samtiden - Issadissas blogg

Mannen som körde på ett barn på ett övergångsställe och slapp straff

För två år sedan blev nioårige P påkörd på väg till skolan. På ett övergångsställe. Av en man som skulle skjutsa sin egen son till skolan. Mannen, vi kallar honom Patrik Orpon, körde sin nästan helt nya Audi med ganska dåligt skrapade eller igenimmade rutor. På ett övergångsställe som används flitigt av skolbarn just vid den tiden på morgonen (tjugo i åtta) gav han blanka fan i att stanna och körde på P. P åkte upp på motorhuven och när Patrik Orpon försent bromsade så gled P ner och rullade runt ganska många meter på vägen. Patrik Orpon klev ur bilen, påtagligt skakad.

Några månader senare blev det rättegång. Då var Patrik Orpon mindre skakad. Han satt lätt tillbakalutad och hävdade att

1. hans rutor var väl skrapade och sikten god

2. men att det var mörkt. Patrik Orpon hade läst på och minsann visste att solen inte går upp förrän kvart i åtta den tiden på året.

3. att han alltid åker vid samma tid varje morgon och att det aldrig är några barn som går över övergångsstället just då och just där.

Han satt helt enkelt och tvärljög. För rutorna gick inte att se ut igenom, det såg jag som var vittne till alltihop. Det var inte mörkt, det var gryning och skulle inom tio minuter bli fullt dagsljus. Alla som bor i närområdet (Högberga-Brevik på Lidingö) vet att just vid den här tiden går väldigt många skolbarn till skolan och då passerar många av dem just det här övergångsstället (Södra Kungsvägen vid Sabis).

Patrik Orpon blev frikänd. Också i hovrätten. Han erkände att han kört på och alla vittnen var helt eniga – det var Patrik Orpons medelstora gråaktiga Audi som hade kört på P. Ändå befanns han inte skyldig till vårdslöshet i trafik. Någon sekunds ouppmärksamhet vid ett övergångsställe är tydligen OK.

Hade det stått en polis vid övergångsstället hade Patrik Orpon självklart dömts till böter och antagligen fått körkortet indraget ett tag. Det sa åklagaren.

För er som vill veta om det var just er granne som körde på 9-årige P, så kan jag ju säga att Patrik Orpon vid den här tiden bodde strax ovanför Käppalahamnen på Lidingö, hade då tre barn i två olika förhållanden, tjänade 52 000 kronor i månaden och körde ett av sina barn till en skola närmare bron eller i sta’n. Han kommer från Väst-Sverige ursprungligen. Om du känner honom närmare kan du be honom skämmas. Dels för att han uppenbarligen skiter i andras barn och dels för att han är en lögnare.

Veckan i hårt vinklat sammandrag

Om du inte hunnit vara aktiv i sociala medier den här veckan kan jag här ge ett sammandrag. Det är i högsta grad vinklat. Det utgår helt från vad jag fått i mitt flöde på Facebook och på LinkedIn. Och, ja, jag är feminist och extremt intresserad av sociala medier.

Belinda

Belinda Olssons framträdande i ”Fittstim – min kamp” har genererat en massa inlägg och en del krönikor (bland annat en väldigt bra av Maria Sveland). Jag satt och tittade /lyssnade på eländet (alltså första delen) på bussen, tunnelbanan och under promenaden till kontoret i onsdags. Jag bara undrar: vem är egentligen intresserad av Belindas egna funderingar kring feminismen? Det känns som om hon satte på sig en etikett i slutet av 90-talet och sedan har hon gått omkring som en annan syltburk med etiketten som börjat blekna och en dag vaknade hon och klistret hade nästan givit upp. DÅ började hon titta omkring sig och allt hon såg var mediafenomen. Och så satte hon snabbt likhetstecken mellan ”hen-dagis”, Femen-aktivism och nutida feminism. DÄR började hon jobba.

Hennes utgångspunkt i första programmet var: ”om ”hen-dagis”, Femen-aktivism och vägran att avslöja ett barns kön är 2014 års feminism, då gillar jag inte längre feminism och då måste jag berätta om det”. För att backa upp sin egen inställning pratar hon med Ebba Witt-Brattström som också är trött i största allmänhet och med Martin Ingvar som gärna vill vara med i TV och berätta om hjärnan och så klipper hon in vad de säger som stöttar hennes besvikelse. Medan Gudrun Schyman som fortfarande är pigg, arg, retoriskt begåvad och tränad samt aktiv får begränsat med utrymme (hennes tal på Medborgarhusets trappa förra lördagen är retoriskt stiligt).

Så – hallå, hur intressant är Belinda Olssons ytliga betraktelse?

Tommy

Nästa inlägg är djupt feministiskt och skrivet av en man. Ett blogginlägg på en blogg som har funnits i ganska många år där en reklamman pratar om vardagen och tankar om nutiden. Och här i veckan fick han till det! Så pass att han hamnade i Expressen.

Jag kan inte annat än applådera. Jag var en av dem som delade inlägget och förde det vidare. Det är välskrivet, smart och dramaturgiskt snyggt. En inspiration för oss andra som vill nå ut och nå fram.

Naturligtvis blir jag betänksam över att det ska vara en man till att skriva detta. Jag undrar, lätt självkritiskt om det är så att jag med lättare knapptryckningar delade hans inlägg just för att han är man. Och då verkar jag ju inte så mycket rabiat feminist som om jag delat ett inlägg av Maria Sveland eller så. Det blir helt enkelt litet mer rumsrent och jag kanske inte stöter mig med kollegor och andra bekanta som tycker att det är trevligast om livet helt enkelt är litet trevligt. Parentes.

Kraftwerk

Och så Kraftwerk såklart. Många selfies med 3-D-glasögon i flödet. Vuxna människor som stoltserar med att de lyckades få biljetter. Märkvärdigt få som berättar om upplevelsen.

Veckans favorit

Det var en tråd, väldigt privat som började med en uppmaning att dela med sig av doftminnen. Den blev inte så lång tråden, men den var full av längtan och hopp och gemensamma upplevelser. Och den fick mig att tänka med näsan. Blommande hägg, regn på solvarm asfalt, kokkaffe utomhus på morgonen, pepparkaksbak, vitsippsbacke, blöta löv i svampskog.

Jag har närt en möp vid min barm

Jag verkligen älskar nyordslistor. Och när jag får höra begrepp som jag inte tidigare har hört men som sammanfattar eller sätter ord på företeelser som behöver lyftas. Senaste veckorna har jag träffat på följande:

MÖP = Militärt överintresserad person

Viagrakock = De nya alfahannarna i köket – hårda, svettiga, intensiva. Enligt Ann Lagerström som samlat ihop en massa bra nyord.

HTML-midja = Fettring som tillkommit genom för mycket dataspel, programmering och Jolt Cola (också från Ann Lagerström)

Möp är inget nyord, det är ett vedertaget uttryck har jag förstått. Liksom dess brorsa Pöpen (Polisiärt Överintresserad Person).

Att våga lita på

Punkt fyra på listan över viktiga ingredienser i mitt återtåg till livet.

Utan den rutin som finns på HR-avdelningen på min arbetsplats undrar jag hur mitt tillfrisknande skulle ha sett ut. Eftersom jag skämdes så över mina tillkortakommanden och överhuvudtaget över att vara till besvär så var det nödvändigt att någon annan sa till mig vad jag skulle göra. Det handlade om rak ordergivning:

1. Stanna hemma! Först.

2. Börja närvara på arbetsplatsen! Efter ett tag.

3. Kom långsamt in i ”vanliga” arbetsuppgifter.

4. Inga dead-lines. På ett bra tag.

Att släppa taget och våga lita på, det var stort för mig. Det är inte för inte som utmattningssyndrom och många andra psykiska besvär kallas för ”tillitsbristsjukdomar”.

*Tänk om arbetslivet alltid var som på bilden: ett tydligt mål och en självklar arbetsgrupp som tillsammans tar sig dit. Det är enklare i Scouterna än i resten av verkligheten. Att åka på scoutläger var det första stora steget mot tillfrisknande, som jag skrev om i en tidigare post.

Hemligheter kan döda

Punkt tre på listan – att våga berätta. Och ta emot andras berättelser.

När jag började blogga om stressjukan, då var det som att öppna en dammlucka. Istället för att jag satt hemma i min ömklighet och kände mig ensam och skämdes för att jag inte orkade delta i det vanliga livet, så upptäckte jag att det fanns många som jag. Ja, vi var tillochmed en egen och ganska stor gemenskap. Var och en med sin unika berättelse men samtidigt fanns det många likheter. Det fanns stöd att få. Råd att få och dela med sig av. Insikten om att det här var ju verkligen inte en samling förlorare. Tvärtom.

Men så länge vi satt utspridda, isolerade, begravda i trötthet och skam, då hade vi inte mycket att komma med och inte så mycket energi att ta oss upp från eländet heller. Som tur är finns Internet. Som tur är finns Facebook. Som tur är finns LinkedIn. Som tur är vågade jag yppa litet om mitt trista tillstånd. Som tur är finns goda vänner och kontaktnät som kunde berätta att ”prata med henne” och ”med henne”, ”hon har också….”. Väldigt många ”hon”. Bara en ”han” än så länge. Men det förtjänar egna, långa bloggposter.

Du är inte ensam.

Försök hitta några andra. Det är från dem du kommer att få bästa hjälpen.

För det handlar inte bara om att hitta sätt att hantera stressen eller att vila sig frisk eller ”sluta-med-listor”, det handlar mycket om att ha koll på sina rättigheter (inte alltid så lätt när skammen styr) och på sina skyldigheter, det handlar om att få praktisk hjälp från arbetsgivare, Försäkringskassan, vårdapparaten, facket, det handlar om att veta vad man ska göra när någon av de instanser som bör ställa upp inte gör det. Här kan andras berättelser och erfarenheter vara till stor nytta, de kan vara ovärderliga. För det är mycket att hålla reda på och ingen annan sköter det åt dig. Trots att det egentligen är det du behöver.

Så – våga berätta.

Ps. En mycket bra artikel i Svenska Dagbladet om den vanligt förekommande oförmågan hos män att tala om att de mår dåligt. Och vilka katastrofala konsekvenser det kan få. Ds.

När allting är i obalans visar kompassen fel

Tänk om själen alltid var lugn och grundad.

Punkt två på listan över viktiga insatser för tillfrisknande. I mitt fall. Yoga nidra – djupavslappning.

Själen och kroppen hör ihop. Det har aldrig varit så tydligt för mig som under det här året. Genom att få lugn i kroppen kan jag också få stillhet och fokus i tankarna. Och tvärtom.

Därför var det ingen toppenidé att ge sig ut och springa när jag kom hemcyklande efter jobbet i våras. När stressen pressade ihop tankarna till kaosartade nystan och när alla intryck samtidigt bombarderade mig, ofiltrerade. Då gav jag mig ut och sprang och lyssnade på spännande ljudböcker istället för att lyssna på kroppen. Big mistake!

Jag är ju inte hundra på att jag inte kommer att göra samma dumheter igen, men jag hoppas verkligen att jag lärt mig en hel del. Och som jag kommer att ta till tidigare. Och kanske inte när skadan väl är skedd utan så fort jag känner av det minsta symptom.

Yoga nidra. I mitt fall tjugo minuter om dagen. En inspelad mansröst som bryter på danska leder mig att fokusera på olika delar av kroppen och sedan på andningen. Litet naturljud och pling-plong i bakgrunden. Inga subliminala meddelanden. Inget hokus-pokus. Jag låter kroppen slappna av medan medvetandet vandrar runt.

Igår morse hade jag väldigt svårt att ta mig ur sängen, hade sovit ytligt och rapsodiskt. Frukosten smakade urk, så trött var jag (i vanliga fall älskar jag att äta frukost). Hela jag var som om någon hade ställt om både klocka och kompass. Det var knappt att jag trodde att jag skulle kunna ta mig iväg till jobbet. Kaffe? Magen vände sig vid tanken. Yoga nidra? Värt ett försök.

Jag la mig ner i tjugo minuter. Lyssnade, slappnade av, kroppen somnade men inte medvetandet. Dagen funkade sedan.

Just den cd:n jag använder mig av är en klassiker från Skandinavisk Meditation och Yoga Skola och cd:n finns bland annat på adlibris.

Linas matkasse borde skrivas ut på recept

När jag för några dagar sedan skrev om vad som hjälper mig tillbaka till ett liv i hyfsad balans så skrev jag ”Linas matkasse” högst upp. Nu är det ju inte så att listan är en slags topplista utan de olika punkterna är lika viktiga.

När jag sprang in i väggen i full fart och blev liggande i några månader var allting omöjligt. Hade jag två saker att göra en dag var det en sak för mycket. Att prioritera och strukturera dagen var nästan en omöjlighet till en början. Ändå måste man ju, när man har barn se till att det finns mat.

I många barnfamiljers liv innebär maten en stressfaktor. Eller rättare tre stressorer:

Komma på goda, uppskattade och nyttiga maträtter
Handla till dessa goda, uppskattade och nyttiga maträtter
Övertyga alla familjemedlemmar om att maträtterna är goda och nyttiga

Visst går det att köpa Billy’s pizzor och Gorby’s piroger och frysta hamburgare men då spökar det dåliga samvetet som gäller att ge sina barn hälsosam mat som bygger kropp och karaktär.

När jag började med Linas matkasse (jag har inte testat några andra liknande leverantörer) för några månader sedan blev jag förundrad över hur denna hemlevererade kasse med råvaror samt broschyr kunde underlätta tillvaron på ett genomgripande sätt.

Om barnen inte gillar maten är det inte jag som är den skyldiga, det är Lina. Fast det har hittills (tre leveranser senare) inte hänt
Jag slipper planera (sparar mental energi och tid)
Jag slipper handla (sparar tid)
Jag slipper kånka (sparar fysisk energi)
Det blir mat över till lunchlådor
Det blir roligare kring maten – vi betygsätter och diskuterar förbättringar och skriver in i receptbroschyren
En massa bra idéer för att få in mer grönsaker i maten

Jag tycker att jag härmed har levererat ett stort antal argument för att hemlevererade matkassar ska kunna skrivas ut på recept precis som man nu för tiden kan få fysisk aktivitet på recept.

Utmattningssyndromet – några månader senare

våren — Ljus och skuggiga partier. Mest ljus.

Jag är på väg tillbaka till ett liv med energi. Jag hoppas att jag inte är på väg tillbaka till det som var, för det funkade ju inte i längden. Jag hoppas att jag har förändrat vissa saker i livet så att jag kan hantera det som händer och sker på ett bättre sätt.

Det som hjälpt mig allra mest hittills:

1. Linas matkasse

2. Djupavslappning – yoga nidra

3. Att outa (gå ut med) mitt tillstånd och därmed inbjuda till samtal och möta andra som är eller varit i samma situation.

4. En rutinerad HR-organisation på jobbet

5. En bra kontakt på Försäkringskassan

6. Ett knippe bra terapeuter och behandlare som alla kommit med pusselbitar

7. Zazen – regelbunden zenmeditation

8. Eget skrivande

Jag tror att det finns en anledning att behandla var och en av de här punkterna med ett eget inlägg. De förtjänar mer än att bara nämnas i en lista.

Kärlek uppstod

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Jean Claude Van Damme och Volvo Trucks. En självklar tvåsamhet? Kom ”this match made in heaven” fram i fokusgrupperna? Eller var det bara att extrapolera några kurvor som managementkonsultfirman ritat ut, vid skärningspunkten föll Van Damme och hans gymnastiska färdigheter ut.

Nänä. Antagligen inte.

Litet av historien bakom den dundrande virala succén kan man få sig till livs i den här artikeln i Göteborgsposten. Men det finns mer att lära sig. För visst är det så, vi i kräng- och påverkansbranschen vill ju göra det här varje dag. Varje dag kommer vi till jobbet och hoppas att IDAG kommer idéerna att flöda och budgeten att räcka och vi verkligen ska förstå oss på målgruppen och hitta vägen in till deras hjärtan och och och…….

Som tur är finns det människor som dagligen arbetar med att försöka förstå vad som gör att vissa budskap når fram och andra inte. Jag hade turen att på Valtech Day för några veckor sedan lyssna på Erik Modig. Se och lyssna på hans presentation här.

Förutom att han sa att skägg ökar trovärdigheten hos en presentatör med 10-20 % så poängterade han än en gång att den mesta marknadskommunikationen inte ens kommer in i hjärnan på våra önskade målgrupper och om den, mot all förmodan kommer in där så har den sällan effekt. Vi jobbar i evig uppförsbacke alltså. Inte konstigt att det läggs ut tiotals miljarder kronor på reklam varje år (drygt 66 miljarder förra året enligt IRM) här i Sverige. När så litet har avsedd effekt.

Dags att knyta ihop resonemanget. Det gör jag via några påståenden som jag hämtar från Erik Modig.

– Reklamen måste vara relevant för kunden. Antingen ska den vara underhållande eller innehålla information som är intressant.

– Varumärket måste vara relevant för kunden. På så sätt att det ä relevant antingen genom behov och/eller värderingar. (Intressant tycker jag, att ett varumärke kan vara frikopplat från mina behov men jag kan ändå gilla det för att jag delar värderingarna det står för. )

Här kommer det riktigt intressanta och tankeväckande påståendet som drabbade mig:

– Att reklamen är relevant för varumärket är underordnat.

Jag repeterar:

– Att reklamen är relevant för varumärket är underordnat.

Smack, bang. Klarhet! Fram för fler kärleksmöten som den mellan Van Damme och Volvo Trucks!

Lära för livet. Kunskap, del 2.

När jag nu började fundera mer kring kunskap så dök Sir Ken Robinson upp.

Om nu skolan ska lära oss för livet, vet vi vilket liv den ska lära oss för?

Litet tydligare, om nu skolan ska förbereda oss för framtiden, vet vi hur den framtiden ser ut?

Om inte, hur kan skolan förbereda oss (våra barn) att hantera livet i en framtid som vi inte alls vet hur den kommer att se ut?

Sir Ken Robinson tar de här frågorna till en högre nivå:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U&w=560&h=315]