……jurist.”
Jag tappade hakan av förvåning. Det var ett oväntat slut på en vacker komplimang.
Men det är klart. Särskilt jurister bör ju kunna skriva så att människor, de vanliga alltså, förstår hela innebörden. Inte bara enstaka ord och vissa meningar utan hela innebörden. Av ett brev, en skrivelse, en inlaga, ett beslut.
Varifrån kom de, alla dessa zombies? Som hyfsat intresserad av populärkultur men rejält äckelmagad såg jag länge zombies som en marginell företeelse som konstiga typer med fäbless för ruttnande kött gillar. Men nu är de överallt. De har sedan länge passerat varulvarna och de senaste två åren definitivt gått om de mer estetiskt tilltalande vampyrerna.
Jag försöker förstå. Jag analyserar. Jag tänker att förkärleken för zombiesar har att göra med att de påminner oss om oss själva där i vardagen. När vi glosögt går i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan i underjorden på Stockholms Central. När vi pressar oss framåt i kön på Ica. När vi hänger vid bardisken efter för många öl och försöker vara charmerande men lurar ingen. När vi twittrar om Melodifestivalen och ingen hör oss. När vi maniskt renoverar våra kök och badrum och laddar upp selfies på Facebook.
MEN. Som en mer realistisk och något mindre cynisk vän sa:
– Det är bättre att skjuta ner zombies än människor. Det har med spel att göra.
Jaha. Så är det kanske. För när jag nu tittar på skärmarna när 11-årige P och kompisar spelar spel, då är det nästan alltid zombies de mejar ner. Ibland en och annan alien, men absolut flest zombies. Och de finns överallt. I Vietnam, i både Syd- och Nord-Amerika, i Nazi-Tyskland och på månen. Överallt är de, zombiesarna. De exploderar och slits sönder. Blodet skvätter och inälvorna flyger. Men vad gör det, de är ju bara zombies.
Ända till ”Warm bodies” kom. Och zombiesarna fick själar igen. Eftersom de längtade så efter att känna känslor. Går det att skjuta på dem efter detta?
Ps. Under Kulturnatten den 26:e april kommer det att ske en zombieattack på Armémuseum i Stockholm. Ds.
Det här receptet kommer från den dåvarande kökschefen (fast det hette väl inte så) på Birgittaskolan i Örebro. Vi pratar tidigt 70-tal. Jag har för mig att den kvinnliga kökschefen varit ute på de sju haven i ett tidigare liv och att det här tårtreceptet har anor eller har inspirerats av något latinamerikanskt. Men mitt minne kan ha spelat rejäla spratt med mig. Huvudsaken är att det här är en fenomenalt lättfixad och alldeles utsökt efterrättstårta.
Riv 400 g mandelmassa.
Blanda med 4 ägg, ett i taget.
Häll smeten i en smord och bröad springform.
Grädda i 180-190 grader i en halvtimme ungefär.
Då har du fått en saftig och god mandelbotten.
När kakbottnen har svalnat hyfsat lägger du på en tjockt lager äppelmos.
Ställ in i kylen för att svalna ordentligt.
Vispa 3 dl vispgrädde och bred på ovanpå äppelmoslagret.
Hacka 50-100 gr mörk choklad och strö över vispgrädden.
KLART!
Ps. Jag kan tänka mig att lemon curd skulle kunna vara ett intressant alternativ till äppelmoset. Att det är något som är syrligt tror jag är viktigt. Kontrasterna, komplementen är viktiga i den här efterrätten: den tunga, mandliga kakan, det syrliga äppelmoset, den lätt fadda och söta, luftiga vispgrädden, det strama, bittra i chokladen. Ds.
Måste kroppen fara illa av livet?
Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.
Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.
Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.
Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.
Hur var det nu? Lyckades Harley Davidson varumärkesskydda motorljudet eller…?
De senaste månaderna har jag köpt två Nivea-produkter – en deodorant och en ansiktskräm. Och båda luktar Nivea. Å, vad de luktar NIVEA. I mitt inre exploderar trevliga associationer och minnen – sportlov, soliga snöiga vidder, skalad apelsin, varm choklad i termos, trygghet, blöta Lovikka-vantar, kökslampans varma sken genom fönstret. Barndom. Utomhus. Vinter.
Klart jag kommer att fortsätta köpa alla möjliga Nivea-produkter. Funkar de? Tja. Varken bättre eller sämre än andra i samma prisklass och som är tillgängliga på samma sätt.
Men jag har för mig att det fanns en period när Nivea parfymerade sina ansiktskrämer, bodylotions och duschprodukter på alla möjliga sätt. I tron att det var varumärket som namn som var det viktiga. Men varumärket Nivea utan Nivea-doften är för de flesta i min generation helt meningslöst. Nivea ÄR Nivea-doften. Och nu har även Nivea själva förstått det.
Har Nivea skyddat doften? Som det pratades om att Harley Davidson skulle eller lyckades göra med sitt distinkta motorljud.
Köket kommer att dofta ljuvligt, du kommer att bli mätt och alldeles lycklig, dina gäster kommer att hålla sams – kort sagt, det här receptet bäddar för en lyckad kväll. Ursprungsreceptet kommer från River café, jag har blandat deras långkokta med deras snabblagade Salciccia-sås. Men det är bara kryddningen från den snabblagade – så räkna med en puttringstid på 1 ½ timme.
8 råa italienska korvar (saciccia), okryddade eller med fänkål eller rosmarin
Olivolja
2 röda lökar
2 vitlöksklyftor
1-2 torkade chilies (kan bytas ut mot chiliflakes)
2 lagerblad
2.5 dl rött vin
½ muskotnöt, färskriven eller
1 msk hackad färsk rosmarin
2 burkar/kartonger hela tomater (à 400-500 gr)
Havssalt och svartpeppar
1-2 dl vispgrädde
120 gr parmesan, färskriven
När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.
Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.
Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.
När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.
Jamen är det inte liemannen som flåsar oss i nacken i spåret? Eller är det gamle Luther vi försöker brösta upp oss inför?
Ja, det är ju det här med duktigheten. ”No pain, no gain”. Belöna sig med något gott efter träningen. Känslan av att vara litet bättre än de andra som inte är röda i ansiktet och eftersvettas vid trefikat.
Lyckas vi inte få till magrutorna eller den fasta rumpan kan vi i alla fall känna oss duktiga. Sådär ”jag-har-läst-min-läxa-15-gånger”-duktig eller ”jag-tackade-i-alla-fall-nej-till-det-sjunde-glas-vinet”-duktig. Alltså, ”jag-vet-inte-om-det-är-någon-nytta-med-det-men-Luther-kanske-går-på-det”-duktig.
Jag ska försöka ta mig därifrån. Det är svårt som tusan att inse att det faktiskt är mitt liv, mitt välbefinnande, min hälsa, min kropp-som-ren-funktion det handlar om. Men det vore ju sorgligt om jag inte lärde mig något av att ha brakat in i väggen. Jag sprang ju rakt in i den, med Runkeeper som bästa kompis, springskorna på och cykeln redo. Att vid 52 års ålder inse att Luther inte är någon att luta sig mot när det blåser och att duktighetspoängen inte räknas någonstans, det är sent men inte för sent.
Nu lär jag om. Sakta men säkert. Hoppas jag.
Ps. Maria Sveland skrev om ”fascistyoga” och duktighet. Roligt och hemskt. Ds.
Jag köpte en kamera. En riktigt liten och enkel kamera. Den passar i fickan och verkar ganska tålig. Den är bara litet tjockare än mobiltelefonen. Kort sagt, jag kan ha med den överallt, alltid.
Vilket betyder att jag kan fånga dagarna på riktigt.
Jag kom ihåg att livet blir bättre när jag tar kort. Det påmindes jag om när jag såg Hans Gedda-utställningen. Hans lust och kärlek till fotografiet men framförallt till det fotografiska berättandet fick mig att inse att ”jag måste ha en kamera”. På samma sätt som ”jag måste ha penna och papper”.
Att Hans Gedda spelar i en totalt annan liga än jag är jag väldigt medveten om. Så se bilderna här ovan som en del av min berättelse. Inte mer.
Oäkta (?) kyssar
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=IpbDHxCV29A&w=560&h=315]
När jag skriver det här har klippet visats nästan 50 miljoner gånger på Youtube. En formidabel viral succé som slår Volvos lastbilar och min egen favorit JCvD och hans episka split med en ponnylängd ungefär.
Det såg så bra ut. Men det var inte helt på riktigt. Dels stod det ett modeföretag bakom alltihop och dels var de som kysstes halvkändisar – modeller, barn-till-någon-megakändis, etablerade skådisar. Läs mer på Resumé .
Och som alltid kommer det spoofs. Hittills har jag sett en med hundar och en något mer ekivok som handlar om handtrallor.
Köpt sanningsägare
Mia Skäringer, den trevliga flickan med den folkliga dialekten och de trivsamma små bilringarna skrev att hon var trött på dieter och kroppsfixering. Det hon skrev var bra, det osade av ilska och trötthet över ideal vi blivit matade med men aldrig bett om. Men så var det kanske inte helt äkta det heller. Hon hade ju köpts av Proviva för att skriva om ett rimligt hälsomedvetande. Och då var det inte riktigt den där friska smaken av lingon som stannade i munnen längre utan den där lätt unkna eftersmaken av mango-Proviva som gick ut för några dagar sedan.
Jag är ambivalent. Hon har ju en publik som lyssnar, hon säger något vettigt, hon har fått en plattform att säga det ifrån. Men ändå. Litet mer transparens skulle inte vara fel.
Butikschef häller vatten på tiggare
En butikschef för Hemköp i Göteborg, närmare bestämt vid Stigbergstorget irriterade sig så pass på en tiggare som brukar sitta utanför butiken att han hällde vatten över tiggaren. Detta såg en man som skrev om det på Facebook. Och så drog en liten storm igång. Kommunikationschefen var nytillträdd och verkade bli tagen på sängen, så det tog ett bra tag innan den professionella mediehanteringen kickade in. Och då hade ju en del lapsusar redan gjorts. Men det verkar som om Hemköp har klarat sig ganska bra. På något sätt lyckades de med sin ”damage control” eller vad det nu heter.
