Favorit i repris. Väldigt, väldigt personlig.
Kategori: 70-tal
#tbt Gissa var jag är? #blogg100
Vilken stad?
Vilken gata?
Någon som har en bra historia från stället att berätta?
Rose-Maries berömda fisksoppa #blogg100
Min (”vår” för er som vet om min tvillinglösa status) första bästis kom och hälsade på i veckan. Vi har inte setts på några år eftersom hon bor utomlands och vi har definitivt inte sovit i samma hus på närmare 30 år. Men nu sågs vi, en eftermiddag, en kväll och en morgon.
Vad skulle vi äta?
”Vet du, vad jag är sugen på”, sa Anna-Lisa. ”Din mammas fisksoppa”.
Och så kom det sig att jag för första gången på trettio år lagade den fisksoppa jag är uppvuxen med. Den har ingenting med bouillabaisse att göra, ingenting med finsk laxsoppa att göra. Det här är en riktig 70-talssoppa, tillochmed färgerna är 70-tal – orange och ärtgrönt. Den är snygg, mustig, nyttig och jättegod. Kan vara riktigt billig också.
Till tre personer och en rejäl matlåda:
1 purjolök
2 ordentliga morötter
smör
curry
cayenne eller paprikapulver
tomatpuré
1 fiskbuljongtärning
1 grönsaksbuljongtärning
vatten
torskfilé eller liknande (jag tog trepack torskryggsfilé från frysdisken)
2-3 dl gröna ärtor
räkor – en extra lyx till helgen
Gör så här:
Gör rent purjolöken och skär den i centimetersringar.
Skala morötterna och skär dem i slantar (3-4 mm)
Smält en klick smör i en gryta, lägg i purjon och morötterna och låt bitarna mjukna på ganska svag värme
Pudra över curry (2 tsk – 1 msk) och cayenne (1/2 tsk, om du tar paprikapulver kan du ta 1-2 tsk), häll i 1 msk tomatpuré, rör runt och låt fräsa litet försiktigt några minuter.
Häll på 7-10 dl vatten och buljongtärningarna.
Koka upp och låt koka lugnt i 5-10 minuter, så att morötterna har blivit mjuka.
Häll i de gröna ärtorna. Låt koka någon minut till.
Dags för torsken som fått tina litet och som du skurit i tunna bitar. Lägg ner i grytan och dra grytan av värmen. Låt stå 4-5 minuter, fisken tillagas av sig själv i den varma soppan.
Strö över en näve fina räkor som du skalat själv.
Servera med pain riche (baguette för er som är födda på 70-talet eller senare) med smör och pålägg.
I charterresornas början #blogg100 #tbt
Min första charterresa bekostades med kvittopengar från Konsum. Det var Karin, jag och mamma som åkte två veckor till Rimini. Förutom magsjuka så hann vi med Florens, Venedig, San Marino och helpension. Jag åt zucchini för första gången och minns fortfarande doften av panad och timjan i matsalen.
Vi hade med oss alldeles för få böcker. Jag läste en och samma Lotta-bok tre gånger under dessa fjorton dagar.
TV på rummet? Ha!
Det var viktigt att täcka armar och axlar när man skulle besöka kyrkor.
Förändring är det enda vi kan vara säkra på.
En bild från en resa i Finland när jag var åtta år gammal. Det var 1970.
Jo, det är klart att det går att avfärda bilden ovan med att jag är gammal. Och det är jag väl på något vis. Men på samma gång är jag i högsta grad med i det samhälle vi är idag. Här stod jag och tittade på industrialismens ungdom. På timmer som är på väg nerför en älv till sågverk och massafabriker. Timmer som inte forslas med lastbil eller tåg utan på vattnet.
Jag som arbetar med och i det digitala samhälle vi har idag stod, för inte så längesedan, och tittade på arbete som utförts på samma sätt under en hundraårsperiod eller mer men som nu definitivt tillhör den ekonomiska historien.
För att veta var vi är idag måste vi kunna en del historia, vill jag härmed ha sagt. När jag nu ändå slår ett slag för teoretiska ämnen vill jag med bestämdhet också hävda att utan antropologi och etnologi är vi rökta. Vi måste FÖRSTÅ, inte bara registrera. Om vi bara iakttar och extrapolerar utan att reflektera, då kommer vi att besluta fel och ge usla råd.
Och nu är det dags för muskler! Del 1.
Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.
Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.
Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.
Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.
Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.
Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.
Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #bloggswe
”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”
Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?
Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.
Skärp oss, vi vuxna!
Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?
Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?
Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?
Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!
Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?
Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?
Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.
Då och nu, mamma och jag
Tvåsamheter
Jag försov mig imorse. När hände det senast? Det kommer jag inte ens ihåg, så längesedan är det. Det senaste året har jag antingen varit sjukskriven (och fått sova) eller sovit dåligt och vaknat mest hela tiden. Men imorse försov jag mig. Stängde av klockan, fast jag sedan inte kom ihåg det och vaknade helt oförstående en timme sent.
Trots att jag hade litet bråttom måste jag ändå äta frukost/få i mig litet bränsle eftersom jag cyklar till jobbet. Kaffe och macka. På med datorn. Igång med ”Homeland” på Netflix – fem minuter tar det ändå att få ner frukosten. Så kom jag åt något reglage på datorn så att Spotify satte igång. I lurarna kom ”Miracle of Love” med Eurythmics. Och Carrie, Brody, nationens säkerhet och terroristceller fadade ut i ingenting medan jag flyttades tillbaka till 1986.
1986. Jag satt i den vitmålade korridoren mellan vardagsrummet och köket i den stora lägenhet på Sibyllegatan där jag just då bodde med några andra. Den vitmålade korridoren där lägenhetens enda telefon stod och där man antingen pratade inför alla som tillfälligtvis var hemma eller på besök eller så stängde man in sig och blockerade vägen till köket. Min tvilling sa i telefonen:
– F har precis köpt Eurythmics nya. Jag måste få spela en låt!
Hon la ner telefonluren i den stora lägenheten på Hornsgatan hon just då delade med några andra och gick bort till skivspelaren. Jag hörde hur det skrapade när hon satte ner stiftet. Och så (burkigt) kom ”Miracle of Love”.
Min tvilling och jag satt och andades i varsin ände av telefonlinjen. Och lyssnade. Jag vet inte vilken kärlek hon tänkte på. Själv kände jag längtan efter den stora känslan som jag inte visste säkert om jag delat med någon mer än min tvilling men som jag ändå hoppades få dela med någon i en ”vanlig” relation. Vad vi än tänkte på så delade hon och jag just då en visshet.
Jag tror att hon bröt förtrollningen genom att med ömhet säga:
– Den gillade du väl, Eva. Du gillar ju sentimentala saker.
Tillbaka till 2014 så påmindes jag i veckan om kraften i att vara två som har samma mål. Som tillsammans, enade blir en stor kraft som få står emot. Och då kom jag ihåg när det var som häftigast att vara tvilling – när vi stod enade mot en motståndare, när vi skulle övertyga någon, när hon och jag dansade. Då vi tillsammans hade superkrafter.
Inte konstigt att jag känt mig försvagad så länge.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=yOGD1WkJJok&w=420&h=315]
Då jag visste allt #blogg100 dag 98
Idag blir det ett enkelt tillbakablickstorsdagsinlägg. Från 1977.
