samtiden - Issadissas blogg

Jag förstår mig inte på dagens ungdom #blogg100

FullSizeRender (1) — Jag skickade iväg mig själv till sjunde himlen i lördags. Med hjälp av en middag.

Alltså, varför älskar de inte köttfärssås och spagetti lika mycket som vi föräldrar?

De flesta jag känner (i min ålder ner till typ 35) skulle kunna äta köttfärssås och spagetti VARJE dag. Men barnen protesterar. Har jag förstått. Inte bara Aktivisten och Pojken. Det verkar vara en utbredd oförmåga i den yngre generationen att faktiskt fatta att köttfärssås och spagetti är svaret på det mesta.

Jag tänker på lördagarna då mamma tryckte ner Kungsörnens spagetti i en stor gryta, gjorde köttfärssåsen modern genom att inte använda mjöl och så var det Felix ketchup som förflyttade middagen till himmelska höjder. Efter delade vi fyra i familjen på en halvliter Skåne-glass, den trefärgade som var rosa-vit-brun.

Dagen efter brukade det finnas rester av spagettin, nedklippt i köttfärssåsen. Frågan är om jag inte tyckte det var än mer himmelskt dag två. Med Felix ketchup såklart i den Eiffeltornsliknande flaskan. Pappa brukade smöra (jaja, margarina) en knäckebrödskiva (vi hade oftast Grovgrov, det vill säga Wasa Sport) och på den lägga de varma resterna. Det var också lycksalighet.

Men det är klart. Vi växte upp i en annan tid. I en tid av kött och potatis, fisk och potatis (i just min familj – torskblock och potatis), ris till några få rätter, exempelvis leverstuvning, så var det falukorv, fläskkotlett och hel kyckling. Stek med konserverade ärtor och morötter.

Spagettin och köttfärssåen var exotismen. Och kanske den enda rätt där barnen stod i fokus. Annars var ju maten rejält styrd från föräldrahåll.

Så. När jag tänker efter. Förstår jag mig visst på dagens ungdom. Och jag får göra köttfärssås när jag är ensam hemma eller om jag har några jämnåriga på besök.

Ps. Jag har ett bra tips på hur man gör den extra god. Ds

Meta, viralt, mobb, drev, groupthink #blogg100

Jag missade rejält att förra helgens krönikör i The Perfect Guide var den värsta hittills. Att de krönikor från nyss nämnda publikation jag kommenterat och visat hittills bara varit fisar i rymden i jämförelse. Nu har jag läst den, men först efter att alla har gjort spinoffs och kommentarkrönikerat den. Ja, jävlar, vad parodiskt det kan bli. Det intressanta är att när Mikaela Bley, som har skrivit krönikan intervjuas i Dagens Media så är hon helt renons på både humor och självinsikt. Hon säger bland annat:

– Det är så här min helg ser ut. Sedan kanske allt inte händer varje helg, men man lever bara en gång så då får man försöka göra allt så härligt som möjligt.

Här är krönikan:

Och här är en kommentarkrönika som delats och spridits. Men jag måste säga att en av mina kompisar på Facebook, Jenny Randborg var både snabbare och rappare när hon skrev såhär:

Min helg
Börjar med att stressa in på ICA Käppala för att trängas i charken för 8 skivor lyx: parmaskinka. Sedan rafsar jag ihop taco-ingredienserna och överväger att köpa ekologiska tomater, men nej. Det är jag glad för lite senare då inga barn plötsligt ska äta hemma. Så jag och mannen äter tacos och öppnar en flaska rödtjut av mellanklass. Kraschar sedan i soffan i hopp om att se en bra film på tv. Oavsett somnar vi direkt. Lördag ringer väckarklockan och en härlig idrottsförälderdag börjar. När klockan närmar sig 17 inleds samma procedur som på fredagen. Dock inte tacos utan kanske lövbiff om det inte är grillsäsong. Söndag: se lördag.

Jag hade tänkt att skriva om ”Kung Fury” och om David Hasselhoffs märkliga återuppståndelse. Det är så mycket metakommunikation över allting att det blir meta på meta på meta. Men det blir ju ett evighetslångt inlägg om jag skulle göra det så jag följer bara drevet och bäddar in musikvideon med Hasselhoff.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=ZTidn2dBYbY&w=560&h=315]

Dags att skärpa sig! #blogg100

Nejnej, jag menar inte dig. Och inte mig själv heller. Jag säger åt naturen. Eftersom jag blivit utmanad att lägga upp naturbilder fem dagar i rad. Då vill jag ju att naturen visar upp sig från en fördelaktig sida. Inte det här gråtrista, bleksiktiga ljuset som silar genom kala grenar ner på det fjolårsvissna rufsiga gräset.

Jag tillochmed lyckas att få med tummen.

Vilken tur att naturen skärpte sig och solen började skina. Vinden mojnade och allt blev bara vackert. Och jag kunde ta några kort som förtjänar att delas. För visst vill vi att naturen ska förse oss med skönhet snarare än verklighet?

Med detta inlägg har jag passerat halvtid i blogg100-utmaningen.

Zombies, fetma och rörelseglädje #blogg100

Jag tycker fortfarande att det är omåttligt intressant att det Tredje Världskriget som jag växte upp att tro på som trolig dystopi har ersatts av zombie-apokalysen. På samma allvarsamma sätt. Det handlar om NÄR den kommer, inte OM. Hur kom det sig? Hur blev det helt plötsligt troligt att mänsklighetens största fiende är våra döda?

MEN. Det var absolut inte det jag skulle skriva om idag. Utan jag vill fråga om ni kommer ihåg när jag i somras skrev om en finfin träningsapp där zombie-apokalypsen används som historia för att göra löpningen roligare. Gör ni inte det, klicka på länken och titta på klippet om appen.

Så läste jag för några månader sedan en krönika av utvecklaren som har gjort appen. Hon är fet, hon hatade skolgympan, hon älskar att träna. I krönikan ställer hon frågor som:

– får en fet människa göra en träningsapp?

– måste alla träningsappar handla om tävling?

Här är några utsnitt ifall du inte orkar läsa hela hennes text:

People who were always hardbodies love that competitive style of team-sports activity, they come up with timers and fitness contests and personal bests. But for the vast majority of people, competition in exercise is not fun. It’s no fun to compete if you know you can never win. It’s no fun to be on a team if you know you’re bound to let everyone else down with your performance. The rhetoric of ‘more, better, harder, feel the burn’ doesn’t work for those of us who just want to use our bodies and enjoy being in them. And, to be clear, there’s no moral component to exercise, no matter what the magazines might try to tell you. You’re not a better person for doing it or a worse person for not.

I like to think that after the inevitable zombie apocalypse, perhaps people will think more about what it is that makes life worth living and less about the rat race. Anyway, then there won’t be the luxury anymore of saying “Oh, I’m not a sporty kind of person”; every human being who’s survived will be needed, the intrinsic value of each and every person will be obvious. And whatever you can do, even if it’s only moving a bit faster than a slow shamble, the human race can use you.

Summan av kardemumman är alltså: träna för att det är roligt. När du tränar blir du och kroppen glada, ni blir kompisar och ni blir till en stark enhet som kommer att behövas den dag världen hotas. Av zombies, av Skynet, av klimathotet eller av Tredje Världskriget (blir nog på tapeten igen – litet retro sådär).

Batteritidsproblem, glöm det! #blogg100

För nu har mampappa IKEA löst våra problem. Igen.

Här är en bild från IKEAs hemsida som visar deras möbler som laddar våra laddbara prylar alldeles trådlöst. Möbler som släpps idag.

Idag är jag full av mindfullness och lägger inte några värderingar på någonting. Jag bara observerar och iakttar.

VM i det perfekta livet, del 2 #blogg100

Jag funderar på vem som vinner, Blondinbella eller Frida Fahrman. Blondinbella ligger bra till med citat som:

Hemma drar min man Odd igång en chili på högrev. Han älskar att laga mat och håller på att ta fram egna viner.

Odd och jag har en sovmorgon vardera per vecka, jag brukar ta min på lördagar för att sova ikapp.

Vi ska träffa vänner på lunch och funderar på om vi ska gå på Ett Hem eller Diplomat.

Odd är bäst på matlagning, så han svänger ihop en panna med kött som alla kan plocka från.

Naturligtvis så har Blondinbella egentid och självklart ägnar hon den tiden till hemmaspa. På söndagen. Hon testar fuktmask, scrub, kör hårmask och målar naglarna i färgen ”Aptitude”. Det betyder ”talang”, enligt Bella. Jag håller inte helt med.

Snygga naglar i möten ger power.

På kvällen går Odd och jag igenom veckan och gör en plan för vem som har viktigast möten, om någon måste vabba. Att ha småbarn är som att driva företag. Det kräver planering.

Fast det är nog inte citaten i sig som gör att hon ligger bra till som mästare i grenen. Det är nog förmågan hon har att få detta liv att låta absolut URTRÅKIGT. Välplanerat, tillrättalagt, kärlekslöst och allmänt glädjelöst. Men det är klart, hon är på god väg att bocka av hela checklistan för ett lyckat liv. Och det kanske är själva målet?

Barn och idrott #blogg100

PICT0304 — Jag var hyfsat bra på skridskor.

Jag har ett ganska dåligt bollsinne som jag dessutom aldrig tränat upp.

Jag ogillade i högsta grad skoljympan eftersom jag alltid kände mig dålig.

Men egentligen har jag en stark inneboende rörelseglädje som tolv år av skolgympa aldrig lyckades ta död på även om jag själv under en period trodde att den dött.

Därför är jag väldigt känslig för allt sådant som har med träning att göra och som samtidigt struntar i människors värde, olikheter, deras gränser och integritet. Om det dessutom handlar om att tidigt stämpla människor som dåliga, då börjar det lukta litet lätt åt nazism i mina näsborrar. Men, som sagt, jag är litet känslig.

Jo. Aktivisten och Pojken har gått på gympa och på fotboll. Just på sådan fotboll där det är föräldrar (outbildade när det gäller att träna barn) som tränar barnen. Så har ju deras kompisar tränat både det ena och det andra. Jag kommer ihåg när rundfrågan gick i en tredjeklass om vad barnen skulle bli när de blev stora. 7-8 av killarna skulle bli NHL-proffs, sa de. Trots miltals med skjutsningar, stenhård träning många gånger i veckan, tiotusentals kronor nedlagda varje år tror jag inte det är någon av de pojkarna som fortfarande spelar hockey. Men skadade hann de bli. Jag hoppas att alla skador är läkta. Även de som inte syns. Ni vet det här med A- och B-lag. ”Utvecklingslag”. Vilka som får spela match och vilka som får sitta på bänken.

Vad är det vi vill som föräldrar egentligen? Är det att våra barn ska fortsätta känna rörelseglädje så att de livet ut använder kroppen? Eller är det något annat, som vi inte ens själva vågar erkänna? Några drömmar som kanske, kanske kunde uppfyllas?

Här är ett kort klipp från TV4-studion när barn, träning och idrott diskuteras. Med en psykolog och en representant från Riksidrottsförbundet.

Och en artikel från Svenska Dagbladet där en f.d. idrottspappa reflekterar och gör om. Gör rätt?

Tipspromenera in i nutiden #blogg100

Eller hur du sliter dina barn från skärmen del två. (Del ett här.)

När jag var liten bodde jag i Örebro. En ganska tråkig halvstor småstad och det var en tid mellan dåtid och nutid som inte visste vart den var på väg. Kändes det som. På söndagarna anordnades det tipspromenader till höger och vänster. Familjer, de piggare pensionärerna, ja, alla utom de hippaste mopedungdomarna gick på tipspromenad. Det var inte som att orientera utan mera som att söndagsflanera i skogen. Så klädseln var ledigt elegant. Men med gummistövlar och regnjacka vid tveksamt väder. Inga löpartajts, barfotaskor eller funktionsmaterial här inte! Byxdress gärna.

Nu har jag hittat vår tids tipspromenad – geocaching. Såklart att det var Aktivisten som kom med idén. Nu förtiden är det fritt fram för funktionsmaterial men det som geocaching har gemensamt med tipspromenad är att det är en väldigt social aktivitet och att det innehåller ett spänningsmoment.

Jag insåg att när jag blev personlig så ökade intresset för bloggen, så jag vill dela med mig av påskaftonens aktivitet som naturligtvis inbegrep letandet efter den enda geocachen på ön där det hyrda huset ligger och planerandet av utläggning av flera geocacher. Det här är en hyfsat stor ö med ganska mycket allmän mark, så det finns möjligheter.

Vad är då geocaching? Jag citerar från Geobloggen:

Geocaching, som uttalas ”geo-cashing”, är en sport, lek eller helt enkelt en hobby där vem som helst ger sig ut i stad och natur för att leta efter så kallade ”geocacher”, eller bara ”cacher”. Enkla förklaringar lyder ofta ”skattjakt med GPS” eller ”man letar efter plastburkar i skogen”. Det kan låta underligt, men det är faktiskt grundidén.

Eftersom jag jobbar med digital kommunikation och är intresserad av hur nyttjandet av den nya tekniken påverkar oss så ser jag geocaching till viss del som en del av det som kallas ”gamification”, där man alltså använder speltanken till att uppnå andra mål. Som i det här fallet, komma ut och upptäcka sina omgivningar, både i staden och ute i naturen. Geocaching lägger som ett nytt lager över den synliga verkligheten som bara är upptäckbar genom GPS-en på mobilen och den app som behövs för att hitta skatterna.

#viralt #globalt #1april #aprilfools #blogg100

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=9bPUaLpNcMY]

Här var det Playstation som hade roligt och roade fler än sig själva.

Jaha. Igår upptäckte jag ännu en gång att hela världen sitter ihop. Och att aprilskämten har fått en nytändning. Eller så är det jag som varit blind och döv de senaste åren.

com.google — Och några på Google hade riktigt skojigt. Du ser väl vad jag googlade på?

Här i Sverige var Upplev Skåne och Norrlands Guld som lyckades med att delas och gillas. Och för oss kulturtanter så slog nyheten om tidningen SKREVA ner som en bomb.

Vill du läsa mer om den nya tidningen, gör det här.

Och så förtjänar väl Polarbröd med sina klämmor, bland annat en hipster-klämma för Södermalmsbor och Beckers med sin randiga färg att nämnas. Samt Radiotjänst som numera ska pejla licensskolkare med drönare.

Nu får det räcka!

Nejnej. För sedan var det ju Polisen i Örebro också.

Berättande i bild – kris eller utveckling #blogg100

newyorktimesinsta — Det var inte tidningens egna fotografer som bidrog till förstasidan, utan läsarbilder från Instagram

Spridda iakttagelser om det här med bilder och kommunikation:

Många unga tjejer har två Instagram-konton – ett snyggkonto (offentligt) och ett fulkonto (för kompiskretsen)
Ett par fotografutbildningar i Sverige får inte längre statsbidrag eftersom ”de utbildar till arbetslöshet”
Mer regel än undantag – interna presentationer som görs inom företag och organisationer innehåller ”gratis” bilder, ”hittade” på nätet
När den stora (?) snöstormen drog in över New York i januari valde den anrika tidningen The New York Times att illustrera snöovädret med hjälp av Instagrambilder som vanliga människor lagt upp
Kvalificerad gissning: bildbyråverksamhet är ingen strålande affär och bildbudgetar är inget som ökar år från år
MEN, vi producerar själva bilder i en mängd som är hisnande, bara på Instagram läggs det upp över 70 miljoner bilder dagligen. Dagligen.

Kort sagt. Det är krisläge för den traditionella bildbranschen men vi kommunicerar med mer bilder än vi någonsin har gjort tidigare. Bildkommunikationen har blivit extremt viktig i våra vardagsliv, men det är få förunnat att kunna leva på att skapa bilder och utveckla bildkommunikationen. Om det är bra eller dåligt, det kan nog ingen säga ännu. Klart är i alla fall att vi översköljs med mer autentiska bilder, även om det är plutmuns-selfies och skinny-arms-gruppbilder. Klart är också att utbudet av kommersiella bilder sett till antal har ökat via globaliseringen men möjligheten att hitta svenska, bra bilder som beskriver specifikt svenska förhållanden på ett berättande sätt har krympt till ett nästan ingenting.

Nu när vi lever mitt i den här stora omdaningen kommer vi att fortsätta se:

mycket sämre bildmaterial i våra barns läroböcker på grund av krympande bildbudgetar och allt sämre utbud av bra bilder
hemsidor, broschyrer, annonser som är in till förväxling lika eftersom samma bilder används om och om igen av olika avsändare

Men det här går ju inte. Det kan vi ju inte leva med. Så hur kommer vi att agera? Och framförallt, hur kommer våra barn reagera? Med ännu mer reklamaversion?