Dag 49
Nu har min period som Instagrammare för Screen_Kulturhuset tagit slut, men jag vill verkligen att fler ska följa detta intressanta projekt. Tänk att vem som helst kan äga kanalen i två veckor. Ju fler som följer kontot desto större anledning att vilja låna kanalen. Så bli följare!
Vad Instagrammade jag om? Jag tog tillfället i akt och var flanör. Flanörkommentator snarare än flanörfotograf. Så här blev den bilden som flest tyckte om:
Dag 42
Dag 41
Ibland är det väldigt roligt att läsa statistik. Särskilt när de som har samlat in och bearbetat den presenterar siffrorna insiktsfullt och i det här fallet lekfullt. Det är Statistiska Centralbyrån som givit ut en skrift som helt enkelt heter ”Medelsvensson och topplistor”. Träffande illustrerat med en silvergrå V70 på omslaget.
Detta berättas bland annat om familjen Medelsvensson:
Maria och Fredrik Johansson är gifta med varandra. Hon är 42 år gammal och han är 40. Deras barn heter Oscar (14 år) och Julia (11 år). Sedan kommer litet mer intima fakta som dessa:
Skriftens andra del är topplistorna. Namn, yrkesval, lönenivåer, valdeltagande. Återkommer till dem. Det är skillnad i Sverige.
Dag 38
Idag blir det kort men informativt. Det nya begreppet du ska lära dig är ”rotation curation”. Det betyder att en kanal, av typen Sveriges Twitter-konto lånas ut till en person i taget som får använda den och under den perioden äga den.
Och jag fortsätter en vecka till med Kulturhusets Instagram-konto (screen_kulturhuset). Jag har varit dålig på att hashtagga bilderna men nu vet jag att jag ska använda #rotationcuration.
Dagens bilder är extremt vardagstriviala.
Dag 35
Det finns väl ingen som jobbar med sociala medier eller digital kommunikation som har missat kampanjen Curators of Sweden, där de myndigheter som samarbetar om Sverige-bilden lånar ut sitt Twitter-konto till en vanlig, twittrande svensk varje vecka. Den twittrande svensken ska vara sig själv och samtidigt vara ambassadör för Sverige under en vecka. Det har blåst kring en del av de som twittrat, men mest är det en väldigt uppskattad kampanj. Eller pågående aktivitet. Sverige ses som ett ytterst modigt land som ger frispråkiga medborgare chansen att tala fritt.
Kulturhuset i Stockholm var kanske inspirerade av Curators of Sweden när de bjöd in vanliga Instagrammande människor att använda Screen_Kulturhusets Instagramkonto två veckor i taget. Från i måndags och ytterligare 10 dagar är det jag som äger kanalen. Självklart drabbades jag av prestationsångest när jag skulle skriva ihop en programförklaring. Vad ska jag berätta om? Vem är intresserad av vad jag har att visa upp? Men jag skrev något som tillåter mig att vara hyggligt fri i valet av de ögonblick jag förevigar.
Och det är så roligt, så jättejättekul. Jag vet att det finns mottagare. Vilka de är har jag ingen aning om, men en del reagerar. Hittills bara positivt. Jag fortsätter att beskriva vad jag ser för dem.
Dag 18.
Nu är det definitivt dags att starta uppropet. Jag har legat och såsat alldeles för länge. Pratat om det men inte gjort något. Samlat några spridda själar till en liten trupp. Men nu gäller det!
Härmed startas uppropet ”Vi kräver bättre bilder omkring oss!”
Förr i tiden, på 90-talet typ, var reklam något som var roligt. Ganska ofta. Texterna kunde vara fnissframkallande eller tankeväckande och förhållandet bild och text kunde ge upphov till riktiga aha-känslor. Bilderna i sig kunde vara vackra, frånstötande, konstiga.
Men nu. Herregud. Hur slätstruket är det inte? Tittade i Dagens Nyheter några dagar bort. All reklam (utom för olika bolag som påstår sig kunna hjälpa oss med pensionen) var enligt standardformat 1A:
Oberoende om det gällde bilar, telefoner, datorer, resor, vin, friluftsattiraljer, jobb.
Vardagens gråa blekhet
Inga läsvärda texter och framförallt inte en enda spännande bild! Och absolut inga spänstiga relationer mellan text och bild.
OK. Så nu är jag igång. Jag tänker följa åtminstone två spår:
Det intressanta är ju att bildkommunikationen har blivit var mans egendom och rättighet. Många i tonåren har gått över från att umgås på Facebook till att umgås på Instagram, det vill säga helt umgås via bilder och kryptiska stödord. Att kommunicera om sitt liv och sina tankar i bild har blivit en självklarhet, samtidigt har bildkommunikationen i reklamvärlden gått tillbaka till 50-talet.
Möjliga förklaringsmodeller:
Och om någon säger: ”Jaja, men annonserna i print är ju så få nu för tiden, så vem bryr sig?” då säger jag ”Vänta bara tills jag tar mig an bilderna i den digitala världen. Där står klichéerna som spön i backen.”
Upp till kamp för en bättre visuell värld!
Dag 7
Jag tänkte att jag skulle skriva en lista över ämnen jag vet att kommer att beröra under de här 93 dagarna som återstår av #blogg100-satsningen. Sagt och gjort:
Verkar något alldeles urtråkigt?
Är det något jag glömt bort?
”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.
Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är. Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?
När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?
Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö. Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.
Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.
Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.
”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.
Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?
Numera har jag alltid kameran med mig. Precis som de flesta av västvärldens människor. Den ligger där i fickan eller i väskan. Ibland ringer den.
Nu tar jag ju ”riktiga” kort också. Med en ”riktig” kamera. Och så gör jag bilderna litet bättre i Photoshop, så att jag verkligen får fram det jag vill ha sagt med bilden. Fixar litet med färgtemperaturen (mer gult, mindre magenta), drar med reglaget så att bilderna får mer kontrast eller blir intensivare i färgerna.
Fast varför hålla på så när allt är så extremt tillgängligt med Instagram. Det gäller bara att rikta telefonen åt rätt håll och hålla den hyfsat stilla. Sedan kan jag berätta om livet. Ibland vill jag att det ska framstå som ytterligt estetiskt och smakfullt, som ett inredningsreportage. Då väljer jag den del av verkligheten som bäst överensstämmer och efter ”knäppning” så väljer jag filter som passar.
Kronärtskockorna i sällskap med balsamvinäger och olivolja gjorde sig bra i svartvitt och med litet överdriven kontrast, tyckte jag just då.
Det finns andra dagar när jag är på riktigt skithumör och jag vill visa livet som den kläggighet det känns som just då. Då hittar jag ett annat hörn av tillvaron och filtrerar bilden med Nashville.
