Börjar du tröttna? Synd. Jag har inte tröttnat. Jag fortsätter i 80 dagar till.
Mundiarré. Det var någon där långt, långt tillbaka i tiden som använde uttrycket och jag lade det på minnet. Det är inget vackert ord, det ger en bild i huvudet som är riktigt äcklig. Men nu undrar ju jag om det är orddiarré jag är drabbad av?
Varför skriva när man kan prata?
Sammanhanget kanske inte passar. Nu har vi ganska bra blandning på samtalsämnena kring fikabordet, men alla är inte lika intresserade som jag av fantasy, sopsortering, IKEAs märkliga storhet, sociala medier, böcker, reklam, bilder och fågelsång.
Någonting händer med tankarna när man skriver. Punkt. Så är det bara.
Jag vill ”prata” vid en tidpunkt när andra inte är vakna eller håller på med annat. Själva idén med det skrivna – det finns kvar, det binder ihop oss och ger oss en historia. Det skrivna är utanför tiden.
Jag kan skriva något som är viktigt för mig och som någon annan som jag inte känner hittar. Då kan oväntade saker hända.
Och så är det så enormt roligt.
Dessutom är det en utmaning jag antagit. Vem är jag att lägga ner vapnet då?
Nu är det definitivt dags att starta uppropet. Jag har legat och såsat alldeles för länge. Pratat om det men inte gjort något. Samlat några spridda själar till en liten trupp. Men nu gäller det!
Härmed startas uppropet ”Vi kräver bättre bilder omkring oss!”
Förr i tiden, på 90-talet typ, var reklam något som var roligt. Ganska ofta. Texterna kunde vara fnissframkallande eller tankeväckande och förhållandet bild och text kunde ge upphov till riktiga aha-känslor. Bilderna i sig kunde vara vackra, frånstötande, konstiga.
Men nu. Herregud. Hur slätstruket är det inte? Tittade i Dagens Nyheter några dagar bort. All reklam (utom för olika bolag som påstår sig kunna hjälpa oss med pensionen) var enligt standardformat 1A:
bild på produkten
pris eller annan basinformation
Oberoende om det gällde bilar, telefoner, datorer, resor, vin, friluftsattiraljer, jobb.
Vardagens gråa blekhet
Inga läsvärda texter och framförallt inte en enda spännande bild! Och absolut inga spänstiga relationer mellan text och bild.
Och hur upplivad blir man av detta?
OK. Så nu är jag igång. Jag tänker följa åtminstone två spår:
visa hur eländigt det ser ut i den kommersiella bildvärlden
försöka förstå hur det kan ha blivit så här
Det intressanta är ju att bildkommunikationen har blivit var mans egendom och rättighet. Många i tonåren har gått över från att umgås på Facebook till att umgås på Instagram, det vill säga helt umgås via bilder och kryptiska stödord. Att kommunicera om sitt liv och sina tankar i bild har blivit en självklarhet, samtidigt har bildkommunikationen i reklamvärlden gått tillbaka till 50-talet.
Möjliga förklaringsmodeller:
fegare reklamköpare?
Mad Men-trend?
prispress i alla led?
Och om någon säger: ”Jaja, men annonserna i print är ju så få nu för tiden, så vem bryr sig?” då säger jag ”Vänta bara tills jag tar mig an bilderna i den digitala världen. Där står klichéerna som spön i backen.”
Satsa mer på spännande naturvetenskap än att traggla matematik med ointresserade elever.
Och det här skriver han i polemik med ett antal företrädare för näringslivet och utbildningsväsendet som har satt samman och startat Mattekommissionen. De tar upp och fortsätter prata om att svenska skolelever i gemen eller i medeltal har sjunkande mattekunskaper. Särskilt i jämförelse med barn och ungdomar runt om i världen.
Det kanske är sorgligt. Men, säger Stellan Welin:
Att inte kunna läsa och förstå olika språk är ett betydligt större handikapp i vardagslivet än att inte kunna så mycket matematik. Många elever tycker matematik är svårt och jobbigt. Inte så konstigt eftersom de flesta inte använder sina färdigheter utanför skolan.
Jag är inte av åsikten att allt lärande måste vara lika roligt som att spela dataspel, men om det går att göra det spännande så är det toppen. Jag, en numera väldigt nyfiken människa som söker kunskap och samband i det mesta var efter tolv år i skolan ganska säker på att det inte fanns något roligt att lära sig. Ett av mina värsta ämnen var historia som bara blev årtal som jag kunde hålla i minnet tillräckligt länge för att skriva rätt på proven, men inte mer. Och när jag sedan läste ekonomisk historia på universitetet var det som en helt ny värld öppnade sig. Det fanns sammanhang! Det fanns utvecklingstendenser! Det fanns förklaringsmodeller! Det fanns skeenden som hängde ihop!
Svaret på allt är inte mera pluggskola, hur mycket Jan Björklund än tjatar om det. Det värsta är att ju oftare han säger det, desto mer blir det till en sanning. Jag vet av egen erfarenhet att pluggskolan mest är av ondo. Den dödar nyfikenheten och premierar kortsiktigt lärande. Det går att hitta tillbaka till sin egen kunskapstörst, men hur många orkar?
Sanningen är att den kvinnoroll som pådyvlas oss från vår första stund på jorden är en kapitalisternas dröm. Vi jobbar billigt, vi köper deras skit och det var jävligt länge sedan vi höjde våra röster.
Citatet är hämtat från en krönika i Proletären. STOPP! Låt inte orden ”kapitalisternas” och ”Proletären” avskräcka dig från att läsa vidare. För det är en väldigt rolig och tänkvärd text. Den heter ”Dumma kvinnor?” och är skriven av Jenny Tedjeza.
Känner du igen dig? Du är inte ensam. Nu har jag skrivit om det. Det är första steget.
Så blir jag osäker – tänk om mina kollegor läser det här? Och de jag kanske någon gång i framtiden ska söka jobb hos? Får jag vara feminist utan att bli straffad? Kan jag länka till Proletären utan att människor ska börja se mig som paria i den borgerliga förorten där jag och mina barn bor? Måste jag balansera det här inlägget med att skriva om värdet av en ofärgad vaxpenna när man lägger rött läppstift på 50-åriga läppar?
Man behöver inte läsa artikeln – titta på inslaget istället. (Jag försökte bädda in klippet men jag kunde inte ge mig själv beröm (ännu) för att fixa det med SVTs klipp).
Min kommentar:
Uppfostrad och uppmuntrad i att vara, inte göra har jag inte trott att jag kunde förändra någonting, varken hos mig själv eller ute i världen. Jag var duktig, å, så duktig. Klarade allt i skolan (utom gympa och teckning, förstås) galant. Kände att jag inte kunde någonting alls som var användbart utanför skolans väggar. Det har tagit många år att förstå min egen kraft.
Bilden har inte så mycket med texten att göra. Men visst är den vacker?
Hade ”uppstartssamtal” i skolan med 13-åringen och hennes lärare. Som inte skrädde orden om eleverna idag. Generellt. De läser inte, de skriver inte. Inte alls i den utsträckning som eleverna för tio år sedan. Och inte alls som ”vi” gjorde. (Vi föräldrar åkte med i samma vuxenkategori som läraren fast hon är åtminstone tio år yngre än vi).
Det här samtalet satte en mängd tankefrön i huvudet. Förutom det gamla vanliga ”Å, fy tusan, hur ska jag bli en bra förälder?!” så tänkte jag också på det som Norman Mailer (eller möjligen Anthony Burgess) sa om hur många ord man måste skriva innan man kan kalla sig författare. Att det helt enkelt handlar om att skriva och skriva och skriva för att hitta sin röst. Jag brukade tänka på det och känna mig som att ”Jaja, jag har ju skrivit säkert en miljon ord i mina dagböcker, så att endera dagen skriver jag väl den där boken.” Boken har nu hittills inte blivit till, men jag tror fortfarande på skrivandet som sätt att utforska. Utforska sin verklighet, sina tankar och sitt sätt att beskriva och berätta.
Har dagboken fått ge sig till förmån för bloggen? Hade jag bloggat om jag var fjorton idag?
Min längtan efter att uttrycka mig borde ju vara konstant, det utgår jag ifrån.
Alla ord jag skrev i dagböckerna, skulle de kunna skrivas i en blogg?
Nej. Inte heller. Det som står i dagböckerna skrev jag ju med tanken att de orden bara var mina.
Men bloggat hade jag nog. Också. Jag skulle nog bloggat för att se om jag kunde hitta likadana som jag, därute någonstans. Och för att visa dem som fanns omkring mig vem jag var. Om jag genom bloggen kunnat hitta andra att hänga med, i alla fall på nätet, skulle jag nog känt mig mindre udda och mindre fel.
Fast ändå skulle jag ju sparat allt det innersta till dagboken. Det är ju det som dagboken är till för, att man där får söka sin egen sanning, utforska sina egna tankar genom att skriva om dem, vända och vrida på känslorna så att de blir förståeliga (nåja…), att man får använda de pretentiösaste uttrycken, vara hejdlöst melodramatisk och det finns ingen, INGEN där som dömer. Bara den inre censorn. Och hon är ganska lätt att koppla bort när känslorna stormar genom kroppen och pennan flyger över dagbokssidan.
Och nu tillbaka till utgångspunkten i bloggposten – hur förhåller sig bloggen till dagboken? Det man skriver i dagboken är inte publikt. Det man skriver i en blogg är synligt för hela världen. Påverkar det hur man skriver?
Inte för alla, märkligt nog. Intressant nog.
Bloggen ligger på nätet. Potentiell läsekrets: miljarder människor.
Dagboken ligger i lådan. Läsekrets: du själv. (Nu undantar vi snokande familjemedlemmar och falska vänner. Dessutom antar vi helt enkelt att lådan har ett säkert lås.)
Jag skulle vilja slå ett slag för dagboken.
Skriv dagbok för att lära känna dig själv.
Skriv dagbok för att hitta ditt språk.
Skriv dagbok för att komma ihåg.
Skriv dagbok för att papper finns kvar.
Skriv dagbok för att lära dig hitta uttryck för känslorna.
Jag vill också slå ett slag för bloggandet.
Blogga för att det är roligt att tänka sig en läsekrets.
Blogga för att det är roligt att uttrycka sig.
Blogga för att det är roligt att få synpunkter.
Men låt inte bloggandet bli det enda uttrycksmedlet. Då finns det en stor risk att du fastnar i på ytan och aldrig kan ta dig ner igen.
Vad är det som är verkligt? Det som pågår utanför eller innanför?
Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.
Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.
Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om. De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.
Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.
Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.
Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.
Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.
Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.
Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.
Idag tänkte jag inte vara så analytisk utan mer bara lägga upp exempel på inlägg i sociala medier som fått stor spridning. Tänk på att i alla fallen är det ”vanliga” människors inlägg som genom delning nått långt, långt, långt.
Men det är klart, det skulle vara okarakteristiskt att inte ens bidra med några iakttagelser (gränsande mot plattityder). Så de kommer här:
– Vi gillar bilder.
– Humor är alltid kul att dela med sig av.
– Litet eftertänksamhet ”light” och sorg på avstånd gillar vi också.
– Våra stora svenska varumärken är vi väldigt engagerade i, på både gott och ont. Vi handlar där, men inte alltid med lätt hjärta.
Det är tur att jag lämnar kontorsstolen ibland och då inte bara för att få till några extra steg till den kontorsinterna stegtävlingen. Som i och för sig har satt dallring på en tävlingsnerv som jag trodde var svårväckt. Men nu avsåg jag här kortseminarier som ofta har frukost- eller lunch- framför sig. Och som allt som oftast ger lön för mödan (förutom några tusen steg att rapportera i stegtävlingen, förstås).
I veckan har jag varit på inte mindre än tre seminarier. Två frukostar och en lunch. Lunchen var bäst när det gällde maten och delade förstaplats när det gällde inspiration och insikter. Jag kommer att ha anledning att återkomma till alla tre seminarierna, men tänker fördjupa mig i en enda ledtråd jag fick på lunchseminariet. Jag säger bara
ZMOT
Zmot står för ”the Zero Moment of Truth” (sanningens ögonblick nummer noll) och är det ögonblick när du surfar in på datorn eller telefonen för att kolla efter ett bra hotell i London som många rekommenderar eller läser om ett företag du kanske ska skicka ditt cv till, googlar din bästa kompis nya flört eller prisjämför eltandborstar.
Sanningens ögonblick ett och två
Sanningens ögonblick nummer ett och två i det här sammanhanget (umgänget med produkter, tjänster – varumärken) är när vi
1. väljer mellan olika produkter i butiken och slutligen tar en (går att överföra till tjänster också, förstås)
2. använder produkten/tjänsten
Och allt sedan vi började få förpackade varor (”branded goods”) är det så här det har gått till. Reklamens roll har då varit att uppmärksamma oss på och övertyga oss om produktens fördelar så att vi väljer ett specifikt varumärke.
Krasch! Pang! Bom!
Men nu har alltså sanningens ögonblick nummer noll kommit in i modellen. Och Krasch! Pang! Bom! måste vi tänka om. För i sanningens ögonblick nummer noll (ZMOT) har vi hamnat på en spelplan som ser helt ny ut om vi tillhör den standardiserade typen av marknadsorganisationer. På den spelplanen kan man inte köpa mediaplats (inte på samma sätt som förut), på den spelplanen pratar människor om varumärken, produkter och tjänster utan att vi som varumärkesägare kan gå in i och styra diskussionen.
Uffes fjortisfylla och att vardagshandla Solhavre
Reklamen får en annan roll. USP-arna är kanske inte så viktiga längre. Det mest avgörande är om vi lyckas få människor nyfikna, och helst då på ett positivt sätt. Är det detta som reklambyrån King vetat länge, redan innan googlandet blev en folkrörelse – jag menar med Ica-reklamfilmerna? För jag har brottats med det faktum att jag tycker att följetongen är otroligt rolig och att jag gärna tittar på filmerna så fort de kommer ut och dessutom tittar på vissa favoriter om och om igen (Ica-Ulfs fjortisfylla exempelvis) MEN att jag inte hyser varmare känslor för Ica Käppala ändå.
Det här har satt käppar i mitt tänkemaskineri. Rolig reklam – javisst, men det gör just ingenting för min vardagskänsla när det gäller Ica. Jag handlar varken mer eller mindre där. Solhavre handlar jag förstås och nu när de har öppnat Ica Kvantum där jag bor tycker mina barn att det är roligare att handla där än på Willys, så därför veckohandlar jag där när barnen behagar följa med.
A-ha
Men nu förstår jag. Jag gillar reklamen. Jag fnissar och går in på Icas Yotube-kanal och letar reklamfilmer. Jag berättar om dem, tipsar om de roligaste och nu sitter jag här och bloggar om dem. Och om Ica. Jag hjälper till att sprida historierna. Jag kan ju komma ihåg det där med köttfärsen (spred jag det?), men Ica-Stig och hans kompisar tar numera litet mera plats i huvudet.
Illustration att använda vid presentationer och för alla som behöver en bild för att tänka (jag är sådan):
För många decennier sedan då jag läste på nationalekonomi och litet annat ute på universitet i Frescati var det åtminstone en gång en snöig vinter. Den lååånga gångvägen från tunnelbanan till de blå husen blev till en enda lång reklaminstallation. Där stod ECCO, ECCO, ECCO, ECCO, ECCO ad infinitum.
På den tiden stod det stort under sulorna på de modeller som helt enkelt kallades för Ecco-skorna (det fanns bara en modell om än i några olika sorters bruna färger) ECCO. Och varje steg som någon samhällsvetare eller humanist tog framkallade varumärkesnamnet i snön.
Vad kommer vi att se i år på gångbanorna och trottoarerna? Jag roade mig än en gång med att titta in i Google Trends.
Skodonsvarumärkena jag kikade litet extra på:
Uggs
Dr Martens
Hunter
Konklusioner:
Uggs (den blå kurvan) verkar ha kommit för att stanna. Dessa barnsligt rundtåiga, gosedjursliknande stövlar som inte tål en svensk slaskvinter har vi tagit till våra svenska hjärtan. Och vi tänker inte gå in i vinter 2012 utan våra Uggs. Så det så.
Dr Martens (den röda kurvan) är på väg uppåt. En klart uppåtgående trend som ska bli spännande att titta på nästa år. Intressant nog verkar det vara väst-Sverige som är definierat som Dr Martens-land i Sverige. Och om man tittar på sökningarna som görs domineras inte sökningarna av ord som ”billiga”, ”rea” och ”outlet” ihop med varumärkesnamnet.
Och Hunterstövlarna (den gula kurvan) visar också en klart stigande trend med klara säsongsvariationer. Men de som är intresserade av Hunterstövlar vill gärna ha dem till litet lägre pris: ”billiga hunter stövlar” är sökningen som ökar mest.
Och Ecco då?
Kurvan för sökningar på Ecco har stadigt legat över de andra tre varumärkena. En stigande kurva men i mer saktmodig takt. Priskänsligheten verkar vara låg, däremot vill Eccos kunder köpa skorna på nätet.
Det märkligaste är orten som dominerar sökningarna. GRUMS. Varför det?
