Aktivistvalkyrian, Pojken och jag fortsätter att fira triumfer i vår interna tävling i allmänt mys, delfinal ”Jullov”. Vi hade den där julbordskassen från Middagsfrid som gjorde att vi inte behövde handla mat till julen. Netflix har kommit med intressanta premiärer, särskilt nu efter nyår, eftersom jag handlade på CDON fick jag två månader Viaplay gratis, snön kom tillslut, Yoga Nidra-vanan sitter som en smäck, julgranen barrar måttligt, jag har ett Melittafilter kvar till morgondagens kaffe och igår kom årets första Linas Matkasse. Kort sagt, vi kan hasa omkring i ylleunderställ och raggsockor, dricka kardemummakaffe, gå en promenad i skogen, äta en lunch på litet rester medan vi tittar på några avsnitt av ”New Girl”, dansa till Star Wars-spelet på Xboxen där en ska använda Kinecten (äntligen har vi fått använding av den), utmana sig på matte hos Khanacademy, dricka te och äta saffransbröd, laga middag, titta på exempelvis ”Guardians of the Galaxy” för att jag inte helt ska stå utanför när barnen diskuterar Marvel-universumet.
Och hitta Jello-asken längst in i mjölskåpet. ”Cherry Flavour”. Med så rött färgämne att det lämnar permanenta spår. Ingen tyckte det var gott. Men roligt.
Jag har lärt mig något fundamentalt de här veckorna. Än kan jag inte riktigt sätta ord på det. Men det handlar om en ordentlig landning. Det var längesedan jag landade här och stannade kvar. Inte rusade iväg så fort jag hämtat andan, utan verkligen stannade.
Om en vecka ska jag ur denna kokong av totalvila och glädje. Men det är ju en hel evighet tills dess.
Andra veckan av jullov. Jo, jag var inne en dag på jobbet, men det blev bara som en kort visit. Kollade olika mejllådor, åtgärdade några saker, fixade om med autosvaren, tittade på planerna för våren. Ingenting brådskande, inga problem att lösa. Jag tog en promenad på lunchen och gjorde en kort Yoga Nidra istället för att ta kafferast. Så inåkningen i jullovsvila fortsatte relativt ostört.
Jag känner att kroppen och huvudet är avslappnade. Inte sövda. Inte bedövade. ”Awake and alert” som rösten säger i den Yoga Nidran jag oftast kör nu. Jag är nog utvilad. Jag har lärt mig att vila. Men nej, jag är inte fullärd. Och jag vet att när vardagslivet drar igång igen, då måste jag ha full koll på hur just jag vilar bäst.
På Stressmottagningen har vi pratat mycket, mycket om vila. Om att vila ska bädda in aktiviteterna. Vi har pratat mycket om ”randiga” dagar, där aktivitet och vila blandas till en harmonisk enhet. Det är bra så långt. Men då kommer den frågan som först verkar alldeles fånigt enkel att svara på:
Vad är aktivitet och vad är vila?
Jo, det är klart. Att springa ett maratonlopp är nog alltid en aktivitet. Men att springa en lugn runda i kortaste spåret i skogen en ljum försommardag, det kan nog både vara aktivitet och vila.
Men att sova är jag inte helt säker på att det alltid är vila. Inte när tankarna springer och drömmarna bara är fasor och stress och uppvaknandena stör. Däremot är jag absolut säker på att när Yoga Nidra funkar så är det vila. Absolut.
Allt däremellan då?
Jag tror inte att det finns en och samma lista över vila som funkar för alla. Hemläxa, alltså! Jag ska försöka berätta om mina egna upptäckter så här långt. Med det vill jag påminna mig själv om att listan kommer att revideras. Helt klart. Och det hoppas jag verkligen på. Eftersom vissa saker som jag nu upplever som aktiviteter och därför måste bäddas om av vila hoppas jag kunna uppleva som vilsamma i framtiden.
Saker, händelser, umgänge där sinnena är engagerade är för mig just nu aktiviteter. Med några undantag.
Samtal med andra människor tar ofta än så länge mer än de ger. Utom med några få med vilka alla ord är sanna. ”Fatisk” kommunikation, det vill säga sådana samtal som handlar om att bara bekräfta varandra och relationen, de behöver omges av vila.
Skogen är ibland vila, ibland inte. Det beror på promenadtakt, tankarna, sällskap och väglag. Långsam takt är bättre. Mer närvaro är mer vila, rusande tankar gör promenaden till aktivitet. Sällskap är våghalsigt. Fast och lätt fjädrande underlag är bäst, halka gör gåendet till arbete.
Arbete kan vara vila. Insåg jag häromdagen. Vissa perioder i mitt liv har arbetet varit den vilsamma delen. Då har jag vetat vad jag ska göra, jag har kunnat styra och kontrollera, jag har kunnat utveckla och problemlösa och sett fram emot resultat. Medan hemlivet har präglats av osäkerhet och ständiga avbrott. ”Småbarnstiden” kallas den perioden.
Att se en dålig film som jag inte valt själv att se är INTE vila. Medan att plugga matte är vila för mig. Just nu. När jag fortfarande fattar. Jag återkommer kring matten.
Det gäller att göra sin egen lista. Ingen annan kan göra den åt dig.
Jag har varit på ”Sömnstartsföreläsning” och fått veta att det finns sömnterapeuter. Dessutom fick jag en förståelse för sömnens anatomi och funktion så att jag med hjälp av förståelsen och några enkla råd har fått ordning på sömnen. Det tog ett par nätter och nu sover jag som ett barn igen.
Att det var så enkelt!
Jag delar med mig av det jag gjorde först. Sedan skriver jag ett annat inlägg där jag försöker berätta mer omfattande om vad jag lärde mig.
Jag har börjat lägga mig senare för att vara ordentligt trött när jag lägger mig i sängen.
Jag sätter klockan på samma tid varje morgon – 8 timmars sömn, inte mer.
Jag går upp ungefär samma tid även om det är helg och upplagt för sovmorgon.
Jag snoozar inte längre – direkt upp ur sängen är melodin.
Sängen är endast för sömn. Inte för att titta på svtplay eller Netflix. Eller spela Candy Crush Saga eller Wordfeud eller kolla Facebook eller Insta. Vill jag titta på något, spela något eller läsa något sätter jag mig i soffan eller i min älskade fåtölj.
Sängen ska vara en plats att längta till, inte en plats som associeras med rädsla för att ligga vaken och vrida sig. Så när jag har vaknat i vargtimmen och känt att det blir svårt att somna om, då har jag gått upp och läst. INTE legat kvar i sängen.
En halvtimmes dagsljus har jag sett till att jag får varje dag. Gärna kring lunch. Dagsljuset ger signal till hjärnan att ”nu är det dag” och ”det är dags att vara aktiv”. Och eftersom vi har rytmer i oss så vet kroppen och hjärnan att efter en dag kommer en natt och då ska det sovas för återhämtningens skull.
Alla vaknar flera gånger varje natt. Så är det. Men många av oss kommer inte ihåg det, vi somnar om så snabbt. Men om reflexen är att direkt sträcka sig efter mobilen för att kolla vad klockan är och sedan har det kommit en notis som gör att en måste gå in på Facebook och Insta och mejlen, då är det bäst att köra med klockradio eller gammaldags väckarklocka. Jag har fått använda vilja och förnuft. Det var inte så lätt.
Hur mycket jag än älskar att sova middag, så har jag slutat med det. Jag kör en kvart yoga nidra istället.
En bra sak att göra är att föra sömndagbok. Här nedan finns ett förslag på hur en sådan kan se ut.
Och här kommer en kort yoga nidra som fyller sin funktion för mig. Jag har ju skrivit mycket om yoga nidra tidigare. Här och här och här till exempel.
att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.
Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.
Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.
Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]
Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds
Jodå. Nu jobbar jag heltid igen. Efter några bakslag. Som kommer smygande som en Gollum om natten. Någonstans har jag varit medveten om att det närmat sig, bakslaget alltså, men jag har inte velat lyssna och kika och känna ordentligt. Jag har hoppats att ”det ska gå över”. För ibland gör det ju faktiskt det. Något i tillvaron rätar på sig och väger upp det som är rörigt och stressigt på andra håll. Balansen kan bibehållas.
Just nu har det rätat upp sig på viktiga områden. Jag har fått bekräftat från viktigt håll att jag är en människa som är värd att rehabiliteras, jag är alltså inte färdig för sophögen. På 90-talet talades det mycket om ”tillitsbrist-sjukdomar”, särskilt när det pratades om stressrelaterade och psykosomatiska åkommor. Jag tycker att det är ett intressant begrepp. För när jag har tappat taget har jag också tappat tilliten. Och när man tappar tilliten till människor, till systemet och till sig själv då är det inte lätt att häva sig upp av egen kraft.
Jag har skrivit en hel del om de rädda och världsfrånvända doktorerna som jag själv och andra utmattade fått träffa (här och här) och det är inga möten som gör att tilliten ökar och vi blir friskare. Men nu har jag till sist fått komma till Stressmottagningen på bedömningssamtal och på en vecka återfick jag tilliten och tron på systemet. Jag blev sedd, jag blev lyssnad på, jag behandlades som en fullvärdig människa, jag fick bekräftelse på att jag är värd att få den sista knuffen fram till ett långsiktigt hållbart liv.
Och. Nej. Det är inte bara vården som har visat sig från en bättre sida. Men resten får vi ta vid ett senare tillfälle. Jag kan bara poängtera att det handlar om tillit på många områden.
Här har jag mätt mig själv med hjälp av mobilen. Den första skärmdumpen visar en natts sömn som mätts av mobilen liggande på madrassen med ”ansiktet” nedåt. Den andra skärmdumpen visar vilopulsen när jag sitter i sängen på kvällen och skriver i bloggen. Pulsen mäts antingen genom att kameran läser av ansiktet eller genom att jag sätter fingret vid kameran och blixten lyser upp fingret. Magi i båda fallen, misstänker jag.
Den första appen heter Sleep Time (gratis på Appstore) och den andra heter Cardio (också gratis).
Vad är då meningen med det här förutom att det är allmänt skojigt?
Jo. Sleep Time försöker väcka mig vid en tidpunkt när jag störs som minst av att bli väckt. Inom ett tidsspann som jag angivit (i mitt fall 25 minuter) väcks jag av en stillsam musikslinga. Hittills har det varit behagligt. Ingen morgon har jag vaknat med den där svettiga paniken som en vanlig väckarklocka eller mobiltelefon kan åstadkomma när man rycks abrupt ur en dröm.
Själva analysen av sömnen – ja, jag vet inte vad det ger. Kanske ett kvitto på att jag verkligen sovit gott när jag redan känt att jag gjort det. Och en möjlighet att förstå mitt eget sömnbeteende. Som jag inte riktigt har jobbat med än.
Pulsmätaren har varit ett sätt för mig att förstå vilopulsen. Men det som var absolut mest häpnadsväckande var att meditation (sittande Zen-meditation i ynkapynka tjugo minuter) fick ner min vilopuls med 12-13 procent medan Yoga Nidra (yogisk sömn – djupavslappning) inte får ner den mer än några få procent.
Såklart har jag tidigare överanvänt RunKeeper. Men just nu struntar jag i att mäta promenader, cykelturer, obefintliga löprundor, skridskoturer och annat som kan kvantifieras med hjälp av allt det som ryms i en mobil. För fortfarande behöver jag fjärma mig från tanken att prestera märkbart. Mätbart.
Men tydligen kan jag inte avhålla mig från att tävla med mig själv i sömn och vilopuls. Eller?
Den här lilla fina texten stod i min chattruta imorse. Axlarna sjönk och ansiktet mjukades upp. Trots blod på kinden som min uppmärksamma och ärliga kollega såg och hjälpte mig att torka bort (sviterna efter ögonoperationen och att jag inte tittar mig i spegeln ordentligt på morgonen mer än som en bekräftelse – ”jaha, jag syns idag också”) och en förkylning som ställer till det i kroppen.
Jag får återkomma till att Issadissa och den andra har tagit varandra i hand och gått ut i tillvaron med gemensamma krafter och mål. Allt på grund av en puff framåt från oväntat håll.
Den där känslan av fulländning som inträder när man sakta kommer till sig efter att ha sovit elva timmar. Som knappt kan toppas med en rejäl kaffedosis och två dagstidningar och ett glatt barn som håller på att tillfriskna efter förkylning, men som ändå gör det. Att sedan ett av Sudokuna trilskas och det hyfsat nyopererade ögat rinner och gör mig mer skumögd än vanligt lyckas inte alls ta ner känslan av allmänt helgjubel.
Gå ut?
Varför det? Snön är så vacker att titta på från ett varmt hem.
Jag håller på att ladda inför årets Blogg100-utmaning. Jag vet att jag kan blogga i hundra dagar, det är inte det svåra i utmaningen. Det svåra för min del är att inte bli för upptagen av bloggandet. Så nu har jag tagit min blåa sida till hjälp (läs om det här med personligheter här) och skapat ett excel-dokument där jag planerar de hundra dagarna, lägger in teman och skriver in frön till inlägg. Som de två som jag klippt ur dagens DN: Hanna Fahls krönika om tjänsten ”Invisible Boyfriend” och den lilla notisen om att två fotoskolor tappar bidrag eftersom de utbildar till arbetslöshet.
Så funderar jag, väldigt inspirerad av diverse podcasts samt Frank (Francesco) Scavullos böcker att börja intervjua kvinnor i min egen ålder om vad livet lärt dem, om åldrande som fenomen, om deras bästa plagg, läppstift samt köksredskap och om vad de skulle säga till sig själva som 15-åring och som 30-åring. Och annat som de vill säga.
En sak till jag kommer att utbreda mig om är Mad Max. Tillsammans med Pojken såg jag tvåan igår. Jag såg till att han blev än mer utbildad i populärkultur genom att ge honom trilogin i julklapp. Det var längesedan jag såg filmerna, men de ligger lätt tillgängliga i huvudet. Att utbreda sig om: musiken som är så mycket som filmmusik alltid lät under 50-60-70-80-talen. Där ”Midnight Express”, ”American Gigolo”, ”Blade Runner”, ”Apocalypse Now” och ”Triumfens ögonblick” banade vägen för filmljuden nuförtiden. (Vangelis och Giorgio Moroder kan jag alltså orda om.) Förutom musiken som tidsmarkör så är frånvaron av nakenhet också en. Det är bara Humungus (den svenske bodybuildern Kjell Nilsson) som är ganska avklädd. De få kvinnor som är med är påklädda. Intressant.
Så. Jag förhåller mig ganska oproduktiv ett tag i bloggen för att samla material till de hundra dagarna. Vi hörs!
