Det var så här en bild skulle se ut i post-punkens tidiga 80-tal.
Uppror, del 2 #blogg100 dag 83
Kategori: 70-tal
På väg #blogg100 dag 80
Den här bilden är tagen på den tiden det inte var så spännande att bo på Söder i Stockholm. Den är tagen på den tiden det fortfarande fanns tanter med kappa och förnuftiga skor (som inte var neonfärgade). Den är tagen på den tiden alla fasader i Stockholm innerstad inte var putsade till tänderna.
Var det en bättre tid? Något att längta tillbaka till?
Samtidigt var jag och min tvilling ilskna på det faktum att vi var födda fyra-fem år för sent. Hade vi varit litet äldre hade vi faktiskt kunnat se David Bowie när han var Ziggy Stardust. Vi hade kunnat se Roxy Music med Brian Eno. Vi hade kunnat se Rolling Stones när Mick Jagger var som snyggast – 1972. Nu fick vi hålla till godo med Roxy Music på Konserthuset 1976 och Rolling Stones på Knebworth samma år. Så vi tyckte DÅ inte att vi levde i den bästa av världar.
Vad menade jag med ”På väg”? Jo. Att det bara är 19 inlägg kvar till det hundrade. För energin fattas mig. Men inte idéerna, som tur är.
Tillbakablickstorsdag #blogg100 dag 69
Den här bilden är tagen på Ritz Hotel i London. Bilden är från den tiden då tre svenska sjuttonåringar kunde dricka Afternoon Tea där för en liten peng. Vi serverades av äldre gentlemän som med vänligt uttryckslösa ansikten accepterade våra second-hand-kläder och småfula väskor. Ritz Hotel var genuin lyx men inte bling, på den tiden.
Nu kostar Afternoon Tea på Ritz 47 engelska pund, det vill säga drygt 500 kronor.
(Jag säger absolut inte att det var bättre förr. Jag är glad att vi fick vara med om det här, men de underliggande ekonomiska och politiska anledningarna till att det här var möjligt går jag inte in på här. Storbritannien under sent 70-tal och tidigt 80-tal var väl inte Schlaraffenland precis.)
Ibland är det enda rätta att ge upp #blogg100 dag 63
…..”but it is not this day” som Aragorn säger i sitt berömda tal framför porten till Mordor. Så jag fortsätter blogga, om än långsamt, om än haltande. Och idag är det torsdag, vilket gör att det blir ett kort. ThrowBackThursday, tbt.
Mitt livs första charterresa. Två veckor till Rimini 1971 med min mamma och tvillingsyster. Helpension. Kommer fortfarande ihåg lukten av panerad zucchini och timjan. Dagsutflykter till Florens, Venedig och San Marino. Mamma hittade en gymnasiekompis på strandpromenaden i Rimini. Vi umgicks med henne och hennes 3-åriga dotter en del. Vi var på grisfest. Vi badade i havet. Jag var magsjuk en hel dag. Jag och Karin hade med oss alldeles för få böcker, så jag läste en och samma Lotta-bok tre gånger.
Det är längst bak i tidningen det viktiga står #blogg100 dag 57
Det enda vettiga jag läste i Metro förra veckan var att det hetaste kaffet just nu är kokkaffe. Javisst. Så är det ju. Det är skållhett, syrligt, smakrikt och extremt bra för livsandarna.
Det är därför det är så ljuvligt med morgnarna på scoutläger. Skållhett kaffe med Skogaholmslimpa med ost. Samt grötslafsande småscouter och skärgårdsutsikt.
Kommentarer om bilden:
– jag skulle ljuga om jag påstod att det är kokkaffe i kannan. Å, nej. Mina föräldrar var moderna och bryggde sitt kaffe.
– bilden är tagen den andra augusti. Vilket år? 1969 eller 1970. Men andra augusti, i alla fall. För det är Karins namnsdag.
– Kaffekannan är inte samma som jag nu har i mitt kök. Tror jag. Den jag har nu är inköpt på Kupan i Hemse på Gotland. Kan det vara samma kanna som vandrat runt i Sverige de senaste 35 åren och tillslut hamnat hos mig igen? Vilken tanke!
Jag är en tvillinglös tvilling #blogg100 dag 48
Egentligen är det här inlägget bara en påa. Vissa saker måste man närma sig med försiktighet. Som det faktum att jag förlorade min tvilling för 8208 dagar sedan. Att den jag var innan den 27 oktober 1991 blev en helt annan sedan. För min identitet var bland annat byggd på det faktum att jag var född och uppvuxen som en tvilling, jag var en del av en helhet. Efter den 27 oktober 1991 var jag en tvilling utan min tvilling.
Och som med mycket annat så kommer det kära Internetet in här också. För några månader sedan fick jag veta att det finns en sluten Facebook-grupp för tvillinglösa tvillingar. Jag berättade min historia i korthet och fick komma med. Nu kommer det berättelser varje dag i mitt Facebook-flöde som bekräftar mina upplevelser och som får mig att känna mig normal i mina reaktioner och känslor. I gruppen är vi närmare 1000 personer, spridda över hela världen.
Om bilden? Vi hade bett våra föräldrar om att ta en bild på oss när vi sov. Vi ville verkligen veta hur vi såg ut som sovande. Jag har för mig att vi blev litet besvikna. Vi såg alltför mycket ut som vanligt. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi hade väntat oss.
Vem var jag? #blogg100 dag 41
Inspirerad av Sara Bergmark Elfgrens sommarprogram gjorde jag en intervju med mitt unga jag.
Efterrättstårta som hängt med i fyrtio år #blogg100 dag 22
Det här receptet kommer från den dåvarande kökschefen (fast det hette väl inte så) på Birgittaskolan i Örebro. Vi pratar tidigt 70-tal. Jag har för mig att den kvinnliga kökschefen varit ute på de sju haven i ett tidigare liv och att det här tårtreceptet har anor eller har inspirerats av något latinamerikanskt. Men mitt minne kan ha spelat rejäla spratt med mig. Huvudsaken är att det här är en fenomenalt lättfixad och alldeles utsökt efterrättstårta.
Riv 400 g mandelmassa.
Blanda med 4 ägg, ett i taget.
Häll smeten i en smord och bröad springform.
Grädda i 180-190 grader i en halvtimme ungefär.
Då har du fått en saftig och god mandelbotten.
När kakbottnen har svalnat hyfsat lägger du på en tjockt lager äppelmos.
Ställ in i kylen för att svalna ordentligt.
Vispa 3 dl vispgrädde och bred på ovanpå äppelmoslagret.
Hacka 50-100 gr mörk choklad och strö över vispgrädden.
KLART!
Ps. Jag kan tänka mig att lemon curd skulle kunna vara ett intressant alternativ till äppelmoset. Att det är något som är syrligt tror jag är viktigt. Kontrasterna, komplementen är viktiga i den här efterrätten: den tunga, mandliga kakan, det syrliga äppelmoset, den lätt fadda och söta, luftiga vispgrädden, det strama, bittra i chokladen. Ds.
Doften av Nivea och ljudet av en HD #blogg100 dag 20
Hur var det nu? Lyckades Harley Davidson varumärkesskydda motorljudet eller…?
De senaste månaderna har jag köpt två Nivea-produkter – en deodorant och en ansiktskräm. Och båda luktar Nivea. Å, vad de luktar NIVEA. I mitt inre exploderar trevliga associationer och minnen – sportlov, soliga snöiga vidder, skalad apelsin, varm choklad i termos, trygghet, blöta Lovikka-vantar, kökslampans varma sken genom fönstret. Barndom. Utomhus. Vinter.
Klart jag kommer att fortsätta köpa alla möjliga Nivea-produkter. Funkar de? Tja. Varken bättre eller sämre än andra i samma prisklass och som är tillgängliga på samma sätt.
Men jag har för mig att det fanns en period när Nivea parfymerade sina ansiktskrämer, bodylotions och duschprodukter på alla möjliga sätt. I tron att det var varumärket som namn som var det viktiga. Men varumärket Nivea utan Nivea-doften är för de flesta i min generation helt meningslöst. Nivea ÄR Nivea-doften. Och nu har även Nivea själva förstått det.
Har Nivea skyddat doften? Som det pratades om att Harley Davidson skulle eller lyckades göra med sitt distinkta motorljud.
Kunskapsskolan – men vad är kunskap?
När jag gick i skolan var historia mitt absolut värsta ämne. Andra duktiga flickor kunde lära sig hela stycken ur boken utantill och jag var avundsjuk på dem. Det handlade om årtal och namedropping. Listor ryckta ur sina sammanhang. Utantill gav bra betyg. Historia var tråkigt. Eftersom ingenting fastnade.
Så kom jag till universitetet. Och började läsa ekonomisk historia. Blev frälst, biten, underhållen, stimulerad, fick makalösa aha-upplevelser.
Hur kunde det vara så olika?
1. Sammanhang
2. Sammanhang
3. Sammanhang
Det nya betygssystemet som nyligen införts i svenska skolan går hårt åt utantillärandet. Kan man något utantill är man på den lägsta nivån av kunskap (se bilden ovan) och får därför låga betyg. Det här ställer ju till det för alla duktiga flickor och pojkar som nu har blivit vuxna och fått barn. Hur ska de kunna hjälpa sina barn som nu måste tänka och inte bara lära utantill?
Och Björklund. Ständigt denne Björklund. När han pratar kunskapsskola luktar det utantill i min näsa, men jag kanske misstolkar honom. För säga vad man vill, han har bidragit till ett betygssystem som premierar självständigt tänkande.
Vackert så.
