arbetslivet - Issadissas blogg

Vinden sliter i träden men i själen är det lugnt

sensommar_och_vässarö 364 — En sen augustimorgon på Vässarö i Stockholms norra skärgård.

Startade morgonen med kokkaffe och barn. Hett och livgivande. Men båda fenomenen drar igång hela fysionomin samt tankeverksamheten. Så när jag satte mig för att varva ner och reflektera över hur dagen skulle te sig, då rusade allt omkring. Allt jag borde göra och leta efter och tvätta och laga (mat) och tänka på och komma ihåg och uträtta och planera och skriva listor om. Ja, ni fattar. Jag var både i framtiden och dåtiden och ingenstans. Inte det minsta effektiv och inte det minsta snäll mot mig själv. Inte konstruktiv ett enda dugg.

Så mindes jag som tur var en övning som heter 3-3-3. Jag gjorde den. Och fick ordning på dagen. (Hyfsat. Det regnar och blåser fortfarande, men det kan jag faktiskt inte göra något åt.)

3-3-3

Betrakta en sak framför dig, en kopp, en hand, en busspingla, en dataskärm, ja, helt enkelt det som finns i närheten. Beskriv den för dig själv. ”En blå kopp med öra. Ljuset faller på den från fönstret. Det är kaffe i den. En flisa är borta.” Beskriv den bara. Värdera inte. Inga ”ful” eller ”vacker” eller ”trist” eller ”dyr”.
Ta en sak till och beskriv den för dig själv.
Gör samma sak en gång till med ytterligare något.

Blunda om du vill och kan, det är lättast då. Koncentrera dig på ett ljud du hör – något samtal i kontorslandskapet, barn som skriket, ventilationen som susar, en gren som slår mot fönstret, bussen som bromsar in.
Förflytta hörandet till ett annat ljud. Lyssna.
Gör samma sak en gång till.

Förflytta uppmärksamheten in i kroppen. Känn efter i en liten del av kroppen vad just den delen upplever. Din ena hand som ligger på din andra hand. Foten som vilar mot golvet. Huvudets som tyngs litet åt sidan. En upplevelse i taget.
Flytta uppmärksamheten till en ny del av kroppen. Känn efter och beskriv, med ord eller utan.
Gör samma sak en gång till.

Öppna ögonen. Den här gången tar du in TVÅ synintryck.

Sedan TVÅ ljud. Ett i taget.

Sedan TVÅ kroppsförnimmelser.

ETT synintryck.

ETT ljud.

EN kroppsförnimmelse.

Att göra den här övningen betyder inte att du blir avslappnad eller fullkomnad på något annat sätt. Övningen får mig att stanna upp, få fokus, bli påmind och litet mer förankrad. Jag stänger av stresshjärnan för ett tag.
Övningen kan ta tio minuter. Eller vara kortare. Eller längre. Det är inte så noga. Gå på toa och sitt där om du behöver en paus på jobbet. Gå på toa och lås dörren hemma om det är enda sättet att få lugn och ro där. Gör övningen på bussen istället för att fippla med mobilen, du ska ju ändå sitta där på väg någonstans.

Jag avslutar med det absolut bästa klipp jag sett på mycket länge. Kort, kärnfullt, ordlöst, fruktansvärt roligt, viralt. Jag skrattar varje gång.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=nHc288IPFzk&w=420&h=315]

Att skapa är livsnödvändigt #blogg100 dag 99

Varför skriva nytt när jag redan på nationaldagen för ett år sedan skrivit något hyggligt vettigt med ”staying power”?
Nota bene – jag reproducerar min arbetskraft på ett helt annat sätt idag än för ett år sedan.

Vad tusan är en Ingres-fiol? #blogg100

Jag vill inte på något sätt utmåla min tvilling som en extra makalös person, men ganska ofta kom hon med infall, idéer, åsikter och citat som fick mig att börja tänka. Ett av fenomenen hon satte i min skalle och som alltså inte har lämnat den än är det här med Ingres-fiolen. Jag har hämtat en förklaring här på nätet:

”an occasional pastime, an activity other than that for which one is well-known, or at which one excells,” 1963, from French, literally ”Ingres’ violin,”from the story that the great painter prefered to play his violin — badly —for visitors instead of showing them his pictures.

Men min tvilling pratade om Ingres-fiolen som något varje människa bör ha att vända sig till om något vitalt sinne sviker eller om det arbete en har plötsligt försvinner eller blir obsolet och oefterfrågat. Därför måste jag ju säga att hon var ganska långt före sin tid. Nu känns det ju absolut akut för varje människa att ta reda på vilken Ingres-fiol hen har. För det är väl ingen som har missat att vi lever i en tid då robotisering, globalisering och digitalisering håller på att kasta omkull allt vi tänker och tror på när det gäller begreppet ”arbete”.

Och om vi fortsätter tro att det arbete som vi får lön för är det arbete som definierar oss som människor och som också kommer att fylla oss med värde, då är vi ute på riktigt svag is. Men om vi tänker att arbete är det vi utför även om vi inte får betalt för det, då kommer vi alltid att hitta meningen och värdet.

Vad är min Ingres-fiol då?
Skrivandet, såklart. Jag är ju i och för sig i den lyckliga situationen att jag faktiskt både får betalt att göra det och att jag fortsätter med det när jag kommer hem från jobbet. Men om jag skulle förlora språket, har jag då någon Ingres-fiol? Hm. Jag kanske ska satsa litet mer på att lära mig sticka. Eller sköta om några växter. Eller lära mig segla. Hm.

Vilken är din Ingres-fiol?

Ps. Fast om jag ska vara riktigt ärlig, så var hon en särskilt makalös person. Så är det bara. Ds.

Och citaten avslöjar mig #blogg100

When I was young, I had to choose between the life of being and the life of doing. And I lept at the latter like at trout to a fly. But each deed you do, each act binds you to itself and its consequences, and makes you act again and yet again. Then very seldom you come upon a space, a time like this, between act and act, when you may stop and simply be. Or wonder who, after all, you are.

Från ”The Farthest Shore”, den tredje boken i Ursula K LeGuins bokserie om Earthsea. Fantasy, säger en del att det här är. Jag vet inte om genretillhörigheten är så viktig. Det är sagor som handlar om de stora frågorna, helt enkelt. På ett sätt så att jag berördes som tjugoåring, som djupt sörjande tio år senare, som småbarnsmamma ytterligare tid efter det och nu i eftertankens djupa skog? hav? hed? rymd? Och det är därför jag citerar just det här stycket nu, för det är ju där jag är, mellan handling och handling. I ett skede av reflektion och omförhandling.

För jag vet ju på ett förnuftsplan att mycket av det jag hittills trott och gjort inte utgör grunden för ett långsiktigt hållbart liv, men det är lättare sagt än gjort att förändra och förändras. Särskilt det sista – förändras. Gå med på paradigmskifte och perspektivförskjutning.

Men jag är på väg. Små steg framåt och ibland ett stort kliv. Så får jag backa ett tag och satsa på ett nytt hopp framåt. Vila där en stund, för att ladda på nytt. Framåt och framåt, förresten, vad jag menar är att jag närmar mig något. Ett stadium, ett sätt att förhålla mig till tillvaron som är långsiktigt hållbart.

Och då behöver jag stora, vackra, berusande, starka bilder inombords som lockar mig närmare, som får mig att orka att ifrågasätta, söka, gräva, öva. Här är en av dem. Orden är vackra. Bilden är stark.

And though I came to forget or regret all I have ever done, yet would I remember that once I saw the dragons aloft on the wind at sunset above the western isles and I would be content.

Det här citatet från samma bok har jag återkommit till under trettio år eller mer. Jag har funderat vad jag själv har för bild som jag kan ta fram och hämta kraft från. När jag såg Rolling Stones på Knebworth när jag var 15 år? Eller fick Bryan Ferrys autograf? Eller när Ian Hunter sa ”Nice glasses” om mina enorma, gröna brillor en eftermiddag i Brunnsparken i Örebro när han spelat en märklig konsert utomhus och John Cale var förband i läkarrock? Eller någon av alla gånger jag hållt mina barn nära och jag stannat i känslan just där och då? Jo, där närmar jag mig något. Rätt sorts horisonter är bra också. Även utan magnifika drakar som majestätiskt tumlar i luftrummet medan solen blänker i fjäll, klor och smala ögon.

Är du frisk nu då? #blogg100

Hur går det med utmattningen, då??

Om nu någon är intresserad. Jag kör ändå.

Jodå. Nu jobbar jag heltid igen. Efter några bakslag. Som kommer smygande som en Gollum om natten. Någonstans har jag varit medveten om att det närmat sig, bakslaget alltså, men jag har inte velat lyssna och kika och känna ordentligt. Jag har hoppats att ”det ska gå över”. För ibland gör det ju faktiskt det. Något i tillvaron rätar på sig och väger upp det som är rörigt och stressigt på andra håll. Balansen kan bibehållas.

Just nu har det rätat upp sig på viktiga områden. Jag har fått bekräftat från viktigt håll att jag är en människa som är värd att rehabiliteras, jag är alltså inte färdig för sophögen. På 90-talet talades det mycket om ”tillitsbrist-sjukdomar”, särskilt när det pratades om stressrelaterade och psykosomatiska åkommor. Jag tycker att det är ett intressant begrepp. För när jag har tappat taget har jag också tappat tilliten. Och när man tappar tilliten till människor, till systemet och till sig själv då är det inte lätt att häva sig upp av egen kraft.

Jag har skrivit en hel del om de rädda och världsfrånvända doktorerna som jag själv och andra utmattade fått träffa (här och här) och det är inga möten som gör att tilliten ökar och vi blir friskare. Men nu har jag till sist fått komma till Stressmottagningen på bedömningssamtal och på en vecka återfick jag tilliten och tron på systemet. Jag blev sedd, jag blev lyssnad på, jag behandlades som en fullvärdig människa, jag fick bekräftelse på att jag är värd att få den sista knuffen fram till ett långsiktigt hållbart liv.

Och. Nej. Det är inte bara vården som har visat sig från en bättre sida. Men resten får vi ta vid ett senare tillfälle. Jag kan bara poängtera att det handlar om tillit på många områden.

Utmattningssyndrom, vår tids farsot? #blogg100

Jag har varit på det förut, att utmattningssyndrom i många fall kan ses som en existentiell kris. Jag tänker på att det handlar om en tydlig signal om att det liv vi levt hittills inte går att fortsätta. Vi som råkar ut för utmattningen måste sätta hela vårt liv under lupp. Det är inget som görs på en kafferast. Det är dessutom inte lätt. Det gör ont att sätta strålkastaren på allt. På ALLT.

Det finns ju de lätta ställena att titta på först. I vissa fall är det jobbet som är så solklart boven, i andra fall är det någon anhörig som tar all energi. ”Lätta” här betyder att de är uppenbara, men det betyder inte alls att de är lätta att åtgärda.

Men det räcker ju inte med att leta på de lätta ställena. För det handlar om hela livet. Tyvärr. Inte mindre än så. Även om det är en sjuk anhörig, en ohållbar arbetssituation, en kronisk sjukdom. en köksrenovering som fått oss på fall så är det summan av många saker som fått oss att trilla över gränsen, som fått vår kropp att skrika ”Stopp!!!!!!”.

Jag vet för egen del att det finns vissa entiteter i mitt liv som jag håller för okränkbara och definitivt inte möjliga att ifrågasätta som jag måste, måste sätta under lupp. Det handlar om föreställningar om mig själv och om livet. Föreställningar som utgör själva fundamenten för det som jag anser utgöra tillvaron och ett värdigt liv.

Flummade jag loss nu? Blev jag väldigt otydlig? Ja, jag vet. För det här är jobbigt. Det kan till exempel handla om att jag ser jobbet som centralt för mitt liv, mitt värde, min existens. Jag har försökt förhandla med mig själv några gånger i livet, tagit snedsteg och avsteg men ändå återkommit till att definiera mig mycket genom jobbet. Och nu när jag inte klarar av att prestera, vad är jag då? Hur bygger jag mitt jag då?

När jag varit som tröttast har jag inte räckt till för någon. Inte för mina barn, inte för mina bästa vänner, inte för min mamma. Och har jag inte kunnat hjälpa eller serva eller stötta någon annan eller underlätta för någon, vem är jag då? Har jag då något existensberättigande?

Vad ska världen med denna människospillra till? Till slut kokas det ner till den frågan.

Jag antar att vi alla borde ställa oss den här frågan. Gärna långt innan vi dör så att vi gör något vettigt med den tid vi lever och med de insikter och kunskaper vi samlar på oss under åren. Men jag vet hur lätt det är att låta andra definiera vårt värde och hur lätt det är att vi själva bygger upp murar av prestationer och prylar och aktiviteter så att den där jobbiga, pockande frågan inte tar sig fram. Ett bullrande socialt liv, adrenalinkickar via träning och äventyr, mycket mat och alkohol är också bra sätt att hålla det existentiella tvivlet på avstånd.

Vad var det hon sa, Francoise Sagan? Jo:

Rikedom ger inget skydd mot olyckor, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss.

Ja. Det gråts i Jaguarer och Audis och Ferrarris och i bussar och på tunnelbanor, i både slitna och nyrenoverade badrum. Bäst vore ju om det inte gräts så mycket.

Fem saker jag är glad att jag aldrig lärde mig #blogg100

1. Att skriva maskin

2. Sluta fråga ”varför”

3. Tro att det enda livsmålet är att vara duktig

4. Hoppa över en plint

5. Skriva uppsats enligt reglerna

De ovan listade färdigheterna är helt obsoleta. Jojo, det är klart, jag kanske skulle få ur mig fler ord om jag var en sådan där som skriver snabbt som tusan, men å andra sidan skulle jag väl behöva redigera mer. Vad jag egentligen menar med alla fem färdigheterna är att det är kunskaper som premierades en gång i tiden, men som jag klarar mig avsevärt bättre utan nuförtiden. Dessutom skulle den kostnad i form av energi, både mental och fysisk för att kunna de här fem sakerna vara vida större än den nytta jag någonsin skulle kunna haft.

Att skriva maskin snabbt var ju en kvinnofälla på 70- och 80-talen. Varje universitetsutbildad med ambitioner lärde sig snabbt att tiga om den färdigheten tills man kunde stänga dörren till sitt eget arbetsrum och eventuellt knattra loss på sitt eget material. Annars fanns ju alltid risken: ”Men du som skriver så snabbt, kan väl skriva det här åt mig?”.

Och kommer ni ihåg sekreterarna? Det fanns ett kvinnligt yrke där mesta tiden gick åt till att skriva maskin åt andra människor. Vad hände med alla de kvinnorna och den färdigheten?

Och. Jag kan stå på händer. Jag kan lyfta tunga saker och barn. Jag kan cykla långt och länge. En dag ska jag ner i spagat igen. Men plintar vägrar jag hoppa över. Punkt slut. I vilket universum kan det vara eftersträvansvärt att kunna?

Att jobba ihjäl sig eller överleva klokt #blogg100

För någon vecka sedan var den absolut mest lästa artikeln på de-som-tycker-om-pengar-och-makts favoritsajt Veckans Affärer den artikel där Bodil Jönsson sa att nu är det dags att börja jobba två timmar om dagen.

Det är en väldigt rolig intervju där mycket ställs på huvudet av den klarsynta, klarspråkiga och orädda professorn. Hon hjälper oss att lyfta blicken och titta på vår samtid från ett nytt perspektiv. För det är ju så att produktiviteten har förändrats enormt – vi kan producera varor och vissa tjänster i en takt vi aldrig kunnat drömma om. Med allt mindre insats av mänsklig energi, fysisk eller mental. Samtidigt finns det ju vissa branscher som inte kan effektiviseras på samma sätt. Mänsklig vård och omsorg exempelvis.

Ändå använder vi oss ofta av gamla begrepp och tankemönster när vi pratar om vår samtid, om vårt arbetsliv och om framtiden. Arbete ska utföras åtta timmar per dag, till exempel. Helst sittande. Det är en föreställning som vi har svårt mentalt att frigöra oss ifrån.

Varför blir det nästan revolutionärt när någon ifrågasätter 8-timmarsnormen?

Jag tar några citat från artikeln:

Vi har ett samhälle som vilar på en uppställd norm om att arbeta, men samtidigt ser vi många arbetslösa. Vi människor är tänkande varelser som tycker om att göra saker. De som håller på 18 timmar per dygn med musik kallar vi arbetslösa.

… jag tror att kruxet ligger i att vi inte vet hur vi ska fördela våra resurser om vi inte längre gör det utifrån arbetet.

… sade till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är. Det var inget problem förr i tiden för människor som inte kunde sätta gränser, utan det gjorde omvärlden för dem. (Apropå stressrelaterad ohälsa).

Mina bästa idéer har aldrig kommit när jag har suttit vid skrivbordet, utan det har jag fått när jag har sprungit i naturen.

Möten har en positiv klang i det att människor samlas, men sanningen är att många sitter och tänker på annat under ett möte. Jag undrar varför man ens ska gå på möten om man inte andligen är där.

Sanna Lundell som skriver i Aftonbladet var en av dem som läste intervjun med Bodil Jönsson och som tänkte vidare. Det blev ett mycket intressant inlägg med titeln ”Vi håller på att jobba ihjäl oss.” Jag tar ett citat därifrån också:

I relation till hur produktiva vi har blivit sedan 1970-talet så är det ologiskt att vi fortsätter att arbeta våra åtta timmar om dagen, standard sedan 1901. Det är hög tid att vi gör en ordentlig etisk och moralisk inventering av varför vi värderar arbete högre än något annat. Det är arbetet som identifierar oss, som ger oss makt, som ger oss möjlighet till att uppleva egenvärde tror vi. Varför då? Varför är vi fortfarande så pumpade med lutherska ideal? Vem vinner egentligen på den här inställningen?

Med min egen utmattning i färskt minne så funderar jag mycket på de här frågorna. Och uppenbarligen är jag inte ensam.

Förresten – jag kommer att återkomma till det här med möten. Det kan ju vara det roligaste som finns. Eller så kan det vara något som stjäl både tid och energi. Jag kommer att fråga er, kära läsare om era bästa och sämsta möten och om era bästa tips för att alla möten ska bli de bästa!

Lärdomar en fredag

Vissa dagar pratas det mer på jobbet än andra. Just idag pratades det en del om ”fredagslåtar”. Alltså en låt som tonar fram för att markera att det är slut på arbetsveckan och att helgen tar vid. Här är en av kandidaterna:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=8VzjYcJGid8]

Och i och med det fick jag ett nytt ord att umgås med: Sunkadelica. Smaka på det och lär dig om det. Med det vill jag önska trevlig helg och slänga ut frågan vilken låt du spelar för att markera att det är HELG!?

Vissa dagar börjar med ett leende

Den här lilla fina texten stod i min chattruta imorse. Axlarna sjönk och ansiktet mjukades upp. Trots blod på kinden som min uppmärksamma och ärliga kollega såg och hjälpte mig att torka bort (sviterna efter ögonoperationen och att jag inte tittar mig i spegeln ordentligt på morgonen mer än som en bekräftelse – ”jaha, jag syns idag också”) och en förkylning som ställer till det i kroppen.

Jag får återkomma till att Issadissa och den andra har tagit varandra i hand och gått ut i tillvaron med gemensamma krafter och mål. Allt på grund av en puff framåt från oväntat håll.