”Du är receptiv” skrev min svenskalärare i gymnasiet på en av mina uppsatser. Eftersom jag visste att hon hade en tvetydig inställning till mig och jag inte visste vad ordet ”receptiv” betydde visste jag inte hur jag skulle tolka det hon skrivit. Och på den tiden, kära barn, var det inte bara att ta fram mobilen och googla på ordet. Nej, nej, jag fick invänta rasten, gå till skolbiblioteket och leta i någon av de ordböcker som fanns där. Men om det var bra i Sigbrith Lingers värld att vara mottaglig, det fick jag aldrig klart för mig.
Men hon hade en poäng. Hon hade läst mig. Jag hade en syn på mig själv att jag var ”as sensitive as a toilet seat” (citat från ”Catcher in the Rye” av J. D. Salinger) så jag visste själv inte hur jag skulle värdera det hon skrivit.
I alla fall. Med tiden har jag fattat att jag är både och. Jag kan koncentrera mig djupt och bli alldeles döv för omvärlden om jag sysslar med statistik, siffror, mönster eller Sudoku. Men när jag ska skriva, då behöver jag avskärmning, Då är jag i ordmood, ordmode och alla ord tar sig in i mitt huvud. Utan mina hörlurar/öronproppar/musik som stänger ute (utan ord!) så är jag rökt. Jag är alldeles vidöppen, hör varje viskning och samtal. Finns det bara ett ord som är intressant så är jag fast. Det är nästan som om hörseln skärps när jag ska skriva. Då är jag receptiv av bara tusan. Medan när jag sitter med statistik då är jag verkligen känslig som en toalettsits.
I de flesta artiklar, bloggar och föredrag som handlar om bildkommunikation pratas det väldigt mycket om att vara autentisk. Och mängden blogginlägg som hånfullt förklenar de mest typiska bildbyråbilderna visar också på samma längtan efter någonslags sanning (Nanna Johanssons inlägg om kvinnor som kastar löv är en höjdare i genren). Men hur ser det egentligen ut när man tittar på bildflödet som kommer upp när man skriver ”morgon” i sökrutan på en bildbyrå (i det här fallet Johnér)?
Jo. Såhär. Och då har jag valt det svenska materialet. Det som vi ser i bättre reklam och på webbplatser med viss medvetenhet.
Morning has broken, like the first moooooorning………….
De är så snygga på morgnarna, de där människorna på bildbyråbilderna. Rena, fräscha och utan grus i ögonvrårna. Inget kaffedreggel på muggkanten, inte. Barnen ler i sin rosighet. När de inte hoppar glatt i sängen. Ljuset fallet vackert in genom fönstret. Apelsinjuicen är solgul. Vi skrattar. Och älskar varandra.
Vad händer när jag skriver in hashtaggen #morgon på Instagram? Vad vill vi dela med oss av? Jag är väl medveten om att det fortfarande är en friserad bild av verkligheten vi oftast visar upp i sociala medier. Men jag blev glad. Lycklig. Jag kände känslor. Riktiga känslor. Blandade känslor.
Morgon på Instagram.
Det är inte så att livet inte är mysigt på morgnarna runt om i Sverige. Men det är avsevärt mer diversifierat än det ser ut i bildbyråvärlden. I vissa delar är det mörkt, i andra delar har solen gått upp. Det som är morgon för mig är förmiddag för någon annan. Någon ligger i sängen och gosar med ett barn, en annan har redan varit på sin första fotbollsträning, kaffet kan njutas framför TV:n eller fönstret.
Vad kan vi lära oss av det här, vi som jobbar med kommunikation. Kanske att vi är förbiseglade av icke-proffsen. De har för längesedan sett igenom fluffigheten och ytan i reklamens bilder. Icke-proffsen (målgruppen?!?) avkodar reklamens bilder som konstgjorda (och därför icke trovärdiga?) och berörs inte så värst. Varken av bilderna eller av budskapet.
Icke-proffsen lajkar och delar det roliga, det gulliga, det riktiga, det som tar tag. De lajkar och delar bildbyråernas bilder först när de tömts på allt innehåll och blivit direkt parodiska. Då har de tillslut fått ett värde. Eller?
Yoga nidran. Nu har jag jobbat upp ett beroende av den. Jag vet att när Issadissa spinner iväg och tar in ALLT NYTT och ROLIGT och hjärtat börjar klappa och Issadissa bara vill ha mer kaffe och mer socker, då är det bara att lägga sig någonstans med hörlurarna i öronen och klicka igång ”Yoga Nidra, den korta versionen”. Tjugo minuter senare är jag en ny och hel människa. Ett par timmar framåt, i alla fall.
För det måste upprepas. Helst dagligen. Nu har jag kommit in i vanan att köra en session varje dag. Ibland blir det efter lunchätandet, ibland blir det istället för eftermiddagsfika, ibland blir det när jag kommer hem och har jag inte hunnit med det alls så somnar jag väldigt gott om jag lyssnar. Trots att Swami xxyyppww säger att jag kommer att komma ur yoga nidran ”med en kropp full av energi”. På dagen funkar det ganska bra, jag vill i alla fall inte genast gå och lägga mig, men på kvällen är det numera ett säkert sätt att somna på.
Numera? frågar vän av ordning.
Jo. För det tog ett tag innan jag lärde mig. Innan min kropp gick med på att slappna av. Och fortfarande är det så att det ibland känns som om jag svävar några centimeter ovanför yogamattan, sängen eller heltäckningsmattan som jag har under mig, så spänd kan jag vara. Det tar olika lång tid att slappna av men numera funkar det tillslut alltid, utan undantag.
Vad är då yoga nidra?
Jag klipper från Wikipedia:
Yoga Nidra, av yoga (sanskrit: förening, enhet) och nidra (sanskrit: sömn), betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc.
Hur gör man yoga nidra?
Lånar litet till från Wikipedia, med vissa justeringar:
Yoga Nidra skiljer sig från andra avspänningstekniker i att man aldrig blir ombedd att medvetet slappna av. I stället låter man sig utan förståelse- eller tankeansträngning ledas genom följande upplevelser:
Förberedelse: Yoga Nidra utövas liggande på rygg på golvet med en tunn matta under sig. Man ligger med slutna ögon i yogaställningen shavasana (dödsstilla). I detta första skede blir man medveten om platsen man befinner sig på, kroppens fysiska tillstånd och det faktum att man är på väg att träna Yoga Nidra.
Resan genom kroppen: Här vandrar medvetandet från en kroppsdel till en annan i en given ordning. För att ovidkommande tankar inte ska ta hjärnans uppmärksamhet sker förflyttningen mellan kroppsdelarna i ett snabbt tempo.
Andningsmedvetande: Vid denna övning betraktar man sin naturliga andning utan att påverka den. Detta är den andningsrytm som kroppen har när man själv inte tänker på det. Genom att vända sin uppmärksamhet till exempel till hur bröstkorgen/magen höjs och sänks eller hur luften strömmar in och ut genom näsan får man kontakt med sin naturliga andning.
Visualisering: Utvalda symboler och bilder visualiseras framför de slutna ögonen.
Avslutningen: Genom att bli medveten om ljud i omgivningen, sedan slå upp ögonen och ses sig omkring och till sist röra på kroppen återgår medvetandet successivt till platsen där Yoga Nidra utövas på.
Vad händer i kroppen?
Det avslappnade tillstånd som upplevs under Yoga Nidra förekommer mellan vårt dagliga/aktiva tillstånd och det sovande tillståndet och har fått den vetenskapliga beteckningen alfa-tillstånd. Beteckningen syftar till att hjärnvågornas frekvens i detta tillstånd befinner sig inom intervallet för alfavågor, 8 – 12 Hz. Studier har visat att utövande av Yoga Nidra höjer dopaminhalten i kroppen. (Wikipedia igen)
Jag lägger in ett Youtubeklipp som jag tycker verkar bra. På svenska. På engelska finns det väldigt många, det är bara att söka och hitta sin favorit.
Ja. Se så de håller på, Issadissa och den andra. Tröttsamt.
– Få ur dej nåt nurå, väser Issadissa.
Hon är sur och otålig, hon vill ha litet fler läsare och några uppmuntrande kommentarer.
– Jamen, nu har jag ju gått igenom den där tidningshögen som du lämnat på köksstolen i flera veckor. Dessutom har jag gått till förpackningsinsamlingen. Och hämtat ut pengar till Aktivisten. Nu är jag trött och vill vila. Vi ska ju vila, vi är tillsagda att göra det. Kommer du inte ihåg? Vi har varit utbrända, vidbrända, utmattade, svarar ”den andra”.
– Äh. Fidelidi. Sova kan vi göra när vi blir gamla.
– Vi ÄR gamla.
– Löjligt. Skriv något nu!
Jag har mikrat Linas matkasse-mat från förra veckan, ätit glass för att fira att det är onsdag, rivit ut några intressanta artiklar och krönikor och lagt resten av tidningarna i den prickiga Dramaten för vidare färd ut till landet där de ska få tjänstgöra som braständare. Dessutom har jag för avsikt att stretcha litet för att få ordning på kroppen och i synnerhet foten som inte har blivit riktig OK efter stukningen i somras. Därför blir det bara en lista till:
7. ”Dumb ways to die” förtjänar ett inlägg. Är det någon som inte kan sjunga den? Men hur många av er kan namnge avsändaren? Jag kan det inte.
8. Historien om ett starkt varumärke och hur det byggdes och underhölls
9. Alla listor som publicerats över ”10 böcker som gjort stort intryck”
10. Barn- och ungdomsidrotten – förslitning, förverkligande av föräldrars drömmar och den långsiktiga nyttan
Men imorrn kanske det är dags att börja skriva något av vikt. Issadissa och ”den andra” kan ju inte bara fortsätta käbbla. Litet verkstad måste det bli.
”Meh!” säger ”den andra” till Issadissa. ”Nu får du väl ändå ta och skärpa dig! Såhär kan det inte se ut.”
”Menvadårå” svarar Issadissa litet grötigt eftersom hon ligger på soffan och just ska titta på ännu ett avsnitt av ”The Fall”. ”De där tidningarna innehåller ju massor med intressant inspiration till blogginlägg!”
”Jamen, klipp ut, sortera och lägg i en mapp DÅ!!” säger ”den andra” och suckar väldigt demonstrativt. ”Eller skriv de där blogginläggen!!”
”Tagga ner! Du är ju bara sååååå analretinent!” Issadissa sörplar starkt engelskt te med mjölk och längtar efter godis. ”Men du, det här är verkligen intressant: vad tror du att de vill säga med Gillian Anderssons roll egentligen? Hon är ju makalöst vacker men helt oberörbar, känslomässigt. Hon har tunna skjortor som är ordentligt uppknäppta, vad betyder det?”
”Jag orkar inte tänka. Jag måste laga mat och betala räkningar.”
OK. Issadissa och ”den andra” bara fortsätter och fortsätter. Jag tror att när de väl håller sams och tar sig ut i världen sida vid sida så kommer de att kunna uträtta storverk, men just nu är de småsinta och irriterade och låter den mesta energin gå åt till att smågräla om futiliteter.
Vad handlar då tidningsklippen om, som bara måste bli omskrivna av just mig?
1. Proteinhajpen eller varför alla äter kvarg.
2. Innehållslöshetens tyranni med nedslag i Filippa Reinfeldts lista över tips till det fagra sommar-Stockholm.
Så har jag annat jag bara måste skriva om och litet lösa trådar jag ännu inte knutit ihop.
3. Vägen till fulländning när det gäller köttbullar
Samtalsledaren (namnet flög bort, men han var bra!), Maria Sveland och Mats Strandberg
Jag skulle till Göteborg i ett familjeärende. Eftersom jag lever finansiellt ganska strikt just nu flög jag, för det var billigare än att åka tåg (helt horribelt att det kan vara så!) och så bodde jag hemma hos Malin i Majorna vars sovrum jag kunde hyra via Airb’n’b. Samma helg var det Bokmässan i Göteborg.
Issadissa hade räknat fel på timmarna på resdagen, så helt plötsligt insåg hon att hon hade ENORMT bråttom. Som tur var hade hon packat kvällen före så det var bara att springa till busshållplatsen och hoppas att det skulle komma en buss som skulle hinna med en tunnelbana som skulle ansluta till en flygbuss som skulle avgå hyfsat snart. ”Den andra” var helt oförmögen att lugna ner sig och satt som på nålar hela resan ut till Arlanda. Det var helt kört för henne, läsa var inte att tänka på, tankarna svischade förbi i turbofart och alla musklerna var i ”red alert”-läge. När kön till säkerhetskontrollen visade sig vara kort och snabb då kunde ”den andra” äntligen pusta ut.
Fredagen (resdagen) gick åt till familjeangelägenheten. Lördagen var tänkt att bli en bokmässedag. Issadissa var på väg till Bokmässan hela dagen, hon skulle haft väldigt roligt där, försökt hitta vinslattar och gratisgodis och sneglat efter idoler och pussat Grevinnan med syster och vänner på kinderna. Hon skulle ha pratat och pratat när hon träffade alla hon kände, halvkände och var bekant med. Men ”den andra” var riktigt motvalls, gjorde benen långsamma och tankarna inåtvända. Så det blev gatuloppis på Haga Nygata, besök på Kawaii Design på uppdrag av Aktivisten, stor förälskelse i butiken Karltex (inser att jag MÅSTE ha en Maria Westerlind-klänning), besök på Göteborgs Konstmuseum (Vivian Maier och skräckromantik – återkommer till båda) och smörrebröd på Helenes Smörrebröd. Det kan låta som Issadissa drog och slet och sprang runt men det var faktiskt ”den andra” som bestämde takten och den var långsam. Insvept i en pläd, lugnt andandes och på väg att äta upp det sista av smörrebrödet med pastej, inlagd gurka, bacon och stekta champinjoner fick Issadissa och ”den andra” syn på Maria Sveland som kom älgande i Dr Martens. Issadissa blev starstruck, ville ringa någon, twittra något, Facebooka eller bara störta fram. Men ”den andra” satt lugn och vuxen kvar i stolen.
Lätt kylslagen, rejält kaffetörstig och på det hela taget svårt kissnödig började ”den andra” gå tillbaka in mot sta’n. Issadissa hade givit upp – det skulle inte bli någon bokmässa den här gången heller. Stadsbiblan dök upp till höger, väldigt inbjudande. Både Issadissa och ”den andra” glömde allt vad trängande behov och koffeinbrist hette när det uppenbarade sig att det var två minuter kvar till att Maria Sveland (!) och Mats Strandberg (!) skulle vara med i ett samtal om Stephen King. !!! Både Issadissa och ”den andra” sjönk ner, helt förförda. Vilket samtal! Vilken illuster publik! Å, det var VI. Issadissa, ”den andra”, Maria Sveland, Mats Strandberg, Isobel Hadley-Kamptz, moderatorn, presentatören, några grön- och blåhåriga, tatuerade och piercade – alla vi som förstår att populärkulturen är vägen till att förstå vår samtid. Sådant som de flesta andra inte förstår. Issadissas hjärta dundrade. Hon var bländad, starstruck, tillintetgjord.
Sedan var energin slut och dagen fullbordad. Toalettbesök och koffeinintag på biblan. I och för sig var Camilla Läckberg i kafeterian med sin kampsportande muskelpojke samt PR-entourage. Hon blev fotograferad av en asiatisk fotograf. Issadissa och ”den andra” tittade bara, drack upp och tog sig hem till sovrummet hos Malin.
Det var den bokmässan det! Alla nöjda. Inget stresspåslag. Inspirationen total. God mat, gott fika. Stark känsla av inkludering, både för Issadissa och ”den andra”.
Ps. Visste ni att Maria Sveland är uppvuxen i Örebro? Precis som Issadissa och ”den andra”. Ds
En blandning, som sagt. Fast det röda håret finns bara i minnena.
Vilken befrielse det var att börja prata om sig själv i tredje person! Är det så vi egentligen vill prata om oss själva, jag tänker på småbarn som ofta pratar om sig själva med sitt namn. Med tiden börjar de använda ”jag” och sedan slutar de inte.
Men när Issadissa klev ut i sin skamlöshet, då hände något inombords. Det blev alldeles tydligt för mig att Issadissa finns och att hon tävlar med den andra (överjaget?) om uppmärksamheten. Så där som ängeln och djävulen på Tintins, Milous och kapten Haddocks axlar.
Issadissa har oborstat, illrött hår och äter gärna choklad. Hon hetstittar på Netflix och väntar inte alltid till fredagen med rödvinet. Issadissa skiter fullständigt i falukorven kring midjan och ser till att måla läpparna mörkt röda så att det bara är de som syns. Hon slänger in allt osorterat i förrådet och tittar inte ner på eländet på golvet när hon ska hämta tvättmedlet från hyllan. Issadissa vinglar gärna på höga klackar. Och vinglandet är nästan bättre än klackarna. Soffan är hennes bästa möbel, den är röd och inbjuder till att ligga i. Hittills har varken hon eller hennes barn suttit i den.
Och den andra gömmer sig bakom skämskudden, sätter upp håret, snörper på munnen, drar in magen, tjatar litet på Pojken och planerar.
Jag tycker mycket om både Issadissa och den andra. De har båda sina fördelar och sina skavanker. De är båda märkta av livet och har hittat sina strategier. De är båda produkter av samma familj, av samma livstragedier och av samma stora förändringar i omvärlden.
Ska jag börja signera inläggen med ”Issadissa” och ”Den Andra”? För att markera anslaget. Jag tror att Issadissa är litet roligare men att hon, den andra har litet vassare insikter. Eller också är det så att den andra med sin skarpa blick levererar svidande skojigheter medan Issadissa är mer tillbakalutat och luddigt vardagsblajjig.
I alla fall så ska de skriva om varandra, inte om sig själva. Tror det bli bättre så.
Vi har ju alla Walk-In Closets, eller hur? I våra drömmar, i alla fall. Annars kan de ju gå under namn som ”förrådet” eller ”klädkammaren”. Eftersom jag skäms så ohyggligt (bloggandet om eländet är ren terapi) så låter jag mitt alter ego bli huvudperson istället.
Issadissa har ett förråd i sin lägenhet. Där trängs:
alla tomma Linas Matkasse-kassar. Eftersom Issadissa får de flesta matvaror levererade den vägen behöver hon väldigt få kassar. Och absolut inte några storhandlingskassar! (Nu får Issadissa se till att mejla en idé om pant/bytessystem med kassarna till Linas Matkasse)
den trasiga, men hyfsat habilt lagade dramaten från IKEA (det prickiga ni ser) med nytvättade lakan som ska ut till landet (platsen där Issadissa återhämtar sig och hittar den rena lyckan)
tidningarna till tidningsinsamlingen
pantflaskorna som av någon anledning alltid är för många i förhållande till kassens storlek. Oberoende av kassens storlek.
dammsugarpåsar, rengöringsmedel, tvättmedel, tvättpåsar för de urdyra BH-arna från Gustaf Mellbin (där Issadissa vid hög ålder äntligen fick veta sin sanna BH-storlek) som Inte Får Gå Sönder, aceton, toarent samt borsten till dammsugaren (HA! det är DÄR den är!)
Som tur var fick Issadissa en anledning att städa litet bättre i lägenheten i helgen. Några högar är attackerade och destruerade. Men så långt som till den famösa Walk-In closeten kom hon aldrig. Så bilden ovan visar sanningen. Fortfarande.
Vilket osökt för mig (nu vågar jag prata i jag-form igen) in på boken ”Orka Torka” av Lotta Sjöberg. Som innehåller bilder från Facebook-gruppen ”Family Living – the true story”. Där vi som inte känner igen våra hem när vi tittar i inredningstidningarnas reportage och/eller i mäklarnas annonser. För så ser det minsann inte ut hos oss! Och det skämdes vi för. Ända tills vi fick se varandras vardag och sanna bilder. Förutom att Facebook-gruppen har 25 000 gillare så gick den alldeles nyutkomna boken rakt upp på Bokus-toppen i helgen. Så här skriver Galago i sin reklamtext för boken:
Dess bilder har också visat sig fungera som en gratis KBT-terapi i en
tid då vi, trots den största tidsbristen någonsin, förväntas ägna våra
liv åt att konsumera oss till fulländning och lycka.
Jag gör inga som helst anspråk på att vara vetenskaplig. Heller inte på att det jag skriver om är statistiskt säkerställt. Jag utgår helt oförblommerat från det som händer i mitt Facebook-flöde. Och drar stora växlar på det. Utan att skämmas.
Så (trumvirvel) – veckans vinnare i Issadissas kringskurna sociala medier-värld är (trumvirvel samt trumpetstötar) – EMMA WATSON!!! Allas vår Hermione som talar om feminism och jämställdhet i Förenta Nationerna. Inte ett öga torrt, inte ett hjärta oberört.
Hatarna kunde ju inte bara låta henne vara, så de satte igång. Varför? Vad går de igång på? Varför kan vi inte bara enas om att vissa saker är bra, vissa människor är goda?
Vilket för mig ganska sömlöst över till andra plats där en som utsatts för mobbning och kommit vidare ger en korkad, inbilsk och glömsk mobbare svar på tal – Karin Adelsköld. Läs mer om det.
Skärmdump från Karin Adelskölds Facebook-sida.
Så till de mera stillsamma länkningarna. De där som folk gör men inte ordar så mycket om. Men som ändå dyker upp, plopp här, plopp där, så att det inte går att bortse ifrån att här, här, här är det något som berör många. Den ena handlar om ballongsamhället och den andra om de rädda organisationerna. Väldigt tänkvärda inlägg kring samhället, oviljan att ta ansvar och den allmänna titelsjukan i medelklassen. Bland annat. Som uppenbart har skapat igenkänning hos många. Det intressanta är att de båda debattartiklarna är skrivna av en och samma person, Mats Alvesson. Han forskar kring området ”funktionell dumhet” och kom förra året ut med en bok med titeln ”The Triumph of Emptiness”. Och tomhet, kära läsare, har jag tänkt mycket på. Så det återkommer jag till.
Som jag skrivit om tidigare är jag med i några slutna grupper på Facebook vars medlemmar identifierar sig som utmattade/utbrända/vidbrända eller som på väg därifrån. Det är mycket värme, stöd och kunskap som finns i grupperna. Och så mycken oro och stress.
Försäkringskassan ställer till det för en del. Behövande anhöriga suger energi och kraft. Barnen behöver kärlek, intresse och mat. Tankarna på jobbet tar upp plats. Den kroppsliga skörheten och oförmågan sätter käppar i hjulet hela tiden.
MEN. Något som VERKLIGEN tar plats är ordningen hemma. För även om man är helt körd i botten av långvarig stress, så nog fan ska det vara städat hemma. För usch, annars är ju världen på väg käpprätt åt helskotta. Om inte hemmen kan hållas dammråttefria och hyfsat nybakade. Då är världen på väg mot Domedagsklyftan fortare än Gandalf säger ”hokus pokus”. Civilisationen står och balanserar vid den yttersta randen när de svenska hemmen inte kan hållas i protestantisk ordning. Att ha ett hem i upplösningstillstånd skulle jag vilja säga är mer stigmatiserande än att gå med otvättat, okammat hår och lukta svett.
Stressen inför detta är monumental. Och problematiseras sällan.
Så nu är det med yttersta vånda och starka panikkänslor som jag publicerar bilden inifrån mitt lägenhetsförråd. Jag rodnar djupt och tänker inte titta på det här inlägget igen. Som ni ser är det inte bara jag som skäms, kameran i telefonen vägrade att ens ställa in skärpan, så obehaglig tyckte den att åsynen var.
Men jag gör detta i mänsklighetens namn. På samma sätt som en mängd andra gör i Facebokgruppen ”Family living – the true story”. Det gör ont, det svider, vi vet att vi imorgon kanske inte hälsas på, men vi drar en lans för en stökigare, dammigare, snällare och mindre stressig vardag.
(Jag inser att jag, i mitt affekterade tillstånd helt lämnat analysen därhän. Jag får återkomma i frågan eftersom jag tycker det är sjukt intressant att hemmet, som borde vara vår varma filt att gömma sig i, vår fristad i en hjärtlös värld istället är en stressfaktor av magnitud.)
