Pojken kom hem från skolan och visade vad han lärt sig. Inte av någon lärare utan av en klasskompis.
I Chrome kan man ändra i programmeringskoden så att det som syns på skärmen ändras. På aftonbladet.se och dn.se i alla fall. Det är ju hur kul som helst och öppnar upp för de småsintaste och barnsligaste drag en vuxen människa besitter. Men framförallt visar det här hur den bästa undervisningen går till – genom lust, humor och delande.
OK. Hur gör man då? (Detta gäller pc, vill jag tillägga. Det enda verktyg, hur yxigt det än är som jag har tillgång till. Sa hon bittert.)
Kajsa Grytt har ställt in sin turné i vår. Luften gick ur henne när hon mötte den stora publiken genom ”Så mycket bättre” och delar av den stora publiken visade sitt rätta ansikte. Den del av den stora publiken som tidigare inte haft sökarlyktan inriktad på Kajsa Grytt eftersom de inte vetat att hon funnits. Nu visade de sig. Trollen, näthatarna. Den där trista delen av Internettet. Internettet som jag så ofta hyllar för nätkärlekens skull. Så igår spreds nyheten om avhoppet och många, många blev engagerade. (Här skriver Kajsa Grytt på sin officiella Facebook-sida och här skrivs litet mer i Göteborgsposten.)
Många i min lilla värld vill jag tillägga. Vad jag sysslar med när jag tror att VÄRLDEN är det som rör sig i mina Facebook-, Instagram-, Twitter- och LinkedIn-flöden kallas för ”tribalisering” fick jag lära mig på Internetdagarna. Farligt, farligt med tribalisering. Men bra med ett nytt, användbart begrepp. Tillbaka till höjdpunkterna bland det som delats:
Advent. Jul. Lussekatter i parti och minut. Adventsljusstakar med ett ljus tänt. Nystrukna julgardiner. Glögg och pepparkakor. Klart att jag blev påverkad. Så pass att jag för första gången i mitt liv gjort en julgrupp av två stycken ”blå hyacinter med fyllig doft” à 10.95 samt en IKEA-vas i glas inköpt på Kupan (Röda Korsets andrahandsaffär) i Färjestaden och mossa från huset-jag-hyr (hoppas inte mossa är fridlyst!). Annars är det som vanligt allt för många ”calls to action” i mitt hem. Å andra sidan syns de inte lika väl när jag rör mig i det skumma ljuset från adventsstjärnan och stearinljus.
Så får det vara dags att avsluta med en fantastiskt rolig video som spreds i förra veckan. Amerikanska unga män testar europeiska badbyxor.
Om någon inte har förstått det hittills så jobbar jag till vardags med digital kommunikation, det vill säga hemsidor och liknande. Och för oss som jobbar med sådant finns det magiska ordet optimering. Det betyder att våra digitala ansträngningar ska utmynna i att besökarna på våra hemsidor gör som vi tänkt, det vill säga trycker på rätt knapp, skickar in sina kontaktuppgifter eller köper mer än de tänkt från början. En knapp som det står ”köp” eller ”jag vill ha nyhetsbrev” på är en så kallad ”call to action”.
Imorse när jag vimsade runt i lägenheten i jakt på energin såg jag helt plötsligt vårt hem i det digitala ljuset – överallt lyste det knappar som det stod ”handling” på. Men istället för ”köp” står det ”plocka undan”, ”damma”, ”vik ihop”, ”gå igenom”, ”sortera”, ”hacka”, ”koka”, ”baka”, ”släta ut”, ”pynta”, ”rengör”. Hemmet är värre än en riktigt dåligt gjord hemsida, helt enkelt. Det lyser och blippar och rör sig överallt! Det ropas som vore jag på marknad i Fjärran Östern. ”Här!”, ”titta på mig!”, ”kolla, kolla!”. Egentligen med versaler och hundra utropstecken. Allt sådant vi hatar i den digitala verkligheten. Men i köttvärlden är det vardag.
Inte konstigt att jag måste åka till det hyrda huset på landet för att vila. Min enda ”call to action” där är: ”få upp värmen och håll den uppe”.
Så genom att jag har ett hyrt hus att fly till kan jag då och då optimera tillvaron. Men hur i helskotta ska jag fixa till den eländiga vardagen så att hemmet blir optimerat med tydliga ”calls to action”? Finns det några särskilda konsulter för optimering i hemmet som tänker som en SEO-konsult? HJÄLP!!!!
Strunt samma om de är curlade och omöjliga att ha på en arbetsplats – vi vill åt dem! De simmar runt i konsumtionssamhället med digitalismen i blodet, de navigerar mellan varumärkena och pratar redan i tonåren om sig själva i termer av ”branding”. De har inflytande över (styr?) sina föräldrars konsumtion, de har egna pengar, de uttalar sig med tvärsäkerhet både på bussar, caféer och i sociala medier. Generation G. (Födda på 90- och 00-talen).
Vad måste vi veta för att kunna påverka dem eller sälja till dem?
– de tänker och läser inte, de tittar och känner
– våra invanda mediebegrepp är obsoleta – de saknar helt relevans. Vi måste hitta nya, bättre, relevanta begrepp
– allt handlar om trovärdighet
Vad betyder det här då?
Begreppet ”sociala medier” (så som vi hittills använt det) är inte användbart. Alla medier är sociala i Generation G:s värld. Eller så är inga medier sociala. Alla medier är lika. Att titta på vanlig tablå-TV med familjen kan vara avsevärt mer socialt än att leta spelklipp på Youtube, kan en från Generation G tycka. Så varför prata om ”sociala och osociala medier”, ”nya och gamla medier”, ”digitala och analoga medier” – begreppen saknar innehåll, saknar användbarhet. Vi som jobbar i kräng- och påverkanssfärerna måste ta oss loss från de gamla begreppen eftersom de är obsoleta och kommer att få oss att tänka fel. Och därför ta felaktiga beslut och ge dåliga råd. (Jag har skrivit om min skepsis när det gäller mediebyråernas begrepp och analyser för några år sedan.)
Generation G är en generation som tycker att det mesta ska vara underhållande. Det betyder inte alls att allting måste vara roligt eller skrattretande, utan snarare att det Generation G intresserar sig för, stannar vid och tar in måste ha emotionell relevans. Vi tar det en gång till, nu med versaler: EMOTIONELL RELEVANS. Det som tas in, konsumeras måste alltså vara angeläget och det på ett känslomässigt plan.
Bilder och film vinner över text. (Ajaj, det gör ont att skriva det.) ”Varför ska jag läsa när det går att titta?”
Vem som säger vad spelar en enorm roll. Att bygga trovärdighet är att skaffa sig ett kassavalv fyllt med social valuta. Ju längre bort ett företag/organisation befinner sig desto svårare är det att få Generation G:s förtroende. Högst trovärdighet har vi mammor. Trots allt. För vi är närmast.
(Det här var min mycket personliga sammanfattning av Katarina Graffmans extremt spännande dragning på Internetdagarna. Se henne prata kort om Generation G i det här klippet.)
* Bilden är drygt tre år gammal. Jag har tittat litet extra på Onepiece-märkets uppgång och fall (mest fall) tidigare.
Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.
Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:
– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.
Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.
Issadissa och ”den andra” har råkat i luven på varandra igen. De går och morrar och sticker varandra med trista repliker. Vad handlar det om?
Jo. Om bloggen.
Issadissa tycker att den allmänna röran är alldeles underbar, den speglar ju alldeles perfekt tillståndet i hennes huvud (och, måste hon erkänna, garderoberna och förrådet).
”Den andra” tror att vi skulle få mycket mer trafik om vi var smarta och delade upp bloggen i fem-sex stycken:
1. En bokblogg
2. En proffsblogg om sociala medier, marknadsföring, reklam och bildkommunikation
3. En självhjälpsblogg och ”jag-är-trött-lyssna-på-min-historia”-blogg om utmattning och stress
4. En väldigt anonym och elak samtidsspaningsblogg
5. En geekig, nördig, fangirlig populärkulturblogg
6. Och så en för resterna – de allra bästa recepten! En dosis träning för halvgamla tanter. En pyts med tvillinglös tvilling.
Vad säger du, kära läsare. Är det dags att förändra konceptet? Har Issadissa levt för länge? Ska hennes ostädade huvud och förråd splittras och ordnas?
Tänk vida, stora tankar – på vilken arena finns ditt varumärke? I vilken sfär befinner sig varumärket? Hur ser publiken ut? Vad gillar publiken för andra varumärken? Vilka ”kompisar” har ditt varumärke?
Här är det viktigt att inte bara se till det som du ser om ”din” bransch.
Är det ett klädmärke du ska marknadsföra finns det säkert ett bilmärke som passar bättre till dina kläder än andra.
Rita upp ”världen” omkring ditt varumärke.
Ta/lägg upp bilder. Intressanta, roliga, snygga, söta, lekfulla, spännande bilder. Autentiska bilder. Bygg upp ett intressant innehåll. Behöver inte vara strikt beskrivande eller helt solklart länkat till ditt varumärke och/eller produkter/tjänster.
Hashtagga bilderna ordentligt. Kolla ”varumärkeskompisarna” och dina konkurrenter – vad använder de för hashtaggar? Din målgrupp – vad använder de för hashtaggar?’
Börja trycka på gilla-knappen. Lägg ner många, många timmar på det. Gilla alla möjliga sorters bilder. Inte bara sådana som du tycker har med ditt varumärke att göra.
Tänk efter om du på något vis kan länka varumärket till hundar, katter eller bebisar. Om inte annat – skaffa en hund, katt (bebis?) till kontoret och börja ta bilder på den.
Vad har du för berättelse? Kan du låta dina kunder/fans följa med på en resa? (Öppna ny butik/kontor, skapa en ny produkt/produktlinje, bestiga ett berg, vara gravid, bygga om ett kök…..)
Hur funkar det här då?
Lägg tid och energi på att fundera kring och känna in ditt varumärke.
Du måste ha ett trovärdigt innehåll som känns äkta och intressant. Det måste du ha redan när du sätter igång och leta fans.
När du börjar ”gilla” kör du igång människors känsla av att de bör ge tillbaka (Cialdinis första princip – reciprocitet). De kommer att kolla in ditt konto. Hittar de tillräckligt intressant material kanske de börjar följa ditt varumärke.
Glöm inte – att kommunicera genom bilder kräver hjärta och tillgång till egna känslor. Att kommunicera med bilder är en konst. Det intressanta här är att de flesta klarar det alldeles galant när de är sina privata jag men tappar helt den kunskapen när de jobbar. Så tänk efter hur du skulle göra om du var dig själv!
I nästa avsnitt ska jag dela med mig av åtminstone ett strålande exempel!
En av mina Insta-bilder som fick en del likes.Samma dimmiga kaj någon dag senare.
Dags att lägga upp en lista över det jag ska skriva om i veckan eller nästa vecka eller i framtiden:
1. hur du som varumärke knäcker Instagram-koden
2. den första boken i min lista över böcker som påverkat mitt liv kommer alltid att förbli ”Gentlemen”. Alltid. Alltid. Alltid.
3. social valuta – utan vilken vi är rökta! Utan Facebook-nätverk och rekommendationer kommer du aldrig att få hyra ett hotellrum, du kommer inte att få köpa försäkring till hyfsat pris och glöm att låna från bank!
4. ”gilla”-knappens makt. Hur du utan att anstränga dig ökar ditt sociala värde bara genom att veta om en grundregel. Allt enligt Cialdini.
5. så kommer jag nog att skriva något om IHR. Om året där. Om nätverket som finns. Om oss som tog oss igenom ”the boot camp” och kom ut som DIHR. Med risk för att bli intern. Och navelskådande.
Hur kan det komma sig att lukterna stannar kvar i ett hus? Femton år efter att jag lämnat huset kommer jag tillbaka och lukterna för med sig minnen som jag inte visste jag hade. I femton år har andra människor bott och levt i huset. De har byggt om en del, de har bytt fönster, de har målat en del, de har diskat, tvättat och rengjort, de har bränt rökelse och eldat brasor. De har sovit och lagat mat och hängt sina kläder i garderoberna.
Ändå. Under diskbänken luktar det som förut. I städskåpet är lukten densamma. När jag låser upp huset och öppnar dörren välkomnas jag av huset med samma doft som då. Jag går in i verkstaden där duschen finns och förs tillbaka till augustimorgnarna 1996. Jag brukade gå upp tidigt för att dricka en kopp te och ta en dusch innan vi åkte in till sta’n för att jobba. Det var vackra morgnar, med sol och P1 i bilradion.
Jag har ju länge misstänkt att det här huset har en själ, att huset ÄR. Vi som har bott, har hyrt, har ägt, har egentligen bara fått tillåtelse av henne, Huset. Det är hon som bestämmer. Och lukterna är hennes. De har ingenting med den tillfälliga ägaren, hyresgästen att göra.
Vi som har fått hennes tillåtelse att vara där glömmer henne inte. Första dagen som hyresgäst i somras kom Pojken och sa att vi hade besök. Det var en man med son. De var på besök på skärgårdsön för att där skulle ett stort bröllop gå av stapeln och mannen och sonen skulle närvara. Men innan det var dags för balunsen behövde mannen ta sig till norra delen av ön och Huset. Han hade vuxit upp där. Han behövde visa Huset för sin son. Han kände igen henne. Även om olika ägare har målat litet, bytt ut något här och något där, så ser hon ut som hon alltid gjort. Och mannen med sonen gick därifrån glad, han hade fått träffa henne igen och han hade känt igen henne.
“Bad architecture is in the end as much a failure of psychology as of design. It is an example expressed through materials of the same tendencies which in other domains will lead us to marry the wrong people, choose inappropriate jobs and book unsuccessful holidays: the tendency not to understand who we are and what will satisfy us.” Alain de Botton, The Architecture of Happiness
För 25 år sedan gick ”Twin Peaks” på TV. Jag såg varje avsnitt. På natten som sedan följde fortsatte historien i mina drömmar. Fast då var ju jag med och de människor som var betydelsefulla, oavsett jag om jag i vaket tillstånd tillskrev de den betydelsen eller inte. När jag la mig till rätta i sängen visste jag att nu var jag på väg. In i en förtrollad värld, in i en värld där jag skulle bli varse sådant jag i vaket tillstånd inte förstått och vetat. Eller bara in i en hisnande berättelse.
Nu, när jag intensivt läst ”Steglitsan” av Donna Tarrt så händer samma sak igen. Det undermedvetna triggas och drömmarna spinner loss. Att jag har varit på en mycket lugn plats och i ensamhet bidrar väl till att bilder och tankespår får helt fritt spelrum, verkligheten har inte varit så påtaglig. (Det är väl också därför man ska ut och resa ensam då och då, men det får jag skriva mer om en annan gång.)
Jag har skrivit mycket om att det är viktigt att läsa. Och, ja, läsandet i sig är viktigt. För att man ska kunna förstå andra människor, för att kunna se sig själv och inte bara säga ”det ÄR så här”, ”människor ÄR så här”, det handlar om att bygga tolerans och så vidare. MEN. Det finns vissa böcker, vissa bilder, vissa filmer, vissa konstverk, vissa TV-serier som gör mer än så. Som förser oss med symboler, myter och bilder, så att vi kommer neråt, bakom våra stela vardagstankar och förstår oss själva och andra på en nivå som är större och närmare sanningen.
Donna Tarrt får avsluta:
Fast var är detta något? Varför är jag skapad på det sätt jag är? Varför bryr jag mig om allt som är fel och struntar i allt som är rätt? Eller för att uttrycka det på ett annan sätt: hur kan jag så tydligt se att allt jag älskar eller bryr mig om är illusion, och att det ändå är så att allt som är värt att leva för finns i den förtrollningen, åtminstone för mig?
En stor sorg och något som jag bara börja förstå: vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att välja det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.
Och vad menade jag med att välja just det citatet? Ingen aning. Det var vackert. Det slog an en sträng just då, när jag satt i sängen efter att ha sovit 13 timmar med massor av äventyr. När jag satt där i tystnad, i ensamhet. Nära något.
