arbetslivet - Issadissas blogg

Målgruppen alla vill åt

sensommar_och_vässarö 036 - Kopia — Hellre dö än ses i dessa pajaskostymer.*

Strunt samma om de är curlade och omöjliga att ha på en arbetsplats – vi vill åt dem! De simmar runt i konsumtionssamhället med digitalismen i blodet, de navigerar mellan varumärkena och pratar redan i tonåren om sig själva i termer av ”branding”. De har inflytande över (styr?) sina föräldrars konsumtion, de har egna pengar, de uttalar sig med tvärsäkerhet både på bussar, caféer och i sociala medier. Generation G. (Födda på 90- och 00-talen).

Vad måste vi veta för att kunna påverka dem eller sälja till dem?

– de tänker och läser inte, de tittar och känner

– våra invanda mediebegrepp är obsoleta – de saknar helt relevans. Vi måste hitta nya, bättre, relevanta begrepp

– allt handlar om trovärdighet

Vad betyder det här då?

Begreppet ”sociala medier” (så som vi hittills använt det) är inte användbart. Alla medier är sociala i Generation G:s värld. Eller så är inga medier sociala. Alla medier är lika. Att titta på vanlig tablå-TV med familjen kan vara avsevärt mer socialt än att leta spelklipp på Youtube, kan en från Generation G tycka. Så varför prata om ”sociala och osociala medier”, ”nya och gamla medier”, ”digitala och analoga medier” – begreppen saknar innehåll, saknar användbarhet. Vi som jobbar i kräng- och påverkanssfärerna måste ta oss loss från de gamla begreppen eftersom de är obsoleta och kommer att få oss att tänka fel. Och därför ta felaktiga beslut och ge dåliga råd. (Jag har skrivit om min skepsis när det gäller mediebyråernas begrepp och analyser för några år sedan.)

Generation G är en generation som tycker att det mesta ska vara underhållande. Det betyder inte alls att allting måste vara roligt eller skrattretande, utan snarare att det Generation G intresserar sig för, stannar vid och tar in måste ha emotionell relevans. Vi tar det en gång till, nu med versaler: EMOTIONELL RELEVANS. Det som tas in, konsumeras måste alltså vara angeläget och det på ett känslomässigt plan.

Bilder och film vinner över text. (Ajaj, det gör ont att skriva det.) ”Varför ska jag läsa när det går att titta?”

Vem som säger vad spelar en enorm roll. Att bygga trovärdighet är att skaffa sig ett kassavalv fyllt med social valuta. Ju längre bort ett företag/organisation befinner sig desto svårare är det att få Generation G:s förtroende. Högst trovärdighet har vi mammor. Trots allt. För vi är närmast.

(Det här var min mycket personliga sammanfattning av Katarina Graffmans extremt spännande dragning på Internetdagarna. Se henne prata kort om Generation G i det här klippet.)

* Bilden är drygt tre år gammal. Jag har tittat litet extra på Onepiece-märkets uppgång och fall (mest fall) tidigare.

Livlinor och toalettsitsar

”Du är receptiv” skrev min svenskalärare i gymnasiet på en av mina uppsatser. Eftersom jag visste att hon hade en tvetydig inställning till mig och jag inte visste vad ordet ”receptiv” betydde visste jag inte hur jag skulle tolka det hon skrivit. Och på den tiden, kära barn, var det inte bara att ta fram mobilen och googla på ordet. Nej, nej, jag fick invänta rasten, gå till skolbiblioteket och leta i någon av de ordböcker som fanns där. Men om det var bra i Sigbrith Lingers värld att vara mottaglig, det fick jag aldrig klart för mig.

Men hon hade en poäng. Hon hade läst mig. Jag hade en syn på mig själv att jag var ”as sensitive as a toilet seat” (citat från ”Catcher in the Rye” av J. D. Salinger) så jag visste själv inte hur jag skulle värdera det hon skrivit.

I alla fall. Med tiden har jag fattat att jag är både och. Jag kan koncentrera mig djupt och bli alldeles döv för omvärlden om jag sysslar med statistik, siffror, mönster eller Sudoku. Men när jag ska skriva, då behöver jag avskärmning, Då är jag i ordmood, ordmode och alla ord tar sig in i mitt huvud. Utan mina hörlurar/öronproppar/musik som stänger ute (utan ord!) så är jag rökt. Jag är alldeles vidöppen, hör varje viskning och samtal. Finns det bara ett ord som är intressant så är jag fast. Det är nästan som om hörseln skärps när jag ska skriva. Då är jag receptiv av bara tusan. Medan när jag sitter med statistik då är jag verkligen känslig som en toalettsits.

Veckans vinnare i kriget om mest länkat och lajkat!

Jag gör inga som helst anspråk på att vara vetenskaplig. Heller inte på att det jag skriver om är statistiskt säkerställt. Jag utgår helt oförblommerat från det som händer i mitt Facebook-flöde. Och drar stora växlar på det. Utan att skämmas.

Så (trumvirvel) – veckans vinnare i Issadissas kringskurna sociala medier-värld är (trumvirvel samt trumpetstötar) – EMMA WATSON!!! Allas vår Hermione som talar om feminism och jämställdhet i Förenta Nationerna. Inte ett öga torrt, inte ett hjärta oberört.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Q0Dg226G2Z8&w=420&h=315]

Hatarna kunde ju inte bara låta henne vara, så de satte igång. Varför? Vad går de igång på? Varför kan vi inte bara enas om att vissa saker är bra, vissa människor är goda?

Vilket för mig ganska sömlöst över till andra plats där en som utsatts för mobbning och kommit vidare ger en korkad, inbilsk och glömsk mobbare svar på tal – Karin Adelsköld. Läs mer om det.

Skärmdump från Karin Adelskölds Facebook-sida.

Så till de mera stillsamma länkningarna. De där som folk gör men inte ordar så mycket om. Men som ändå dyker upp, plopp här, plopp där, så att det inte går att bortse ifrån att här, här, här är det något som berör många. Den ena handlar om ballongsamhället och den andra om de rädda organisationerna. Väldigt tänkvärda inlägg kring samhället, oviljan att ta ansvar och den allmänna titelsjukan i medelklassen. Bland annat. Som uppenbart har skapat igenkänning hos många. Det intressanta är att de båda debattartiklarna är skrivna av en och samma person, Mats Alvesson. Han forskar kring området ”funktionell dumhet” och kom förra året ut med en bok med titeln ”The Triumph of Emptiness”. Och tomhet, kära läsare, har jag tänkt mycket på. Så det återkommer jag till.

Gul eller blå? En sexa eller etta?

disc — Det här kan vara ett resultat av DISC (DISA)

Vad pratar människan om nu?

Jo. Det är ju det här med personligheten. Det som gör att vi är olika. Det som gör att vi inte reagerar likadant på samma situationer. Det som gör att vissa blir stressade i vissa skeenden och andra blir stressade vid helt andra tillfällen. Det som gör att vissa bara älskar förändringar och andra helst smälter ihop med väggen när det rör på sig för mycket.

Jag har varit med ett tag. Jag har varit med på några chefsutvecklingskurser och omställningsprocesser och teambuildingsvängar och anställningsförfaranden. Så jag är genomtestad på många olika sätt. Litet har jag lärt mig varje gång. Har jag inte lärt mig om mig själv, så har jag i alla fall lärt mig något om den lukrativa konsultbranschen i ”utvecklingssvängen”. Som när vi som arbetsgrupp på ett ställe fick genomgå ett mycket kortfattat test som utdömde oss alla som introverta och då vi sedan fick veta hur vi skulle hantera kunder utifrån vår sorgesamma introverta disposition. Trots att ingen av oss kände igen oss i resultatet av testet och att vi också påpekade det.

Tillbaka till huvudspåret: Men när jag testats litet mer ingående har jag fått insikter som till exempel hjälpt mig att hantera mig själv i förhållande till kollegor (och andra) som varit av helt annan personlighetstyp. Insikter om mig själv som kompletterat den sorgligt endimensionella bild av mig själv som jag är uppvuxen med. Och som var så FEL.

Fast jag glömmer bort det här. Jag tänker att jag ska förstå andra utifrån mig själv. Jag tänker att om jag bara försöker vara rak i min kommunikation så kommer andra att förstå vad jag vill säga. Men ack nej. Och så får jag komma ihåg att jag är gul-och-röd snarare än blå-och-grön. Och att jag nog är en sexa i enneagrammet. Och att jag under min utmattning förstått mig som en HSP. Vad Myers-Briggs-testet sa kommer jag inte riktigt ihåg för det var så komplext. Fast jag lärde mig saker om mig själv då också.

Här kan du läsa mer om färgerna som beskriver personligheten: tidningen Kollega och i Wikipedia om DISC (som heter DISA på svenska).
Enneagram-kunniga säger att jag är en sexa. Läs mer om den personlighetstypen här.
Och i Svenska Dagbladet läste jag en intressant artikel om HSP.

Nu ska jag bara komma ihåg det här under resten av livet, när jag engagerar mig i föreningar, när jag sitter i projektgrupper, när jag ska få Pojken att läsa läxor, när jag vill förstå min egen utmattning. Och – note to self – det behövs olika människor annars händer väldigt litet eller väldigt fel!

Att inte vara frisk men inte få vara sjuk

Enligt Försäkringskassan så får jag inte vara sjuk längre. Det är ju väldigt märkligt. Så nu fungerar jag hyfsat normalt de veckorna Aktivisten och Pojken har sitt hem tillsammans med mig (varannan-veckas-mamma är jag alltså) för att sedan gå in i arbeta-och-vila-mood varannan vecka. Jobba, vila, återhämta mig, sova, vila litet till – det är det jag gör. Träffa folk är överkurs. Träna är överkurs. Laga ordentlig mat är överkurs (jag har matlådor kvar efter Linas Matkasse som jag kör i barnveckorna). Läsa går inte just nu. Jo, jag kan läsa högt tillsammans med barnen, det funkar. Men så är det ju i de veckorna då jag tömmer mig på energi.

Det är märkligt det här. Jag får ingen rätsida på det. Jag brukar tänka och analysera, men eftersom jag just nu har inlett en arbeta-och-vila-vecka så fungerar huvudet knackigt efter klockan fem. Jag är litet lågintensivt arg på både det ena och det andra men har svårt att hitta de skarpa formuleringarna. Jag har skrivit om det här förut. Läs här och här. Bland annat.

Nu jävlar är jag konstruktiv! #bloggswe

zombie — Lyssna! Eller jag äter din hjärna.

Igår kanske jag uppfattades som en gnällspik, men idag ska jag komma med konstruktiva förslag som skulle underlätta för många människor. Jag intresserar mig för tillfället mest för de utmattade. Men återkommer såklart i frågor kring skolan, populärkultur, medelklassens ängslighet och annat jag tycker om att kommentera. Men nu – om och till och för de utmattade.

Varför skrivs det helt enkelt inte ut följande av de doktorer jag så infamt hånade igår:

1. Linas matkasse eller liknande färdiga matkassar med näringsriktig mat och färdiga middagsidéer

2. Läxhjälp till eventuella barn

3. Städhjälp

4. Klippkort på massage

5. Mindfulnesskurs eller i alla fall en avslappnings-cd

6. Obligatorisk kurs för anhöriga som ska innehålla följande:

– hur man lär sig att sänka kraven på ALLT, särskilt städ, tvätt och ordning
– hur man lär sig att sluta tjata (gäller särskilt barnen)
– hur man vågar granska sina egna värderingar (så att den utmattade inte behöver göra hela jobbet själv och dessutom i motvind)
– hur man sorterar tvätt, kör tvätt- och diskmaskinen, lagar mat, håller kontakt med släkt och vänner, sköter vardagslogistiken, ekonomin, husdjuren, bilen, dammsugaren…….

7. Förbud mot tittning på livsstilsprogram som har med husrenovering, statusjakt och allmän materialism att göra (Ernst och Timell ryker först tillsammans med Hollywoodfruarna och Kardashian-familjen)

8. Obligatorisk middagsvila

Ps. Ni har väl läst att Arbetsmiljöverket kommer att göra tusentals arbetsplatsbesök under hösten för att undersöka arbetsmiljön just med avseende på stress. Ds

Är doktorn den utmattades värsta fiende?

Det känns som om var och en av oss som hamnat i utmattningen gör sitt eget forskningsarbete. Och det är nog så att var och en av oss har vår egen historia, vårt eget bagage, våra egna omständigheter, våra egna kroppar, våra egna själar, våra egna personligheter.

MEN. Det finns mycket som överlappar och sammanfaller. Så pass mycket att vi borde kunna få mycket bättre hjälp. Jag pratar i egen sak, i alla mina systrars och bröders sak men framförallt pratar jag faktiskt i samhällsekonomiska termer. Det är alldeles tokigt att vi behandlas så nyckfullt och osystematiskt. Piller skrivs ut. O, vad det skrivs ut piller. SSRI-preparat åt höger och vänster, insomningstabletter och sömntabletter och avslappningstabletter och ångestdämpande tabletter. Av ofta jäktade och ointresserade doktorer. Men ett vanligt, enkelt blad med de bästa råden det har ingen lyckats få fram ännu. Kring det som de flesta av oss försöker förstå. Som:

Vila och återhämtning.
Fysisk träning.
Mat.
Kosttillskott och annat – hur har vår livsstil och vårt sätt att köra över oss själva påverkat balansen i kroppen; hormoner, vitaminer, mineraler?
Hur bearbetar vi det faktum att vi inte kan gå tillbaka till det som var eftersom det var det som gjorde oss sjuka?
Avslappning och kroppskännedom.
Hitta andra i samma situation för att hitta strategier ur utmattningen.

Jag är hemskt ofärdig i de här tankarna, men jag får intrycket av att många som är satta att hjälpa oss inte kan, inte vågar och tyvärr, ibland inte vill. Kanske för att utmattning är en livsstilssjukdom som inte kan avhjälpas med en cocktail av mediciner eller av en operation eller av 10 gånger hos en KBT-terapeut. Många, särskilt läkare känner sig nog maktlösa och som deras kunskap inte räcker till. Och, det ingår ju inte riktigt i den allsmäktiga doktorsrollen att inte veta, att inte ha svar.

In i kroppen igen

båtpendling — Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

Vi måste tala mer om skor

Eller egentligen om att jag kanske kommer att börja titta på gammel-tv igen. Några fredagar framåt. Jag insåg (woooooo!!!!!) att tredje säsongen av ”Suits” dragit igång igen på svt. Hur kunde jag missat detta? Jag har bloggat om ”Suits” och säkert skrivit om ”Suits” på Facebook, så hur kom det sig att jag inte fick någon påa om att ”Suits” har börjat? När jag alltid får upp annonser om böckerna jag bloggar om eller får ”likes” på Instagram från herrskräddare och -stylister i New York när jag skriver om ”Suits” eller får mejl från Netflix när mina favoritserier fått nya avsnitt.

De två första avsnitten av säsong tre var ganska sega. Men tredje avsnittet – nu börjar både de och jag komma till mig. Kläderna. Relationerna. Dialogen. Manipulationerna. Maktförhållandena.

Tankar så här långt:

Alla kvinnor i serien är väldigt magra. De har små bröst som inte exponeras. De har väldefinierade armmuskler utan att på något sätt kännas starka. De har långt hår med fall, bara en har Jennifer Aniston-rakt (och hon är i Louis Litt-klass, det vill säga en trickster). Och kvinnornas ålder får synas, det är riktigt, riktigt intressant. Ett ansikte med fåror och vackert sminkat får synas i närgången närbild, lätt skrynkliga halsar döljs inte med scarves utan exponeras. Tål att analyseras vidare.

Karaktärerna är väldigt ofysiska. Det viktiga är hur de ter sig med kläder på. Att få se Harvey Specter med blottat bröst vore direkt oanständigt.

Kläderna och damskorna spelar lika stora roller som huvudkaraktärerna. Damskorna är alltid högklackade, smaltåade och spetsklackade. Gärna med röd sula. Det finns inte en damblus, en damkavaj eller en kjol som bara är. De är under av skärningar, detaljer och draperingar.
När det gäller herrkläderna sitter de som Batmans dräkt. Åtminstone på Harvey Specter. Och hur hans kläder lyfts fram! Kameran smeker över slipsknut, manschetter och skjortkrage.

Har ni tänkt på att brittisk engelska tar större och större plats i amerikanske filmer? Den spänst som skillnaden mellan det amerikanska och det brittiska för med sig har lagts in i ”Suits” genom att två advokatbyråer på varsin sida om Atlanten har gått ihop. Kulturkrocken kommer att vara en motor i serien, helt klart. Redan nu har en fixare med lika stort ego som Harvey Specter dykt upp från den brittiska sidan. Han älskar bilar, förstår symbolvärdet i en Porsche Speedster från 1956 lika bra som Harvey Specter och dessutom är hans brittiska engelska mer av fixarkaraktär (underklass) än av Eton-karaktär.

Och Uni-ball gjorde en finfin produktplacering när Louis Litt skriker:
– Where are my Uni-balls? I can’t live without my Uni-balls!
Och där insåg jag, såsom varande ständigt på jakt efter den perfekta pennan, att jag måste intressera mig litet för Uni-balls.

Jag trivs bäst i öppna landskap utan människor. Just nu.

Och ser det ut så här när jag tittar uppåt blir jag ännu lugnare.

Ingen referens till kontor. Vill bara klargöra det. Den här posten handlar väldigt litet om arbetet och arbetslivet. Mer än att det handlar om sjukan ”utmattning” som ju handlar om hela livet, det vill säga även om arbetslivet.

Efter att ha umgåtts med mina barn i många veckor på heltidsbasis (det vi allmänt kallar ”semester”) och då även har slängt in diverse goda vänner som jag också velat träffa och prata med så är jag socialt utmattad. Efter två veckor på jobbet så behövde jag en hel helg bara med mitt eget sällskap. Jag vill inte ringa någon, jag kan möjligen slänga iväg något på Facebook för att få ett kvitto på att jag existerar, men jag behövde verkligen bara gå in i mig själv. Sova länge. Låta tankarna vandra. Såga litet i en stam som blev till några vedklampar. Köra litet Yoga Nidra i solskuggan. Dricka ganska många koppar te. Bli väckt tidigt för att titta på soluppgången för att sedan sova fyra timmar till.

Att vara utmattad och leva i en heltidsfamilj – går det att repa sig då? Jo, det är klart att det gör, men jag undrar om det inte tar längre tid. Särskilt om man är av den personlighetstyp som jag misstänker att jag är. Som inte kan slappna av förrän de jag räknar som mina närmaste har det bra. De jag ansvarar för. I mitt huvud.

”Att säga nej till andra kan jag lära dig, men att säga ja till dig själv, det kommer att ta mycket längre tid” skrev en medlem i sluten Facebookgrupp för utmattade att en terapeut hade sagt till henne.

Just nu innebär att säga ja till mig själv att jag måste vara ensam. Har jag någon i närheten väcks mina känslor av att jag borde. Borde servera. Borde planera. Borde vara trevlig. Borde vara intressant. Borde vara nyttig. Borde stå upp för mig själv. Borde behaga.

Så. Nu äter jag när jag vill. Borstar inte håret. Sover middag. Ringer inte. Låter solen värma. Ända till imorgon. Då är det jobb i fem dagar. Och barnvecka med högläsning, innerlighet, ordentliga middagar och läxprat.

Jag jobbar heltid igen. Det funkar. Det är roligt. Men kvällsaktiviteter. Det går inte. Hur illa det än ses att tacka nej så går det inte att göra något på kvällarna. Jag måste lära mig det. Gör jag något en kväll, särskilt om det betyder att jag måste interagera med andra människor, då får jag plikta i flera dagar. Sova mindre än åtta timmar – går inte. Interagera med människor – räcker med de timmar jag är på jobbet.

Sakta smyger sig frågan på – är det nu jag är frisk snarare än när jag orkade allt? Är jag närmare det mänskligt möjliga livet nu än förut?