Alltså med mina mått mätt. Jag har en liten och hyfsat trogen läsarskara. Som har växt i och med att jag gått med i Blogg100-utmaningen och börjat posta mina inlägg i Facebook-gruppen #blogg100 inläggen. Men så sa det pang, bom, krasch och mitt onsdagsinlägg delades och delades igen. Det var fantastiskt att gå in och titta på statistiken.
Men det var ju inte riktigt min förtjänst. Det var ju Ellen Degeneres som var så himla rolig och elak och tog upp en makalöst hemsk ”produktutveckling” på pennsidan.
Eller var det min förtjänst. I alla fall. Jag hade letat och hittat och sållat och varit uttråkad och tillslut skrattat mig fördärvad och i magen kände jag: Ja, det här är bra! Det här måste fler få se.
I och med min lilla och hyfsat trogna läsarskara så nådde Ellen Degeneres längre. Eller i alla fall fortare ut. Så någonting gjorde jag. Jag hittade, placerade och rubriksatte.
….och det här var vid middagstid. Vid midnatt var jag uppe i 2000 visningar. Torsdagen fortsatte i samma stil.
Om du inte orkar kolla på hela klippet: gå till Youtube och skriv ”beam me upp Scotty” eller ”use the force Luke” och se vad som händer. Och nu vet du också vad ett Easter egg är. Hoppas jag.
Med hjälp av mina barn får jag tillgång till en parallellvärld. Med egna legender, egen rangordning, egna interna skämt och egna hjältar. PewDiePie, TomSka, glitch, Easter egg, Smoosh, Annoying Orange, BatDad, Curtis Lepore. De här människorna, företeelserna, begreppen är en del av den värld nästa generation växer upp i. Att Youtube förändras beroende på vad man skriver in i sökfältet är bara ett litet bevis på att vissa legender har blivit del av den ”verkliga” världen så att utvecklare får klartecken att göra underbara tokigheter även där storpengarna och affärsallvaret finns.
Liv Tyler gör reklam för Panténe Pro-V fick jag då veta. Jag handlade sagda hårvårdsprodukt och ställde flaskan på badkarskanten. Några dagar senare när jag själv skulle använda schampot fick jag en oförklarlig känsla av att jag inte borde.
Just det!
Kommer ni ihåg ”stormen” för några decennier sedan om Panténe Pro-v. Det gjordes reklam där det pratades om pro-vitaminer och om något forskningsinstitut i Schweiz. Och det började pratas om det fantastiska schampot i bekantskapskretsen. Håret blev glansigare och såg friskare ut. Alla var glada.
Tills en dag när håren började gegga ihop sig som tuggummi. Särskilt de som hade blonderat hår råkade ut för detta. Frisörer beskärmade sig och började varna sina kunder. De fick klippa mycket mer än vad de och kunderna ville för att det ibland inte gick att reda ut tuggummitrasslet.
Så togs schampot upp i ”Plus”. Sverker var mer terrierlik än vanligt men den finlandssvenska kvinnan med den osannolikt blanka pagen från det multinationella företaget var extremt mediatränad och hon stod hela matchen.
Men. Folk slutade köpa schampot. Nu, 15 eller 20 år senare dyker det upp på min badkarskant igen. Med hjälp av Arwens svarta, blanka hår. Blir det tuggummi igen eller har schampot produktutvecklats?
Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.
Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.
Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.
Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.
Jamen är det inte liemannen som flåsar oss i nacken i spåret? Eller är det gamle Luthervi försöker brösta upp oss inför?
Ja, det är ju det här med duktigheten. ”No pain, no gain”. Belöna sig med något gott efter träningen. Känslan av att vara litet bättre än de andra som inte är röda i ansiktet och eftersvettas vid trefikat.
Lyckas vi inte få till magrutorna eller den fasta rumpan kan vi i alla fall känna oss duktiga. Sådär ”jag-har-läst-min-läxa-15-gånger”-duktig eller ”jag-tackade-i-alla-fall-nej-till-det-sjunde-glas-vinet”-duktig. Alltså, ”jag-vet-inte-om-det-är-någon-nytta-med-det-men-Luther-kanske-går-på-det”-duktig.
Jag ska försöka ta mig därifrån. Det är svårt som tusan att inse att det faktiskt är mitt liv, mitt välbefinnande, min hälsa, min kropp-som-ren-funktion det handlar om. Men det vore ju sorgligt om jag inte lärde mig något av att ha brakat in i väggen. Jag sprang ju rakt in i den, med Runkeeper som bästa kompis, springskorna på och cykeln redo. Att vid 52 års ålder inse att Luther inte är någon att luta sig mot när det blåser och att duktighetspoängen inte räknas någonstans, det är sent men inte för sent.
Nu lär jag om. Sakta men säkert. Hoppas jag.
Ps. Maria Sveland skrev om ”fascistyoga” och duktighet. Roligt och hemskt. Ds.
När jag skriver det här har klippet visats nästan 50 miljoner gånger på Youtube. En formidabel viral succé som slår Volvos lastbilar och min egen favorit JCvD och hans episka split med en ponnylängd ungefär.
Det såg så bra ut. Men det var inte helt på riktigt. Dels stod det ett modeföretag bakom alltihop och dels var de som kysstes halvkändisar – modeller, barn-till-någon-megakändis, etablerade skådisar. Läs mer på Resumé .
Och som alltid kommer det spoofs. Hittills har jag sett en med hundar och en något mer ekivok som handlar om handtrallor.
Köpt sanningsägare
Mia Skäringer, den trevliga flickan med den folkliga dialekten och de trivsamma små bilringarna skrev att hon var trött på dieter och kroppsfixering. Det hon skrev var bra, det osade av ilska och trötthet över ideal vi blivit matade med men aldrig bett om. Men så var det kanske inte helt äkta det heller. Hon hade ju köpts av Proviva för att skriva om ett rimligt hälsomedvetande. Och då var det inte riktigt den där friska smaken av lingon som stannade i munnen längre utan den där lätt unkna eftersmaken av mango-Proviva som gick ut för några dagar sedan.
Jag är ambivalent. Hon har ju en publik som lyssnar, hon säger något vettigt, hon har fått en plattform att säga det ifrån. Men ändå. Litet mer transparens skulle inte vara fel.
Butikschef häller vatten på tiggare
En butikschef för Hemköp i Göteborg, närmare bestämt vid Stigbergstorget irriterade sig så pass på en tiggare som brukar sitta utanför butiken att han hällde vatten över tiggaren. Detta såg en man som skrev om det på Facebook. Och så drog en liten storm igång. Kommunikationschefen var nytillträdd och verkade bli tagen på sängen, så det tog ett bra tag innan den professionella mediehanteringen kickade in. Och då hade ju en del lapsusar redan gjorts. Men det verkar som om Hemköp har klarat sig ganska bra. På något sätt lyckades de med sin ”damage control” eller vad det nu heter.
Som barn var jag stark. Tydligen. Så kom skolgympan och tonåren och kroppsfixering och resten av livet har jag kämpat mot känslan av kroppslig svaghet.
När jag skriver träningsdagbok så tänker jag på två sätt:
1. Det blir visst en hel del rörelse. Vad bra. Skönt att snön är borta så att jag kan cykla, då funkar det med träningen i vardagen.
2. Jojo. Det verkar ju bra. MEN, du sitter ju annars HELA dagarna. Förutom utflykter till kaffemaskinen och toaletten. Eftersom den mänskliga kroppen är gjord för att röra på sig så går det inte att kompensera en stillasittande tillvaro med några ynka kilometer på en cykel.
Så. Hyfsat bra eller det blir aldrig tillräckligt? Vet inte. Just nu mår jag bra, så jag är i alla fall på rätt spår. Måluppfyllnad? Kommer längst ner i inlägget. Här är redovisningen:
Söndag: två skogspromenader á 4 km. Den ena fick jag med mig Aktivisten och Pojken på – då kände jag mig som en duktig förälder. Jag slet dem från skärmarna!
Måndag: cyklade till och från jobbet. Fy tusan vad tungt det var! Dubbdäcken är hemska. Med dem och min vinterform så tar det en kvart längre att cykla till jobbet än när jag är i sommarformen. Det blir 26 km på en dag när jag cyklar både fram och tillbaka.
Tisdag: träning med PT Erling på Westnine Fitness i Solna. Tidig morgon. Jag går där varannan vecka för det är bara så ofta som det funkar. Kroppen och själen håller på att lära om. Det är en intressant och inte alltid behaglig process. Övningar med små rörelser som syftar till balans. Och styrka. Jag kommer att återkomma mycket till den här träningen. Än så länge har jag inte mycket ord att använda, det här är definitivt inte en intellektuell satsning. Och då är jag utan ledtrådar – huvudet och orden är ju mina verktyg!
Onsdag: cyklade till och från jobbet. Helt underbart trots att det tog lång tid. Tankarna flög ut från huvudet och tog stora cirklar medan jag svischade fram. Som vanligt luktade det hästbajs litet här och där på Östermalm (uppe vid Livgardet (?) och så nere vid Hovstallet, såklart).
Torsdag: gruppträning på jobbet på lunchen. Styrkepass med egna kroppen. Enminutersövningar i block om fyra. 30 sekunders pulsträning. Var det någon vila sedan? Och var det i två omgångar vi körde allt? Kan inte riktigt berätta – det var sjukt jobbigt. Ansiktsfärgen la sig inte på flera timmar och jag kunde inte äta förrän framåt kvällningen.
Fredag: Träningsvärk i rumpan och låren. Jag försöker komma ihåg att jag ska stå upp vid skrivbordet ibland. Det är ju inte bristen på träning som tillslut kommer att ta kål på västerlänningarna, det är att vi sitter och sitter och sitter. Jag är en av dem. Jag har förstått att det är svårt att kompensera ett stillasittande kontorsarbete på heltid med litet pliktskyldig träning ett par gånger i veckan. Vi sitter ihjäl oss. Så enkelt är det. Men jag promenerade litet på lunchen och sedan bort mot Söder efter jobbet.
Lördag: Promenerade i skogen 9.5 km. Vid 8.2 började det bli jobbigt, jag kände hur ryggen och magen inte höll upp mig längre, att jag dunsade allt hårdare på fötterna, axlarna krummade sig. Gråväder men ändå en upplevelse av annalkande vår. Det var stilla, allt var gråbrunt, beige och grått.
Söndag: Tänkte att jag skulle satsa på vila och meditation. Gick sådär. Mediterade 20 minuter men bloggade och Facebookade alldeles för mycket. Tog en lugn promenad i skogen, vanliga rundan på 4.2 km. Stilla, alldeles innan det började skymma. Försökte känna in kroppen, försökte se till så att axlarna inte åkte upp mot öronen.
Måndag: Cykelpendling igen.
Tisdag: Cykelpendling samt cirkelträning på lunchen med kollegorna. Alltid lika roligt med lunchträningen – träffar människor från andra avdelningar, hinner lära känna på ett annat sätt än vid mötesbordet och så är det ju det faktum att vi faktiskt svettas ihop och är nakna ihop (i omklädningsrummet, alltså, vi är ett präktigt litet försäkringsbolag utan skandaler. Nota bene!), då blir vi människor för varandra och inte bara funktioner.
Onsdag: Cykelpendling. Dessa eländiga dubbdäck. Får jag inte ta av dem snart? Och den tjutande frambromsen – jag måste göra något åt den. Men på vägen hem (det tar ju en timme nästan med de eländiga däcken) sjöng koltrasten tre gånger. På olika ställen. Och det var ljust när jag cyklade hem. Dagsljust. Inte skymning.
Torsdag: Helt träningsfri dag. Buss och tunnelbana. Finlunch på Gondolen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Tårta till fikat för att fira nya hemsidan www.dina.se. Fest på kvällen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Rörelseabstinens? Tja inte så mycket, jag njöt av allt det goda, av att fira med kollegorna och av solen.
Fredag: Cykelpendling och nu börjar jag njuta. Tankarna löper lätt, jag cyklar genom så vackra delar av förorten och staden (så mycket vatten, så många öppna vyer), det är inte trångt på cykelbanorna ännu. Jag löser världsproblemen och får ibland idéer på middagsmat (det är det riktigt svåra). Jag tränade en kort stund på lunchen – stillsamma övningar för att hitta kroppen och så försöker jag lära mig att andas rätt. Det är SVÅRT!
Lördag: cyklade fram och tillbaka till vårt lilla förstadscentrum. Det var allt i rörelseväg förutom promenad till förpackningsåtervinningen och närmaste affären.
Och hur förhåller sig jag och träningsresultaten till målen?
Nix. Inte nere i spagat än. Höger baklår är stelt och vänstra lårets insida som varit kort och stumt i många år blir inte bättre.
Har inte testat att springa ännu.
Själen och kroppen är hyfsat glada.
Falukorven och gäddhänget är konstanta, men ångesten över dem håller sig på mattan.
Som gammal bildredaktör med stora ambitioner så ogillar jag i högsta grad bilder som säger väldigt samma sak som texten. Men. Ibland förlåter jag mig själv.
Jag är fortfarande sjukskriven till en viss del. Och jag fortsätter att fundera över ordet SJUK. Särskilt i förhållande till vad jag har varit med om och rent allmänt i förhållande till tillståndet ”utmattningssyndrom”. Som jag tidigare skrivit så är ju diagnosen inget som gör att det finns ett självklart piller att ta. Eller ens en självklar behandling.
Resultatet, uttrycken liknar varandra hos oss ”sjuka”: den totala tröttheten, stresskänsligheten, känsligheten för ljus, ljud, beröring, koncentrationssvårigheterna. Men hur vi kommit dit kan se väldigt olika ut. Vi kan ha haft roliga, tråkiga eller inte jobb, vi kan ha stora, små eller inga barn alls, vi kan leva i krisande, stabila, lyckliga eller inga förhållanden alls. Och så vidare.
Är det en sjukdom eller bör jag (vi) se utmattningssyndrom som en kris? Inte som en reaktion på en kris. Utan som en kris. En stark signal om ett behov av utvärdering och omorientering. Utvärdering av det levda livet hittills med alla ingående aspekter och omorientering eftersom det gamla sättet att leva livet på inte funkade i längden. Och då menar jag verkligen ALLA aspekter: jobbet, relationerna, kroppen, vardagen, maten, föreställningarna om livet, vilan, eftertanken eller brist på den.
Jag tror bestämt att det är dags för litet klassisk litteratur:
”På mitten av vår levnadsväg det hände
att skrämd jag fann mig i en dunkel skog,
där jag ej mera rätta vägen kände.
Hur svårt att ge en skildring tydlig nog
att skogens ödslighet i ord förklara!
Jag känner än den skräck som mig betog.
Ej mycket bittrare kan döden vara.”
Dante ”Den gudomliga komedien”
Ps. Jag har skrivit mycket om utmattningssyndrom och stressjuka. Jag kommer att återkomma till ämnet. Ds
För två år sedan blev nioårige P påkörd på väg till skolan. På ett övergångsställe. Av en man som skulle skjutsa sin egen son till skolan. Mannen, vi kallar honom Patrik Orpon, körde sin nästan helt nya Audi med ganska dåligt skrapade eller igenimmade rutor. På ett övergångsställe som används flitigt av skolbarn just vid den tiden på morgonen (tjugo i åtta) gav han blanka fan i att stanna och körde på P. P åkte upp på motorhuven och när Patrik Orpon försent bromsade så gled P ner och rullade runt ganska många meter på vägen. Patrik Orpon klev ur bilen, påtagligt skakad.
Några månader senare blev det rättegång. Då var Patrik Orpon mindre skakad. Han satt lätt tillbakalutad och hävdade att
1. hans rutor var väl skrapade och sikten god
2. men att det var mörkt. Patrik Orpon hade läst på och minsann visste att solen inte går upp förrän kvart i åtta den tiden på året.
3. att han alltid åker vid samma tid varje morgon och att det aldrig är några barn som går över övergångsstället just då och just där.
Han satt helt enkelt och tvärljög. För rutorna gick inte att se ut igenom, det såg jag som var vittne till alltihop. Det var inte mörkt, det var gryning och skulle inom tio minuter bli fullt dagsljus. Alla som bor i närområdet (Högberga-Brevik på Lidingö) vet att just vid den här tiden går väldigt många skolbarn till skolan och då passerar många av dem just det här övergångsstället (Södra Kungsvägen vid Sabis).
Patrik Orpon blev frikänd. Också i hovrätten. Han erkände att han kört på och alla vittnen var helt eniga – det var Patrik Orpons medelstora gråaktiga Audi som hade kört på P. Ändå befanns han inte skyldig till vårdslöshet i trafik. Någon sekunds ouppmärksamhet vid ett övergångsställe är tydligen OK.
Hade det stått en polis vid övergångsstället hade Patrik Orpon självklart dömts till böter och antagligen fått körkortet indraget ett tag. Det sa åklagaren.
För er som vill veta om det var just er granne som körde på 9-årige P, så kan jag ju säga att Patrik Orpon vid den här tiden bodde strax ovanför Käppalahamnen på Lidingö, hade då tre barn i två olika förhållanden, tjänade 52 000 kronor i månaden och körde ett av sina barn till en skola närmare bron eller i sta’n. Han kommer från Väst-Sverige ursprungligen. Om du känner honom närmare kan du be honom skämmas. Dels för att han uppenbarligen skiter i andras barn och dels för att han är en lögnare.
Om du inte hunnit vara aktiv i sociala medier den här veckan kan jag här ge ett sammandrag. Det är i högsta grad vinklat. Det utgår helt från vad jag fått i mitt flöde på Facebook och på LinkedIn. Och, ja, jag är feminist och extremt intresserad av sociala medier.
Belinda
Belinda Olssons framträdande i ”Fittstim – min kamp” har genererat en massa inlägg och en del krönikor (bland annat en väldigt bra av Maria Sveland). Jag satt och tittade /lyssnade på eländet (alltså första delen) på bussen, tunnelbanan och under promenaden till kontoret i onsdags. Jag bara undrar: vem är egentligen intresserad av Belindas egna funderingar kring feminismen? Det känns som om hon satte på sig en etikett i slutet av 90-talet och sedan har hon gått omkring som en annan syltburk med etiketten som börjat blekna och en dag vaknade hon och klistret hade nästan givit upp. DÅ började hon titta omkring sig och allt hon såg var mediafenomen. Och så satte hon snabbt likhetstecken mellan ”hen-dagis”, Femen-aktivism och nutida feminism. DÄR började hon jobba.
Hennes utgångspunkt i första programmet var: ”om ”hen-dagis”, Femen-aktivism och vägran att avslöja ett barns kön är 2014 års feminism, då gillar jag inte längre feminism och då måste jag berätta om det”. För att backa upp sin egen inställning pratar hon med Ebba Witt-Brattström som också är trött i största allmänhet och med Martin Ingvar som gärna vill vara med i TV och berätta om hjärnan och så klipper hon in vad de säger som stöttar hennes besvikelse. Medan Gudrun Schyman som fortfarande är pigg, arg, retoriskt begåvad och tränad samt aktiv får begränsat med utrymme (hennes tal på Medborgarhusets trappa förra lördagen är retoriskt stiligt).
Så – hallå, hur intressant är Belinda Olssons ytliga betraktelse?
Tommy
Nästa inlägg är djupt feministiskt och skrivet av en man. Ett blogginlägg på en blogg som har funnits i ganska många år där en reklamman pratar om vardagen och tankar om nutiden. Och här i veckan fick han till det! Så pass att han hamnade i Expressen.
Tryck på bilden så kommer du till blogginlägget
Jag kan inte annat än applådera. Jag var en av dem som delade inlägget och förde det vidare. Det är välskrivet, smart och dramaturgiskt snyggt. En inspiration för oss andra som vill nå ut och nå fram.
Naturligtvis blir jag betänksam över att det ska vara en man till att skriva detta. Jag undrar, lätt självkritiskt om det är så att jag med lättare knapptryckningar delade hans inlägg just för att han är man. Och då verkar jag ju inte så mycket rabiat feminist som om jag delat ett inlägg av Maria Sveland eller så. Det blir helt enkelt litet mer rumsrent och jag kanske inte stöter mig med kollegor och andra bekanta som tycker att det är trevligast om livet helt enkelt är litet trevligt. Parentes.
Kraftwerk
Och så Kraftwerk såklart. Många selfies med 3-D-glasögon i flödet. Vuxna människor som stoltserar med att de lyckades få biljetter. Märkvärdigt få som berättar om upplevelsen.
Veckans favorit
Det var en tråd, väldigt privat som började med en uppmaning att dela med sig av doftminnen. Den blev inte så lång tråden, men den var full av längtan och hopp och gemensamma upplevelser. Och den fick mig att tänka med näsan. Blommande hägg, regn på solvarm asfalt, kokkaffe utomhus på morgonen, pepparkaksbak, vitsippsbacke, blöta löv i svampskog.
