70-tal - Issadissas blogg

Inredning och tiden

Jag håller på att skanna in diabilderna från mitt liv som barn och tonåring. Inser att jag föddes i en tid som var väldigt annorlunda än den tid vi lever i nu. På en massa sätt. Särskilt idémässigt – hur man såg på sitt eget liv, vad man förväntade sig, hur man såg sin plats i samhället. Jag föddes när Sverige började gå som tåget. Välfärdslandet där möjligheterna var stora om man bara var duktig. Mamma och pappa bar hatt och kappa respektive rock- trots att de var så unga, så unga så var de vuxna där på 60-talet. För att i nästa decennium köpa gula utsvängda byxor och maxiklänning med psykedeliskt mönster och bli yngre på alla sätt.

Något av det som verkligen skiljer tiderna åt är synen på möbler och inredning. Titta på bilderna. En barnkammare med kommunalgrå tapeter och IKEA-sängar. Samt det obligatoriska SPARKSKYDDET på väggen. I bast eller något annat material ingen människa hört talas om nu. (Sparkskydd, förresten. ??? Lärdes det ut på Barnavårdscentralen att blöjor samt sparkskydd var det första som skulle inhandlas?! Varför har ingen sparkskydd längre? Sparkar inte barn på väggarna längre? Eller har de egentligen aldrig gjort det i någon större utsträckning?) Ren funktion.

Och vardagsrummet. Soffa och soffbord från IKEA. Soffan var grön och stickig, ganska hård. Soffbordet var av teak med en flätad tidningshylla hängande under. Tavlor ska hänga över soffan, så där hänger två van Gogh-bilder i enkla ramar. Och så en märklig tavla med ett flamencodansande par. Kommunalgrå tapeter även här.

NU. Möblerna och köken är som våra kläder och accessoarer. Något att visa upp, något som ger oss värde, något som berättar om oss. Så väldigt, väldigt annorlunda.

294_poul_kjaerholm_privat_hjem — Poul Kjaerholms hem utanför Köpenhamn.

Nej. Jag vill inte tillbaka till kommunalgrå tapeter och sparkskydd och stickiga soffor. Men jag är trött på uppvisningen som har blivit viktigare än den egna trivseln. Samtidigt är jag helt övertygad om att viss arkitektur och inredning hjälper lyckan en bit på vägen. Läs ”Lyckans arkitektur” av Alain de Botton (låna på biblioteket eller köp på antikvariat, den verkar helt slutsåld i vanliga bokhandeln) och begrunda denna bild

Tankar om framtiden #blogg100

Dag 95 och inlägg 97

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

En gata är inte alltid en gata #blogg100

Dag 92 och inlägg 94

Kom till Örebro för första gången på tjugo år. Örebro där jag vuxit upp. Örebro där jag cyklat och gått. Örebro som jag är helt präglad på. Trots att det var ynka tio år jag bodde där.Tog Instagram-kort för minnet. Och för att se om andra kommer ihåg samma saker som jag.

Det är inga människor med på bilderna. Jag känner nästan inga från min barndom som bor kvar. Nu är det av andra skäl jag åker till Örebro och då befolkas staden av nya människor. Örebro blir en ny stad parallellt med den gamla som jag alltid bär inom mig.

När jag gick på Köpmangatan såg jag gågatan jag gick på med alla glada affärer. Samtidigt blev dagen vintergrå, på gatan körde bilar som luktade avgaser och jag gick tillsammans med min mamma och syster in genom en port, förbi en taxidermist (en sådan som stoppar upp djur) och till den vikarierande dagmamman som bodde där.

betelkyrkan — Betelkyrkan där jag hade min första scoutupplevelse. Inte positiv.

bageriet — En klasskompis föräldrar hade bageri här. Det stängde 1981.

flisas_mormor — Här bodde en klasskompis mormor i en lägenhet med hembiträde.

krämaren — Denna del av Krämaren (vilket namn på en galleria!) har inhyst EPA och NK Fri. (Fri från vadå?)

parkaffären — Parkaffären låg här. Där högstadieeleverna köpte frallor, nötkräm, jordnötter, krämkakor och annat näringsriktigt.

rudbecksgatan_35 — Här bodde en klasskompis där jag ofta var. Hon hade gästtoalett i hallen med små engångstvålpuffar.

Är Hollister ett fotbollslag? #blogg100

Dag 56

Nej. Det kan man väl omedelbart konstatera. Diana Vreeland, Grace Kelly och Audrey Hepburn skulle hellre dött än tagit på sig ett plagg där en enorm logotyp var det enda som syntes.

Skulle man visa ett kort på vilken högstadieklass som helst från 2013 för en person från 60-talet skulle den nog fråga sig vilken sport denna grupp ungdomar ägnar sig åt. För uppenbarligen tillhör de ju ett lag som heter ”Hollister”.

Att stora, blaffiga logotyper har gått från att vara ytterligt vulgärt till att vara var mans statussymbol är intressant.

Det får räcka för idag. Jag avslutar med ett kort på ett kusinbarn som hade rätt sorts kropp för att förkroppsliga Hollister.

Tidsresor är möjliga #blogg100

Dag 51

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=muMcWMKPEWQ?list=PLDE1A20C5F68E132D&w=560&h=315]

Nu behöver jag inte längre önska att jag kunnat se det där avsnittet av Top of the Pops när David Bowie och Mick Ronson sjöng ”Starman”. Jag behöver inte gräma mig över att jag var några år för ung och att jag föddes i fel land. Nu kan jag se avsnittet. Om och om igen. På Youtube.

Science fiction. Double feature.

Och nu blir det personligt #blogg100

Dag 47

Dags för en lista som jag antar blottar mig som ????? Vassego och analysera.

Listan omfattar filmer jag har sett mer än fem gånger. Frivilligt. Att jag har sett Disneys ”Robin Hood” och ”Nalle Puh” mer än fem gånger har ingenting med egen vilja att göra.

Till listan. I hullerombullerordning.

Apocalypse Now
Blade Runner
Dirty Dancing
The Rocky Horror Picture Show
Tommy
Härskarringefilmerna

Och dessa skulle jag gladeligen se igen. När som helst. Utom möjligen ”Tommy”. Inom snar framtid kommer ”The Big Lebowski” att ligga på listan. Tyvärr finns den ju inte på Netflix. Måste köpa den, helt enkelt. Känns gammalmodigt.

"Mamma, varför kan du texten till den här sången?" #blogg100

Dag 43

Then something went wrong for Fay Wray and King Kong

Michael Rennie was ill the day the earth stood still
But he told us where we stand
And Flash Gordon was there in silver underwear
Claude Raines was the invisible man
Then something went wrong for Fay Wray and King Kong
They got caught in a celluloid jam
Then at a deadly pace it came from outer space

”Mamma, varför kan du texten till den här sången?”

Dags för en lista #blogg100

Dag 17.

Idag blir det en lista från mina tonår. Jag och min förlorade tvilling brukade lista tjocka och mycket läsvärda böcker. Det var viktigt att de var tjocka för det innebar en förlängd njutning.

1. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson

2. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

3. ”Scruples” av Judith Krantz

4. ”Mästaren och Margarita” av Michail A. Bulgakov

5. ”Kvinnorummet” av Margaret French

”Å, forna tider kvinnor!”. Parat med riktigt präktigt tantsnusk om den rundhyllta Wilhelmina Winthrop som blir den slanka tjusiga Billy Ikehorn som får ligga. Bredvid Rya-Rya vars inåtpekande tår hade gjort sig bättre på en spröd överklassdam men som nu badade naken och därmed beseglade sitt öde för all framtid. Medan Mira lever Mad Men-fruliv och gör uppror mot det. Och över Moskva och resten av världen svävar trickstern djävulen. Är det inte han som skipar rättvisa?

Obs! Listan är ingen topplista. Se böckerna som sinsemellan likvärdiga. I vår tonåriga värld var de det.

Matte – plåga eller lust? #blogg100

Dag 14.

I veckan som gick blev jag uppmärksammad på en debattartikel om matematikens inte-så-nödvändighet av en Facebook-kompis. En professor i Linköping, Stellan Welin skriver bland annat:

Satsa mer på spännande naturvetenskap än att traggla matematik med ointresserade elever.

Och det här skriver han i polemik med ett antal företrädare för näringslivet och utbildningsväsendet som har satt samman och startat Mattekommissionen. De tar upp och fortsätter prata om att svenska skolelever i gemen eller i medeltal har sjunkande mattekunskaper. Särskilt i jämförelse med barn och ungdomar runt om i världen.

Det kanske är sorgligt. Men, säger Stellan Welin:

Att inte kunna läsa och förstå olika språk är ett betydligt större handikapp i vardagslivet än att inte kunna så mycket matematik. Många elever tycker matematik är svårt och jobbigt. Inte så konstigt eftersom de flesta inte använder sina färdigheter utanför skolan.

Jag är inte av åsikten att allt lärande måste vara lika roligt som att spela dataspel, men om det går att göra det spännande så är det toppen. Jag, en numera väldigt nyfiken människa som söker kunskap och samband i det mesta var efter tolv år i skolan ganska säker på att det inte fanns något roligt att lära sig. Ett av mina värsta ämnen var historia som bara blev årtal som jag kunde hålla i minnet tillräckligt länge för att skriva rätt på proven, men inte mer. Och när jag sedan läste ekonomisk historia på universitetet var det som en helt ny värld öppnade sig. Det fanns sammanhang! Det fanns utvecklingstendenser! Det fanns förklaringsmodeller! Det fanns skeenden som hängde ihop!

Svaret på allt är inte mera pluggskola, hur mycket Jan Björklund än tjatar om det. Det värsta är att ju oftare han säger det, desto mer blir det till en sanning. Jag vet av egen erfarenhet att pluggskolan mest är av ondo. Den dödar nyfikenheten och premierar kortsiktigt lärande. Det går att hitta tillbaka till sin egen kunskapstörst, men hur många orkar?

Begreppsförskjutning och tolkningsföreträde, två intressanta företeelser. Del 1. #blogg100

Dag 13.

Jag tar itu med begreppsförskjutningen först och tar ett väldigt vardagligt exempel för att beskriva vad som händer med begreppen ibland. Ett lutande plan. Uppåt eller nedåt?

Ta begreppet ”sallad.” När jag växte upp betydde det salladsblad, gurkskivor och tomatklyftor. Salladsbladen var mjuka, gurkskivorna halvknapriga och tomaterna hårda och ljusröda (smaklösa, alltså). Väl inblandad i salladen var dressingen; Maille-vinäger och Matolja (vidare definition onödig på den tiden), salt och vitpeppar. Alltid vitpeppar på den tiden.

Femton år senare hade begreppet ”sallad” utvecklats till att betyda en bädd av isbergssallad på vilken det tronade; tomat-, gurk- och paprikabitar. Och några majskorn. På toppen låg ost-och-skinka, räkor eller tonfisk-och-ägg. Min kompis som sommarjobbade på ett litet försäkringsbolag vid Berzelii Park brukade äta lunch på Smuggler. Då kunde man sitta ute på Östermalmstorg och knapra isbergssallad. Som ju var huvudingrediensen.

Nu när människor säger ”Jag åt bara en sallad till lunch” så innebär det ofta en portion pasta, en portion bulgur, ett lass kokta bönor, ett halvt fetaost-paket, ett halvt kokt ägg, en stekt kycklingfilé i strimlor och en knapp deciliter dressing av majonnästyp. Och just det – några ärtskott också.

”Where’s the beef?” var en slogan som användes av en amerikansk hamburgerkedja för många år sedan och som sedan blev ett talesätt. Kanske dags att mynta begreppet ”och var är tomaten?”?

Och här är reklamfilmen från Wendy’s när Clara Peller för första gången skrek ”Where’s the beef?”

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=R6_eWWfNB54&w=420&h=315]