samtiden - Issadissas blogg

Lära sig säga nej #blogg100 dag 88

Pang! Så går vi in i väggen och blir liggande. Några veckor, några månader, några år. Nu ska vi rehabiliteras i bästa fall. Då blir det ofta KBT. Eller litet självhjälpslitteratur där det står ”Lär dig att säga nej. Lär dig att sätta gränser”.

Som de duktiga flickor (och pojkar) vi är säger vi att nu har vi förstått och javisst, vi ska bli bättre på att sätta gränser. Det är ju oss det hänger på. Det är alltid oss det har hängt på. Så vi biter litet extra i bettskenan och intalar alla, oss själva med, att vi har lärt oss att sätta gränser.

MEN. Om hela världen därutanför har blivit vana vid att vi förebygger, föregriper, tar på oss arbete och skuld, sopar undan, sopar efter, fixar och står i, hur ska vi då på allvar kunna förändra något alldeles själva?

Jag menar inte att vi utmattade som borde veta våra gränser inte har ansvar. Men just vi behöver litet extra hjälp och stöd just med gränssättning, för det är det vi har stora problem med. Och det är ju inte så att vi fram till att vi krockade med väggen inte levererade på en massa nivåer som våra arbetsgivare, partners, barn, vänner, föreningar och anhöriga drog nytta av. Det är praktiskt att ha sådana som oss på en massa ställen. Men det kanske inte bara är vi som ska betala.

Dags att se oss utmattade som en samhällelig angelägenhet.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=4xmckWVPRaI&w=420&h=315]

Quick fix, pedofiler och världen vi lever i #blogg100 dag 86

Idag har jag givit mig en dag utan. Utan människor, utan måsten, utan planer, utan jobb, utan ambitioner. Bara vila. Försöka vara här. HÄR. Vilket är ganska lätt en dag när Sverige är som vackrast – ljusgrönt, doftande, kvittrande. Varmt och skönt. Och lönen och andra ersättningar har kommit in på kontot. Frukostkaffet var gott och välgörande. Jag läser ”Flood” av Andrew Vachss igen. Mer än tjugo år sen sist. Den håller fortfarande.

Det enda jag har föresatt mig idag är att skriva en kort lista över kommande blogginlägg. En liten påa, helt enkelt. Sagt och gjort:

1. ”Det är bara att lära sig att säga nej”. Låter jätteenkelt, eller hur? Dumheter. För sådana som mig (och vi är många) är det bland det svåraste som finns.

2. Pedofiler jag mött.

3. Den tredelade samtiden. Önskan att förenkla och förstå.

4. Två bra deckare och en dålig.

5. De perfekta köttbullarna.

Apropå Hemnet #blogg100 dag 82

Hemnet gör reklam just nu som går ut på att Hemnet-knarkande är en vanlig och legitim last. Det här objektet som las ut förra veckan har fått fin spridning i sociala medier på grund av det omättliga och omotiverade användandet av paprikor. Och bilden jag visar här är bara en försmak. Jag hoppas att objektet ligger ute ett tag så att fler kan titta.

Frågor att ställa sig:

– är det en MYCKET medveten strategi från mäklarens sida att göra annonsen för ett mycket ordinärt, ja, jag skulle vilja säga opersonligt och direkt charmlöst hus värd besväret att titta närmare på.

– ingår kunskapen om spridning i sociala medier i mäklarutbildningen numera?

Jag avslutar med ytterligare en bild:

hemnet paprika 2 — Börjar det inte bli litet otäckt?

Skratta och gråt! #blogg100 dag 79

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=xHpACGDporo?rel=0&w=560&h=315]

Agneta Sandström vet mycket om utmattningsdepression. Dessutom levererar hon one-liners på löpande band och på norrländska. Vad sägs om:

Det går inte att lösa alla jävla problem i världen med litet mindfulness

Dessutom punkterar hon idén om att det inte bara är att tänka litet positivt, hon avrättar snällt och vetenskapligt ”sanningen” om att det ”inte handlar om hur man har det utan hur man tar det”.

Det går enligt henne inte att bota den världsomspännande epidemin av depression genom att ”lägga gurkskivor på ögonen och bejaka sin kvinnliga sida”.

Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 73

sensommar_och_vässarö 364 — Bara frågor, inga svar

Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.

Det finns ett par saker jag slås av:

1. en förödande majoritet är kvinnor

2. skulden är tung, självanklagelserna många

Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:

Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?

Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.

Sju saker att vara glad för #blogg100 dag 61

Jag är både Muminpappan, Muminmamman och Stinky

Sju saker jag gläds åt just idag:

1. Mina tre nya Muminmuggar (jag räknar dem som en enhet idag). Jag ligger i lä i min bekantskapskrets där alla kvinnor som läser böcker har en samling av Muminmuggar. Och då pratar vi inte en lagom uppsättning till ett litterärt kafferep. Vi pratar kyrkkaffe på småländska höglandet i magnitud.

2. Att jag gick på lunchträningen med den spänstiga norrmannen trots viss tveksamhet. Han körde inte lika mycket knäböj och utfall idag, så det är möjligt att jag kan gå normalt imorgon.

3. Jag sov gott inatt. Med åldern har det inte blivit en självklarhet. Jag tillochmed drömde och var ute på äventyr.

4. Linas Matkasse. Igår var det en ugnsbakad kolja med chilensk mangosallad och idag var det kryddiga köttfärsjärpar med couscous och yoghurtsås. Jag kom hem förhållandevis sent, helt glömsk om att Aktivisten skulle till scouterna och masta på båtarna. Mycket Tidigare Än Vanligt. Men jag hann laga maten och vi hann äta. Och gott var det.

5. Haft en mötesstinn dag. Och alla mötena gav något.

6. Barnen (som kollektiv, alla två).

7. Att jag har ett nätverk av så många bra människor och att det ständigt utvidgas med nya intressanta och bra människor.

Det är i populärkulturen samtiden analyseras #blogg100 dag 58

Jag tycker alltså att Dagens Industri är en sjukt ointressant tidning som egentligen skriver om extremt intressanta ämnen. Eftersom vi lever i och är ekonomin och politiken. På samma sätt kan jag tycka att vissa delar av kulturredaktionernas produkter handlar om rätt saker, men på alldeles fel sätt.

Tur då att Lotta Olsson och Jenny Lindh finns. Båda dominerar i Dagens Nyheters Boklördag. Det finns ingen anledning att läsa något annat i kulturdelen. För de två har allmänbildning, finbildning, humor, populärkulturella insikter och vassa pennor.

Till exempel förklarade Jenny Lindh i förra lördagens DN vad ett ”easter egg” är. Och efter det behöver ingen anstränga sig att förklara bättre. Där satt den:

En (..) dold överraskning kallas för ”Easter egg” och finns i oräkneliga varianter i datorspel, på webbsajter och inuti helt vanliga ordbehandlare, gömd i mjukvaran av spexiga programmerare som gillar tanken på att träiga Wordprogram plötsligt förvandlas till blippande flipperspel med hjälp av ett fiffigt kommando. ”Easter eggs” kommer alltså från datorspelsvärlden, men begreppet har kommit att bli nördarnas samlingsnamn på gömda klurigheter inom all kultur, från filmernas cameor till Playboyomslagens dolda kaninöron.

Det är längst bak i tidningen det viktiga står #blogg100 dag 57

Det enda vettiga jag läste i Metro förra veckan var att det hetaste kaffet just nu är kokkaffe. Javisst. Så är det ju. Det är skållhett, syrligt, smakrikt och extremt bra för livsandarna.

Det är därför det är så ljuvligt med morgnarna på scoutläger. Skållhett kaffe med Skogaholmslimpa med ost. Samt grötslafsande småscouter och skärgårdsutsikt.

PICT0593 — Det är ju torsdag – dags för ThrowbackThursday. Och vad står på bordet om inte Kaffekannan!

Kommentarer om bilden:

– jag skulle ljuga om jag påstod att det är kokkaffe i kannan. Å, nej. Mina föräldrar var moderna och bryggde sitt kaffe.

– bilden är tagen den andra augusti. Vilket år? 1969 eller 1970. Men andra augusti, i alla fall. För det är Karins namnsdag.

– Kaffekannan är inte samma som jag nu har i mitt kök. Tror jag. Den jag har nu är inköpt på Kupan i Hemse på Gotland. Kan det vara samma kanna som vandrat runt i Sverige de senaste 35 åren och tillslut hamnat hos mig igen? Vilken tanke!

Köp inte en Michael Kors-väska! #blogg100 dag 53

……om du vill vara i framkanten. Den tiden är förbi. Men tycker du om att simma i bakvattnet, flyta med strömmen och ha samma saker som ”alla andra” har, då är det fortfarande OK att köpa en väska med MK-märket.

Jag roade mig att titta på sökningarna på Google. Och för Michael Kors är de på väg ner. Tydligt tecken på att de som leder modet redan har hittat ett nytt väskmärke och att de snabba följarna redan lagt sina Michael Kors i Emmaus-lådan, på eBay eller Blocket. Medan ja-ni-vet-vilka stoltserar med sina väskor ett tag till för att sedan gömma dem längst in i garderoben.

väskor_trend — Upp som en sol och ner som en….?

Det var intressant att se vilka regioner i Sverige som trendat starkast under vissa perioder. Storstadslänen dominerar. Uppsala län kom smygande i höstas och tillslut kom Närke. Litet efter. Och då kom jag ihåg att det berättades när jag var mindre att företag ofta provade sina produkter i Närke. För om närkingarna, gnällbältets gnälligaste gnällare gillade produkten, då kunde företagen räkna med att den gick hem överallt. Så vad säger det om Michael Kors-väskorna att närkingarna nu tillslut har fattat trenden?

Den röda kurvan visar det stabila intresset för Louis Vuitton. Med en viss tillväxt.

Ps. Eftersom jag till viss del kan räkna mig som örebroare får jag skriva spydigheter om närkingar. Ds.

Att vara en förebild #blogg100 dag 43

Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.

Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.

Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.