Nu har jag själv glömt det några veckor. Usch och fy på mig! Jag vet ju att livet blir enklare när kroppen funkar. Och det gör den bättre med några Omega-3-kapslar, en multivitamin, litet extra järn, magnesium och så toppar jag med D-vitamin.
Jag har förstått av mina olyckssystrar i den slutna Facebook-gruppen som jag skrev om igår att hormonproduktionen kan bli alldeles felinställd vid långvarig stress. Det här måste jag lära mig mer om. Återkommer om det. Men fortsätter tillsvidare med vanliga apoteksvaror.
(Det har blivit försommar 2014, jag närmar mig ett år av utmattning och återhämtning. Men eftersom jag inte känner mig stabil så fortsätter jag att försöka förstå, försöka hitta vägar.)
Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.
Det finns ett par saker jag slås av:
1. en förödande majoritet är kvinnor
2. skulden är tung, självanklagelserna många
Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:
Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?
Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.
(Tveksamt om detta inlägg platsar i utmattningstemat. Men det är ju både roligt och väldigt hemskt. Och tänkvärt.)
En bekant, några år yngre än jag berättade att hon suttit i väntrummet hos en läkare. Runt omkring henne satt det andra som också väntade på att få komma in till sina doktorer. Alla var kvinnor. Alla var i 40-50-årsåldern.
Hon kom in till sin doktor. Hon frågade:
– Varför är det bara kvinnor som går till doktorn?
– Ähum. De känner efter.
(….för mycket? tänkte hon som frågat.)
– Men männen då? Vad gör de?
– De dör, svarade doktorn.
(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)
(Det här inlägget handlar ju inte så mycket om utmattning, men speglar den inre strid jag utkämpade allt som oftast. Mellan viljan att vara normal NU och känslan av att allt fortfarande inte var i balans.)
Epic fail.
Jojo. jag tränar på.
Cyklar fram och tillbaka till jobbet.
Svettas och känner pulsen gå upp.
Stretchar alldeles för litet.
Yogar. Inte.
Går på lunchpass på jobbet. Sist jag var där leddes passet av en fruktansvärt spänstig norrman som hoppade och gjorde knäböj hela tiden. Dagarna efter kunde ingen av oss deltagande försäkringstjänstemän gå i interntrapporna utan grimaser.
Och så tränar jag varannan vecka med en PT (Erling på Westnine Fitness). För att hitta tillbaka till kroppen som den borde vara. Själva träningen är jobbig men inte övermäktig. Men de kroppsliga reaktionerna efteråt är massiva – illamående, totalpaj på kroppstermostaten, sorg och leda. Som tur är går reaktionerna över efter en natts sömn och rikligt med vatten.
Men alltså. Träningsdagbok. Går. Inte. Lägga upp bilder på mig där jag lyfter tunga vikter eller gör en snygg brygga eller så? Begränsat underhållningsvärde.
Målen, då?
1. inte i närheten av förbättring när det gäller att komma ner i spagat. FAIL.
2. jag sprang 2.7 kilometer i helgen. Men gick 200 meter. Så, FAIL på den också.
3. jag har inte ont i kroppen. Och snart jobbar jag 100% igen. LOCKED ON TARGET!!
4. falukorven har blivit mindre medan gäddhänget är konstant. Dagsformen avgör om jag kan leva med dessa fakta. Halv-FAIL och halv-LOCKED ON TARGET!
Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.
Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.
Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.
Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.
(Det jag beskriver nedan är sådant som en vanlig, ”frisk” människa klarar av att vila sig ifrån på ett par dagar, men som jag inte klarade av.)
Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.
Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.
Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.
Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående. Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.
(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)
Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.
Och hur känner jag mig?
Klokare.
Starkare.
Tacksam.
Stöttad.
Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.
Vad är det viktigaste som har hänt?
Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.
Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.
Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.
Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.
Hur känns det inför framtiden?
Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.
Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.
Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.
(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)
(Då, 2014 ville jag nog kunna jobba mig ur utmattningen. Alltså göra saker så att jag skulle bli frisk. Inte bara vila och vänta. Därför skrev jag sådant här. Och tränade för mycket för vad min kropp då pallade med. Men vad visste jag då?)
Måste kroppen fara illa av livet?
Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.
Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.
Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.
Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.
(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)
(2016 års kommentar: varför började jag cykelpendla igen så snart efter kollapsen? Fast jag vet ju svaret: jag ville ju bara att allt skulle bli som vanligt. Att vara utmattad var allt jag inte definierade mig som.)
När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.
Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.
Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.
När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.
Jamen är det inte liemannen som flåsar oss i nacken i spåret? Eller är det gamle Luthervi försöker brösta upp oss inför?
Ja, det är ju det här med duktigheten. ”No pain, no gain”. Belöna sig med något gott efter träningen. Känslan av att vara litet bättre än de andra som inte är röda i ansiktet och eftersvettas vid trefikat.
Lyckas vi inte få till magrutorna eller den fasta rumpan kan vi i alla fall känna oss duktiga. Sådär ”jag-har-läst-min-läxa-15-gånger”-duktig eller ”jag-tackade-i-alla-fall-nej-till-det-sjunde-glas-vinet”-duktig. Alltså, ”jag-vet-inte-om-det-är-någon-nytta-med-det-men-Luther-kanske-går-på-det”-duktig.
Jag ska försöka ta mig därifrån. Det är svårt som tusan att inse att det faktiskt är mitt liv, mitt välbefinnande, min hälsa, min kropp-som-ren-funktion det handlar om. Men det vore ju sorgligt om jag inte lärde mig något av att ha brakat in i väggen. Jag sprang ju rakt in i den, med Runkeeper som bästa kompis, springskorna på och cykeln redo. Att vid 52 års ålder inse att Luther inte är någon att luta sig mot när det blåser och att duktighetspoängen inte räknas någonstans, det är sent men inte för sent.
Nu lär jag om. Sakta men säkert. Hoppas jag.
(Jaja, 2014 års jag inser saker, men eftersom insikter går på tvärs med det jag levt med så länge gör jag inte alltid som jag tänker. Utan jag bara gör. Och det är ju svårt att vila när vissa stadsdelar i stan benämns som ”de fasta rumpornas stadsdel” och alla pratar om sina långa löprundor. Då måste en vara stark, vilket jag verkligen inte var 2014.)
Ps. Maria Sveland skrev om ”fascistyoga” och duktighet. Roligt och hemskt. Ds.
