Inte flickvänsmaterial #bloggswe
Under min ungdomstid hette flickvännerna Helene och hade blont hår. Vi som inte hette Helene och hade andra färger på håret var harmsna och ganska avundsjuka men ändå litet lättade. För ville vi egentligen vara flickvänsmaterial? Vad innebar det att vara flickvän – konformitet, icke-autonomi, kanske blommor, gåvor, smycken, frieri förstås på någonslags plussida men sedan anpassning. Eller?
Jag tänkte på det här när jag läste ”Alltings början” av Karolina Ramqvist, ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson och ”Den högsta kasten” av Carina Rydberg.
……och här började jag skriva en gång för tre månader sedan. Litet oärligt kanske, eftersom jag då inte hade läst klart ”Den högsta kasten”. Men nu när Roy Andersson har deklarerat i ”Skavlan” att han är Hugo Rask, Mannen i Lena Anderssons bok så känns det aktuellt igen att skriva om de här böckerna. Eller om temat.
Victor Schantz, Hugo Rask, Rolf Larsson. Alla verkliga män, men bara en som fått sitt riktiga namn i romanen. De ville ha dyrkan men de ville inte ha en ledsagare. I alla fall inte den ledsagaren som gav dem dyrkan. För de som dyrkade var inte flickvänsmaterial. I några av de här romanerna beskrivs de önskade flickvännerna: helst adliga, gärna förmögna, ”groomed”. Helgjutet flickvänsmaterial med guldkant, skulle jag vilja säga.
Jag har diskuterat böckerna. På någon kafferast, över en lunch, i en scoutstuga full med 12-åringar, på Facebook. En del säger:
– Jamen, det borde hon ju ha fattat. Att han inte ville ha henne. Hur tydlig måste han vara?
Och då förstår jag, om igen, att det finns många sorters människor. Och att idéerna om kärlek och familjebildning är spretiga fast vi försöker använda samma ord och begrepp och tänka att vi menar samma saker. Det finns ju vissa människor som verkar ha ritat upp livet innan de ens fyllt tonåring och sedan gäller det bara att hitta rätt person att utföra de olika stegen tillsammans med. (Se min checklista för att få koll på hur du ska gå tillväga om du undrar hur ett perfekt liv ska konstrueras.) I det sammanhanget verkar det alldeles ofattbart att Lena, Carina och Karolina fortsätter hoppas och går tillbaka trots att de aldrig får några blommor, någon middag eller förlovningsring. Men i sammanhanget där kärlek är en stark kraft mellan två personer oavsett kön, där nyfikenheten, viljan att komma nära och den svindlande känslan av alltings möjlighet i närheten av den älskade är något av det som definierar kärleken, då är Lenas, Carinas och Karolinas handlande helt förståeligt. Ja, tillochmed förnuftigt. För är det inte grabbhalvorna här, Roffe, Hugo och Victor som är ute och cyklar? Som tror att de ska ha flickvänner av flickvänstyp snarare än en kropps- och själsfrände.
Ibland på båten och tunnelbanan till och från den välmående villaförort där jag bor hör jag (företrädesvis) män berätta om sina liv som om de bockat av checklistan duktigt. Jag lyssnar och antecknar.
Ps. Nanna Johansson har krönikerat alldeles underbart om Roy Anderssons utspel. Läs och njut. Ds.
Mjölklobbyn och kvargknarkandet
Det finns en PR-firma som länge berättade med stolthet att det var de som låg bakom lattetrenden. Det var de som snokat upp den i USA och som sedan kickade igång den här i Sverige med hjälp av barista-tävlingar och annat. Uppdragsgivare Svensk Mjölk. Mjölklobbyn alltså.
Men nu räcker tydligen inte vårt lattesörplande. Jag undrar om det är samma PR-byrå som ligger bakom kvargknarkandet som sker i parti och minut i varenda vrå av det svenska folkhemmet. Allt i proteinets tecken. För Protein Är Bra. På samma sätt som Kolhydrater Är Dåligt. (Att det sedan är massor med socker (Kolhydrater!) i de smaksatta kvargarna verkar vara helt underordnat.)
Det här hänger naturligtvis ihop med musklerna som ju är så intressanta just nu. Som jag ju påpekat i ett inlägg. Om ni nu inte vetat om det.
Och om ni inte visste att mjölklobbyn är en sjukt stark påtryckare så kan ni kolla in bilderna ovan som handlar om Oatly (uppfinnare av havremjölken) och hur det företaget hamnat i fejd med…… Svensk Mjölk (Mjölklobbyn).
Att muskler är intressant har naturligtvis plockats upp av ett trendanalysföretag som också vet att muskler byggs av Protein. Och att det är svårt att få avsättning för all mjölk som produceras och vad man kan göra av mjölken…… Ja, ni förstår. KVARG är naturligtvis svaret på allt.
Men hur kan de behålla det läskigt fula ordet? KVARG. Och nu finns det tillochmed DrickKVARG. Jag ryser.
(Om jag själv har ätit smaksatt kvarg? Självklart. Jag är ju också lätt att påverka. Och vill bygga muskler.)
De tio böckerna. Del 2.
Nu är det dags för trilogierna. Och tetralogierna (fyra böcker i svit). Och pentalogierna (fem stycken). Och hexalogierna (såklart – sex böcker i rad). Och därmed sagt att jag svårt övertrasserat mitt 10-böckerskonto.
Alberteböckerna av Cora Sandel
Cora Sandels berättelse om hennes uppväxt i Norge och hur hon tillslut tar sig därifrån, fast det verkar helt omöjligt. Sedan om hennes tid i Paris. Hon fryser mest hela tiden, mest i Norge, förstås och hon är fattig och hungrig. Hon vill så mycket, har begåvning och styrka men så få människor som stöttar henne (om än några). Hon dricker hett, hett kaffe för att bli varm och för att orka.
Låter förfärligt, eller hur? Men det är det verkligen inte. Det är ömsint, sinnligt, upprörande, stöttande, mänskligt, sorgligt, sant, nära, uppriktigt, avskalat. Modernt. Väldigt modernt.
Övärlden–hexalogin av Ursula K. Leguin
Jag fick de tre första böckerna på engelska av min tvilling någon gång under det tidiga 80-talet. Jag har för mig att det tog ganska lång tid för mig att börja läsa dem. Hon hade pratat så mycket om böckerna, om symboliken, om språket, om storheten. Jag tror att jag var rädd för att jag inte skulle kunna ta till mig det stora i dem, att jag inte skulle se det hon såg, inte förstå. Men tillslut läste jag dem. Och jag har inte slutat än. Jag återkommer till dem gång efter gång. Jag försöker hitta orden för att beskriva känslorna jag får, men de är svåra att få fatt i. Vilken tur att Margaret Atwood valde den första boken ”A Wizard of Earthsea” till Wall Street Journal bokklubbsbok så att jag kan citera från den presentationen:
The “Earthsea” books are “a meditation on mortality or what it means to be alive,” Ms. Atwood says. “And also, of course, a meditation on power. What does it mean to have power?”
För, ja, att läsa böckerna är som att meditera. Det handlar inte om vad som faktiskt ser ut att ske, utan vad som händer inuti och bakom. Det egentliga.
Barbro Lindgrens Hemligt–trilogi
Ja, järnvägar. Den första boken fick jag och min syster (vissa presenter fick vi tillsammans, det var ju lika så bra) i julklapp eller födelsedagspresent (födda på juldagen) när vi gick i fyran. Det var som att bli rammad att läsa ”Jättehemligt”. Helt nytt. Väldigt roligt. Som ett samtal med en ny kompis som ingen annan träffat och som pratade om litet mer vuxna saker. Och då berättade ändå Barbro Lindgren om sin uppväxt, 30 år tidigare. Men det är något väldigt universellt med hennes sätt att berätta om ungdomen (och senare barndomen, i Sparvel-böckerna), något som går utanpå tiden.
Några bubblare
Bläck–trilogin av Cornelia Funke
De här tre böckerna har jag läst högt. Men någon gång måste jag läsa dem tyst för mig själv, för att verkligen få uppleva dem. Cornelia Funke skapar en värld bortom vår värld som är magisk. Skrämmande på en massa sätt. Bland annat för att den tar sig in i vår värld på ett nyckfullt sätt, så att man aldrig kan veta riktigt vilken man är i. Sådär som när man är väldigt trött och drömmarna från natten före känns lika verkliga som den töckniga ”verklighet” man befinner sig i. Och det är via orden och böckerna transporten från ena tillvaron till den andra sker. Ibland.
Signe-trilogin av Kerstin Thorvall (”När man skjuter arbetare”, ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat; en spegelroman”)
I de här böckerna åstadkom Kerstin Thorvall något enastående – hon byter perspektiv och får en ny aspekt av sin mamma som hon så kallhamrat och förståeligt mejat ner i ”Det mest förbjudna” att verka helt trovärdig. Det har ju pratats mycket om Kerstin Thorvall och hur egocentrisk och omöjlig hon var som mamma och närstående. Då är det ju lätt att omvärdera allt hon skrivit. Att misstro. Gör inte det. Det här är stora berättelser.
Härskarringen-trilogin av J J R Tolkien
Såklart. Jag har bara läst böckerna en gång. Under en lång räcka veckor, nedsjunken i Fylke, Mordor och länderna däremellan på tunnelbanan för 35 år sedan. Men sedan har jag återupplevt allting om och om och om igen via filmerna. Som jag kan sugas upp i. När som helst. Märkligt. Aldrig tråkigt.
Och nu är det dags för muskler! Del 1.
Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.
Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.
Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.
Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.
Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.
Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.
Kriget om livsstilen
Issadissa och ”den andra” ligger i fejd med varandra.
”Kom ut ikväll!” sjunger Issadissa högt och fortsätter:
– Gå på AW eller seminarium, prata med en massa människor om sociala medier, Netflix, bilder i reklam och varumärken. Sedan läser du alla roliga tidningsklipp du har i bokhyllan och efter det kommer du att ha massor av idéer till bloggen och till jobbet!
– Du vet att du inte orkar, säger ”den andra” förnuftigt. Stäng av datorn, strunta i TV:n, läs några kapitel i ”Steglitsan”, lyssna på Yoga Nidra och lägg dig tidigt.
Så där fortsätter de. Dag efter dag.
Ja, jag vet att jag får massor av idéer av att bombardera mig med intryck. MEN. Sedan måste jag gå in i mig själv och idissla allt det jag fått in i mig. Men inte bara det, jag måste gå in i mig själv för att grunda själen, för att bottna, för att landa. Och, det kostar mer att stillna än att låta sig översköljas av intressanta intryck. Det kostar tid och koncentration. Men det måste göras. Varje dag. Har jag förstått.
Meditation, djupavslappning, yogisk sömn. Långsamhetens lov. Reflektionens välsignelse.
Nu är min dagliga dos tjugo minuter. Antingen Yoga Nidra eller meditation så som jag lärde mig hos zenbuddhisterna på Erstagatan (sitt still, titta i väggen, andas och räkna till tio. Om och om igen.).
Som någon vis människa sa: ”Meditera tjugo minuter varje dag. Om du är för stressad för det, dubbla tiden.”
Förutom att det är en överlevnadsstrategi för min egen del, så funkade Yoga Nidra som insomningshjälpmedel för Pojken. I söndags hade han svårt att komma till ro (vilket skolbarn har inte det på söndagar?!). Då fick han lyssna på Yoga Nidra-spåret i min mobil. Efter tjugo minuter ropade han grötigt: ”Mamma, jag har lyssnat färdigt”. Jag hämtade mobilen, hörde honom rumstera om i sängen någon minut innan det blev alldeles lugnt och tyst i hans rum. Nästa morgon sa han att han sovit fantastiskt gott.
Julklappsspaning
I god tid. Hör hör.
Vi kör väl igång med en graf från Google Trends.
Jag ska inte gnugga er i ansiktet med Onepiece. Jag har lagt till grafen över sökningarna på Onepiece (den gula kurvan) och den långsamma vandringen mot döden, med en kort återupplivning förra julen, som referens. Så ser det alltså ut för ett varumärke som är ”inne” en period bara för att sedan pratas om med skämskudden nära till hands. För, kära läsare, visst är det så att något som är riktigt hett i den ängsliga medelklassen alltid blir riktigt pinsamt tillslut.
Så. Glöm Hollister (den röda kurvan) i år. Om ni köper något från Hollister till jul lär ni behöva lägga plagget till Emmaus redan till midsommar. Senast. Antagligen redan till påsk.
Och Michael Kors (den blå kurvan). Det kommer säkert en puckel till julen. För nu är det klockorna som ökar, medan väsksökningarna dalar. Men rent allmänt när det gäller varumärket – se upp! Ett varumärke som pratar lyx men som beter sig som bling. Känns inte bra. Jag bäddar in ett klipp från Wall Street Journals sändningar:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=BwZb3WHiSZQ&w=560&h=315]
Hur vill vi se världen?
Dags att titta på morgonen igen. (Jag har nyss skrivit om bilderna av vår vardag och vill fortsätta prata om dem.) Tog fram ett kollage från ytterligare en bildkälla.
Nu till den viktiga frågan:
Vilket kollage visar morgonen så som DU vill se den i media och reklam? Och varför (om du orkar)? Skriv i kommentarerna eller på Facebook/LinkedIn/Twitter.
1.
2.
3.
Ps. Bilderna i kollage 1 kommer från Johnér Bildbyrå, kollage 2-bilderna kommer från Linkimage och kollage 3 är en samling av bilder från Instagram. Ds.
Dags för de tio böckerna. Del 1.
1. Sven Wernström ”Upproret”
Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?
Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.
2. Marilyn French ”Kvinnorummet”
Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)
Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)
3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita”
Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.
Klipp som förgyllde dagen som jag vill dela vidare
Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått (?)
Och nästa:
Ojoj. Den kostade nog en del. Fast å andra sidan – vad bra det blev!
Men absolut bäst är ju det här. För det är på riktigt. (Tyvärr lyckas jag inte bädda in klippet.)
