Energi i november – är det möjligt?

DSC_0332
Skeppsholmen i Stockholm. 9:e november förra året.

Dagarna är inte långa, det är ljust mellan 8 och 4 på eftermiddagen. Det börjar bli kallt. Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid.

MEN. Jag orkar igen. Det är en makalös känsla. Och jag skrattar ganska ofta. Och trivs när jag är på jobbet. Särskilt igår när kunde bjuda på kardemummakaka (å, vad enkelt det var att baka den!) och idag när fnissen inte kunde hejdas när de virala spin-off-filmerna efter Volvo Trucks Van Damme-reklamfilm började komma. Nota bene, det var inte bara mina fniss, det kom från alla på avdelningen, inklusive konsulten.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Det var originalet. Och här kommer en variant från TV-seriernas värld:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EMlpiey20b8&w=560&h=315]
En norrländsk variant:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hc6qakzCE4k&w=560&h=315]
Och från en webbyrå eller liknande som hade litet tid över och kände att DET HÄR, det var bara att hoppa på:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wltWAcuXV_I&w=560&h=315]
Upp och stretcha allihop, är detta den nya Harlem Shake?

Hur ofta sker förändring? Om att jobba i en digital verklighet.

Efter att ha diskuterat med flera som jobbar med digital kommunikation och som känner igen sig i känslan av utmattning så känns det angeläget att försöka förstå varför vi som jobbar i den digitala delen av världen kan vara litet extra utsatta för stressorer. Det jag skriver här är inte specifikt för någon jag samtalat med och det finns ingen anledning att söka företagen eller organisationerna bakom exemplen. Se det som ren fiktion, men också som intressanta tankeexempel.

Jag börjar med en enkel fråga: varför kan det vara stressande att jobba med digital kommunikation?

Kanske för att spelplanen ändrar sig ständigt.

Och/eller för att arenorna flyttar på sig hela tiden.

För att planeringshorisonten i de flesta organisationer och företag är fortfarande på minst ett års sikt.

För att förändring är jobbig för de allra flesta. Särskilt när det gäller arbetslivet.

Blev det tydligare? Nä, förstår det. Jag tror jag måste ta ett par exempel:

Exempel 1

Vi tänker oss företaget Pling-plong som gör kläder och accessoarer som riktar sig mot en målgrupp bestående av tjejer mellan 14 och 25 år. 2011 satsade man på allvar på företagets Facebook-sida som ett ställe både för kundkontakt och marknadsföring. Försäljningen sker sedan på hemsidan. När planeringen inför 2013 satte igång på allvar under våren 2012 la man i budgeten en stor peng på att vidareutveckla Facebook-sidan. Redan på senhösten 2012 började den digitala sektionen försiktigt antyda att målgruppen börjat ändra beteende. Instagram borde marknadsavdelningen på Pling-Plong titta närmare på. ”Jaja, det tar vi nästa budgetår”, fick den digitala sektionen höra.

Efter sommaren 2013 är det helt tyst på Pling-Plongs Facebooksida. Trots ett väl planerat och väl genomfört flöde av bilder och inspiration är det en allt tunnare ström likes som Facebookredaktionen rapporterar in till ledningen. Samtidigt har Pling-Plongs värsta konkurrent Pang-Pang ökat sin omsättning med 20% efter att ha hittat sin nisch på Instagram.

Borde digitala sektionen varit litet påstridigare? Eller kände de sig redan tillräckligt ”besvärliga” med sitt Facebookande på arbetstid och sitt tjat om att målgruppen består av ”digitala infödingar” och därför har ett annat beteende än vad 50-åringarna i ledningsgruppen hade när de var tonåringar?

Exempel 2

I riksförbundet ”Alla för allt” ville några på kommunikationsavdelningen dra igång en Facebooksida. Det här var 2011. ”Javisst, vad trevligt” sa styrelsen och den verkställande ledningen. Till en början hade man inte så många som gillade sidan, men allt eftersom så ökade fanskaran. Under hösten 2012 skakades förbundet av en ”affär” och medlemmar och andra hade många frågor och åsikter. Flertalet av frågorna och kommentarerna kom via Facebooksidan.

Den pressansvarige ville kommunicera via pressmeddelanden och via pressjoursnumret. Frågorna och åsikterna som kom via Facebook ville hen helst inte befatta sig med. Efter några dagar, då kommunikationsavdelningens Facebookansvarige slitit sitt hår och försökt skriva ”rätt” sorts svar på alla ilskna frågor, började den pressansvarige att samarbeta. Under viss protest dock, synpunkterna och frågorna kom ju när som helst på dygnet. Vissa inlägg skapade rejäla stormar av kommentarer och tonläget blev högre och högre ju längre kvällarna led och ju mer helg de flesta kostade på sig och ju mindre ”Alla för allt” svarade.

Kommunikationsavdelningen fick en del intern kritik för att de dragit in ”Alla för allt” i det sociala media-träsket. Samtidigt försökte var och en i gruppen som jobbade med Facebook stämma i bäcken under kvällarna och helgerna för att stävja de längsta trådarna och de jobbigaste stormarna.

Borde kommunikationsavdelningen helt enkelt struntat i att skapa en Facebooksida? Det visade sig ju att organisationen inte var mogen för att ha den typen av närkontakt med medlemmarna. Eller är det organisationen som vid det här laget borde ha förändrat sitt sätt att se på kommunikation?

Nej. Det är inte enkelt för någon organisation att tänka om. Tidigare har man kunnat planera med viss träffsäkerhet och man har kunnat tänka inifrån-och-ut, men i vårt nya digitala och mer omedelbara kommunikationssamhälle så kan man inte längre göra som vanligt. Och då kan de digitala kommunikatörerna bli dem som får rollen av fridstörare. Bara för att de får agera budbärare.  Det är inte alltid bra för sinnesfriden.

Det finns mycket att vara tacksam för

höstpromenad_i_skymningen
Luften var hög och klar, färgerna lyste dämpat, det var tyst.

Gårdagskvällens promenad var full av magi. Skogen mörknade medan jag gick min runda. Trollen och skogsfrun höll sig precis utom synhåll och glädjande få lycraklädda människor flåsade förbi. Det doftade höstkväll, färgerna var både dämpade och överdådiga, jag var lugn.

En liten lista över företeelser som jag är tacksam för. Den är absolut inte komplett – det är litet härifrån och litet därifrån:

  1. barnen
  2. mina vänner och min familj och släkt
  3. att jag bor där jag bor
  4. mitt jobb som är så roligt (även om det måste justeras en smula)
  5. att jag lärde mig älska Stockholms skärgård
  6. att jag fick bli scout
  7. att jag lever just nu i en så spännande tid
  8. Internet
  9. yoga
  10. disk- och tvättmaskiner samt frys och kylskåp. Jag tror att dammsugare platsar här också. Underbara ting! Spisfläktar är inte så dumma de heller.

Det får räcka.

Dessutom är jag tacksam för att det finns så många kloka människor. Här är en artikel om den kvinna som satte utmattningssyndrom på forskningskartan. Läs artikeln, både för innehållet och för att den är så bra skriven. Här kommer ett par citat:

För forskningen visar att utmattningssyndrom kan förebyggas effektivt om arbetet anpassas till människors förutsättningar. Problemet är bara att samhällsutvecklingen går i motsatt riktning.

Det bästa sättet som Marie Åsberg har hittat för att förebygga utmattningssyndrom är enkelt. En person på jobbet snabbutbildas i att leda en samtalsgrupp, som får träffas regelbundet.

Sorgligt nog är det just de egenskaper som uppmuntras i samhället som får människor att gå in i väggen. Det är ambitiösa, duktiga och driftiga människor som drabbas. Och människor med känsligt samvete.

Citatet i mitten tycker jag är särskilt intressant. Våga prata om det, helt enkelt. Våga ta stressobehaget på allvar och prata om det. Sitt inte ensam på din kammare och skäms – då blir det bara värre.

(Eftersom jag jobbar med webb och sociala medier och allt runtomkring tyckte jag det var dags att kolla upp var jag hamnar i Googlesöket när man söker på ”utmattningssyndrom”. Idag hamnade bloggen längst ner på sidan tre. Det ska jag jobba litet på.
Tillbaka i SEO-träsket. Kanske snart tillbaka på jobbet ordentligt? )

Jag är inte ensam, visade det sig

DSC_0452
En morgon i juni. Den dagen kände jag för första gången att stressen höll på att ta mig i besittning.

Jag skrev om att jag blivit utmattad bortom den vanliga tröttheten. Jag skrev så att fler än jag och mina närmaste kunde läsa. Då fick jag veta att jag inte är ensam. ”Jag med” skrev någon. ”Jag har också varit där” skrev en annan. ”När jag var där var det bästa för mig att….” skickade en tredje.

Hittills bara kvinnor. Nu har jag ju läst mig till att majoriteten som drabbas av utmattningssyndrom är kvinnor. Siffran verkar ligga kring 60-65 procent. Men då är det ändå en hel del män också. Men än så länge har dock ingen man i bekantskapskretsen klivit fram.

Jag har alltså många samtal på gång. Jag försöker samla på mig kunskap. Men så har jag träffat på ett riktigt stolpskott till doktor – honom fick jag berätta för vad jag trodde var bäst för mig. Men HR-avdelningen på jobbet har koll – tackochlov för det.
Som alltid när man har med vården att göra är det bäst att vara frisk och drivande för annars är det risk att man får ett slapphänt och rutinmässigt omhändertagande. Därför är det bäst att läsa på och att prata med andra om hur deras tillfrisknande har gått till.

Jag funderar ju mycket på vad som definierar ”frisk”.
När kommer jag att vara o-sjuk?
Ska jag trivas med precis allt i livet?
Ska jag aldrig känna stress?
Eller hur ska det vara för att jag ska veta att nu, NU är jag återhämtad?
Jag hittade i en rapport följande:

”Behandlingsmål 

  • En patient som har återhämtat krafterna fysiskt och psykiskt och som har kunskap om sin sjukdom och tillit till sin förmåga
  • En patient som har återgått i arbete i tidigare omfattning men med en rimligare belastning såväl på arbetet som privat”

Det kanske jag kan uppnå.
Jag är inte ensam. Det finns sådana som jag kan känna igen mig i som varit där jag är nu. Och som kommit tillbaka till ett normalt liv, men med litet mer eftertanke och vidare perspektiv. Andra som är på samma resa som jag, vi som inte kommit fram ännu, vi som försöker tyda kartan och ta oss framåt.

Vill du veta mer om utmattningssyndrom, stress och behandling av stressrelaterade besvär gå till Stressmottagningens hemsida.

Mer om framtiden som är nu #blogg100

Dag 96 och inlägg 98

Läste en rolig artikel om den man vars röst är Siri i Storbritannien.  Tycker att det är märkligt att Siri kan funka så makalöst bra när en människa som efter en hjärnblödning inte pratar helt tydligt inte kan få en talsyntes som fungerar. Tyvärr tror jag att det inte handlar om teknologin utan bara om var resurserna finns. Och var de inte finns.

Det här kan jag skriva mycket mer om och kommer att så göra.

Var medveten om världen utanför det digitala spelet #blogg100

Dag 94 och inlägg 96

”Var medveten om världen utanför det digitala spelet” står det i den viktiga säkerhetsinformationen som tillhör Elite Commandar Användarmanual. Eftersom jag ännu inte tagit mig tid att titta på filmerna om Google-glasögonen tycker jag fortfarande att den här pistolattrappen är rena rama science fiction.

Men trots all svindlande framtidskänsla var det bästa ändå säkerhetstexten: ”När du utför uppdrag (..), se till att komma ihåg de faror som lurar, såsom soffa, soffbord, sovande katter och de där legoklossarna som ingen orkat plocka upp. Var medveten om världen utanför det digitala spelet.”

Eftersom jag börja bli trött på mig själv och på att klämma ur mig något varje dag, får detta räcka för idag. Och förutom att säga ”Må kraften vara med dig” kan jag nu också avsluta med ”Glöm inte världen utanför det digitala spelet”.

Det började bli motigt, men….. #blogg100

Dag 89 och inlägg 91

blogg100_hm
Fredrik Wass som tog med oss på Blogg100-resan

…så var jag med när blogg100 gick i mål på Historiska Muséet idag. Jag träffade Malinda Flodman som skriver om sex, sexualitet och sexualpolitik vid registreringen och La Linda i dörren in. La Linda startade #hmriot på sin blogg, en rörelse som handlar om vilka storlekar som H&M tillhandahåller och, framförallt, vilka storlekar de inte tillhandahåller. Och så kom jag att sitta bredvid Tina Ax som jag tyckte att jag verkligen kände igen. Det var ju inte så konstigt eftersom jag både sett ”Dokument inifrån” som handlade om henne samt varit på en seminarium där hon var med. Behöver jag säga mer  än ”Du är googlad”?

Jag fick helt enkelt nytt bränsle till bloggandet, kände att jag är del av något större. Vad detta större nu är eftersom bloggandet spretar åt alla möjliga håll. Nåja, spännande var det i alla fall. Synd att jag behövde gå så tidigt.

Tidsresor är möjliga #blogg100

Dag 51

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=muMcWMKPEWQ?list=PLDE1A20C5F68E132D&w=560&h=315]

Nu behöver jag inte längre önska att jag kunnat se det där avsnittet av Top of the Pops när David Bowie och Mick Ronson sjöng ”Starman”. Jag behöver inte gräma mig över att jag var några år för ung och att jag föddes i fel land. Nu kan jag se avsnittet. Om och om igen. På Youtube.

Science fiction. Double feature.

Instagrammare – följ Screen_Kulturhuset #blogg100

Dag 49

Nu har min period som Instagrammare för Screen_Kulturhuset tagit slut, men jag vill verkligen att fler ska följa detta intressanta projekt. Tänk att vem som helst kan äga kanalen i två veckor. Ju fler som följer kontot desto större anledning att vilja låna kanalen. Så bli följare!

Vad Instagrammade jag om? Jag tog tillfället i akt och var flanör. Flanörkommentator snarare än flanörfotograf. Så här blev den bilden som flest tyckte om:

blåtunnelbana

Begreppsskolan #blogg100

Dag 38

Idag blir det kort men informativt. Det nya begreppet du ska lära dig är ”rotation curation”. Det betyder att en kanal, av typen Sveriges Twitter-konto lånas ut till en person i taget som får använda den och under den perioden äga den.

Och jag fortsätter en vecka till med Kulturhusets Instagram-konto (screen_kulturhuset). Jag har varit dålig på att hashtagga bilderna men nu vet jag att jag ska använda #rotationcuration.

Dagens bilder är extremt vardagstriviala.

Verifierad av MonsterInsights