Vad är stil? #blogg100

Dag 57

Igår kastade jag en del stenar i glashus. Typ. Jag ställde mig på samma sida som Diana Vreeland och några andra stilikoner och var lätt hånfull över ett populärt samtida varumärke som gillar sin logotyp.

Det är dags att göra en pudel. Att komma ut ur garderoben och erkänna:
– Jag är total väskanalfabet.

Jag kan inte se på en väska om den är dyr eller billig, mer än på skinnkvaliteten. De väskor jag har haft har jag använt som just – väskor, på kollektiva transportmedel, på längre resor, på pakethållaren. Jag har använt väskorna att ha grejer i, för att jag har behövt att frakta dessa saker från A till B. Jag läser mycket så ofta ligger det en bok i väskan. Kort sagt, mina väskor slits. Jag förnyar inte väskgarderoben förrän det är absolut nödvändigt.

Ibland önskar jag att jag förstod litet mer om väskor. Det verkar viktigt. Men det går inte. Jag är nog inte väskanalfabet bara, jag är väskdyslektiker. Om jag vore en riktig kvinna med stil skulle jag få fladder i mellangärdet av följande bild:

kelly
Kellyväskan flankerad av Grace Kelly och furst Rainier av Monaco.

Men icke.

Å andra sidan verkar det som om de som säger sig vara väskexperter har en släng av väskanalfabetism ibland. Jag hörde att på någon auktion på Bukowskis där det såldes Chanel-väskor kunde riktiga experter se att någon av väskorna var en påtaglig kopia, vilket de unga ”experterna” på Bukowskis absolut förnekade. Och en som ville se litet bättre ut med hjälp av en Chanel-väska hade inte egen kunskap att sålla det äkta från det falska utan köpte kejsarens nya väska.

Den manlige arbetaren är lika ovanlig som den kvinnliga vd:n #blogg100

Dag 52

Industrin leder lönerna. Typ så stod det här i veckan i tidningen. Facket och arbetsgivarna inom industrin har kommit fram till hur löneutvecklingen ska se ut de tre närmaste åren.

Hur var artikeln illustrerad? Jo. Med män i overall. Från verkstadsgolvet. Där Sveriges välstånd skapas. ”Sega strukturer” pratar man om inom historieforskningen, det är föreställningar som är så djupt rotade att de inte förändras förrän långt, långt efter att man först insett att de kan förändras.

Varför verkar idén om verkstadsgolvet som en del av en seg struktur? Även om tillverkningsindustrin är den sektor som sysselsätter flest män så verkar det som om de flesta män som jobbar där är någon typ av försäljare. Om man nu lusläser SCB:s ”Medelsvensson”. De jobbar på en ny typ av verkstadsgolv – framför en skärm, talandes i telefon. Men vänta, vad det inte det en sekreterare gjorde för tjugo-trettio år sedan, satt vid en skärm, talade i telefon?! Är det därför vi vill behålla tanken på ”verkstadsgolvet”? För att skärmen och telefonen fortfarande luktar kvinna?

Ja. Inte vet jag. En dag får jag nog ihop det här litet bättre.

Tillsvidare vill jag bara göra en teaser om vad som komma skall på denna blogg:

– Det är tillåtet enligt svenska domstolar att köra på barn på övergångsställen
– Kapitel två av deckaren med Erik och Anna i huvudrollerna
– Lotta Olsson är den mest läsvärda på DN:s kulturredaktion
– Om ”Doctor Who” och andra förlustelser
– Recept på en snitsig kycklingwok

Wordfeud och kontakter man inte vill ha #blogg100

Dag 45

bild

 

Att spela Wordfeud är jättekul, tycker jag. Jag spelar ofta med min kusin Tantspridd. Så chattar vi litet då och då. Det är trevligt. Ibland på tunnelbanan hem upptäcker jag att hon inte hunnit göra sitt drag under dagen. Då försöker jag hitta någon annan motspelare. Hösten 2011 hade jag väl bara behövt ställa mig i tunnelbanevagnen och ropa:

– Jag söker en motspelare i Wordfeud. Vem är på?

så hade jag fått ett gäng nya motspelare.

Men nu är det 2013. Så jag kör på ”Find random player”. För det mesta hittar den flitiga lilla gubben i molnet andra korsordslösande tanter i min ålder. Vi kan våra zenit, assegaj och aztek. Vi tackar varandra för god match och gratulerar till snygga drag.

Så dök det upp ett riktigt troll. Han lade bara ord som anal, fitta och knulla. Det var riktigt, riktigt obehagligt. Jag tryckte på ”pass” och slutade spela Wordfeud i några månader. Varför ge sig in i fredade zoner som Wordfeud? Hade inte match.com funkat? Hans äckliga fingrar krafsade nästan på ytterdörren. Fy tusan. Håll er på er planhalva, troll!

Numera trycker jag sällan på ”Find random player”. Bara om jag är riktigt uttråkad på väg hem.

Apropå #bästaBeatrice #blogg100

Dag 33

Jodå, klart jag delade den makalösa texten som Jonas Hassen Khemiri skrivit. Vi var ganska många som gjorde det i onsdags. Jag delade den faktiskt vid två tillfällen och den andra gången var det tillsammans med Dagens Retoriktips (finns på Facebook) som mycket träffande samma dag citerade Jonas Gardell:

Den som inte äger ett språk, har inte en chans mot dem som har makten.

Ibland känner jag mig alldeles uråldrig. Just idag är en sådan dag. Och då vill jag vara den kloka gumman som ger visa råd. Mitt råd till alla, unga som gamla:

Skaffa dig ett språk. Slipa på ditt eget språk. Försök hitta det som uttrycker just det du vill säga. Det behöver inte vara det skrivna språket, inte heller det talade språket, det kan vara bild, det kan vara musik. Men skaffa dig ett språk.

Detta får räcka för idag. Bara en sista grej: Skaffa dig ett språk. Kom ihåg det. Skaffa dig ett språk.

Roligheter jag gärna delar med mig av #blogg100

Dag 31

Två citat från ”Kupé nr. 6” av Rosa Liksom.

Hon gick direkt till hotellrestaurangen.  Tre skyltar hängde på dörren till restaurangen: Stängt, stängt för lunch, stängt på grund av inventering. Restaurangen var fullsatt och hon klev in.

Jag är inte gift för jag trivs tillsammans med människor. Jag tänker som Tjechov. Om du älskar ensamheten, gift dig.

Borrmaskinens 13 minuter i strålkastarskenet #blogg100

Dag 29

I föredraget från TED som handlade om ”collaborative consumption” jag publicerade här på bloggen för några dagar sedan talade Rachel Botsman om borrmaskiner. Hon sa att medel-borrmaskinen körs 12-13 minuter under hela sin livslängd.  Och ändå är det bara hålet i väggen vi är ute efter, som hon så klokt sa. Borrmaskinen i sig är ju inte intressant.

Varför ska varje hushåll ha en egen borrmaskin? Hur stor är risken att den behövs samtidigt när den ändå bara ska bevisa sitt värde 13 minuter i sitt liv? Varför har vi inte verktygsbibliotek? Eller bokningsbara verkstäder bredvid tvättstugorna i våra bostadsområden?

Varför står de flesta bilar parkerade större delen av sin livstid?

Mer om Felicia #blogg100

Dag 26.

Jag lade upp en bild på pocketböckerna jag köpt och någon mätt kommentar om vad mysigt det skulle bli att läsa allt det där. Och det är klart att det blev.

En del av böckerna har jag skrivit om, men en av dem har vållat mig en del huvudbry. ”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Av två anledningar har jag haft problem att skriva om den.

1. Min högsta chef skrev att hon tyckte att det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Då fick jag helt plötsligt tanke- och skrivstopp. Prestationsdjävulen klev in med myndiga steg.

2. Vad är det för en bok egentligen? Biografi, skönlitteratur, debattbok?

Nåja. Lika bra att ta tjuren vid hornen.

Den var lättläst.
Det mesta kändes som om jag redan läst eftersom jag läst debatten.
På några timmar var den utläst, den var ju effektivt berättad – korta, kondenserade kapitel som frös viktiga ögonblick.

Jag undrar hur det hade varit att läsa den utan all uppståndelse? Och utan att veta något om Anna Wahlgren? Det kommer jag aldrig att kunna veta.

Min egen skepsis mot Anna Wahlgren gjorde väl att jag direkt ställde mig på Felicias sida. Jag läste ”Barnaboken”, eller delar av den när mitt första barn var litet och jag kände mig ifrågasatt av boken och dessutom som en dålig kvinna och mor. Jag ställde inte ut barnvagnen på tidningspapper på altanen och lugnt satte mig vid köksbordet och skrev texter. Jag hade inte tankar på att inskränka middagarna till att bara bestå av kyckling, tomatsås och ris i små portioner. Anna Wahlgrens sätt att prata om barn att de ska in i flocken var inte i linje med mina mindre dogmatiska idéer om en bra uppväxt.

Så. Kontentan?
En intressant replik. Ett behövligt inlägg.
Läs den. Läs ”Barnaboken”, litet här och där.
Tänk själv.

Mer om tillgång framför ägande #blogg100

Dag 23.

Sveriges, ja, världens slit-och släng-företag par excellence IKEA har förstått att de inte kan stå utanför längre och erbjuder nu en annonsplats där begagnade IKEA-möbler får nya hem: Livethemma. Annonserna läggs upp på Blocket samtidigt som de läggs upp på Livethemma. Är du IKEA Family-medlem lägger du upp annonser gratis.

Varför blogga varje dag? Andra inlägget. #blogg100

Dag 22.

Naturligtvis handlar det dagliga bloggandet om DELANDE. Att jag får dela med mig av saker jag har hittat, om det så är roliga filmklipp, tänkvärda krönikor, ljud som har hela våren i sig, fenomen som är märkliga, avskyvärdheter, egna eller andras idéer.

Delande. Skriver jag gärna om.

Kraften i ett bra begrepp. Skriver jag också gärna om.

Här är delandet och ett bra begrepp sammanförda:

Collaborative consumption. Kan uttolkas som tillgång till istället för ägande.

Vad betyder  det då?

Tänk bilpooler. Air b’n’b. Lånegarderoben.

Men också Myrorna. Refurn. Emmaus.

Det är en ganska revolutionär tanke att vi inte måste äga för att ha tillgång till något. Från det allra enkla, vardagliga och kända som att låna ett sommarhus av en kompis, att låna böcker på närmaste bibliotek eller den självklara gemensamma tvättstugan i ett flerfamiljshus till det litet nyare i samma genre; att upplåta sin misskötta trädgård till en stadsbo med gröna fingrar eller att hyra ut en soffa till en backpacker som vill se just din stad.

IKEA, H&M, Diane von Furstenberg, Salomon, Volvo eller Fjällräven behöver inte producera i denna makalösa takt för att vi ska kunna klä, transportera eller möblera oss. Det finns andra sätt att göra det på. Om tingen vi har omkring oss är av tillräckligt god kvalitet kan de skifta ägare många gånger under sin livstid. Eller, om vi vänder på tanken, många människor kan ha tillgång till detta ting under dess livstid.

Jag kommer att återkomma till tanken på tillgång framför ägande många gånger.  Läs under tiden bloggen Köpdigfri som handlar om kvalitet, hållbar och rättvis utveckling och om vår konsumtion, så som vi tar den för given idag. Susanne Helgeson och Ingrid Sommar är entusiastiska, arga, stringenta, handlingskraftiga, optimistiska och ger oss råd.

Verifierad av MonsterInsights