samtiden - Issadissas blogg

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #bloggswe

blandat20102011 105 — Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

Kärlek, kärlek, kärlek #bloggswe

lämna en bok — Så här såg det ut i den boken jag lämnade på Waxholmsbåten i måndags eftermiddag.

Haha. Nu hoppades ni få läsa något smaskigt och avslöjande, eller hur? Tyvärr. Jag har inget skvaller, varken om mig själv eller någon annan.

Nej, jag tänkte skriva om samverkanskonsumtion och då hamnar jag i Internetkärleken. Som kan vara så stor, så stor.

I den nya. sköna världen är ägande överskattat. I den nya, sköna världen är tillgång ledordet, ägandet är helt underordnat. Jag har skrivit en del om det här, om bokhyllan i min trappuppgång, om bilpooler där privatpersoner hyr ut sin bil när den inte används, om att tiden den genomsnittliga borrmaskinen används under hela sin livstid är en dryg kvart. Om att jag hyr det hus där jag varit och är som lyckligast. Tillgången till huset är helt överordnat, ägandet skulle just nu bara tynga.

OK. Så det är den sista skälvande veckan av valrörelsen. Men det är också veckan för Lämna/glöm en bok någonstans (Facebookgruppen hittar du här), som är en svensk del av ett världsomspännande projekt. Som handlar om att du tar en eller flera av dina lästa böcker och lämnar vidare. Och roligast är ju att lämna boken som om du glömde den, i väntrummet/på bussätet/i spagettihyllan/på toan. För någon att hitta en oväntad läsupplevelse. Som en gåva.

I veckan har jag också bokat min debut som couch-surfare. Via Airb’n’b. Jag ska till Göteborg och fira att en av mina platsbrorsor disputerar. Middag och party betyder översovning. Så nu är jag bokad hos Malin som bor i Majorna. Hon har fått många fina rekommendationer och vi har utväxlat trevliga meddelanden, så det här känns bara spännande.

Gul eller blå? En sexa eller etta?

disc — Det här kan vara ett resultat av DISC (DISA)

Vad pratar människan om nu?

Jo. Det är ju det här med personligheten. Det som gör att vi är olika. Det som gör att vi inte reagerar likadant på samma situationer. Det som gör att vissa blir stressade i vissa skeenden och andra blir stressade vid helt andra tillfällen. Det som gör att vissa bara älskar förändringar och andra helst smälter ihop med väggen när det rör på sig för mycket.

Jag har varit med ett tag. Jag har varit med på några chefsutvecklingskurser och omställningsprocesser och teambuildingsvängar och anställningsförfaranden. Så jag är genomtestad på många olika sätt. Litet har jag lärt mig varje gång. Har jag inte lärt mig om mig själv, så har jag i alla fall lärt mig något om den lukrativa konsultbranschen i ”utvecklingssvängen”. Som när vi som arbetsgrupp på ett ställe fick genomgå ett mycket kortfattat test som utdömde oss alla som introverta och då vi sedan fick veta hur vi skulle hantera kunder utifrån vår sorgesamma introverta disposition. Trots att ingen av oss kände igen oss i resultatet av testet och att vi också påpekade det.

Tillbaka till huvudspåret: Men när jag testats litet mer ingående har jag fått insikter som till exempel hjälpt mig att hantera mig själv i förhållande till kollegor (och andra) som varit av helt annan personlighetstyp. Insikter om mig själv som kompletterat den sorgligt endimensionella bild av mig själv som jag är uppvuxen med. Och som var så FEL.

Fast jag glömmer bort det här. Jag tänker att jag ska förstå andra utifrån mig själv. Jag tänker att om jag bara försöker vara rak i min kommunikation så kommer andra att förstå vad jag vill säga. Men ack nej. Och så får jag komma ihåg att jag är gul-och-röd snarare än blå-och-grön. Och att jag nog är en sexa i enneagrammet. Och att jag under min utmattning förstått mig som en HSP. Vad Myers-Briggs-testet sa kommer jag inte riktigt ihåg för det var så komplext. Fast jag lärde mig saker om mig själv då också.

Här kan du läsa mer om färgerna som beskriver personligheten: tidningen Kollega och i Wikipedia om DISC (som heter DISA på svenska).
Enneagram-kunniga säger att jag är en sexa. Läs mer om den personlighetstypen här.
Och i Svenska Dagbladet läste jag en intressant artikel om HSP.

Nu ska jag bara komma ihåg det här under resten av livet, när jag engagerar mig i föreningar, när jag sitter i projektgrupper, när jag ska få Pojken att läsa läxor, när jag vill förstå min egen utmattning. Och – note to self – det behövs olika människor annars händer väldigt litet eller väldigt fel!

Jag tror inte på superhjältar. Längre.

Det är så lätt att tro att det går att vara en superhjälte. Att det tillochmed är det man ska vara. Och en superhjälte nu för tiden behöver inte bara vara stark och kunna flyga, hen förväntas också kunna ta hand om barn med diagnoser, åldrande föräldrar, ett ansvarsfullt och krävande arbete, sina egna, partnerns och barnens dyra och tidskrävande fritidsintressen, ha ett spännande sexliv fullt i paritet med de resor som företas på både höst-, jul-, sport-, påsk- och sommarlov samt ha ett snyggt hem, stylish sommarställe och en walk-in-closet.

Och hen klarar det. Galant. Hen får gärna en liten sladdis också. Och springer ett maraton.

Vi läser ju om dem, de här superhjältarna. De flyger och är starka och orkar och presterar och ser så snygga ut. Någonstans vet vi att det kanske inte riktigt kan vara så här, vi misstänker att det finns stöd och hjälp och kanske litet kriser i något ostädat hörn också.

Men ändå. Vi blir påverkade. Vi tror att det nog går. Så vi kör på. Skaffar oss ett litet för stort hus, sätter igång litet för många och stora renoveringar, får ett barn till, tar på oss ledaransvar och ett styrelsejobb som har med skolan, fritidsaktiviteterna eller boendet att göra och gör så gott vi kan på jobbet. Samtidigt som vi försöker hålla oss i god form, både på insidan och på utsidan.

Det är klart det inte går!! Hur kunde vi vara så idiotiska att vi trodde på det här?? Men hallå!!

Var och en av er som låtsas att det funkar, som verkligen tror att det går att vara en superhjälte – in i telefonkiosken med er och stanna där! Eller flyg upp i världsrymden och ta fajten med Lex Luthor, men här har vi faktiskt ingen som helst användning för er. Ni kommer ändå snart att få hjärtinfarkt, gå igenom en hemsk skilsmässa eller braka in i väggen med buller och bång, för det går faktiskt inte att leva som ni tror eller som ni vill att vi ska tro.

Ps. Fast egentligen tror jag ännu mer på superhjältar än tidigare. Men de jag tror på är av en helt annan sort än de jag skriver om här ovan. De är mer som Derek, Ricky Gervais karaktär i serien med samma namn. Ds.

Avslutar med ett exempel på superhjältejournalistik. Med viss skepsis bör tilläggas.

Ett år efter kraschen #bloggswe

bliss — Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga

Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?

Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett, bättre självkännedom. Till att börja med.

1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.

2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.

3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.

4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.

Nänä. Det får räcka för idag.

Spel + zombies + träning = sant

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=xlRgBvYFxTo&w=560&h=315]

Får den här appen igång oss?
Rapport kommer.

Tio säkra sätt att dra på sig utmattningssyndrom

1. Andas i övre delen av bröstkorgen. Hela tiden.

2. Säg aldrig ”nej” till någonting.

3. Se till att jobba på ett ställe med ständig underbemanning och tvångsmässiga omorganisationer.

4. Träna hårt varje dag eller träna ingenting alls.

5. Arbeta heltid samtidigt som du har minst ett barn och minst en anhörig som du sköter om.

6. Se till att åtminstone ett barn har särskilda behov. Om inte särskilda behov finns går det lika bra med tidskrävande hobbies av typen ishockey, ridning, utvecklingslaget i fotboll.

7. Ät lunch framför datorn varje dag och se till att skippa fikarasterna.

8. Se till att alltid vara uppkopplad och ha dessutom på aviseringarna för alla sociala nätverk.

9. Renovera ständigt. Är köket fixat? Gör badrummet! Är det också tipptopp? Ja, det finns ju alltid väggar, tak, fasad, uteplatser, för att inte tala om nya möblemang.

10. Umgås bara med människor som pratar karriär, huspriser, renoveringar, varumärken, bilar och barnens framgångar.

Kroppen är inte min fiende

Kroppen sa till mig att jag måste vila.

Nej, vänta. Jag skriver om det:

Min kropp sa till mitt medvetande att det var dags att vila.

För:
Kroppen är inte något annat än jag.
Min kropp är en del av det som är jag. Det är dags att fatta det.

Inte behandla min kropp som något som jag släpar runt på och som ska tuktas på olika sätt.
Som jag blir arg på när den är sugen på godis, fet mat och vin.
Som jag blir irriterad på den när den är trött.
Som jag kör över när den helst vill vila.
Som jag tittar på med kritiska ögon och bara ser det som är ”fel”.
Som jag inte visar respekt, omtänksamhet och tacksamhet.

Om jag skriver det här på bloggen så skriver jag det också till mig själv. Och för varje dag lär jag mig kanske litet, litet mer.

DSC_0080_red — När kroppen, knoppen och själen fortfarande satt ihop. Och alltihop var jag och mitt.

Kroppen, knoppen och andra krångligheter

Att komma ihåg:

jag gick in i väggen för ett år sedan
jag är kvinna, inte man
jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

meditera varannan dag (20 minuter)
köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

Hjältar och genus #blogg100 dag 100

Som sagt, jag tittar på ”Homeland” just nu. Oh, det är spännande, så spännande. Men det allra bästa med serien är ju karaktären Carrie Mathison. Ytterligare en av dessa kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, monomana och briljanta. Socialt oacceptabla, med någonslags diagnos, medicinerande. Intensivt upptagna med sanningen eller hämnden. På flykt undan det sociala stigmat – de är ju ensamstående för det mesta och utan barn.

Carrie Mathison, Lisbeth Salander, Saga Norén och den överätande Susan Reinhart i ”Prey”.

Så avsevärt mer intressanta och mångfacetterade än de spritindränkta, musiklyssnande myspysiga farbröderna som ska lösa brott. För är de inte stöpta väldigt mycket i samma form? De är frånskilda, lätt överviktiga, tar lätt till flaskan, lyssnar på jazz eller gubbrock, har något eller några barn som de har en halvdålig relation till. I mitt medvetande flyter de alla ihop till en och samma halvtjocka, halvgamla, trötta, ensamma man som somnat i en brun manchestersoffa med glaset bredvid sig och skivspelaren på.

Intressant. Går det inte att göra manliga karaktärer spännande och mångfacetterade i deckare och thrillers? Varför är det i alla fall så mycket lättare att göra de kvinnliga karaktärerna tydliga och oförglömliga? Har det med gränsöverskridandet att göra? För de kvinnliga karaktärerna har fått ge avkall på de traditionellt kvinnliga attributen och karaktärsdragen för att bli bra poliser/agenter/hämnare. De är inte förstående, mjuka, omhändertagande, relationsinriktade.

Hur skulle en riktigt intressant manlig karaktär sättas ihop? Skulle han behöva kliva in på den kvinnliga spelplanen? Men det går ju inte, då blir han ju alldeles effeminerad. Det vill säga försvagad. (Observera att jag just i de här två meningarna inte ger uttryck för mina egna åsikter utan resonerar utifrån verkligheten, så som den ser ut. Tyvärr.)

Mer spännande än så här blev inte mitt sista inlägg under blogg100-utmaningen. Men det återstår många utlovade inlägg som kommer, men med lägre frekvens. Tack för att du läste!

Vad ska jag skriva mer om?