendern (som numera gärna citeras i kvällstidningarna – ”vem tjänar mest där DU bor?”)

Girighet en dygd

I de tidningar och böcker jag läser tillsammans med mina barn; Bamse, Kalle Anka, diverse sagor och en hel del fantasy är girighet och penninghunger något ytterst beklagansvärt, tillochmed livshotande och potentiellt undergångsframkallande. Samtidigt har vi en mängd journalister som dagligdags skriver som om förmerandet av pengar är det enda målet i livet. Både i skvallerspalterna och på näringslivssidorna.

Det är så lätt att dras med, att beundra vackra hem, att längtansfullt titta i NKs skyltfönster, att titta på ”nyheterna” på MSN, att komma sig på med att tänka ”varför skulle inte jag också….”. Och att sedan köpa kläder som naggar på matkontot, att börja renovera köket fast det gamla fungerar utmärkt, att lägga mer tankeenergi på löneskillnaden mellan mig och grannen än på att droganvändningen ökar i barnens skolor, att hellre läsa senaste ”Residence” än att reflektera.

Om du inte vill läsa Bamse

Jag har läst tre riktigt, riktigt spännande böcker som alla behandlar begreppet girighet. Det är Bengt Ericsson ”Den nya överklassen”, Carolina Neuraths ”Den stora bankhärvan” och Bernt Hermeles berättelse om Johan af Donner, ”Guldsot”. Berättelserna om HQ Bank och om Johan af Donner handlar om när girigheten gått över styr, medan Bengt Ericsson beskriver framväxten av en ny sorts överklass där den iögonenfallande konsumtionen är en viktig del av livsstilen. Och då drar han också slutsatsen att detta synliga överflöd påverkar allas vår känsla för vad som är normen, vad som är eftersträvansvärt. Vi önskar oss i allt större utsträckning nya kök, dyra märkeskläder, populära barn och motorstarka bilar.

Och vad vill jag ha sagt med detta?

Ha roligt – läs böckerna.
En Swarovski-kristall är inte så god att äta. Inte ett par Jimmy Choo-skor heller.

Dags att tänka på julklappar!

Trend över sökningar på ordet ”hollister” på Google i Sverige

Som ni ser ovan så är trenden för Hollister fortfarande på uppåtgående. Så om era barn (eller ni själva !?) tänker sig att köpa kläder, parfym eller accessoarer av märket Hollister med önskan att då vara moderna – kör på den intentionen.

MEN. Om ni eller barnen har tänkt sig att vara trendiga med hjälp av en OnePiece – glöm det. Snart är sparkdräkternas tid definitivt förbi. I alla fall i modesvängen. Och hade du tänkt att höja mysfaktorn med en OnePiece – köp en billigare kopia. Värmer lika fint och är lika besvärlig när man är kissnödig.

Trend över sökningar på ordet ”onepiece” på Google i Sverige

Instagram – vilken makalös leksak!

Numera har jag alltid kameran med mig. Precis som de flesta av västvärldens människor. Den ligger där i fickan eller i väskan. Ibland ringer den.

Nu tar jag ju ”riktiga” kort också. Med en ”riktig” kamera. Och så gör jag bilderna litet bättre i Photoshop, så att jag verkligen får fram det jag vill ha sagt med bilden. Fixar litet med färgtemperaturen (mer gult, mindre magenta), drar med reglaget så att bilderna får mer kontrast eller blir intensivare i färgerna.

Fast varför hålla på så när allt är så extremt tillgängligt med Instagram. Det gäller bara att rikta telefonen åt rätt håll och hålla den hyfsat stilla. Sedan kan jag berätta om livet. Ibland vill jag att det ska framstå som ytterligt estetiskt och smakfullt, som ett inredningsreportage. Då väljer jag den del av verkligheten som bäst överensstämmer och efter ”knäppning” så väljer jag filter som passar.

Kronärtskockorna i sällskap med balsamvinäger och olivolja gjorde sig bra i svartvitt och med litet överdriven kontrast, tyckte jag just då.

Det finns andra dagar när jag är på riktigt skithumör och jag vill visa livet som den kläggighet det känns som just då. Då hittar jag ett annat hörn av tillvaron och filtrerar bilden med Nashville.

Att tänka positivt kan tjäna den mörka sidan – ett inlägg om ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Gilla läget”

Jag är inte den första som bloggar om Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker ”Cirkeln” och ”Eld” och inte den sista heller. Men att jag lägger ihop dem med Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget” är jag kanske ensam om.


Rollen du tilldelas – sarkofagen som måste sprängas

Tidigare har jag bloggat om att det inte var så lätt att vara tonåring (se tidigare bloggposter:  Ett samtal med mig själv som 14-åring och Att vara 12 var ingen höjdare) och då har jag skrivit om hur tonåringshelvetet skildras så pricksäkert i Engelsfors-trilogin (den tredje boken efter ”Cirkeln” och ”Eld” kommer i vår och har namnet ”Nyckeln”). De där förstenade rollerna som vi tilldelats och som verkar helt omöjliga att ta sig ur. Det är först genom genomgripande förändringar som exempelvis flytt, extremt oväntad pojkvän (jag tror inte att det går via flickvänner), total utseendeförändring eller plötsligt kändisskap som det möjligtvis går att träda in i en ny persona.


Det lilla samhällets trängre sfärer

Att den här cementeringen av roller är värre i mindre samhällen är väl troligt, i den mer anonyma storstaden går det alltid att gömma sig eller hitta enklaver av likasinnade. Det lilla samhället kan vara så obarmhärtigt, det gör författarna alldeles klart. I andra boken, ”Cirkeln” dras hela Engelsfors med i en rörelse – ”Positiva Engelsfors”. Eftersom böckerna spetsar till verkligheten genom att tillföra en fantastisk och magisk dimension så står den eviga striden mellan Det Goda och Det Onda just i den lilla Bergslagsorten Engelsfors och ”Positiva Engelsfors”-rörelsen är en del av kriget. Och rörelsen slåss inte på Det Godas sida.

Skyll dig själv

Och där blev steget till Barbara Ehrenreich riktigt kort, till och med naturligt. För i hennes tunna, välformulerade och mycket arga (och mycket roliga!) bok tar hon heder och ära av den kommersialiserade positiva rörelsen. Med sina affirmationer och sitt förnekande av lidande, smärta och ondska. Hon börjar sin berättelse med att hon själv drabbas av bröstcancer. Barbara hittar samtals- och självhjälpsgrupper där hon träffar andra bröstcancersjuka. Som en röd tråd i dessa grupper går tanken att om man bara tänker positivt så kan man bli frisk. Och sedan fortsätter resan in i den amerikanska positivitetsrörelsen. Där man bara har sig själv att skylla om man mår dåligt, förlorar jobbet, blir sjuk, råkar ut för olyckor.

Har någon varit med om  en omorganisation?

Är det någon av er som fått boken ”Vem snodde osten?” i handen av er HR-avdelning när det blivit dags för omorganisation, omstrukturering, effektivitetsförbättringar på jobbet? Just det. Gå med på förändringarna, ifrågasätt inte någon annan än dig själv, fnissa åt ”de andra” som är trögare än du. De där förlorarna. ”The losers”.

Barbara Ehrenreich går så långt i sin bok så att hon säger att finanskrisen inte skulle uppstått om inte USA av idag skulle varit så präglad av positivitetskulturen. Ingen trodde att det skulle kunna gå illa. Vi satt ju alla på våra kamrar och affirmerade.

Den ofrivillige scouten

Där sitter jag i scoutskjorta och halsduk. Intressant.

”Den som inte gillar GK får gå hem” sjöng vi i Betelkyrkans scoutkår ”Goda Kamrater” i lokalerna vid Våghustorget i Örebro. Vi använde melodin till ”If you’re happy and you know it…”. Redan där borde man ha dragit öronen åt sig. Och det kan jag ju lugnt säga att mamma var ju aldrig speciellt förtjust över vårt deltagande i Goda Kamrater. Hon vägrade att köpa scoutskjortor till oss, betänk att det här var på 70-talet när det inte var så många år sedan nazisterna gått omkring på gatorna i uniformsskjortor.

Men vi pysslade och lärde oss sy i knappar och gjorde ”hemma-hos” och det var litet mysigt. Så kom då hajken. Och det blev en mardröm. Vi kände oss utanför, alla andra verkade ha roligt, det var mörkt, jag vaknade mitt i natten och var kissnödig. Efter det slutade vi vara Goda Kamrater, jag, min syrra och vår bästa kompis.

Fyrtio år senare har jag blivit del av en scoutgemenskap. Och jag är högeligen förvånad. Och alldeles lycklig. Jag är fortfarande ganska dålig på surrning, jag kan långsamt knyta 4 av 5 basknopar men kan numera göra en engelsk säckknop vilket jag är stolt över, mina barn är mycket bättre på att göra upp eld än jag, men jag lär mig. Jag är inte helt kär i scoutskjortan men när jag tänker på den som en skoluniform snarare än en militär persedel, då kan jag omfamna idén.

Vad är jag kär i?
Att få vara ute. Att få dela upplevelserna med både barn och andra vuxna. Att få samarbeta med andra vuxna utan konkurrens och ränkspel. Att ha ett mål som vi delar: att göra mötet, hajken eller lägret till en upplevelse fylld av äventyr, gemenskap och tillit. Usch, det här blev uppstyltat och management bullshit-liknande. Mittåt eller vad de säger i det militära när man ska börja om eller vända på sig.

Så jag börjar om:
scouting ger mig samma känslor som det bästa i sociala medier, det där som man ibland kallar webbkärlek.
VI.
TILLSAMMANS.
KAN.
BYGGA.
FÖRÄNDRA.
GÖRA.
GOTT.

Att jag sedan får göra tre saker som finns på min topplista över livsförhöjande åtgärder gör det hela än bättre:

  1. Uppleva saker tillsammans med mina barn
  2. Bada i svenska hav och sjöar
  3. Dricka kaffe utomhus

Det blev ju en fjärde också:

  1. Att lära mig nya saker (bland annat om mig själv)

Checklistan för livet eller hur du vet att ditt liv är perfekt

Den här bilen finns absolut inte med på listan.

Jag lovade före sommaren att skriva om Checklistan för livet. För det ju nu så är att jag bor i en välbeställd villaförort utanför Stockholm. Där är människor ganska lika, de är borgerliga och de hävdar individualistiska val. Men ibland känns det som om många av dem har samma lista över hur ett perfekt liv ska vara.  Och då tror jag att listan ser ut såhär (tyvärr är jag inte tillräckligt bra på html för att få in boxar som ni kan använda för att pricka av i listan):

  • Skaffa utbildning
  • Skaffa kille eller tjej (motsatt kön gäller)
  • Förlova sig
  • Gifta sig
  • Skaffa bra jobb
  • Första barn
  • Radhus
  • Barn nummer två
  • Friliggande villa
  • Tredje barn
  • Nytt kök i vitt
  • Stor bil av busskaraktär
  • Hund
  • Måla väggarna Stockholmsvita
  • Fondvägg, målad i ”spännande” färg eller med ”roligt” mönstrad tapet
  • Pojkarna ikläds pikétröjor från Polo Ralph Lauren
  • Flickorna bär Hollister-kläder

Så sitter man där med det perfekta livet. Man har bockat av varenda punkt på Checklistan för livet. Och sen då? Hmmmm…. Då kommer nog:

  • surdegen
  • och sedan kommer mannens motorstarka statusbil – ”’cause I’m worth it”.

Jag drar mig till minnes en gång, och det är nog därför jag skriver om det här, en arbetskamrat till mig som suckade litet behagsjukt och så sa hon:

–          Mitt liv är alldeles perfekt.

Och fortfarande undrar jag om hon verkligen kände att livet var perfekt eller om det helt enkelt var så att hon kunde pricka av de flesta punkterna i Checklistan för livet. Jag vet inte. Jag borde kanske fråga henne.

"Det stormar om Lindex i sociala medier"


Jag ville sätta en rubrik av kvällstidningstyp. Det är ett bra sätt att få perspektiv på det man sedan skriver om. För visst är det ingen naturkatastrof som drabbat Lindex, deras försäljning kommer att fortsätta vara hög, Lindex kommer att fortsätta finnas i de flesta köpcenter runt om i landet och jag kommer att fortsätta köpa tights till min dotter där. Kanske.

Vad har hänt Lindex?

I veckan skrev en mamma till en 9-årig dotter ett inlägg på Lindex Facebook-sida. Mamman, Malin Stehn, var djupt upprörd över det utbud av kläder som riktas till flickor i hennes dotters ålder. Hon upplevde att Lindex vill ekipera 9-åringar som små ”luder”.

Lindex har nästan 70 000 ”gillare” på sin Facebooksida vilket gjorde att många, många människor såg Malins inlägg. Och reagerade. Många delade inlägget, många ”gillade” inlägget, många kommenterade inlägget – vissa försvarade Lindex, andra höll med Malin, vissa förordade bojkott av Lindex och andra framhöll den självreglerande marknadens princip: om ingen köper kläderna som kan uppfattas som sexuellt utmanande så försvinner de, men vill folk ha dem så handlar de på Lindex och visar därigenom att det finns en efterfrågan på den typen av kläder för 9-åringar.

Vilket är Lindex varumärkeslöfte?

Vad väntar jag mig av Lindex egentligen? När jag tänker efter känns de som ”nästan som H&M” fast inte riktigt. Lindex har ingen egen identitet i min varumärkesvärld utan jag vet att jag kan gå in dit utan att bli ruinerad när jag ska handla till barnen. Efter att jag först varit på H&M.

Men jag antar att det finns ett varumärkeslöfte någonstans. Jag gav mig ut på upptäcktsfärd. Insåg att Lindex ägs av den finska koncernen Stockmann som har många fina ord kring värdegrund och annat. Där pratas om att verksamheten är rättvis och etiskt hållbar. Men när man tittar närmare på vad som står om vad Lindex ska leverera är det inte mer än ”Modekedjan Lindex erbjuder ett inspirerande och prisvärt mode.”

Att se sociala medier som gammalmedia – riktad endast åt ett håll

Lindex har ju, fram till förra veckan haft en framgångsrik Facebook-sida. Avdelningen som jobbar med sociala medier har gjort ett duktigt jobb om man med framgång menar antalet ”gillare”. De inlägg Lindex själva gör får många ”tummen upp”. Men engagemanget från kunderna är inte överväldigande. Lindex har fått definiera spelplanen, de har fått prångla ut sina nya kollektioner i lugn och ro. Medvind, sötebrödsdagar, framgångssaga.

Och så – PANG!!!

Jag tycker att historien är intressant för att den upprepar sig. Medvind, gullegull, sociala medier är så trevligt, vi lägger ut våra kampanjer, vi köper annonser och tävlingar och får upp antalet ”gillare”. Men så kommer mothugg. Och företaget står handfallet och agerar i panik, gör en pudel men verkar mest taget på sängen. Och i det här fallet är det märkligt eftersom det inte är första gången Lindex varit i blåsväder för sina Lolita-kläder.

Jag menar, någon eller några i ledande ställning har tagit ett strategiskt beslut om att satsa på den här typen av kläder, eller hur? Det är ju inte så att någon designer med pedofiltendenser mullvadat fram en kollektion, fått den uppsydd, distribuerad och marknadsförd utan att någon uppmärksammat det hela. Medvetenheten om att kläderna balanserar på en accepterad gräns borde finnas eftersom debatten uppstått tidigare. Ett beslut om ”kör” är taget. Alltså borde någon också ha lekt med tanken på en ny debatt. Och denne någon borde ha pratat med de stackarna på sociala medie-avdelningen som hittills seglat i medvind. Så att de visste vem de skulle prata med innan de agerade. Och tog bort inlägget från Malin Stehn. Som de sedan ”trollade” tillbaka och förnekade att de någonsin tagit bort det.

Lär vi oss bara den hårda vägen?

Kommer Lindex att ha lärt sig något av detta? Att vi är inne i en ny tid nu. I en tid då konsumenternas möjlighet att påverka har ökat. Konsumenternas åsikter kommer fram, vare sig vi i kräng- och påverkansbranscherna vill eller inte. Vi måste lyssna, vi måste svara med respekt, vi måste vara transparenta. ”Corporate bullshit” börjar bli alltmer obsolet – det måste finnas substans bakom flosklerna annars kommer företagen bara att drabbas av hån.

Vad skulle Lindex gjort då? 

1. Aldrig tagit bort Malin Stehns inlägg, inte ens tillfälligtvis.
2. Givit sig in i samtalet. Utan att vara polemisk. Lyssnat, varit empatisk. Respekterat.
3. Gjort diskussionen till sin – skapat ett forum kanske, upprättat en panel kring frågor om kläder, könsroller, barn, sex.

Det handlar inte längre om skiten kommer in i fläkten utan när den gör det. Så städa i garderoben på en gång, skeletten kommer att hittas!

Verifierad av MonsterInsights