sociala medier - Issadissas blogg

Det finns inga piller att ta #blogg100 dag 21/2

(Kommentar i nutid om mitt inlägg från 2013: jag jobbar hårt där jag ligger på soffan och försöker vila mig ur utmattningen. Jag jobbar hårt med att försöka förstå.)

Jag har själv fört mig in i det här tillståndet av utmattning. På det sätt jag har levt mitt liv har jag kanske undvikit både konflikter och ångest men i längden har det sättet tagit mer energi än vad det givit. Och i somras hamnade jag på så mycket minus att jag inte hade någonting kvar. Allt bränsle var slut. Extrem soppatorsk.

Nu ska jag tillbaka. En av dem jag samtalat med sa:

”Du ska inte tillbaka till det som var förut, för det var det som gjorde dig sjuk. Du måste förändra(s).”

Och jag som gjorde så mycket rätt. Jag träffade roliga människor, jag hade ett spännande jobb med MASSOR av utmaningar, jag cyklade och sprang och yogade, jag gick på skrivarkurs för att äntligen få utveckla en sida av mig jag vet att jag har men som har legat ouppmärksammad, jag var mycket aktiv i sociala medier för att det är en del av mitt jobb och för att jag blir inspirerad och bekräftad och för att det är roligt, jag försökte så in i bängen vara en bra mamma som lagar bra mat och hittar på kul saker.

Så, vad säger experterna att jag ska göra. Eftersom det inte finns några piller att ta som går direkt på orsakerna till tillståndet. Jo, de säger ungefär såhär:

1. Jag ska röra på mig. Lagom.

2. Jag ska engagera mig i jobbet, sådär litet lagom. Tillräckligt bra.

3. Jag ska lära mig att varva ner när jag kommer hem. (Får man häcka framför Netflix då eller måste man öva mindfullness?)

4, Jag ska njuta av livet och ta da’n som den kommer. (HA! Carpe fucking diem.)

Som ni hör – det här är JÄTTESVÅRT. Jag har ingen koll på vad LAGOM och TILLRÄCKLIGT BRA är. Jag vet att det Nirvanaliknande tillstånd jag hamnat i under djupavslappningen i yogan och när jag fick Rosenterapi är det tillstånd jag alltid vill vara i. Men tyvärr livet, jag måste jobba och jag måste vara med andra människor, särskilt mina barn. Och då är jag inte i detta underbara Nirvanaliknande tillstånd.

Kära livet, hjälp mig.
Hälsar vänligen signatur ”Vilse i pannkakan”

Jag är inte ensam, visade det sig #blogg100 dag 21/1

En morgon i juni. Den dagen kände jag för första gången att stressen höll på att ta mig i besittning.

Jag skrev om att jag blivit utmattad bortom den vanliga tröttheten. Jag skrev så att fler än jag och mina närmaste kunde läsa. Då fick jag veta att jag inte är ensam. ”Jag med” skrev någon. ”Jag har också varit där” skrev en annan. ”När jag var där var det bästa för mig att….” skickade en tredje.

Hittills bara kvinnor. Nu har jag ju läst mig till att majoriteten som drabbas av utmattningssyndrom är kvinnor. Siffran verkar ligga kring 60-65 procent. Men då är det ändå en hel del män också. Men än så länge har dock ingen man i bekantskapskretsen klivit fram.

Jag har alltså många samtal på gång. Jag försöker samla på mig kunskap. Men så har jag träffat på ett riktigt stolpskott till doktor – honom fick jag berätta för vad jag trodde var bäst för mig. Men HR-avdelningen på jobbet har koll – tackochlov för det.
Som alltid när man har med vården att göra är det bäst att vara frisk och drivande för annars är det risk att man får ett slapphänt och rutinmässigt omhändertagande. Därför är det bäst att läsa på och att prata med andra om hur deras tillfrisknande har gått till.

Jag funderar ju mycket på vad som definierar ”frisk”.
När kommer jag att vara o-sjuk?
Ska jag trivas med precis allt i livet?
Ska jag aldrig känna stress?
Eller hur ska det vara för att jag ska veta att nu, NU är jag återhämtad?
Jag hittade i en rapport följande:

”Behandlingsmål

En patient som har återhämtat krafterna fysiskt och psykiskt och som har kunskap om sin sjukdom och tillit till sin förmåga
En patient som har återgått i arbete i tidigare omfattning men med en rimligare belastning såväl på arbetet som privat”

Det kanske jag kan uppnå.
Jag är inte ensam. Det finns sådana som jag kan känna igen mig i som varit där jag är nu. Och som kommit tillbaka till ett normalt liv, men med litet mer eftertanke och vidare perspektiv. Andra som är på samma resa som jag, vi som inte kommit fram ännu, vi som försöker tyda kartan och ta oss framåt.

Vill du veta mer om utmattningssyndrom, stress och behandling av stressrelaterade besvär gå till Stressmottagningens hemsida.

(Intressant att jag här, hösten 2013 hänvisar till Stressmottagningen utan att jag själv då tänkte att jag skulle söka mig dit. Jag tror att jag inte vågade känna hur sjuk jag var, jag väntade kanske på att någon annan skulle säga det till mig och remittera mig dit. Två år senare gick jag tillslut programmet. Och jag är nu frisk. Faktiskt.)

Min Klout har baissat! #blogg100 dag 19/1

”Vem bryr sig?” som tioårige P brukar säga.

Har man inte stressmoment i tillvaron så skaffar man sig det, är det så? Eller när man väl springer mot väggen så plockar man upp allt möjligt för att det ska gå ännu fortare in i väggen. Att bry sig om sin Klout är väl ungefär det löjligaste man kan syssla med. Men ibland är det en viktig siffra för mig. Och då kanske det är ett tecken på att tillvaron gungar och att jag istället borde bry mig mer om mina närmaste och mer om att bara sitta på balkongen och lukta på träden.

Att Klouten har gått upp nu ser jag som ett friskhetstecken eftersom det innebär att jag har börjat hitta en massa artiklar som upprör och inspirerar, inlägg som bara måste diskuteras, viktiga vänner att skicka meddelanden till och bilder att beröras av.

(Nu två och ett halvt år senare kan jag titta på ordet ”friskhetstecken” och tänka ”Ojojoj, vad visste jag då…”. Samtidigt var ju det faktum att jag delade med mig av upplevelsen i sociala medier en del av det som byggde tillfrisknandet. Så den tillfälliga uppgången i Klouten var något gott, men på ett annat sätt än jag då tänkte).

Hur blev jag frisk?

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar). Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

Livrustkammaren – med historien i samtiden!

Vem skulle kunna tro att en litet museum inrymt i en källarlokal, fullt med diverse gamla föremål som är kopplade till en enda släkt (ja, typ) helt plötsligt skulle kunna kännas relevant, samtida och intressant?

Hade någon frågat mig för ett år sedan skulle jag bara skrattat. Jo, mina barn har varit med i Riddarklubben som är Livrustkammarens barnklubb med en storartad fest i Stadshuset varje år. Så det är klart, Livrustkammaren har haft någon eller några som tänkt utanför den berömda kartongen. Förut, i alla fall.

Men nu verkar något verkligen ha hänt. På Facebook har Livrustkammaren sedan ett tag tillbaka kommenterat dagsaktuella händelser som semmeldagen, Stockholm Fashion Week och vabruari. Och nu har de börjat koppla sin digitaliserade bildskatt till samtiden på Instagram. Kolla hashtaggarna på inläggen – de gör allt!

Så. Dags för slutsats.

Kan Livrustkammaren göra sig relevant och intressant, så borde vilket företag, myndighet och organisation som helst kunna det. Allt som behövs är mod och kreativitet. Bara det.

Jag börjar med recepten. Eller?

Nu har jag ju redan berättat vad min blogg kommer att innehålla under Blogg100-perioden – gammal skåpmat. Men med ”staying power” som WordPress säger eftersom inläggen läses om och om igen. Av mer eller mindre nytillkomna besökare.

Bara för att det är roligt har jag nu förfärdigat en snabbenkät. Så var med och påverka i vilken ordning jag tar mig an de teman som jag tycker att jag skrivit om. Har jag glömt något – kommentera!!

[polldaddy poll=9314875]

Dumheter vi gör

Det här med att göra tester på Facebook. Jo, det är klart att jag vet att det enda jag gör är att dela med mig av en massa personlig information till företag som antagligen kommer att missbruka den Och ändå gör jag det. Av dumskallig nyfikenhet. För vad är det jag egentligen får veta? Antagligen bara något om det här företagets fördomar.

Jag har inte angivit någon civilståndsstatus på Facebook. Jag har inte tagit bilder som inkluderar mig och någon annan och taggat den andra personen en massa gånger – skulle ju kunna vara indikation på förhållande. Jag är kvinna. Då ser det här företaget mig som en vars livsberättelse är ofullkomlig – de är därför snälla och ger mig hopp om att jag äntligen ska bli fullkomnad och dessutom ärbar. Stor kärlek och bröllop.

Men det är klart, ”hälsa” och ”mer muskler” var intressant. Var har de hittat det? Är det för att jag tittar in på mitt gyms Facebooksida ibland, för att jag följer inläggen därifrån. Medan jag väldigt sällan tittar på något inlägg från någon av alla andra företag och organisationer jag följer. Är det bara därför? Konstigt.

”Dröm semester” Helt klart bryr sig det här företaget inte det minsta om att jag tryckt på gilla-knappen för ”Sverige mot särskrivning”.

Nästan alla andra som jag sett göra det här testet har blivit utlovade en Ferrari. Inte jag. Varför?

Finns det hjälp att få för den utmattade? #blogg24

blandat20102011 110 — Varning för oroande läsning!

Dag 4.
Lucka 2.

Jag refererar åter igen till alla kommentarer och livsberättelser som jag fått ta del av i de slutna Facebook-grupperna för utmattade som jag är med när jag svarar på den frågan att nja, det är väl litet si och så med hjälpen och stödet och vården och förståelsen.

I den här posten tänkte jag försöka sammanfatta en del kring vården.

många läkare verkar stå ganska handfallna inför oss utmattade. De kan sjukskriva oss, de kan skriva ut piller, men de är sällan bra på att hitta vårdformer som fungerar. Ofta är det vi utmattade själva som får fråga om remisser till de vårdinstanser vi själva forskat fram finns.
den fungerande vård som finns är inte spridd jämnt över hela landet. I vissa landsting finns ingenting att tillgå, verkar det som. I andra finns det att välja på.

Gå in på 1177.se och sök på utmattningssyndrom. I Stockholms län får du då fram en sida som handlar om de olika vårdgivare som finns och som du kan remitteras till av din läkare (allmänläkare eller specialist). Här är länken till den sidan. Det märkliga är att Stressmottagningen fattas i listan, trots att den finns med bland de vårdgivare som ingår. Men Stressmottagningen hittar du här.

När jag väljer andra landsting ser det alls inte lika ljust ut. I Västra Götalandsregionen finns det en mottagning som 1177.se hänvisar till. I Norrbotten ingen alls. I Skåne hänvisas till sex stycken privatpraktiserande KBT-terapeuter. Och så vidare. Det ser på det hela taget orättvist och ganska eländigt ut. Och det är ju så otroligt märkligt eftersom det inte är en liten, marginell symtombild vi pratar om. Vi pratar om tiotusentals människor varav flera dessutom slås ut från arbetslivet alldeles för tidigt, till kostnad för dem själva och samhället.

Som någon skrev: ”Skulle vården av människor med lunginflammation vara lika dålig som vården av människor med utmattningssyndrom så skulle vi ha en avsevärt kortare medellivslängd.”

Vinden sliter i träden men i själen är det lugnt

sensommar_och_vässarö 364 — En sen augustimorgon på Vässarö i Stockholms norra skärgård.

Startade morgonen med kokkaffe och barn. Hett och livgivande. Men båda fenomenen drar igång hela fysionomin samt tankeverksamheten. Så när jag satte mig för att varva ner och reflektera över hur dagen skulle te sig, då rusade allt omkring. Allt jag borde göra och leta efter och tvätta och laga (mat) och tänka på och komma ihåg och uträtta och planera och skriva listor om. Ja, ni fattar. Jag var både i framtiden och dåtiden och ingenstans. Inte det minsta effektiv och inte det minsta snäll mot mig själv. Inte konstruktiv ett enda dugg.

Så mindes jag som tur var en övning som heter 3-3-3. Jag gjorde den. Och fick ordning på dagen. (Hyfsat. Det regnar och blåser fortfarande, men det kan jag faktiskt inte göra något åt.)

3-3-3

Betrakta en sak framför dig, en kopp, en hand, en busspingla, en dataskärm, ja, helt enkelt det som finns i närheten. Beskriv den för dig själv. ”En blå kopp med öra. Ljuset faller på den från fönstret. Det är kaffe i den. En flisa är borta.” Beskriv den bara. Värdera inte. Inga ”ful” eller ”vacker” eller ”trist” eller ”dyr”.
Ta en sak till och beskriv den för dig själv.
Gör samma sak en gång till med ytterligare något.

Blunda om du vill och kan, det är lättast då. Koncentrera dig på ett ljud du hör – något samtal i kontorslandskapet, barn som skriket, ventilationen som susar, en gren som slår mot fönstret, bussen som bromsar in.
Förflytta hörandet till ett annat ljud. Lyssna.
Gör samma sak en gång till.

Förflytta uppmärksamheten in i kroppen. Känn efter i en liten del av kroppen vad just den delen upplever. Din ena hand som ligger på din andra hand. Foten som vilar mot golvet. Huvudets som tyngs litet åt sidan. En upplevelse i taget.
Flytta uppmärksamheten till en ny del av kroppen. Känn efter och beskriv, med ord eller utan.
Gör samma sak en gång till.

Öppna ögonen. Den här gången tar du in TVÅ synintryck.

Sedan TVÅ ljud. Ett i taget.

Sedan TVÅ kroppsförnimmelser.

ETT synintryck.

ETT ljud.

EN kroppsförnimmelse.

Att göra den här övningen betyder inte att du blir avslappnad eller fullkomnad på något annat sätt. Övningen får mig att stanna upp, få fokus, bli påmind och litet mer förankrad. Jag stänger av stresshjärnan för ett tag.
Övningen kan ta tio minuter. Eller vara kortare. Eller längre. Det är inte så noga. Gå på toa och sitt där om du behöver en paus på jobbet. Gå på toa och lås dörren hemma om det är enda sättet att få lugn och ro där. Gör övningen på bussen istället för att fippla med mobilen, du ska ju ändå sitta där på väg någonstans.

Jag avslutar med det absolut bästa klipp jag sett på mycket länge. Kort, kärnfullt, ordlöst, fruktansvärt roligt, viralt. Jag skrattar varje gång.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=nHc288IPFzk&w=420&h=315]

Min nya karriär

Jaha. Då har jag blivit värdinna.

Jag har öppnat vårt hem för världen.

Jag har blivit en del av världens största hotellkedja.

Jag är med i Airb’n’b.

Jag lär mig av varje gäst.

Om Meron Estefanos som bor i Bagarmossen och därifrån arbetar dygnet runt för eritreanska flyktingar.

Om hur det är att vara halvung i Italien och inte längre tro att det är realistiskt att bygga livet så som man trodde före krisen.

Om att Wallander är STOR utanför Sverige och allt dubbas till tyska i de filmerna utom ”Hej”. Vilket har till följd att tyskar och österrikare har lärt sig detta enda svenska ord.

Om tillit och generositet och reciprocitet.

(Ni ser – jag kunde inte hålla mig från att blogga. Det går bara inte.)