Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.
I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.
Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.
Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.
Igår gick några från konstföreningen på jobbet och tittade på utställningen Hans Gedda och Mörkrets Mästare på Nationalmuseum@Konstakademien. En kvinna vid namn Marie visade och berättade. Hennes språk var otidsenligt och vackert. Alldeles exakt. Hon stakade sig inte en enda gång, hummade inte. Använde nästan ålderdomliga ordvändningar. Hon pratade vördnadsfullt om byggnaden, verksamheten och historien innan hon kom till själva utställningen. Då hade hon satt scenen – bilderna var ingenting att skratta åt, det fanns inte utrymme för slarv eller löje. Ironin var förpassad till livet utanför Konstakademiens väggar.
Jag blev helt tagen. Av bilder jag sett förut, många gånger. Och det berodde på Marie. Är berättelsen allt? Är sammanhanget, kontexten allt?
Efter visningen gick jag och handlade åksjukepiller, liktornsplåster och en kamera. Ganska nöjd med det.
Symboliken i den här bilden lämnar jag över till betraktaren att spekulera kring
Att få vara alldeles för mig själv, för att jag vill det, det är bland det bästa jag vet. Det känns outsägligt lyxigt, närapå förbjudet. ”När jag vill det”. Det var egentligen det viktiga.
Ensamheten är så orättvist fördelad. Bland människor och under en livstid. Det finns så många människor som känner sig ensamma, övergivna, utanför. Det finns så många människor som håller på att explodera för att de aldrig får vara ensamma. Jag har varit i båda lägren. Just nu simmar jag ut och in ur ensamheten. Varannan vecka lever jag i ett sammanhang med mina barn med matlagning och läxor och samtal och småbråk och litet tjat och många kramar och varannan vecka kan jag hämningslöst ägna mig åt det som faller mig in (de timmar när jag inte jobbar, förstås). Ibland betyder det att jag vill umgås med andra människor, ibland betyder det att jag vill sitta alldeles för mig själv och läsa eller titta på Netflix eller skriva eller bara dricka te och äta glass.
Jag skulle vela dela med mig litet av min njutbara ensamhet till mig själv som småbarnsmamma eller till någon annan som inte har en minut för sig själv. Och sätta in litet av barnveckornas intensitet på gemenskapskontot så jag kan ta ut litet av den känslan av sammanhang när barnen har blivit stora, när jag bara behövs som närvaro och förankring.
Häromdagen ondgjorde jag mig över den polariserade debatten kring tv-spel och skola. Där jag naturligtvis intagit en på det hela taget inte särskilt nyanserad ställning. Jag tycker mer om tv-spel än läxtragglande. Eftersom jag fortfarande kommer ihåg min skolgång (jag har väldigt bra minne) och all den plågsamma tråkighet den innebar för att inte tala om känslan av meningslöshet som inte har blivit mindre med åren. Jag lärde mig engelska genom att läsa, böcker som ”The Diary of a Rock’n’Roll Star” av Ian Hunter och ”Scruples” av Judith Krantz. Historia lärde jag mig först när jag läste ekonomisk historia på universitetet, innan dess hade ingen lärare lyckats göra ämnet så spännande att det faktiskt fastnade. Svenska har jag lärt mig för jag har läst, läst och läst och skrivit, skrivit och skrivit. De höga betyg jag skaffade mig har jag aldrig använt. Så. Jag borde satsat mer på den sociala biten under skoltiden. Men. Det var ju inte mig det skulle handla om. Det skulle handla om nutid.
Överväldigad av dåligt samvete skulle jag slita Pojken (11 år) från skärmen häromkvällen. Nu var det den mellanstora skärmen (datorn) han satt vid, absorberad. Det var dags att plugga engelska glosor. Men så tittade jag faktiskt på vad jag skulle slita honom ifrån. Och då insåg jag att han var mer betjänt inför framtiden att sitta kvar och titta än att gå till Glosmästaren och traggla glosor som ”block of flats” och ”bagpipes”. Det här var vad han tittade på:
Om inte betygen vore så förbenat viktiga nu för tiden så skulle jag låta honom sitta kvar vid Youtube. Jag skulle sitta med honom litet nu och då för att prata om vad han tittar på, få ta del av hans värld. Men jag inser att tids nog måste han lära sig ett märkligt uttryck för hyreshus och vad säckpipa heter på engelska. Mina känslor inför detta är delade.
Och den är så god. Dessutom alla rätt på nyttighetsskalan också. I original kommer receptet från Sanna Ehdins och Malin Söderströms kokbok ”Kokkonst för den självläkande människan”
Som barn var jag stark. Tydligen. Så kom skolgympan och tonåren och kroppsfixering och resten av livet har jag kämpat mot känslan av kroppslig svaghet.
När jag skriver träningsdagbok så tänker jag på två sätt:
1. Det blir visst en hel del rörelse. Vad bra. Skönt att snön är borta så att jag kan cykla, då funkar det med träningen i vardagen.
2. Jojo. Det verkar ju bra. MEN, du sitter ju annars HELA dagarna. Förutom utflykter till kaffemaskinen och toaletten. Eftersom den mänskliga kroppen är gjord för att röra på sig så går det inte att kompensera en stillasittande tillvaro med några ynka kilometer på en cykel.
Så. Hyfsat bra eller det blir aldrig tillräckligt? Vet inte. Just nu mår jag bra, så jag är i alla fall på rätt spår. Måluppfyllnad? Kommer längst ner i inlägget. Här är redovisningen:
Söndag: två skogspromenader á 4 km. Den ena fick jag med mig Aktivisten och Pojken på – då kände jag mig som en duktig förälder. Jag slet dem från skärmarna!
Måndag: cyklade till och från jobbet. Fy tusan vad tungt det var! Dubbdäcken är hemska. Med dem och min vinterform så tar det en kvart längre att cykla till jobbet än när jag är i sommarformen. Det blir 26 km på en dag när jag cyklar både fram och tillbaka.
Tisdag: träning med PT Erling på Westnine Fitness i Solna. Tidig morgon. Jag går där varannan vecka för det är bara så ofta som det funkar. Kroppen och själen håller på att lära om. Det är en intressant och inte alltid behaglig process. Övningar med små rörelser som syftar till balans. Och styrka. Jag kommer att återkomma mycket till den här träningen. Än så länge har jag inte mycket ord att använda, det här är definitivt inte en intellektuell satsning. Och då är jag utan ledtrådar – huvudet och orden är ju mina verktyg!
Onsdag: cyklade till och från jobbet. Helt underbart trots att det tog lång tid. Tankarna flög ut från huvudet och tog stora cirklar medan jag svischade fram. Som vanligt luktade det hästbajs litet här och där på Östermalm (uppe vid Livgardet (?) och så nere vid Hovstallet, såklart).
Torsdag: gruppträning på jobbet på lunchen. Styrkepass med egna kroppen. Enminutersövningar i block om fyra. 30 sekunders pulsträning. Var det någon vila sedan? Och var det i två omgångar vi körde allt? Kan inte riktigt berätta – det var sjukt jobbigt. Ansiktsfärgen la sig inte på flera timmar och jag kunde inte äta förrän framåt kvällningen.
Fredag: Träningsvärk i rumpan och låren. Jag försöker komma ihåg att jag ska stå upp vid skrivbordet ibland. Det är ju inte bristen på träning som tillslut kommer att ta kål på västerlänningarna, det är att vi sitter och sitter och sitter. Jag är en av dem. Jag har förstått att det är svårt att kompensera ett stillasittande kontorsarbete på heltid med litet pliktskyldig träning ett par gånger i veckan. Vi sitter ihjäl oss. Så enkelt är det. Men jag promenerade litet på lunchen och sedan bort mot Söder efter jobbet.
Lördag: Promenerade i skogen 9.5 km. Vid 8.2 började det bli jobbigt, jag kände hur ryggen och magen inte höll upp mig längre, att jag dunsade allt hårdare på fötterna, axlarna krummade sig. Gråväder men ändå en upplevelse av annalkande vår. Det var stilla, allt var gråbrunt, beige och grått.
Söndag: Tänkte att jag skulle satsa på vila och meditation. Gick sådär. Mediterade 20 minuter men bloggade och Facebookade alldeles för mycket. Tog en lugn promenad i skogen, vanliga rundan på 4.2 km. Stilla, alldeles innan det började skymma. Försökte känna in kroppen, försökte se till så att axlarna inte åkte upp mot öronen.
Måndag: Cykelpendling igen.
Tisdag: Cykelpendling samt cirkelträning på lunchen med kollegorna. Alltid lika roligt med lunchträningen – träffar människor från andra avdelningar, hinner lära känna på ett annat sätt än vid mötesbordet och så är det ju det faktum att vi faktiskt svettas ihop och är nakna ihop (i omklädningsrummet, alltså, vi är ett präktigt litet försäkringsbolag utan skandaler. Nota bene!), då blir vi människor för varandra och inte bara funktioner.
Onsdag: Cykelpendling. Dessa eländiga dubbdäck. Får jag inte ta av dem snart? Och den tjutande frambromsen – jag måste göra något åt den. Men på vägen hem (det tar ju en timme nästan med de eländiga däcken) sjöng koltrasten tre gånger. På olika ställen. Och det var ljust när jag cyklade hem. Dagsljust. Inte skymning.
Torsdag: Helt träningsfri dag. Buss och tunnelbana. Finlunch på Gondolen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Tårta till fikat för att fira nya hemsidan www.dina.se. Fest på kvällen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Rörelseabstinens? Tja inte så mycket, jag njöt av allt det goda, av att fira med kollegorna och av solen.
Fredag: Cykelpendling och nu börjar jag njuta. Tankarna löper lätt, jag cyklar genom så vackra delar av förorten och staden (så mycket vatten, så många öppna vyer), det är inte trångt på cykelbanorna ännu. Jag löser världsproblemen och får ibland idéer på middagsmat (det är det riktigt svåra). Jag tränade en kort stund på lunchen – stillsamma övningar för att hitta kroppen och så försöker jag lära mig att andas rätt. Det är SVÅRT!
Lördag: cyklade fram och tillbaka till vårt lilla förstadscentrum. Det var allt i rörelseväg förutom promenad till förpackningsåtervinningen och närmaste affären.
Och hur förhåller sig jag och träningsresultaten till målen?
Nix. Inte nere i spagat än. Höger baklår är stelt och vänstra lårets insida som varit kort och stumt i många år blir inte bättre.
Har inte testat att springa ännu.
Själen och kroppen är hyfsat glada.
Falukorven och gäddhänget är konstanta, men ångesten över dem håller sig på mattan.
Ja, hon är snygg. Men det är skorna du ska titta på! Röda sulor – Christian Louboutin. Vi pratar många, många tusenlappar. Men det är inte väsentligt just nu – jag har två trådar att nysta i: att damskorna spelar en väldigt viktig roll i ”Suits” och att det är väldigt svårt att gå i 12-cm-klackar.
Jag slukade de två första säsongerna av ”Suits”. Vi pratar datorn innan sängdags, mobilen på bussen och stor-TV:n till frukost. Och jag blev mer och mer besatt av skor. Och klackar. Egentligen borde jag väl undra vad Harvey Specter har i håret och var han köper sina tredelade kostymer, men det är rumporna, midjorna, de ganska långa kjolarna och skorna med dessa magnifika klackar som helt fångade mig och tankarna. Medan jag nu väntar på tredje säsongen så får jag hålla tillgodo med säsong två av ”House of Cards” (å, fy, vad alla är beräknande och elaka! Eller är det – verkligheten?!?). Men nej. Damskor spelar alls inte samma roll där. De syns inte ens! Så nu lider jag av sko-abstinens. Och hamnar i skotankar.
Jag går hyfsat bra i högklackat. Men 12 centimeter-klackar skulle jag aldrig klara. När jag var ungdom var 12 cm-klackar bara något som fanns på skor som såldes på Soho Sexshop på Birger Jarlsgatan (inte långt från där Georg Jensen, Gucci och Nathalie Shuterman ligger nu) och liknande affärer. Så jag frågar mig om skorna nuförtiden är bättre slöjdade eller om det egentligen, fast jag har missat det, ingår i varje kvinnas utbildning att lära sig gå i skyhöga skor?
Jacques Tati gjorde ett fint inpass om kvinnokläder i ”Mon Oncle”:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=YdCSijdyI6E&w=420&h=315]
Och, de som är bäst på att röra sig i väldigt höga klackar är inte kvinnorna i ”Suits”, det är franska män:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=yk3iAyrQqUI&w=560&h=315]
Jag undrar om Tina Turner borde ta lektioner av Yannis Marshall. För hon knäar ganska rejält i sina 8-, högst 9-cm-klackar. Fast hon har ju knäat sig ända in i popkulturhistorien, så hon kanske inte måste ta lektioner.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Bytupog9cBQ&w=420&h=315]
Till sist den man som för 35 år sedan dansade in i mitt hjärta på skyhöga klackar:
Det började i juli 2013. Jag kunde inte gå upp ur sängen. Jag sov och sov och när jag inte sov så satt jag i soffan och tittade på ”Breaking Bad” på Netflix. Så sov jag litet igen. Jag hade ingen kraft. Jag skämdes som en hund, jag trodde att jag borde kunna. Men ”borde kunna” hade jag testat länge nog när jag egentligen borde ha vilat och reflekterat. Jag körde över mig själv och ignorerade alla signaler. Så tillslut stängde kroppen ner.
Jag fick hjälp. Jag tog hjälp. Jag försökte och försöker fortfarande förstå. Något jag i alla fall insett är att stressjuka är en livsstilssjukdom. Och att det inte går att gå tillbaka till hur man levde sitt liv före sjukdomen tog en i sitt grepp. För om man går tillbaka kommer sjukdomen tillbaka. Antagligen. Så det handlar om att vända på alla stenar, ifrågasätta det mesta, granska gamla ”sanningar” och sluta agera automatiskt.
Som gammal bildredaktör med stora ambitioner så ogillar jag i högsta grad bilder som säger väldigt samma sak som texten. Men. Ibland förlåter jag mig själv.
Jag är fortfarande sjukskriven till en viss del. Och jag fortsätter att fundera över ordet SJUK. Särskilt i förhållande till vad jag har varit med om och rent allmänt i förhållande till tillståndet ”utmattningssyndrom”. Som jag tidigare skrivit så är ju diagnosen inget som gör att det finns ett självklart piller att ta. Eller ens en självklar behandling.
Resultatet, uttrycken liknar varandra hos oss ”sjuka”: den totala tröttheten, stresskänsligheten, känsligheten för ljus, ljud, beröring, koncentrationssvårigheterna. Men hur vi kommit dit kan se väldigt olika ut. Vi kan ha haft roliga, tråkiga eller inte jobb, vi kan ha stora, små eller inga barn alls, vi kan leva i krisande, stabila, lyckliga eller inga förhållanden alls. Och så vidare.
Är det en sjukdom eller bör jag (vi) se utmattningssyndrom som en kris? Inte som en reaktion på en kris. Utan som en kris. En stark signal om ett behov av utvärdering och omorientering. Utvärdering av det levda livet hittills med alla ingående aspekter och omorientering eftersom det gamla sättet att leva livet på inte funkade i längden. Och då menar jag verkligen ALLA aspekter: jobbet, relationerna, kroppen, vardagen, maten, föreställningarna om livet, vilan, eftertanken eller brist på den.
Jag tror bestämt att det är dags för litet klassisk litteratur:
”På mitten av vår levnadsväg det hände
att skrämd jag fann mig i en dunkel skog,
där jag ej mera rätta vägen kände.
Hur svårt att ge en skildring tydlig nog
att skogens ödslighet i ord förklara!
Jag känner än den skräck som mig betog.
Ej mycket bittrare kan döden vara.”
Dante ”Den gudomliga komedien”
Ps. Jag har skrivit mycket om utmattningssyndrom och stressjuka. Jag kommer att återkomma till ämnet. Ds
Jag började känna ett ökande behov av att sätta upp mål för min träning. Nu när jag äntligen är fysiskt på banan igen efter ett halvår med smack-in-i-väggen, sjukskrivning och infasning i arbete igen.
Mina mål tidigare (de senaste trettio åren) har varit enkla:
1. bli snyggare (hur pinsamt är det inte…..)
2. kunna äta så mycket jag vill utan att gå upp i vikt
3. bli stark så att jag inte tillhör våpkategorin
Ganska oprecisa mål, måste jag säga. Det där med ”snyggare” är ju dessutom en fråga om tycke och smak och vem som skulle vara domare där……
Så. Dags för mätbara mål. Sporrande mål. Realistiska mål.
1. kunna gå ner i spagat (igen). Inte split, det vore inte realistiskt. Tyvärr. Det är bara att inse, jag kommer aldrig att gå ner i split. Aldrig.
2. kunna springa 5 kilometer utan att stanna
3. inte få ont i kroppen (eller för den del själen) av kontorsjobbet
4. om jag inte får bort falukorven på magen och det lätta gäddhänget att jag då själsligen kan leva med dem – slippa kroppsnoja och kroppspanik, helt enkelt.
Hur ska jag uppnå det här? Är det dags att börja träna medvetet? Hittills under åren har jag ägnat mig åt den träning livet har givit mig möjlighet till och den som varit lättast åtkomlig. Så kommer det kanske att fortsätta vara till en del, men nu har jag i alla fall satt upp mål. Kan jag nå målen enbart med hjälp av träning? Nej, såklart inte.
Vissa dagar kommer det här att gå finfint. Andra dagar och veckor kommer jag att åka på bakslag. Jag ska försöka vara så ärlig jag bara orkar vara. Jag är 52 år, jag hatade gympan i skolan, jag är av uppfattningen att allt i livet blir både vackrare och lättare med en kopp kaffe (utomhus) eller te (inomhus) i handen och då är det gott med något till, jag tror att tankarna mår bra av det repetitiva dunsandet av skosulor i promenadtakt, jag är både väldigt bekväm och blir alldeles rastlös av att sitta stilla, jag dansade mycket som tonåring samtidigt som jag egentligen mest läste och drack te, upptäckte yoga för 15 år sedan, har styrketränat med maskiner i perioder med långa mellanrum sedan jag var drygt tjugo, cykelpendlar till jobbet (2.5 mil om dagen) när det inte är snö eller har något annat att skylla på. Jag ogillar blodsmak i munnen men tycker det är skönt att svettas. Ibland i livet har jag haft långa perioder utan träning alls, som i somras och höstas då jag låg för ankar på grund av utmattningssyndrom. Kort sagt, jag tror jag inte är helt ovanlig.
Ps. Jag vet att mål 1 är ganska fånigt. Men det är så påtagligt mätbart, så jag låter det vara kvar. Ds.
