Man behöver inte läsa artikeln – titta på inslaget istället. (Jag försökte bädda in klippet men jag kunde inte ge mig själv beröm (ännu) för att fixa det med SVTs klipp).
Min kommentar:
Uppfostrad och uppmuntrad i att vara, inte göra har jag inte trott att jag kunde förändra någonting, varken hos mig själv eller ute i världen. Jag var duktig, å, så duktig. Klarade allt i skolan (utom gympa och teckning, förstås) galant. Kände att jag inte kunde någonting alls som var användbart utanför skolans väggar. Det har tagit många år att förstå min egen kraft.
Förvisso inte en stenyxa, men i alla fall en yxa från Länsmuseet i Örebro. I brons.
Jag minns Länsmuseet i Örebro. Det enda museet i Örebro. Efter stenyxorna som låg i låga glasmontrar till vänster kom man till ett utrymme med något roligare föremål. Jag kan komma ihåg att den gråa ledan som dels kom sig av det eviga mulengrå vädret som härskade i Örebro, dels kom sig av att vara barn och därmed tvungen till saker och dels kom sig av hopplösheten i de gråmatta stenyxorna utan historia, ersattes av litet hjärtklappning och förväntan. Jag gräver i minnet och ser några bilder flyta fram och glimtar någon allmogepryl och kanske en leksak. Men nej, minnet är flyktigt och jag kan inte berätta om det som gjorde besöket på Länsmuseet uthärdligt, för jag minns inte. Stenyxorna kan jag däremot frammana när som helst.
Under jullovet har jag gjort några museibesök. Och känt hur märkligt lugnande det kan vara att återse museer. Man kan minnas tidigare besök och prata om det. Vid föremål som betytt något kan man stanna till och försöka återskapa känslan.
Egentligen är jag ganska arg på museer. Det har antagligen att göra med mina barndomsupplevelser från Länsmuseet i Örebro. Museer som pedagogiska katastrofer där man högdraget lägger ut några föremål, möjligen med några torra fakta. Besökaren står där och ska själv utifrån årtal, material och (i bästa fall) användning dechiffrera sammanhanget. Och basta! om man inte kan sin historia, då får man minsann skylla sig själv.
Jag var på Nordiska Museet med min 13-åriga dotter. Där var det tyst och rymligt som det brukar. Plats för tankarna och för samtal. Byggnaden gör att alla utställningar känns gammaldags utan att de för den skull är det. För deras utställning om Hår var allt annat än omodern. Bara det att de väcker frågan om när hår övergår från att vara det finaste till att bli det äckligaste! Hår på knoppen kan ju vara det vackraste på en människa medan hår på kroppen kan stimulera kräkreflex och ge de värsta nättrollen enormt mycket vatten på kvarnen. Och så finns ju håret i soppan och håret i avloppsbrunnen.
Pedagogiskt och fint går utställningen igenom hårmodet (all slags hårväxt; på knopp, på kropp och i ansikte) från medeltiden och fram till idag. Med intressanta reflektioner ut mot varje samtid. För varför började kvinnorna klippa av sig sina långa hår på tjugotalet? Hur hängde det ihop med första världskriget och andra stora skeenden? Och hur bemöttes de klippta kvinnorna av sin omvärld? Varför kunde de vara modiga just under den perioden?
Hur ofta förstår man något mer om samtiden eller dåtiden när man varit på museum? Hur ofta går man inte bara därifrån och har prickat av sitt besök på den långa ”att-göra-i-livet”-listan? Fast det har blivit bättre, mycket bättre sedan 70-talets Örebro.
Jag är nära nog besatt av föremålens förmåga att prata till och om oss. Jag kommer att återkomma om föremålen. Och om museer.
Norrtälje 2011. Custom Bike Show.
Jag tror att varumärken är byggda av berättelser.
Varumärken är som ett pussel, en mosaik, en väv av berättelser.
Ägaren av varumärket sitter inte på facit. Ägaren av varumärket har kanske byggt en stomme, en varp kring vilken varumärket vävs.
Varumärkets sanna, mångfacetterade ansikte är en gemensam konstruktion och varumärkesinnehavaren kan bara påverka den kollektiva uppfattningen till en liten (?) del.
Varumärken är byggda av berättelser. Dina, mina och varumärkets egna berättelser.
Det sägs att IKEA har en avdelning för historierna inom företaget och särskilt då för Ingvar-historierna. Det här brukar dras fram som exempel på hur man kan använda storytelling (vi säger berättandet hädanefter) i den strategiska kommunikationen. Å, javisst, de här historierna, om de sprids, kan säkert spela stor roll för det interna varumärket IKEA. De bidrar säkert till en stark känsla för IKEA som arbetsplats och som idé för de anställda. Men berättandet når inte ut till mig som påslakans- och värmeljuskonsument.
Våra berättelser
Men det är alltså inte bara de berättelserna varumärket vill sprida jag menar nu. Jag menar de berättelser vi som människor, konsumenter och privatpersoner själva medverkar till och medverkar i. Och som vi kan sprida och manifestera på ett helt nytt sätt nu för tiden genom:
allt enklare kameror (mobiler) och annan inspelningsutrustning
genom nya sätt att presentera dem på (blogga, musiksätta våra videos, göra egna fotoböcker) och
genom nya sätt att sprida dem på (sociala medier)
Genom berättelserna vävs varumärket. Genom de styrda berättelserna, javisst: PR, produktplacering, reklam men – framförallt – genom de ”organiska” berättelser vi konsumenter skapar och sprider.
Vad menar jag egentligen? Det har blivit dags för några exempel som jag hoppas ger en illustration till mina tankegångar. Jag hoppas kunna ge en bild av hur komplext ett varumärke är i den enskilda konsumentens huvud.
Ica Basic och Konsums blåvita
Varför väljer jag bort Ica Basics mat men omhuldar Konsums (numera Coops) blåvita varor, som jag skulle köpa, om de fortfarande funnes kvar? När jag börjar grotta i det finns det flera aspekter, upplevelser och föreställningar som ligger till grund:
1. Ica Basics förpackningar har fel färger för mat. Funkar för bindor och andra hygienartiklar. Inte för mat. Möjligen för frysta grönsaker.
2. De blåvita varorna har ett starkt nostalgiskt värde för mig som växte upp i ett Sverige då välfärdssamhället var på topp med folkrörelserna som grundpelare. Jag växte upp med samlandet av Konsumkvitton vars inköpssummor skulle räknas ihop en gång per år, varefter de stoppades i en påse som försågs med slutsumman.
3. De blåvita varorna var så moderna och kaxiga i både utformning och innehåll: ”det här är TE, det här är KAVIAR, det här är TANDKRÄM, det här är CORN FLAKES. Vad mer behöver du veta?”
Att köpa Ica Basics varor är för mig att köpa lågpris, att köpa de blåvita varorna var för mig ett tecken på modernitet och mod.
Vad är det för värde i ett varumärke för den enskilda människan?
”Ett varumärke är ett löfte om levererad kvalitet”. Ungefär så fick vi lära oss att formulera det på IHR. Javisst, det är väl i all korthet kärnan. Men det ger mig inte verktygen till att riktigt förstå hur starka varumärken byggs, än mindre ger det mig en manual. Jag vill ju förstå för att kunna göra ett bra jobb som marknadsförare och kommunikatör. Och tänk om det fanns en manual!
Tillbaka till tanken om att varumärken vävs av berättelser.
Vi börjar med någonting lätt:
Harley Davidson.
Starkt varumärke.
Überstarkt varumärke tillochmed.
Ett sådant varumärke som vi andra i kräng- och påverkansbranchen har våta drömmar om.
Vad är det byggt av? Jag börjar dissekera:
Gjutjärnskänslan. Det går att mecka med motorerna – de är förståeliga. Jämfört med dagens elektroniska under till bilmotorer exempelvis där datorn har blivit ett viktigare verktyg än hylsnyckeln för bilmekanikern.
Sven Hagströmer, Mats Qviberg, Krösus Sork, Joakim von Anka med flera
Är jag bara ett hopplöst barn av 60- och 70-talets svenska välfärdssamhälle? För det sitter djupt i min själ att alla människor bör kunna ha ett drägligt liv och att för stora skillnader mellan människor inte befrämjar förståelse och mänsklighet.
80-talet och yuppiesarna
Yuppie-eran kom som en chock för mig. Men det var spännande att läsa om de här nya människorna i PåStan. Första gången jag på allvar insåg att ett nytt skiktat samhälle var på ingång var när jag på väg till jobbet på passerade Sturebadstvätten och såg en röd Porsche bromsa in för att snabbt släppa ut en ung man med famnen full av solkiga skjortor som han bar in på tvättinrättningen. Att inte ta hand om sin egen tvätt och strykning, det var i min värld jämställt med att ha hembiträde, det vill säga något som hörde det förgångna till. Det här var 1986.
Man vänjer sig
Nu har det gått nästan 30 år och det skiktade samhället har blivit än mer segregerat. Rikedom och synligt överflöd är viktigt igen. Den diskreta charmen hos borgerligheten har ersatts av blingkultur som för tankarna till diktatorer i Afrika och forna öst och till gangsterkulturerna världen över. Och blingar det inte i smycken och billack ska det i alla fall blingas i taxeringskalendern (som numera gärna citeras i kvällstidningarna – ”vem tjänar mest där DU bor?”)
Girighet en dygd
I de tidningar och böcker jag läser tillsammans med mina barn; Bamse, Kalle Anka, diverse sagor och en hel del fantasy är girighet och penninghunger något ytterst beklagansvärt, tillochmed livshotande och potentiellt undergångsframkallande. Samtidigt har vi en mängd journalister som dagligdags skriver som om förmerandet av pengar är det enda målet i livet. Både i skvallerspalterna och på näringslivssidorna.
Det är så lätt att dras med, att beundra vackra hem, att längtansfullt titta i NKs skyltfönster, att titta på ”nyheterna” på MSN, att komma sig på med att tänka ”varför skulle inte jag också….”. Och att sedan köpa kläder som naggar på matkontot, att börja renovera köket fast det gamla fungerar utmärkt, att lägga mer tankeenergi på löneskillnaden mellan mig och grannen än på att droganvändningen ökar i barnens skolor, att hellre läsa senaste ”Residence” än att reflektera.
Om du inte vill läsa Bamse
Jag har läst tre riktigt, riktigt spännande böcker som alla behandlar begreppet girighet. Det är Bengt Ericsson ”Den nya överklassen”, Carolina Neuraths ”Den stora bankhärvan” och Bernt Hermeles berättelse om Johan af Donner, ”Guldsot”. Berättelserna om HQ Bank och om Johan af Donner handlar om när girigheten gått över styr, medan Bengt Ericsson beskriver framväxten av en ny sorts överklass där den iögonenfallande konsumtionen är en viktig del av livsstilen. Och då drar han också slutsatsen att detta synliga överflöd påverkar allas vår känsla för vad som är normen, vad som är eftersträvansvärt. Vi önskar oss i allt större utsträckning nya kök, dyra märkeskläder, populära barn och motorstarka bilar.
Och vad vill jag ha sagt med detta?
Ha roligt – läs böckerna.
En Swarovski-kristall är inte så god att äta. Inte ett par Jimmy Choo-skor heller.
Jag är inte den första som bloggar om Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker ”Cirkeln” och ”Eld” och inte den sista heller. Men att jag lägger ihop dem med Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget” är jag kanske ensam om.
Rollen du tilldelas – sarkofagen som måste sprängas
Tidigare har jag bloggat om att det inte var så lätt att vara tonåring (se tidigare bloggposter: Ett samtal med mig själv som 14-åring och Att vara 12 var ingen höjdare) och då har jag skrivit om hur tonåringshelvetet skildras så pricksäkert i Engelsfors-trilogin (den tredje boken efter ”Cirkeln” och ”Eld” kommer i vår och har namnet ”Nyckeln”). De där förstenade rollerna som vi tilldelats och som verkar helt omöjliga att ta sig ur. Det är först genom genomgripande förändringar som exempelvis flytt, extremt oväntad pojkvän (jag tror inte att det går via flickvänner), total utseendeförändring eller plötsligt kändisskap som det möjligtvis går att träda in i en ny persona.
Det lilla samhällets trängre sfärer
Att den här cementeringen av roller är värre i mindre samhällen är väl troligt, i den mer anonyma storstaden går det alltid att gömma sig eller hitta enklaver av likasinnade. Det lilla samhället kan vara så obarmhärtigt, det gör författarna alldeles klart. I andra boken, ”Cirkeln” dras hela Engelsfors med i en rörelse – ”Positiva Engelsfors”. Eftersom böckerna spetsar till verkligheten genom att tillföra en fantastisk och magisk dimension så står den eviga striden mellan Det Goda och Det Onda just i den lilla Bergslagsorten Engelsfors och ”Positiva Engelsfors”-rörelsen är en del av kriget. Och rörelsen slåss inte på Det Godas sida.
Skyll dig själv
Och där blev steget till Barbara Ehrenreich riktigt kort, till och med naturligt. För i hennes tunna, välformulerade och mycket arga (och mycket roliga!) bok tar hon heder och ära av den kommersialiserade positiva rörelsen. Med sina affirmationer och sitt förnekande av lidande, smärta och ondska. Hon börjar sin berättelse med att hon själv drabbas av bröstcancer. Barbara hittar samtals- och självhjälpsgrupper där hon träffar andra bröstcancersjuka. Som en röd tråd i dessa grupper går tanken att om man bara tänker positivt så kan man bli frisk. Och sedan fortsätter resan in i den amerikanska positivitetsrörelsen. Där man bara har sig själv att skylla om man mår dåligt, förlorar jobbet, blir sjuk, råkar ut för olyckor.
Har någon varit med om en omorganisation?
Är det någon av er som fått boken ”Vem snodde osten?” i handen av er HR-avdelning när det blivit dags för omorganisation, omstrukturering, effektivitetsförbättringar på jobbet? Just det. Gå med på förändringarna, ifrågasätt inte någon annan än dig själv, fnissa åt ”de andra” som är trögare än du. De där förlorarna. ”The losers”.
Barbara Ehrenreich går så långt i sin bok så att hon säger att finanskrisen inte skulle uppstått om inte USA av idag skulle varit så präglad av positivitetskulturen. Ingen trodde att det skulle kunna gå illa. Vi satt ju alla på våra kamrar och affirmerade.
Där sitter jag i scoutskjorta och halsduk. Intressant.
”Den som inte gillar GK får gå hem” sjöng vi i Betelkyrkans scoutkår ”Goda Kamrater” i lokalerna vid Våghustorget i Örebro. Vi använde melodin till ”If you’re happy and you know it…”. Redan där borde man ha dragit öronen åt sig. Och det kan jag ju lugnt säga att mamma var ju aldrig speciellt förtjust över vårt deltagande i Goda Kamrater. Hon vägrade att köpa scoutskjortor till oss, betänk att det här var på 70-talet när det inte var så många år sedan nazisterna gått omkring på gatorna i uniformsskjortor.
Men vi pysslade och lärde oss sy i knappar och gjorde ”hemma-hos” och det var litet mysigt. Så kom då hajken. Och det blev en mardröm. Vi kände oss utanför, alla andra verkade ha roligt, det var mörkt, jag vaknade mitt i natten och var kissnödig. Efter det slutade vi vara Goda Kamrater, jag, min syrra och vår bästa kompis.
Fyrtio år senare har jag blivit del av en scoutgemenskap. Och jag är högeligen förvånad. Och alldeles lycklig. Jag är fortfarande ganska dålig på surrning, jag kan långsamt knyta 4 av 5 basknopar men kan numera göra en engelsk säckknop vilket jag är stolt över, mina barn är mycket bättre på att göra upp eld än jag, men jag lär mig. Jag är inte helt kär i scoutskjortan men när jag tänker på den som en skoluniform snarare än en militär persedel, då kan jag omfamna idén.
Vad är jag kär i?
Att få vara ute. Att få dela upplevelserna med både barn och andra vuxna. Att få samarbeta med andra vuxna utan konkurrens och ränkspel. Att ha ett mål som vi delar: att göra mötet, hajken eller lägret till en upplevelse fylld av äventyr, gemenskap och tillit. Usch, det här blev uppstyltat och management bullshit-liknande. Mittåt eller vad de säger i det militära när man ska börja om eller vända på sig.
Så jag börjar om:
scouting ger mig samma känslor som det bästa i sociala medier, det där som man ibland kallar webbkärlek.
VI.
TILLSAMMANS.
KAN.
BYGGA.
FÖRÄNDRA.
GÖRA.
GOTT.
Att jag sedan får göra tre saker som finns på min topplista över livsförhöjande åtgärder gör det hela än bättre:
Måste på en gång frankt deklarera att idén är snodd rakt av. Sara Bergmark-Elfgren ringde upp sitt 15-åriga jag i sitt sommarprogram som sändes måndag 30 juli 2012 och det drabbade mig så att jag måste göra samma sak.
-Hej Eva! Det här är Eva som är 50 år.
-Varför ringer du?
-Jag tänkte att du kanske ville veta en del om framtiden. Och så kanske jag kan ge dig några ord på vägen.
(avbryter) -Är du tjock? Har du fortfarande glasögon?
-Inte så värst tjock och ja, jag ser perfekt på ungefär 15 centimeters avstånd men jag har kontaktlinser för det mesta och kan därför se som en normal människa.
-Pju! (andas lättad ut). …….. Bor jag kvar i Örebro?
-Nej. Jag, du, vi flyttar om ett år ungefär och kommer inte tillbaka. Bara några få gånger. De flesta du, jag, vi umgås med flyttar också därifrån – till Stockholm och utomlands. Förr eller senare.
-Skönt att höra. …….. Tänker du/jag fortfarande på mat hela tiden?
-Nej. Det tog ganska många år att sluta vara fixerad, men tillslut är livet så fullt med annat. Förresten, du kanske vill veta att jag/du jobbar med något som inte ens är påtänkt 1976.
-Vad är det då?
-Kommunikation med datorer.
-Vadå? Programmerar jag? Nänä, det där tror jag inte på.
-Det är litet svårt att förklara. 2012 har nästan alla människor datorer (-VA?) och bärbara telefoner som är små datorer (-VA!!??) och man använder de här till att prata med en massa människor, en del som man känner och en del som man träffar på under vägen och en del som man bara känner genom datorerna.
-Det här är rena rama science fiction. Hur har det gått med miljöförstöringen då?
-Den är värre än någonsin.
-Kommer jag gå NA och lära mig programmera och sånt?
-Nej. Programmeringen sköter andra. Du/jag skriver och gör annat.
-Ok. Vad var det du ville säga då?
-Du är inte lika osynlig som du tror. Våga tro att andra människor kan vara nyfikna på dig.
-Sluta skämmas över dig själv. Försök i alla fall.
-Du kommer att vara med om tragedier som nästan dödar dig, men du kommer att överleva. Det är viktigt att du är övertygad om det.
-Jaha, det där låter ju lagom kul. Jag vill inte veta mer. Men annars då – har du/jag någon kille?
-Ja. Tillslut. Barn och villa också. Men det där får vi ta litet mer i enrum.
-Men det är inte Bryan Ferry jag gifter mig med?
-Nej. Och inte Steve Priest heller. Och det ska du vara glad för. Hälften av medlemmarna i Sweet är döda och de andra två är sorgliga föredettingar. När du slutade ha dem som idoler där efter Grönan-spelningen visade du att du hade fattat.
-Blir jag helt vanlig?
-Den frågan kan jag faktiskt inte svara på. Den brottas jag med fortfarande. Men du/jag kommer att göra saker du nog inte blir helt överförtjust över: du kommer att bli scout (”VAAA??!! Blir jag frälst, skenhelig och intolerant också?!?!””Nänä, lugna dig. ”), du kommer att gilla att cykla, styrketräna och yoga, fast det tar ett bra tag att komma över gympahatet. Du kommer inte att göra någon vidare karriär, fast du kommer att jobba med en massa roliga saker.
(Lätt hånfullt) -Läser du ens fortfarande? Och musik har du väl slutat lyssna på? Du dansar väl till Streaplers och Flamingokvintetten också.
-Hallå (förnärmat). Vad jag vill ha sagt är att en del saker läggs till under livets gång och gör det rikare men aldrig i livet att jag slutar läsa och nu har jag börjat lyssna mycket på musik igen och dansa till dansband kan jag bara inte.
Den typiska utsikten från en typiskt Londonhotell inrymt i fyra sammanbyggda viktorianska hus.
Såhär i retrospekt känns det som om jag är uppvuxen i London. Eftersom jag ständigt längtade dit. Utom de veckor jag var där. Eftersom jag hela tiden jämförde livet jag levde i Örebro och Stockholm med semesterveckornas lyckorus i London.
Så gick åren och jag återvände inte. Jag reste till andra platser. Jag längtade efter andra saker. Men så kom jag tillbaka. Nästan trettio år senare. Husen står kvar. Gatorna böljar sig fram som förut. Jag hittar fortfarande i tunnelbanesystemet. Men det var något som var helt annorlunda. Staden såg ut som förut, tunnelbanan luktade som förut, men jag kände inte igen mig.
Förrän sista dagen när jag gick in på Marks & Spencer på Oxford Street. Då kände jag igen mig. Jag var hemma igen, i den där vänliga, nylonrosa, tedoftande, tegelklädda vardagligheten. Litet hade förändrats, jag blev kallad ”madam” istället för ”love” av de moderliga kvinnorna i olika åldrar bakom diskarna men det hade ju bara med mitt åldrande att göra.
Jag drack en ganska äcklig sojalatte och åt en härligt drypande varm toast med ost och champinjoner. Naturligtvis skulle jag ha valt te, det borde den snälla kvinnan bakom disken sagt mig, men jag hade inte riktigt landat i att jag faktiskt hittat fram till London. Efter att ha sprungit runt i en mondän kosmopolitisk stad på jakt efter den själ jag en gång fäst mig vid och som jag tillslut återfann.
Trots att jag varit så många timmar på bibliotek i mitt liv att den sammanlagda tiden bör kunna räknas i månader, kanske år så har jag aldrig riktigt fått kontakt med någon bibliotekarie. Förrän nu, när jag följer Biblioteksbella och BIA (Bibliotekarier i Allmänhet) på Facebook och kastar mig över ”Fråga bibliotekarien” i DN:s boklördag.
Hur kommer det sig?
Jag och min tvillingsyster skjutsades till stadsbiblan i Örebro varje lördag. Vi lånade oftast en kasse böcker som vi sedan tömde genom att vända den uppochner i den turkosa hörnsoffan. (Jag får erkänna att jag med åren har förstått att man inte gör så med böcker om man vill att de ska ha evigt liv). Först läste vi serieböckerna – Tintin, Lucky Luke och Asterix och efter det grovdoppat var det dags för finliret. I början var det Lotta-böcker i parti och minut, sedan blev det Sven Wernström. Kerstin Thorvall och Hans-Erik Hellberg. När vi väl läst allt om ungdomsproblem och revolutioner tog vi oss an science fiction-hyllan. Och det betydde att vi flyttade oss från barn- och ungdomsavdelningen som låg långt ner i källarvåningen upp till den stora, lugubra salen som dominerades av bibliotekariedisken.
Stränga auktoriteter
Vågade vi någonsin fråga bibliotekarierna något? Nej. Aldrig. De var auktoritetspersoner i paritet med den rektor man aldrig såg, tandläkaren, skolsyster och stadsministern. Jag tycker att vår kärlek till det skrivna ordet borde varit uppenbart för kvinnorna bakom diskarna (det här var på den tiden då de kommunala biblioteken enbart befolkades med kvinnor) och att de skulle tyckt det var spännande att föra oss vidare på litteraturens snåriga och underbara stig. Men icke.
….eller blyga violer?
Och så har det fortsatt. Jag frågar mycket sällan. Någon enstaka gång när mitt bibliotekskort har trilskats i utlåningsautomaten i över ett år eller om jag bara inte hittar till hylla Kc.55. Är bibliotekarier blyga människor? Tror de inte på att de kan dela med sig av sin kärlek till det tryckta ordet? Hur får jag som biblioteksbesökare och bokälskare tillgång till er kunskap och er passion?
Inte tretton för den delen heller. Fjorton och femton var sisådär. Sexton, sjutton och arton – nåja, inte mina bästa år de heller. Det var mycket med livet i skolan och de stelfrusna rollerna där som de flesta hamnade i. Vi var som Han Solo i karboniten allihop. Det gjorde ont, vi ville ut men det fanns få möjligheter att komma loss.
Nu har jag just lagt ifrån mig ”Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. En makalös saga om ont och gott, men framförallt en skildring av livet som det ter sig för några tonåringar i en bruksort i Bergslagen. Där finns den duktiga flickan, den populära fjortisen, emo-tjejen som skär sig, lantisen. Och där finns avgrunden dem emellan. Det intressanta i historien är att de måste samarbeta. Samtidigt som de framhärdar i sina tilldelade roller, hur obekväma de än tycker att de är. För det finns en trygghet i att vara en typ. Dessutom finns det en trygghet i att inte ta in andra människor som människor utan se dem just som typer. (Användbart trick även i vuxen ålder, eller hur?)
Något som jag funderar över är skildringen av tonåren i ungdomsböcker. De mer realistiska böckerna som dessutom ofta är skrivna i jag-form domineras av känslan av utanförskap. Det är emo-tjejerna, nördarna, lantisarna, de bråkiga, de duktiga men tråkiga som porträtteras. Var finns fjortisarna? Var är tofsmössorna, de blonda hårsvallen, de rosa läppstiften? Var finns de som trivs med att vara tonåringar? Vad jag kan komma ihåg från min ungdoms läsande var det Lotta och Kitty som stod för de tonåringar som trivdes som fisken i vattnet. Wahlströms ungdomsböcker med de röda (för flickorna) och de gröna (för pojkarna) tygryggarna var de lyckliga ungdomsårens uttolkare. Jag får inte heller glömma Fröken Sprakfåle (nu pratar vi 50-tal) – en klämmig och käck flicka som älskade sitt trevliga liv. Fröken Sprakfåle och sedan hennes dotter Susanne (som ung fru senare flyttade till Vällingby) var fanbärare när det gällde den sunda ungdomen.
Vilka är nutidens Kitty, Lotta och fröken Sprakfåle – är det tjejerna i ”Systrar i jeans” och i Denise Rudbergs böcker? Vet inte. Måste uppdatera mig. Återkommer i ärendet.
