Jag har inte blivit fysiskt spökberörd. Tur det, då skulle någon del av kroppen sakta blåfärgas och kanske trilla av. Men jag blev alldeles förtjust i det spökinvaderade Storbritannien där de tre unga kollegorna i Lockwood & co jagar spöken och försöker hålla konkursen stången.
Trots all isande fasa och skärande, ohörbara skrik så puttrar ”Den skrikande trappan” av samma trevlighet som jag kommer ihåg från min barndoms läsande av Edith Nesbits klassiker och, naturligtvis, Fem-böckerna. Det har förstås att göra med att teet spelar en viktig roll, precis som det sig bör. Teet och så förstås vänskapen som växer fram mellan de tre; Lockwood själv (den långe, ståtlige), George (den något trindare med glasögon) och Lucy i leggings och kängor som har särskilt utvecklad känslighet.
Jonathan Stroud som har skrivit om de tre och deras företag har utlovat fler böcker i samma serie. Jag ser fram emot dem. Nu ska jag sätta boken i händerna på Aktivisten och Pojken, får se vad de tycker. De är ju mer i målgruppen än jag.
Sa Tobias Tobé, talesman i skolfrågor hos Moderaterna. Det gällde TV-spelande. Som nu har utsetts till det fenomen som slutligen kommer att ta kål på den västerländska civilisationen (eller i alla fall den svenska skolungdomen och därmed vår hela framtid som nation).
Jaja. Och när jag var ungdom var det videovåldet som skulle brutalisera hela samhället och störta oss i fördärvet. Innan dess var det rock’n’roll och dessförinnan var det jazzen.
Och nu ställs alltså TV-spelandet (och jag antar att Tobias Tobé och alla andra då inte undantar spelande på dator och i mobil och på platta) mot läxläsandet. Om bara alla föräldrar kunde slita sina barn (och sig själva?) från spelandet och få dem att traggla engelska glosor, 10-kamraterna och pluttifikationstabellen så skulle vi inte behöva skämmas som nation när resultaten av Pisa-studien kommer.
MEN. I kräng- och påverkansbranschen, särskilt i den digitala delen som jag jobbar i så har det de senaste tre åren pratats mycket om ”gamification”. Kan vi få människor att hänga på oss som varumärke/organisation/produkt genom att vi talar till deras spellust så kan vi påverka dem att gilla vårt varumärke/organisation/produkt. (En hyfsat bra artikel hittar du här)
Har du varit uppe i Vemdalen, Trysil, Åre eller Sälen på sistone? Har du laddat ner MySkiStar? Då har du gått på Skistars gamification-idé.
Tillbaka till skolan. Vad ser vi av gamification där? Borde inte det vara det första stället man testar sådana idéer? Målgruppen är väl definierad, den behöver inte vänjas vid ett nytt beteende, den består av redan upplärda och frälsta. (Inte alls som när du som digital kommunikatör ska få en medelålders organisation eller målgrupp att göra som du tycker). Men nej. Vill inte skolan möta eleverna där de befinner sig? Skulle inte inlärningen gå så mycket bättre?
Nu lär sig spelande barn en massa engelska. Kanske inte alltid den turistengelska läromedelsförfattarna tror att de behöver och kanske inte alltid med den accent lärarna i skolan tycker är prydlig, men ändå. De lär sig skämta på engelska, de lär sig svära på engelska, de lär sig tysk och rysk brytning. De umgås med engelskan. Den blir en naturlig del av tillvaron, ytterligare ett sätt att kommunicera på.
Och så ska vi inte prata om vad de som spelar Minecraft lär sig om kreativitet och samarbete.
Äsch, det finns redan några som skrivit så bra om det här, så läs Mymlans ledare och Måns Jonassons utmärkta artikel.
Så kan man ju i all stillhet fråga sig varför det mesta som har med skolan och digital kommunikation att göra känns gammalt, dåligt och okunnigt upphandlat. De konsulter som har specialiserat sig på tjänster till svenska skolväsendet gör sig nog ganska bra med pengar utan att behöva jobba ihjäl sig.
Ljuset en vårkväll över StockholmLjuset en försommarmorgon i VärmlandLjuset en sommareftermiddag på Ölands östra kustLjuset en sommarkväll på Alvaret på Öland efter en regnig dagLjuset, det starka, vid Normandies kust i juliLjuset, det obarmhärtiga en stekhet dag i Ruhrområdet i TysklandLjuset en septemberkväll vid Vindalsö i Stockholms skärgårdLjuset en septembermorgon på Vindalsö i yttre skärgården
I hundra dagar ska jag utgjuta mig. Varje dag ska publicera något. Av värde. Något jag vill dela med mig av, få reaktioner på, lufta, hänga ut, för påseende.
Idag är dag 1. Det betyder att det är 99 dagar kvar. Intressant. Fast jag har ju gjort det här en gång tidigare. Jag tycker ju om att skriva. Jag gillar att trycka på publicera-knappen och se vad som händer.
Men innan vitsippsbackarna doftar och ljuset släpar så där gult och vackert så är det dags för #blogg100 igen. Den första mars kör jag och ett antal andra bloggare igång med att blogga varje dag i 100 dagar. Målgång några dagar in i juni alltså.
Vad jag gör nu är helt enkelt en påa, en liten trailer, en teaser. Jag kommer att skriva om zombies, om utmattningssyndrom, om böcker, om sociala medier. Några recept kommer jag att lägga ut och en del bilder, både fina och fula. Ska jag skriva om träning? Kanske det. Får jag vara arg ibland eller ska jag bara vara snäll?
Vad tycker du? Nu finns chansen att påverka. Om du orkar.
Är det jag eller sociala medievärlden som varit mindre energisk den här veckan? Zlatan och Volvo drog ju igång veckan på ett hyggligt intressant sätt. Men filmen var ju ett sådant hiskligt testosteronstint pekoral så den gick ju inte att ta på allvar. Vilken tur för Volvo och reklambyrån att de betalat Zlatan enorma pengar och att någon läckte om det så att energinivån kunde hållas uppe. Hyfsat. Men det var ju litet lamt att diskussionerna sedan kom att handla om var kronhjorten var filmad och om Zlatan badat isvak på riktigt. Rasism- och anti-rasism-pajkastandet blev det inte mycket med heller.
Då var ju de svenska pojkarna i Afghanistan mycket roligare.
Håhåjaja. Och Belinda Olsson fortsatte sin korkade rundvandring i samtiden. Jag behöver inte försöka uttrycka mig bättre än så, för som tur är finns det andra som tänkt och formulerat sig bättre. Läs krönikan ”Belinda Olsson, du har blivit en gubbe” från ETC.
För den som vill bli upplyft och känna sig stridbar kan jag rekommendera sajten feministapparel.com och särskilt deras kondomförpackning. En smart, snygg, självklar lösning.
För två år sedan blev nioårige P påkörd på väg till skolan. På ett övergångsställe. Av en man som skulle skjutsa sin egen son till skolan. Mannen, vi kallar honom Patrik Orpon, körde sin nästan helt nya Audi med ganska dåligt skrapade eller igenimmade rutor. På ett övergångsställe som används flitigt av skolbarn just vid den tiden på morgonen (tjugo i åtta) gav han blanka fan i att stanna och körde på P. P åkte upp på motorhuven och när Patrik Orpon försent bromsade så gled P ner och rullade runt ganska många meter på vägen. Patrik Orpon klev ur bilen, påtagligt skakad.
Några månader senare blev det rättegång. Då var Patrik Orpon mindre skakad. Han satt lätt tillbakalutad och hävdade att
1. hans rutor var väl skrapade och sikten god
2. men att det var mörkt. Patrik Orpon hade läst på och minsann visste att solen inte går upp förrän kvart i åtta den tiden på året.
3. att han alltid åker vid samma tid varje morgon och att det aldrig är några barn som går över övergångsstället just då och just där.
Han satt helt enkelt och tvärljög. För rutorna gick inte att se ut igenom, det såg jag som var vittne till alltihop. Det var inte mörkt, det var gryning och skulle inom tio minuter bli fullt dagsljus. Alla som bor i närområdet (Högberga-Brevik på Lidingö) vet att just vid den här tiden går väldigt många skolbarn till skolan och då passerar många av dem just det här övergångsstället (Södra Kungsvägen vid Sabis).
Patrik Orpon blev frikänd. Också i hovrätten. Han erkände att han kört på och alla vittnen var helt eniga – det var Patrik Orpons medelstora gråaktiga Audi som hade kört på P. Ändå befanns han inte skyldig till vårdslöshet i trafik. Någon sekunds ouppmärksamhet vid ett övergångsställe är tydligen OK.
Hade det stått en polis vid övergångsstället hade Patrik Orpon självklart dömts till böter och antagligen fått körkortet indraget ett tag. Det sa åklagaren.
För er som vill veta om det var just er granne som körde på 9-årige P, så kan jag ju säga att Patrik Orpon vid den här tiden bodde strax ovanför Käppalahamnen på Lidingö, hade då tre barn i två olika förhållanden, tjänade 52 000 kronor i månaden och körde ett av sina barn till en skola närmare bron eller i sta’n. Han kommer från Väst-Sverige ursprungligen. Om du känner honom närmare kan du be honom skämmas. Dels för att han uppenbarligen skiter i andras barn och dels för att han är en lögnare.
(Tryck på vita spelauppknappen till vänster längst ner, annars finns risk att tre klipp går igång samtidigt)
Livet är inte lätt.
En del av oss har också litet tunnare skinn.
Ibland.
Det är inte fel.
Det är inte skamligt.
Men det är svårt att prata om när själen är trasig.
Dags att börja.
#BellLetsTalk
Om du inte hunnit vara aktiv i sociala medier den här veckan kan jag här ge ett sammandrag. Det är i högsta grad vinklat. Det utgår helt från vad jag fått i mitt flöde på Facebook och på LinkedIn. Och, ja, jag är feminist och extremt intresserad av sociala medier.
Belinda
Belinda Olssons framträdande i ”Fittstim – min kamp” har genererat en massa inlägg och en del krönikor (bland annat en väldigt bra av Maria Sveland). Jag satt och tittade /lyssnade på eländet (alltså första delen) på bussen, tunnelbanan och under promenaden till kontoret i onsdags. Jag bara undrar: vem är egentligen intresserad av Belindas egna funderingar kring feminismen? Det känns som om hon satte på sig en etikett i slutet av 90-talet och sedan har hon gått omkring som en annan syltburk med etiketten som börjat blekna och en dag vaknade hon och klistret hade nästan givit upp. DÅ började hon titta omkring sig och allt hon såg var mediafenomen. Och så satte hon snabbt likhetstecken mellan ”hen-dagis”, Femen-aktivism och nutida feminism. DÄR började hon jobba.
Hennes utgångspunkt i första programmet var: ”om ”hen-dagis”, Femen-aktivism och vägran att avslöja ett barns kön är 2014 års feminism, då gillar jag inte längre feminism och då måste jag berätta om det”. För att backa upp sin egen inställning pratar hon med Ebba Witt-Brattström som också är trött i största allmänhet och med Martin Ingvar som gärna vill vara med i TV och berätta om hjärnan och så klipper hon in vad de säger som stöttar hennes besvikelse. Medan Gudrun Schyman som fortfarande är pigg, arg, retoriskt begåvad och tränad samt aktiv får begränsat med utrymme (hennes tal på Medborgarhusets trappa förra lördagen är retoriskt stiligt).
Så – hallå, hur intressant är Belinda Olssons ytliga betraktelse?
Tommy
Nästa inlägg är djupt feministiskt och skrivet av en man. Ett blogginlägg på en blogg som har funnits i ganska många år där en reklamman pratar om vardagen och tankar om nutiden. Och här i veckan fick han till det! Så pass att han hamnade i Expressen.
Tryck på bilden så kommer du till blogginlägget
Jag kan inte annat än applådera. Jag var en av dem som delade inlägget och förde det vidare. Det är välskrivet, smart och dramaturgiskt snyggt. En inspiration för oss andra som vill nå ut och nå fram.
Naturligtvis blir jag betänksam över att det ska vara en man till att skriva detta. Jag undrar, lätt självkritiskt om det är så att jag med lättare knapptryckningar delade hans inlägg just för att han är man. Och då verkar jag ju inte så mycket rabiat feminist som om jag delat ett inlägg av Maria Sveland eller så. Det blir helt enkelt litet mer rumsrent och jag kanske inte stöter mig med kollegor och andra bekanta som tycker att det är trevligast om livet helt enkelt är litet trevligt. Parentes.
Kraftwerk
Och så Kraftwerk såklart. Många selfies med 3-D-glasögon i flödet. Vuxna människor som stoltserar med att de lyckades få biljetter. Märkvärdigt få som berättar om upplevelsen.
Veckans favorit
Det var en tråd, väldigt privat som började med en uppmaning att dela med sig av doftminnen. Den blev inte så lång tråden, men den var full av längtan och hopp och gemensamma upplevelser. Och den fick mig att tänka med näsan. Blommande hägg, regn på solvarm asfalt, kokkaffe utomhus på morgonen, pepparkaksbak, vitsippsbacke, blöta löv i svampskog.
Ett äpple om dagen håller doktorn bort. Kanske inte.
Med den här gröten i magen och smaken i munnen blir varje dag ganska mycket bättre. Receptet är hämtat från Linas Matkasse – frukost- och mellanmålsrecepten.
Till 2 portioner:
2 dl havregryn
4 dl äppeljuice
1 krm salt
1 kanelstång
1 rårivet äpple
0,5-1 dl sötmandel, grovt hackad
Blanda havregryn, äppeljuice, salt och hälften av det rivna äpplet. Lägg i kanelstången. Låt koka upp och puttra ihop till en bra gröt. Det tar cirka tre minuter.
Servera med resten av det rårivna äpplet, hackad mandel och mjölk.
