Jag verkligen älskar nyordslistor. Och när jag får höra begrepp som jag inte tidigare har hört men som sammanfattar eller sätter ord på företeelser som behöver lyftas. Senaste veckorna har jag träffat på följande:
MÖP = Militärt överintresserad person
Viagrakock = De nya alfahannarna i köket – hårda, svettiga, intensiva. Enligt Ann Lagerström som samlat ihop en massa bra nyord.
HTML-midja = Fettring som tillkommit genom för mycket dataspel, programmering och Jolt Cola (också från Ann Lagerström)
Möp är inget nyord, det är ett vedertaget uttryck har jag förstått. Liksom dess brorsa Pöpen (Polisiärt Överintresserad Person).
Fåtöljen som jag ska ha tills jag dör. Köpt på nätet, såklart.
Nej. Jag gillar inte att shoppa. Jag ser inte shopping som terapi (ni har väl hört uttrycket ”retail therapy”?). Men ibland behöver jag saker. Till hemmet, till kroppen, till barnen, till att ha på mig så att jag antingen kan utföra det jag vill göra (träna eller så) eller se ut som jag bör i ett sammanhang (kontoret, möte, fest) eller bara var bekväm i. Men nej, jag orkar inte gå på sta’n och titta på allt jag INTE vill ha för att kanske, kanske hitta det jag vill ha. Jag vill minimera tiden det tar att välja.
Så, hur gör jag egentligen nu för tiden? För visst, mitt beteende har förändrats rejält. På grund av Internet.
Min bärbara dator, min mans-TV (så kallas den av en god vän eftersom den är stor), min mixer (blender), min stavmixer. De fyra sakerna är köpta på nätet. Efter att jag har gjort research på nätet. Jag påverkades av:
2. Själva testerna som jag läst för att komma till källan.
3. Kommentarer till testerna av konsumenter.
4. Kundrecensioner.
Som jag skrev ner under ett intressant seminarium: ”Produktrecensioner ger mätbart värde. Även dåliga recensioner.” (Vem som sa det? Ingen aning. Jag har varit på så många bra och inspirerande seminarier och skrivit ner så kärnfulla citat som jag blir glad av att hitta. Men har jag skrivit datum och vem som pratade? Inte så ofta.)
Är jag nöjd då?
Ja och nej. Datorn är finemang förutom att det är Windows 8 i den. Urk! Men annars är den snabb och bra, trevligt tangentbord, ordentligt med minne. Den har en kamera som antagligen filmar allt jag gör och skickar det vidare till någon som övervakar alla, menmen hittills har jag inte sysslat med olaglig verksamhet. Mixern (blendern) är jag tillochmed imponerad av. Den gör helt fantastiska smoothies. Stavmixern var väldigt billig och har hittills inte visat sig vara bra. Jag kan nog lära mig att stå ut med dess tillkortakommanden och använda den till det den faktiskt funkar för. TV:n är makalös. Eftersom jag jämför med en B&O tjock-TV utan minsta uppkoppling så hade jag väl blivit glad för vad som än visade bild från trådlösa nätverket.
Helt klart. Jag kommer att fortsätta shoppa så här. Jag väljer hellre när jag sitter vid köksbordet än ute på sta’n och hämtar hellre på Sabis än köar till en kassa på varuhuset.
Hur handlar du jämfört med för fem år sedan?
Ps. Jag köpte mina köksstolar på Bukowskis Market. På nätet. Brödrosten och elvispen på nätet. Alla böcker senaste året på nätet – adlibris, Bokus och Barnens bokklubb. Soffbordet och min älskade fåtölj på Lauritz. På nätet. Ds.
Shepherd’s pie, alltså fåraherdens paj skulle jag kunna äta jämt. Särskilt i den här versionen som är kryddad och tillagad som Leif Mannerströms fåraherdespaj om än något mindre fet.
Den har mer med lasagne än paj att göra. I princip är det en god köttfärssås som inte får vara vattnig och som täcks med ett ganska fast potatismos. In i ugnen och servera efter en kvart i värmen med en massa salladsblad av olika sorter.
I just det här receptet är kryddpepparn, lagerbladen och vitlöken väldigt viktiga i köttfärsröran och rotsellerin absolut nödvändig i potatismoset.
Köttfärsröran
600 gr lammfärs (funkar med nötfärs också)
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 msk tomatpuré
2 morötter
2 lagerblad
1 tsk stött eller malen kryddpeppar
1 buljongtärning
Salt, peppar
1 dl vatten
Potatismoset
700 gr potatis
300 gr rotselleri
1-2 dl mjölk
En så stor klick smör som du har samvete till
2 äggulor
1/2 tsk riven muskotnöt
Salt, peppar
Riv morötterna. Hacka löken. Bryn löken så att den blir mjuk men inte brun. Ta upp den ur grytan. Bryn köttfärsen på litet högre värme så att den blir brun. Sänk värmen. Häll tillbaka löken. Pressa i vitlöksklyftorna. Häll i morötterna. Krydda med lagerbladen, kryddpepparn, tomatpuré, salt och peppar. Häll på en skvätt vatten. Lägg i buljongtärningen. Låt allt koka ihop en kvart eller så till en tjock väldoftande köttfärsröra.
Skala potatisen och rotsellerin. Skär i tärningar eller bitar, 2 x 2 cm. Låt koka i saltat vatten i en kvart – tjugo minuter. Bitarna ska bli riktigt mjuka, så att det går att göra ett bra mos av dem. Häll av kokvattnet. Använd potatisstöt, -press eller elvisp för att finfördela rotsakerna. Häll på litet mjölk och en klick smör och rör ihop till ett ganska fast mos. Krydda med muskotnöt, salt och peppar. Blanda i äggulorna.
Dags för montering:
Häll i köttfärsröran i en stor ugnsform
Spritsa eller bred ut moset
In i ugnen i 200 graders värme i tio minuter-en kvart eller till mosets toppar börjar bli litet bruna.
Punkt fem och sex tar jag ihop till en bloggpost. De handlar om att det finns intresserade, kunniga, engagerade och fantasifulla människor på Försäkringskassan, inom vården och på andra ställen som kan bidra. Som kan stötta och hjälpa till med insikter. För stressjukan är ju ingen sjukdom eller åkomma som enkelt kan opereras eller medicineras bort. Det mesta jobbet måste den sjuka själv göra. Låter konstigt, eller hur? Den sjuka ska läka sig själv. Eller hitta en ny vinkel, ett nytt spår.
”Det är inte du som är sjuk. Det är samhället.” Sa någon. Då kunde jag släppa skammen över att ha dragit på mig detta eländiga tillstånd. Ett tag. Så pass länge att jag fick ett nytt perspektiv, kom ur den djupa skamgropen ur vilken det inte finns några vägar ut.
”Tänk dig att du i varje situation har gjort precis det du just då har förmått.” Sa en annan. Då kunde jag blicka framåt istället för att älta de situationer jag ändå inte kunde göra något åt eftersom de ligger i det förflutna.
”Det är inte de lata som blir utbrända.” Okej, jag har inte latat mig till stressjuka. Det kanske är så att jag haft omöjliga krav på mig, egna och andras. Kanske kan jag titta så på det som skett, titta på mina att-göra-listor med ett kritiskt öga, både listorna på jobbet och listorna hemma.
”Du kommer att bli frisk.” Det sa både Försäkringskassans handläggare och stressterapeuten. Det behövde jag höra från dem båda två.
Så är det verkligen inte bara med ord som läkningen, omorienteringen har gjorts. Jag har fått djupbehandlande massage och varit på Rosenterapi. Att låta kroppen känna känslor i en trygg miljö utan att gå via orden har varit absolut nödvändigt. För en ordorienterad människa som jag är det alltför lätt att bygga historier som tillochmed jag köper med hull och hår.
Nu, ett halvår efter att jag tog slut så jobbar jag 75%. Jag har långsamt börjat återgå till mina gamla arbetsuppgifter. Imorgon ska jag gå på ett gruppass på lunchen i vår träningslokal. Det blir första gången på ett halvår som jag är med på det. Jag tolkar det som ett friskhetstecken.
Punkt sju på listan – zazen. (Men var tog punkterna fem och sex vägen, frågar naturligtvis vän av ordning. De kommer, svarar jag, men den här posten behövdes skrivas först.)
Kroppen och själen hör ihop. Som sagt, det har jag förstått mer än någonsin i år. Om själen inte har någonstans att vila, då går kroppen också på överväxel. Om kroppen inte kommer till ro ens när man sover, då är själen ute och fladdrar mest hela tiden och det blir dåliga beslut. Om allt.
Vi lever i en makalös tid. Den är så spännande och så fylld av intryck. Det går att ta in och ta in, låta sig inspireras och låta tankarna spinna loss och flöda fritt. Aldrig att jag har tråkigt längre.
Tråkigt finns ju inte. Och det är en del av problembilden, tror jag. Åtminstone för egen del.
För att känna efter och förstå hur stillheten och inåtvändheten kan vara framkomliga vägar ur stress och utbrändhet så anmälde jag mig till en introduktion i zazen, zenmeditation. Fyra timmar. De avslutades med att vår lärare sa:
– Nu kan ni allt. Ni är välkomna att lära er mer, men nu kan ni det väsentliga.
Det väsentliga var att avsätta en viss tid varje dag, hitta en sittande ställning som går att hålla i tjugo minuter, att ha en oinspirerande vägg att titta på och kunna räkna till tio.
Och att stå ut med tråkigheten. Den smygande ledan.
Sedan tre veckor tillbaka så mediterar jag på detta enkla sätt, tjugo minuter varje morgon. Det funkar. Sinnet blir klarare, prioriteringarna enklare, kroppen hinner med.
Innan dagen kör igång med tidning, TV, Facebook, tweetdeck, Instagram, jobbet, cykling, möten, Facebook, telefon, barnen, telefon, lunch…………… Och därför måste själen och kroppen hitta rätt igen nästa dag. Och dagen därefter. Och dagen därpå.
Uggs är ju, trots sitt ursprung helt klart förknippade med vinter här i Sverige
Uggs är fortfarande stort och växer. Hunter har stagnerat.
Men om ni har tänkt på myskläder – glöm Onepiece. Onepiece är i fritt fall. Barnen kanske blir glada någon minut eller så, men de kommer aldrig bära Mumintrollsdräkten så att någon ser dem.
Särskrivningarna firar triumfer i sökningarna på Google.
Tofsmössorna är på väg ut. Helt klart. Men tyvärr finns det inget varumärke som är så förknippat med dem att det går att göra någon bra sökning. Ni får helt enkelt tro mig.
Punkt fyra på listan över viktiga ingredienser i mitt återtåg till livet.
Utan den rutin som finns på HR-avdelningen på min arbetsplats undrar jag hur mitt tillfrisknande skulle ha sett ut. Eftersom jag skämdes så över mina tillkortakommanden och överhuvudtaget över att vara till besvär så var det nödvändigt att någon annan sa till mig vad jag skulle göra. Det handlade om rak ordergivning:
1. Stanna hemma! Först.
2. Börja närvara på arbetsplatsen! Efter ett tag.
3. Kom långsamt in i ”vanliga” arbetsuppgifter.
4. Inga dead-lines. På ett bra tag.
Att släppa taget och våga lita på, det var stort för mig. Det är inte för inte som utmattningssyndrom och många andra psykiska besvär kallas för ”tillitsbristsjukdomar”.
*Tänk om arbetslivet alltid var som på bilden: ett tydligt mål och en självklar arbetsgrupp som tillsammans tar sig dit. Det är enklare i Scouterna än i resten av verkligheten. Att åka på scoutläger var det första stora steget mot tillfrisknande, som jag skrev om i en tidigare post.
Punkt tre på listan – att våga berätta. Och ta emot andras berättelser.
När jag började blogga om stressjukan, då var det som att öppna en dammlucka. Istället för att jag satt hemma i min ömklighet och kände mig ensam och skämdes för att jag inte orkade delta i det vanliga livet, så upptäckte jag att det fanns många som jag. Ja, vi var tillochmed en egen och ganska stor gemenskap. Var och en med sin unika berättelse men samtidigt fanns det många likheter. Det fanns stöd att få. Råd att få och dela med sig av. Insikten om att det här var ju verkligen inte en samling förlorare. Tvärtom.
Men så länge vi satt utspridda, isolerade, begravda i trötthet och skam, då hade vi inte mycket att komma med och inte så mycket energi att ta oss upp från eländet heller. Som tur är finns Internet. Som tur är finns Facebook. Som tur är finns LinkedIn. Som tur är vågade jag yppa litet om mitt trista tillstånd. Som tur är finns goda vänner och kontaktnät som kunde berätta att ”prata med henne” och ”med henne”, ”hon har också….”. Väldigt många ”hon”. Bara en ”han” än så länge. Men det förtjänar egna, långa bloggposter.
Du är inte ensam.
Försök hitta några andra. Det är från dem du kommer att få bästa hjälpen.
För det handlar inte bara om att hitta sätt att hantera stressen eller att vila sig frisk eller ”sluta-med-listor”, det handlar mycket om att ha koll på sina rättigheter (inte alltid så lätt när skammen styr) och på sina skyldigheter, det handlar om att få praktisk hjälp från arbetsgivare, Försäkringskassan, vårdapparaten, facket, det handlar om att veta vad man ska göra när någon av de instanser som bör ställa upp inte gör det. Här kan andras berättelser och erfarenheter vara till stor nytta, de kan vara ovärderliga. För det är mycket att hålla reda på och ingen annan sköter det åt dig. Trots att det egentligen är det du behöver.
Så – våga berätta.
Ps. En mycket bra artikel i Svenska Dagbladet om den vanligt förekommande oförmågan hos män att tala om att de mår dåligt. Och vilka katastrofala konsekvenser det kan få. Ds.
Själen och kroppen hör ihop. Det har aldrig varit så tydligt för mig som under det här året. Genom att få lugn i kroppen kan jag också få stillhet och fokus i tankarna. Och tvärtom.
Därför var det ingen toppenidé att ge sig ut och springa när jag kom hemcyklande efter jobbet i våras. När stressen pressade ihop tankarna till kaosartade nystan och när alla intryck samtidigt bombarderade mig, ofiltrerade. Då gav jag mig ut och sprang och lyssnade på spännande ljudböcker istället för att lyssna på kroppen. Big mistake!
Jag är ju inte hundra på att jag inte kommer att göra samma dumheter igen, men jag hoppas verkligen att jag lärt mig en hel del. Och som jag kommer att ta till tidigare. Och kanske inte när skadan väl är skedd utan så fort jag känner av det minsta symptom.
Yoga nidra. I mitt fall tjugo minuter om dagen. En inspelad mansröst som bryter på danska leder mig att fokusera på olika delar av kroppen och sedan på andningen. Litet naturljud och pling-plong i bakgrunden. Inga subliminala meddelanden. Inget hokus-pokus. Jag låter kroppen slappna av medan medvetandet vandrar runt.
Igår morse hade jag väldigt svårt att ta mig ur sängen, hade sovit ytligt och rapsodiskt. Frukosten smakade urk, så trött var jag (i vanliga fall älskar jag att äta frukost). Hela jag var som om någon hade ställt om både klocka och kompass. Det var knappt att jag trodde att jag skulle kunna ta mig iväg till jobbet. Kaffe? Magen vände sig vid tanken. Yoga nidra? Värt ett försök.
Jag la mig ner i tjugo minuter. Lyssnade, slappnade av, kroppen somnade men inte medvetandet. Dagen funkade sedan.
De här rotfrukterna i ugn serverades till fyllda lövbiffar med salviakräm och parmesan. Alla applåderade.
När jag för några dagar sedan skrev om vad som hjälper mig tillbaka till ett liv i hyfsad balans så skrev jag ”Linas matkasse” högst upp. Nu är det ju inte så att listan är en slags topplista utan de olika punkterna är lika viktiga.
När jag sprang in i väggen i full fart och blev liggande i några månader var allting omöjligt. Hade jag två saker att göra en dag var det en sak för mycket. Att prioritera och strukturera dagen var nästan en omöjlighet till en början. Ändå måste man ju, när man har barn se till att det finns mat.
I många barnfamiljers liv innebär maten en stressfaktor. Eller rättare tre stressorer:
Komma på goda, uppskattade och nyttiga maträtter
Handla till dessa goda, uppskattade och nyttiga maträtter
Övertyga alla familjemedlemmar om att maträtterna är goda och nyttiga
Visst går det att köpa Billy’s pizzor och Gorby’s piroger och frysta hamburgare men då spökar det dåliga samvetet som gäller att ge sina barn hälsosam mat som bygger kropp och karaktär.
När jag började med Linas matkasse (jag har inte testat några andra liknande leverantörer) för några månader sedan blev jag förundrad över hur denna hemlevererade kasse med råvaror samt broschyr kunde underlätta tillvaron på ett genomgripande sätt.
Om barnen inte gillar maten är det inte jag som är den skyldiga, det är Lina. Fast det har hittills (tre leveranser senare) inte hänt
Jag slipper planera (sparar mental energi och tid)
Jag slipper handla (sparar tid)
Jag slipper kånka (sparar fysisk energi)
Det blir mat över till lunchlådor
Det blir roligare kring maten – vi betygsätter och diskuterar förbättringar och skriver in i receptbroschyren
En massa bra idéer för att få in mer grönsaker i maten
Jag tycker att jag härmed har levererat ett stort antal argument för att hemlevererade matkassar ska kunna skrivas ut på recept precis som man nu för tiden kan få fysisk aktivitet på recept.
