samtiden - Issadissas blogg

Att en dag vara nöjd över att ha fixat alla punkter på en tre-punkters-att-göra-lista #blogg100 dag 17/3

(Kommentar från 2016 om hösten 2013: Jag börjar reflektera, försöker hitta anledningar, försöker förstå och skapa mönster. Så angriper jag utmattningen när jag inte ligger i soffan och tittar på ”Breaking Bad”)

1. Promenad

2. Middag

3. Köpa müsli

Det är min att-göra-lista idag. Jag hyser gott hopp om att kunna bocka av alla punkterna. Idag har jag alltså hela TRE punkter på listan. Det är en 50-procentig ökning från listan med två punkter, vilket var vad jag såg mig som kapabel till när jag väl kunde börja göra listor igen.

När jag kände (men inte erkände) att jag inte orkade längre var det skammen som nästan var värst. Skammen över att inte orka, över att inte prestera, över att inte vara till nytta, över att svika. Jag skämdes så att jag körde över mig själv så till den milda grad. Jag var ju så trött att jag kunde ha somnat på Skeppsbron men försökte kurera mig med en liten joggingtur när jag cyklat hem från jobbet. Att försöka gå upp litet extra tidigt för att köra ett litet yogapass tyckte jag också var en intelligent idé. Men då var kroppen litet smartare än huvudet och pekfingret hittade snooze-knappen.

Att sätta ord på känslorna, att faktiskt säga att jag skämdes gör att skammen förångas. Och kanske är jag sanningsenlig när jag säger att jag kommer att vara nöjd ikväll när jag har tagit promenaden i skogen, ätit middag med barna och försett skafferiet med en ny påse müsli.

Hur blev jag frisk?

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar). Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

Jag börjar med recepten. Eller?

Nu har jag ju redan berättat vad min blogg kommer att innehålla under Blogg100-perioden – gammal skåpmat. Men med ”staying power” som WordPress säger eftersom inläggen läses om och om igen. Av mer eller mindre nytillkomna besökare.

Bara för att det är roligt har jag nu förfärdigat en snabbenkät. Så var med och påverka i vilken ordning jag tar mig an de teman som jag tycker att jag skrivit om. Har jag glömt något – kommentera!!

[polldaddy poll=9314875]

Frisk eller frisk

Krasch och aj. Samt en reservdel senare.

Det är klart att det gjorde ont att bryta handleden.
Det är klart att det gjorde ont efter operationen.

Men ändå var allt det här så futtigt jämfört med utmattningen.

Futtigt och otroligt intressant.

För oj, vad sjukvården tycker om den här typen av skador. Då går allt på räls.
Det finns broschyrer. Informationen om vart en ska gå och vad som kommer att hända om en timme och att det finns risk för att en får vänta i fem timmar fungerar utmärkt.
Brev dimper ned med morgontidningsutbärningen för att det absolut ska vara säkert att en får kallelserna. Till operation, till efterkontroll, till arbetsterapi och till avgipsning.

Bedöva, dra rätt, gipsa, skicka hem, förse med smärtstillande, bedöva, söva, operera in en reservdel, väcka, förse med fika och macka, klappa om och skicka hem. Funkar så utmärkt.

Jag var hos arbetsterapeuten för några dagar sedan. Hon berömde min rörlighet, som nu drygt två veckor efter operationen nästan är normal. Så frågade hon om jag ville ingå i en studie om just handledsbrutna människor. För det är tydligen så att den skillnad i läkningstid som finns mellan olika patienter inte kan förklaras med svårigheten på fraktur eller mängden arbetsterapisessioner. Eller annat som sjukvården vanligtvis mäter. Vad jag förstår så handlar studien om att försöka se om andra faktorer spelar in, som tilltro till vården och behandlingen. Väldigt intressant.

Jag tror att min upplevelse av vården som utmattningspatient har gjort att när vården av mitt handledsbrott nu verkligen gick på räls, så kopplade jag av fullständigt och jag känner mig helt förvissad om att jag kommer att bli bra. För er som inte följt mina turer i utmattningssfären så kan jag meddela att den vården varit nyckfull, utan struktur och ansvar samt varit helt upp till mig själv. Så nu, när ortopederna fick dra, bedöva, banka, skära och sätta in reservdelar, då kände jag att de var helt bekväma med behandlingen och jag kunde bara lämna över mig. Och den tilliten gör så att jag tillfrisknar i rekordfart.

Och bristen på tillit kanske är en viktig faktor i de låååååånga sjukskrivningarna på grund av utmattning. Det är inte många utmattningssjuka som fått bra, konsekvent, kontinuerlig, kommunikativ vård. Verkligen inte.

Tillit, var ordet. Sa Bull. Tillit.

Fortfarande inga nyårslöften

Inför årsskiftet läste jag i flera vänners inlägg på Facebook att de hoppades att 2016 skulle bli ett avsevärt bättre år än 2015. Förra året underlevererade, verkade vara en allmän ståndpunkt.

Jag håller inte med. Och inte bara därför att 2016 har inletts med chocken över att David Bowie har dött. Och att han dessutom har följts till andra sidan av Alan Rickman. Utan därför att 2015 faktiskt var ett intressant år för mig. Som kan sammanfattas i en väldigt personlig lista som lutar åt det materialistiska hållet – det mer filosofiska och det mer samhälleliga tar jag senare.

Först ut är Fleecefodrade strumpbyxor – vilken underbar uppfinning!

Därefter följer: färdig pizzadeg i affären. (Har ni tänkt på att det går att göra kanelbullar av den degen också – vilket magnifikt lifehack, eller hur?)

Och så får jag inte glömma: Middagsfrids julbordskasse. Tack, Kicki för den übersmarta produktutvecklingen!

Jag avslutar med något stort: Airb’n’b. Att få möta hela världen vid köksbordet – vilken uppgradering av vardagen!

Hur ska jag sammanfatta de här fyra underbara tillskotten i min vardag? Just det. Att de påverkade VARDAGEN. Som blev enklare och varmare. Mer fokus på det viktiga i tillvaron, människorna och mindre tid och energi lagd på stress och prestation. Och allmänt gladare känsla eftersom jag kan vara piffig i kjol samtidigt som jag är varm. Så glad att jag tillochmed kan iklä mig läppstift.

Lifehacks, husmorstips eller vad ska en göra med tomma toarullar?

Jag bröt handleden för två veckor sedan. I veckan som gick opererades en titanplatta in och jag tror att det var först då som de lade benen rätt också. Kort sagt, det har varit två veckor av viss smärta, av trötthet och av klart funktionshinder. Nu fattar jag på allvar vad min mamma menar när hon säger att ”det tar tid att vara handikappad”. Någon gång ska jag berätta hennes historia, för den förtjänar att berättas, men det är inte idag och inte här.

För idag ska jag motionera de ömma, gipsade musklerna och senorna i vänsterhanden genom att skriva detta oviktiga, triviala men ändå användbara blogginlägget. Som handlar om återbruk och feng shui. Nästan. Litet ordning, i alla fall.

De där rullarna som finns längst inuti toa- och hushållspapperet, vad gör du med dem? Sparar till julpysslet? Tänder brasa med? Ja, det är bra. Men vad sägs om idéen att använda dem som sladdförvaring? Jag såg det tipset på Facebook häromveckan och jag tyckte det var så smart. För hur trött är jag inte på alla usb-kablar och laddarsladdar som ligger överallt och bara trasslar sig. Sladdarna liksom jäser när en vänder ryggen till och blir större och definitivt trassligare. De brer ut sig i lådorna och skåpen och ger akutångest varje gång en tittar på dem.

Så jag lindade, vindade upp sladdarna och la de prydliga härvorna i varsin rulle. Senast jag tittade i skåpet hade sladdtrasslet inte påbörjats, inte minsta lilla jäsning var på gång.

Visst var det här ett bra husmorstips? Ett bra lifehack? Vänta – det kommer fler. Men inte idag. För nu ska jag låta vänsterhandens fingrar vila, äta litet chokladglass och titta på ”Person of Interest” – jaja, det är dags att bli frisk nu, jag har sett allt som är bra på Netflix och har nu bara de mindre bra serierna kvar. Vilket gör att jag har TRÅÅÅÅÅKIGT. Snälla hand, bli bra! Nu!

Friskvård på riktigt?

Sedan igår är jag inne på det här med nyårslöften och föresatser. Jag kommer att återkomma till metakommunikation igen, för det är så ohyggligt spännande. Särskilt med tanke på att jag fick en kommentar från Dr Spinn som handlade om meta-inlärning och då fick jag ihop två olika spår som jag ska fortsätta utveckla.

Men nu tillbaka, i viss mån, till det här med utmattning och stress i arbetslivet. Det är väl ingen som missat att sjukskrivningstalen på grund av stressrelaterad ohälsa bara skjuter iväg. Jag hoppas verkligen att det pågår mycket utrednings- och forskningsarbete om det här. Annars är det vi som drabbas och drabbats som får sätta doktorer, politiker och arbetsgivare på rätt spår.

Jag har funderat en del på det här med friskvård. Numera har en stor del av dem som har en anställning möjlighet att få bidrag till friskvård. Ett par tusenlappar eller mer per år för att gå på gym, simma eller få massage. En del av oss har gym på våra arbetsplatser och kanske har vi också träningspass som vi kan gå på. MEN.

Hur ofta är det de som mest är i behov av rörelse som går på passen eller kilar till gymmet på lunchen? och

Motverkar den träning som erbjuds stress eller kan den tillochmed förvärra den? Här tänker jag att de som redan är på väg mot utmattning ibland tränar extra hårt för att få bort tröttheten och känna sig som ”bra” prestationsmänniskor och därmed drar sig ännu närmare kanten mot stupet. Och att prestationspräglad träning skrämmer bort dem som ”bara vill röra på sig”.

Jag tror att folkrörelsetanken skulle må bra av att dammas av här. Alltså tanken om att det som erbjuds påverkar ALLAS hälsa. Det här är mina förslag:

Uppmuntra promenerande möten – upp till tre personer kommunicerar mycket bättre i friska luften. i dagsljus och i rörelse än i inpyrda mötesrum. Dessutom sover alla bättre och blir därmed friskare, gladare och mindre stressade.
Uppmuntra till mikropauser med rörelse, särskilt för kontorsarbetare som sitter vid datorn större delen av sin arbetstid. Finns appar för sådant och program att ladda ner i datorn.
Uppmuntra att stå upp då och då vid skrivbordet.
Uppmuntra färdigheten att slappna av djupt genom att erbjuda det som lunchaktivitet – ett pass Yoga Nidra ett par gånger i veckan i ett större mötesrum. Eller varför inte uppmuntra till att byta ut fikarasten mot en kortare meditation eller Yoga Nidra.
Uppmuntra tanken på vila och återhämtning såväl som tanken på rörelse och motion.

Vad tror du?

Ha en metakväll

Jag fortsätter på metakommunikationspåret som jag inledde igår. Idag tänkte jag helt enkelt ge tips på några filmer och en podcast som kan öva upp metakommunikationsförmågan.

Filmerna:

The Truman Show. Filmen där Jim Carey spelar en man som lever sitt liv i tron att det är ett riktigt liv. Som vi ju alla gör. Skillnaden är att han är huvudpersonen i en reality-såpa som handlar om hans liv. Hans fru är en avlönad skådespelerska precis som alla andra i hans värld. Produktplaceringarna är en självklar del av berättelsen. Men han tycker inte att det är konstigt eftersom han alltid har levt det här livet. Tills något händer och han börjar klä av tillvaron.
Välkommen till Pleasantville. En baklänges Truman Show, skulle en kunna säga. Här är det de två tonåringarna från nutiden som åker in i en TV-serie från 50-talet komplett med oskulder, vita ankelsockor, vida kjolar, icecreamsodas, farliga pojkar i läderjackor och snälla pojkar i cardigans. Och allt är i svartvitt. Världen är i svartvitt. Alla känslor är inkapslade, allt är fint och välordnat, alla gör vad de förväntas, livet levs i rätt ordning enligt en solklar checklista. Den yngre brodern har drömt om att leva i det här enkla samhället och njuter till en början, den vildare storasystern protesterar hela tiden. På olika sätt för de in kaos och riktiga känslor och förändringen de bringar påverkar hela samhället på ett påtagligt kulört sätt.
The Joneses. Berättelsen om två PR-proffs som ikläder sig rollerna som Mr och Mrs Jones för att sälja in livsstil och tillhörande produkter. De bosätter sig i övre medelklass-områden där det finns ambitioner om att röra sig uppåt i de sociala skikten. De låtsas vara en framgångsrik familj, den perfekta familjen, helt enkelt. Eftersom de är så snygga, trevliga och framgångsrika blir de ledstjärnor för hela området och kan genom sitt sätt att konsumera påverka de andras konsumtion. För det är ju det som filmen handlar om – konsumtion som livsstilsmarkör.
MEN. Filmen skulle ju inte kvala in här i listan om den inte ”sprack”, det vill säga att skådespelarna tillslut inte orkar med sitt jobb. Riktiga känslor uppstår där de inte ska uppstå, mänskligheten bryter igenom och det säljande budskapet krackelerar fullkomligt.
Poddcasten ”Welcome to Night Vale”. Berättelsen om den lilla orten Night Vale som ligger någonstans i det rurala Amerika vävs genom de radioutsändningar som görs. I Night Vale bor det människor, vädret rår och polisen upprätthåller lagen. Det är nästan som förväntat. Tills du börjar lyssna ordentligt.

OK. Vad är kontentan av det här? Vad går det att träna upp genom att genomföra den här metakvällen?
Jo, att ytan och det underliggande är två skilda saker. (Visste ju redan Freud, men det är lätt att glömma.)
Och att det går att systematiskt dekonstruera tillvaron för att förstå den på ett djupare plan.
Och att faktiskt inse, att bara beakta ytan är ett aktivt val.

Det där var nog det viktigaste: att bara beakta ytan är ett aktivt val.

Dumheter vi gör

Det här med att göra tester på Facebook. Jo, det är klart att jag vet att det enda jag gör är att dela med mig av en massa personlig information till företag som antagligen kommer att missbruka den Och ändå gör jag det. Av dumskallig nyfikenhet. För vad är det jag egentligen får veta? Antagligen bara något om det här företagets fördomar.

Jag har inte angivit någon civilståndsstatus på Facebook. Jag har inte tagit bilder som inkluderar mig och någon annan och taggat den andra personen en massa gånger – skulle ju kunna vara indikation på förhållande. Jag är kvinna. Då ser det här företaget mig som en vars livsberättelse är ofullkomlig – de är därför snälla och ger mig hopp om att jag äntligen ska bli fullkomnad och dessutom ärbar. Stor kärlek och bröllop.

Men det är klart, ”hälsa” och ”mer muskler” var intressant. Var har de hittat det? Är det för att jag tittar in på mitt gyms Facebooksida ibland, för att jag följer inläggen därifrån. Medan jag väldigt sällan tittar på något inlägg från någon av alla andra företag och organisationer jag följer. Är det bara därför? Konstigt.

”Dröm semester” Helt klart bryr sig det här företaget inte det minsta om att jag tryckt på gilla-knappen för ”Sverige mot särskrivning”.

Nästan alla andra som jag sett göra det här testet har blivit utlovade en Ferrari. Inte jag. Varför?

Vila. Vila? Vila!

Gubben bara sover. Det är ingen ex-snögubbe.

Andra veckan av jullov. Jo, jag var inne en dag på jobbet, men det blev bara som en kort visit. Kollade olika mejllådor, åtgärdade några saker, fixade om med autosvaren, tittade på planerna för våren. Ingenting brådskande, inga problem att lösa. Jag tog en promenad på lunchen och gjorde en kort Yoga Nidra istället för att ta kafferast. Så inåkningen i jullovsvila fortsatte relativt ostört.

Jag känner att kroppen och huvudet är avslappnade. Inte sövda. Inte bedövade. ”Awake and alert” som rösten säger i den Yoga Nidran jag oftast kör nu. Jag är nog utvilad. Jag har lärt mig att vila. Men nej, jag är inte fullärd. Och jag vet att när vardagslivet drar igång igen, då måste jag ha full koll på hur just jag vilar bäst.

På Stressmottagningen har vi pratat mycket, mycket om vila. Om att vila ska bädda in aktiviteterna. Vi har pratat mycket om ”randiga” dagar, där aktivitet och vila blandas till en harmonisk enhet. Det är bra så långt. Men då kommer den frågan som först verkar alldeles fånigt enkel att svara på:

Vad är aktivitet och vad är vila?

Jo, det är klart. Att springa ett maratonlopp är nog alltid en aktivitet. Men att springa en lugn runda i kortaste spåret i skogen en ljum försommardag, det kan nog både vara aktivitet och vila.

Men att sova är jag inte helt säker på att det alltid är vila. Inte när tankarna springer och drömmarna bara är fasor och stress och uppvaknandena stör. Däremot är jag absolut säker på att när Yoga Nidra funkar så är det vila. Absolut.

Allt däremellan då?

Jag tror inte att det finns en och samma lista över vila som funkar för alla. Hemläxa, alltså! Jag ska försöka berätta om mina egna upptäckter så här långt. Med det vill jag påminna mig själv om att listan kommer att revideras. Helt klart. Och det hoppas jag verkligen på. Eftersom vissa saker som jag nu upplever som aktiviteter och därför måste bäddas om av vila hoppas jag kunna uppleva som vilsamma i framtiden.

Saker, händelser, umgänge där sinnena är engagerade är för mig just nu aktiviteter. Med några undantag.
Samtal med andra människor tar ofta än så länge mer än de ger. Utom med några få med vilka alla ord är sanna. ”Fatisk” kommunikation, det vill säga sådana samtal som handlar om att bara bekräfta varandra och relationen, de behöver omges av vila.
Skogen är ibland vila, ibland inte. Det beror på promenadtakt, tankarna, sällskap och väglag. Långsam takt är bättre. Mer närvaro är mer vila, rusande tankar gör promenaden till aktivitet. Sällskap är våghalsigt. Fast och lätt fjädrande underlag är bäst, halka gör gåendet till arbete.
Arbete kan vara vila. Insåg jag häromdagen. Vissa perioder i mitt liv har arbetet varit den vilsamma delen. Då har jag vetat vad jag ska göra, jag har kunnat styra och kontrollera, jag har kunnat utveckla och problemlösa och sett fram emot resultat. Medan hemlivet har präglats av osäkerhet och ständiga avbrott. ”Småbarnstiden” kallas den perioden.
Att se en dålig film som jag inte valt själv att se är INTE vila. Medan att plugga matte är vila för mig. Just nu. När jag fortfarande fattar. Jag återkommer kring matten.

Det gäller att göra sin egen lista. Ingen annan kan göra den åt dig.