samtiden - Issadissas blogg

Jag har närt en möp vid min barm

Jag verkligen älskar nyordslistor. Och när jag får höra begrepp som jag inte tidigare har hört men som sammanfattar eller sätter ord på företeelser som behöver lyftas. Senaste veckorna har jag träffat på följande:

MÖP = Militärt överintresserad person

Viagrakock = De nya alfahannarna i köket – hårda, svettiga, intensiva. Enligt Ann Lagerström som samlat ihop en massa bra nyord.

HTML-midja = Fettring som tillkommit genom för mycket dataspel, programmering och Jolt Cola (också från Ann Lagerström)

Möp är inget nyord, det är ett vedertaget uttryck har jag förstått. Liksom dess brorsa Pöpen (Polisiärt Överintresserad Person).

Att våga lita på

Punkt fyra på listan över viktiga ingredienser i mitt återtåg till livet.

Utan den rutin som finns på HR-avdelningen på min arbetsplats undrar jag hur mitt tillfrisknande skulle ha sett ut. Eftersom jag skämdes så över mina tillkortakommanden och överhuvudtaget över att vara till besvär så var det nödvändigt att någon annan sa till mig vad jag skulle göra. Det handlade om rak ordergivning:

1. Stanna hemma! Först.

2. Börja närvara på arbetsplatsen! Efter ett tag.

3. Kom långsamt in i ”vanliga” arbetsuppgifter.

4. Inga dead-lines. På ett bra tag.

Att släppa taget och våga lita på, det var stort för mig. Det är inte för inte som utmattningssyndrom och många andra psykiska besvär kallas för ”tillitsbristsjukdomar”.

*Tänk om arbetslivet alltid var som på bilden: ett tydligt mål och en självklar arbetsgrupp som tillsammans tar sig dit. Det är enklare i Scouterna än i resten av verkligheten. Att åka på scoutläger var det första stora steget mot tillfrisknande, som jag skrev om i en tidigare post.

Hemligheter kan döda

Punkt tre på listan – att våga berätta. Och ta emot andras berättelser.

När jag började blogga om stressjukan, då var det som att öppna en dammlucka. Istället för att jag satt hemma i min ömklighet och kände mig ensam och skämdes för att jag inte orkade delta i det vanliga livet, så upptäckte jag att det fanns många som jag. Ja, vi var tillochmed en egen och ganska stor gemenskap. Var och en med sin unika berättelse men samtidigt fanns det många likheter. Det fanns stöd att få. Råd att få och dela med sig av. Insikten om att det här var ju verkligen inte en samling förlorare. Tvärtom.

Men så länge vi satt utspridda, isolerade, begravda i trötthet och skam, då hade vi inte mycket att komma med och inte så mycket energi att ta oss upp från eländet heller. Som tur är finns Internet. Som tur är finns Facebook. Som tur är finns LinkedIn. Som tur är vågade jag yppa litet om mitt trista tillstånd. Som tur är finns goda vänner och kontaktnät som kunde berätta att ”prata med henne” och ”med henne”, ”hon har också….”. Väldigt många ”hon”. Bara en ”han” än så länge. Men det förtjänar egna, långa bloggposter.

Du är inte ensam.

Försök hitta några andra. Det är från dem du kommer att få bästa hjälpen.

För det handlar inte bara om att hitta sätt att hantera stressen eller att vila sig frisk eller ”sluta-med-listor”, det handlar mycket om att ha koll på sina rättigheter (inte alltid så lätt när skammen styr) och på sina skyldigheter, det handlar om att få praktisk hjälp från arbetsgivare, Försäkringskassan, vårdapparaten, facket, det handlar om att veta vad man ska göra när någon av de instanser som bör ställa upp inte gör det. Här kan andras berättelser och erfarenheter vara till stor nytta, de kan vara ovärderliga. För det är mycket att hålla reda på och ingen annan sköter det åt dig. Trots att det egentligen är det du behöver.

Så – våga berätta.

Ps. En mycket bra artikel i Svenska Dagbladet om den vanligt förekommande oförmågan hos män att tala om att de mår dåligt. Och vilka katastrofala konsekvenser det kan få. Ds.

När allting är i obalans visar kompassen fel

Tänk om själen alltid var lugn och grundad.

Punkt två på listan över viktiga insatser för tillfrisknande. I mitt fall. Yoga nidra – djupavslappning.

Själen och kroppen hör ihop. Det har aldrig varit så tydligt för mig som under det här året. Genom att få lugn i kroppen kan jag också få stillhet och fokus i tankarna. Och tvärtom.

Därför var det ingen toppenidé att ge sig ut och springa när jag kom hemcyklande efter jobbet i våras. När stressen pressade ihop tankarna till kaosartade nystan och när alla intryck samtidigt bombarderade mig, ofiltrerade. Då gav jag mig ut och sprang och lyssnade på spännande ljudböcker istället för att lyssna på kroppen. Big mistake!

Jag är ju inte hundra på att jag inte kommer att göra samma dumheter igen, men jag hoppas verkligen att jag lärt mig en hel del. Och som jag kommer att ta till tidigare. Och kanske inte när skadan väl är skedd utan så fort jag känner av det minsta symptom.

Yoga nidra. I mitt fall tjugo minuter om dagen. En inspelad mansröst som bryter på danska leder mig att fokusera på olika delar av kroppen och sedan på andningen. Litet naturljud och pling-plong i bakgrunden. Inga subliminala meddelanden. Inget hokus-pokus. Jag låter kroppen slappna av medan medvetandet vandrar runt.

Igår morse hade jag väldigt svårt att ta mig ur sängen, hade sovit ytligt och rapsodiskt. Frukosten smakade urk, så trött var jag (i vanliga fall älskar jag att äta frukost). Hela jag var som om någon hade ställt om både klocka och kompass. Det var knappt att jag trodde att jag skulle kunna ta mig iväg till jobbet. Kaffe? Magen vände sig vid tanken. Yoga nidra? Värt ett försök.

Jag la mig ner i tjugo minuter. Lyssnade, slappnade av, kroppen somnade men inte medvetandet. Dagen funkade sedan.

Just den cd:n jag använder mig av är en klassiker från Skandinavisk Meditation och Yoga Skola och cd:n finns bland annat på adlibris.

Linas matkasse borde skrivas ut på recept

När jag för några dagar sedan skrev om vad som hjälper mig tillbaka till ett liv i hyfsad balans så skrev jag ”Linas matkasse” högst upp. Nu är det ju inte så att listan är en slags topplista utan de olika punkterna är lika viktiga.

När jag sprang in i väggen i full fart och blev liggande i några månader var allting omöjligt. Hade jag två saker att göra en dag var det en sak för mycket. Att prioritera och strukturera dagen var nästan en omöjlighet till en början. Ändå måste man ju, när man har barn se till att det finns mat.

I många barnfamiljers liv innebär maten en stressfaktor. Eller rättare tre stressorer:

Komma på goda, uppskattade och nyttiga maträtter
Handla till dessa goda, uppskattade och nyttiga maträtter
Övertyga alla familjemedlemmar om att maträtterna är goda och nyttiga

Visst går det att köpa Billy’s pizzor och Gorby’s piroger och frysta hamburgare men då spökar det dåliga samvetet som gäller att ge sina barn hälsosam mat som bygger kropp och karaktär.

När jag började med Linas matkasse (jag har inte testat några andra liknande leverantörer) för några månader sedan blev jag förundrad över hur denna hemlevererade kasse med råvaror samt broschyr kunde underlätta tillvaron på ett genomgripande sätt.

Om barnen inte gillar maten är det inte jag som är den skyldiga, det är Lina. Fast det har hittills (tre leveranser senare) inte hänt
Jag slipper planera (sparar mental energi och tid)
Jag slipper handla (sparar tid)
Jag slipper kånka (sparar fysisk energi)
Det blir mat över till lunchlådor
Det blir roligare kring maten – vi betygsätter och diskuterar förbättringar och skriver in i receptbroschyren
En massa bra idéer för att få in mer grönsaker i maten

Jag tycker att jag härmed har levererat ett stort antal argument för att hemlevererade matkassar ska kunna skrivas ut på recept precis som man nu för tiden kan få fysisk aktivitet på recept.

Utmattningssyndromet – några månader senare

våren — Ljus och skuggiga partier. Mest ljus.

Jag är på väg tillbaka till ett liv med energi. Jag hoppas att jag inte är på väg tillbaka till det som var, för det funkade ju inte i längden. Jag hoppas att jag har förändrat vissa saker i livet så att jag kan hantera det som händer och sker på ett bättre sätt.

Det som hjälpt mig allra mest hittills:

1. Linas matkasse

2. Djupavslappning – yoga nidra

3. Att outa (gå ut med) mitt tillstånd och därmed inbjuda till samtal och möta andra som är eller varit i samma situation.

4. En rutinerad HR-organisation på jobbet

5. En bra kontakt på Försäkringskassan

6. Ett knippe bra terapeuter och behandlare som alla kommit med pusselbitar

7. Zazen – regelbunden zenmeditation

8. Eget skrivande

Jag tror att det finns en anledning att behandla var och en av de här punkterna med ett eget inlägg. De förtjänar mer än att bara nämnas i en lista.

Kärlek uppstod

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Jean Claude Van Damme och Volvo Trucks. En självklar tvåsamhet? Kom ”this match made in heaven” fram i fokusgrupperna? Eller var det bara att extrapolera några kurvor som managementkonsultfirman ritat ut, vid skärningspunkten föll Van Damme och hans gymnastiska färdigheter ut.

Nänä. Antagligen inte.

Litet av historien bakom den dundrande virala succén kan man få sig till livs i den här artikeln i Göteborgsposten. Men det finns mer att lära sig. För visst är det så, vi i kräng- och påverkansbranschen vill ju göra det här varje dag. Varje dag kommer vi till jobbet och hoppas att IDAG kommer idéerna att flöda och budgeten att räcka och vi verkligen ska förstå oss på målgruppen och hitta vägen in till deras hjärtan och och och…….

Som tur är finns det människor som dagligen arbetar med att försöka förstå vad som gör att vissa budskap når fram och andra inte. Jag hade turen att på Valtech Day för några veckor sedan lyssna på Erik Modig. Se och lyssna på hans presentation här.

Förutom att han sa att skägg ökar trovärdigheten hos en presentatör med 10-20 % så poängterade han än en gång att den mesta marknadskommunikationen inte ens kommer in i hjärnan på våra önskade målgrupper och om den, mot all förmodan kommer in där så har den sällan effekt. Vi jobbar i evig uppförsbacke alltså. Inte konstigt att det läggs ut tiotals miljarder kronor på reklam varje år (drygt 66 miljarder förra året enligt IRM) här i Sverige. När så litet har avsedd effekt.

Dags att knyta ihop resonemanget. Det gör jag via några påståenden som jag hämtar från Erik Modig.

– Reklamen måste vara relevant för kunden. Antingen ska den vara underhållande eller innehålla information som är intressant.

– Varumärket måste vara relevant för kunden. På så sätt att det ä relevant antingen genom behov och/eller värderingar. (Intressant tycker jag, att ett varumärke kan vara frikopplat från mina behov men jag kan ändå gilla det för att jag delar värderingarna det står för. )

Här kommer det riktigt intressanta och tankeväckande påståendet som drabbade mig:

– Att reklamen är relevant för varumärket är underordnat.

Jag repeterar:

– Att reklamen är relevant för varumärket är underordnat.

Smack, bang. Klarhet! Fram för fler kärleksmöten som den mellan Van Damme och Volvo Trucks!

Lära för livet. Kunskap, del 2.

När jag nu började fundera mer kring kunskap så dök Sir Ken Robinson upp.

Om nu skolan ska lära oss för livet, vet vi vilket liv den ska lära oss för?

Litet tydligare, om nu skolan ska förbereda oss för framtiden, vet vi hur den framtiden ser ut?

Om inte, hur kan skolan förbereda oss (våra barn) att hantera livet i en framtid som vi inte alls vet hur den kommer att se ut?

Sir Ken Robinson tar de här frågorna till en högre nivå:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U&w=560&h=315]

Utvärdering – daglig djupavslappning

Någonting har skett. Jag har ett annat lugn och ser ljusare på framtiden. Jag är inte kroppsligen ständigt beredd på angrepp. Ibland, i alla fall, pratar jag långsammare.

Det är möjligt att jag inte kan tacka Yoga Nidra-rutinen för alla framsteg, bland annat har jag träffat en ny doktor som var intresserad, ansvarstagande, kunnig, lyssnande och konstruktiv (ganska ovanlig, alltså) men ändå så tror jag att dessa futtiga 20 minuter dagligen av djupavslappning gör mig bättre beredd på vardagens stress och överraskningar.

Yoga Nidra – stressjuka 1 -0

När jag började med yoga för 15 år sedan och berättade om det för min morbror, den egensinniga, drastiska sjöbusen, då frågade han:
– Har du börjat levitera?

Jag vet inte om han vet mer om yoga nu för tiden, men nej, bästa morbror, ännu har jag inte lärt mig att levitera (=lyfta från marken) men yoga nidra-rutinen har i alla fall givit mig andliga stödstrumpor.

Inredning och tiden

Jag håller på att skanna in diabilderna från mitt liv som barn och tonåring. Inser att jag föddes i en tid som var väldigt annorlunda än den tid vi lever i nu. På en massa sätt. Särskilt idémässigt – hur man såg på sitt eget liv, vad man förväntade sig, hur man såg sin plats i samhället. Jag föddes när Sverige började gå som tåget. Välfärdslandet där möjligheterna var stora om man bara var duktig. Mamma och pappa bar hatt och kappa respektive rock- trots att de var så unga, så unga så var de vuxna där på 60-talet. För att i nästa decennium köpa gula utsvängda byxor och maxiklänning med psykedeliskt mönster och bli yngre på alla sätt.

Något av det som verkligen skiljer tiderna åt är synen på möbler och inredning. Titta på bilderna. En barnkammare med kommunalgrå tapeter och IKEA-sängar. Samt det obligatoriska SPARKSKYDDET på väggen. I bast eller något annat material ingen människa hört talas om nu. (Sparkskydd, förresten. ??? Lärdes det ut på Barnavårdscentralen att blöjor samt sparkskydd var det första som skulle inhandlas?! Varför har ingen sparkskydd längre? Sparkar inte barn på väggarna längre? Eller har de egentligen aldrig gjort det i någon större utsträckning?) Ren funktion.

Och vardagsrummet. Soffa och soffbord från IKEA. Soffan var grön och stickig, ganska hård. Soffbordet var av teak med en flätad tidningshylla hängande under. Tavlor ska hänga över soffan, så där hänger två van Gogh-bilder i enkla ramar. Och så en märklig tavla med ett flamencodansande par. Kommunalgrå tapeter även här.

NU. Möblerna och köken är som våra kläder och accessoarer. Något att visa upp, något som ger oss värde, något som berättar om oss. Så väldigt, väldigt annorlunda.

294_poul_kjaerholm_privat_hjem — Poul Kjaerholms hem utanför Köpenhamn.

Nej. Jag vill inte tillbaka till kommunalgrå tapeter och sparkskydd och stickiga soffor. Men jag är trött på uppvisningen som har blivit viktigare än den egna trivseln. Samtidigt är jag helt övertygad om att viss arkitektur och inredning hjälper lyckan en bit på vägen. Läs ”Lyckans arkitektur” av Alain de Botton (låna på biblioteket eller köp på antikvariat, den verkar helt slutsåld i vanliga bokhandeln) och begrunda denna bild